Vredesverk

May 19th, 2014 § 0 comments § permalink

Det är svårt att recensera svenska sff-böcker, eftersom de är såpass få, och utges i såpass liten upplaga. Den första frestelsen man ställs inför är att vara snäll och ge pluspoäng för bra försök, vilket irriterar mig. Ofta ser jag detta i recensioner av svenska filmer. Det andra felet man kan göra är att ta det för långt åt andra hållet – visst är boken kanske bra, men den kan ändå inte jämföras med någonting som är bra internationellt sett. Man tänker att verket på sin höjd är bra för att vara svenskt.

När jag läser min recension av Slaktare Små slår det mig att jag nog fallit i den andra fällan. Det blir liksom ofrånkomligt att jämföra böckerna primärt med annan svensk fantasy. Jag tycker faktiskt detta är mindre relevant, och det tjänar hur som helst inget syfte. Vredesverk är, precis som Slaktare Små före den, en mycket gedigen och genomarbetad fantasybok – och inte bra för att vara svensk. Jag kan räkna de böcker på ena handens fingrar som givit mig trevligare läsupplevelser de senaste åren. Jag har läst om både Svavelvinter och Slaktare Små ett par gånger, och speciellt den andra boken är helt enkelt fantastisk. Vredesverk är en rak fortsättning och håller precis lika hög klass.

Varför är då serien om den femte konfluxen så lyckad? Den första komponenten är ett fantastiskt världsbygge, grundlagt under Erik Granströms Äventyrsspels-dagar. Han har också, tror jag, haft nytta av att ha en ramberättelse färdig efter de gamla rollspelsäventyren. Risken att berättelsen inte skall fungera är minimal – den har redan testats. Krydda denna gedigna grund med filosofiska funderingar och mängder av nutidsreferenser och man får en säregen historia som inte liknar någonting annat. Vissa skulle säkert säga att blinkningarna och metaperspektivet stundtals överdrivs, men jag köper hela konceptet med hull och hår. Det finns i serien endast ett fåtal tillfällen när historieberättandet överskrider gränsen till det fåniga, och detta är enkelt att förlåta. Scenerna från biblioteket i HOXOH är för övrigt ett sådant tillfälle.

Trakorien sprudlar av liv, kulturer, karaktärer och företeelser. På sätt och vis görs världen mer trovärdig i sin totala avsaknad av “realism”. Språket är också fantastiskt, med en lite stolpig berättarton som är grundad i ofta svenska ordlekar.

Den avslutande delen av krönikan om den femte konfluxen skall heta Vanderland. Våra hjältar återvänder då till Marjura, där konfluxens ödestimme skall slå. Kommer nihilisten Shagul att lyckas med sina planer att frigöra sig från den berättelse i vilken han blivit inpräntad mot sin vilja? Kommer Praanz daKaelve kunna rädda sitt älskade Tricilve från att slukas av havens djup? Kommer draken Blatifagus att få användning av elden han sparat från sin förfader, den lavaspyende Nemisyx? Vad hände med Shurgan, och vem är egentligen Uroboren? Frågorna hopas, och jag har redan svårt att bärga mig.

Smårecensioner

December 14th, 2012 § 1 comment § permalink

Här kommer lite tankar och omdömen om filmer och spel jag upplevt på sista tiden:

  • Total Recall är en helt onödig remake på versionen från 1990. Den är helt menlös, och jag har svårt att komma ihåg ens en endaste scen. Kontrastera med 80-talsversionen som har mängder av ikoniska specialeffekter.
  • Halo 4 är en solid förstapersonsskjutare med bra gameplay. Storyn är däremot helt oförståelig och dessutom en riktig pekoral. Antagligen behöver man läsa Halo-böcker för att få en helhetsbild och that ain’t gonna happen.
  • The Hobbit – An Unexpected Journey är schysst matinéfantasy som känns kortare än sina tre timmar. Ytterst välgjort hantverk som väl speglar stämningen från Bilbo, och dessutom tematiskt går ihop med Lord of The Rings-filmerna.
  • Skyfall är en lite udda Bondfilm med fint foto. Bond är som sämst när han är personlig som här (och i t ex Tid för Hämnd), och jag är av åsikten att Bondskurkar bör ha planer mer i stil med att starta kärnvapenkrig än att få någon tafatt personlig hämnd på M. Filmen avslutar introduktionen av “den nya Bond”, och sätter upp för mer traditionella bondfilmer i framtiden. Jag är besviken på att filmen är lite av ett stickspår – ondingarna från Casino Royale och A Quantum of Solace dyker inte upp, och inte heller introduceras t ex Spectre.

Den onde, den onde och den onde

October 28th, 2012 § 2 comments § permalink

(Edit: SPOILERS för Red Country nedan. Be warned.)

Jag tappar snart räkningen på bloggposter där jag hyllar Joe Abercrombie. Jag såg alltså mycket fram emot hans senaste roman Red Country, och blev (som vanligt) inte besviken.

Boken utspelar sig kanske 20 år efter The First Law, och vi får återigen stifta bekantskap med Logen Ninefingers, och så småningom även med hans obehagliga alter ego. Andra gamla bekanta dyker också upp – Caul Shivers (som är den enda karaktär som finns med i såväl The First Law, Best Served Cold, The Heroes och Red Country), Glama Golden, Nicomo Cosca, Carlot dan Eider samt Pike och Zacharus från The First Law.

Berättelsen börjar med en kidnappning, vilket får huvudpersonen Shy South att ge sig ut på jakt tillsammans med sin styvfar Lamb (Logen).  Som vanligt i Abercrombie-världen går allt åt helvete, och karaktärerna kastas in i en spiral av våld, ute i The Far Country – ett laglöst nybyggarland där den starkes rätt råder. Den här boken är bister även för att vara Abercrombie – tortyrscenerna i Best Served Cold och krigsskildringarna i The Heroes hade trots allt någon metod i sin vansinnighet, men i slutet av Red Country finns ingenting kvar att slåss om, och våldsspiralen bara fortsätter. Karaktären Nicomo Cosca, som i tidigare böcker trots allt hade någon slags karisma, presenteras här som en patetisk och tragisk figur, reducerad till den cyniske legoknekt han egentligen alltid varit. Även Logens våldsamma sidor framställs utan förhärligande.

Mot detta står Shy South och advokaten Temple, som båda representerar någon form av anständighet. Till slut lyckas de faktiskt överleva, och till och med skapa något bättre, vilket inte alltid är fallet i Abercrombies värld. Slutet är alltså förhållandevis hoppingivande.

Berättelsen är väldigt starkt inspirerad av den amerikanska Västern – så mycket att det ibland stör. Vissa scener känns skrivna snarare för sexskjutare än knivar och svärd, vilket ger ett något skevt intryck. Romanen är så gott som en pastisch av Västern-genren. Här anas också inspiration från Heart of Darkness, när sällskapets jakt efter kidnapparna för dem djupt in i vildmarken bortom all civilisation.

Den övergripande berättelsen handlar denna gången mindre om kampen mellan Bayaz och Khalul, och mer om den civilisationsprocess som The Far Country utsätts för. Världen utvecklas till skillnad från andra fantasyvärldar i svindlande takt, och vid tiden för Red Country har såväl tryckpress som kanoner och ångmaskiner uppfunnits. Världen tycks alltså närmast stå på gränsen för upplysning.  Civilisationsprocessen framställs förstås som det råa maktspel den är, men den stundtals klichémässiga civilisationskritik som finns i så mycket fantasy är här mer komplex. Abercrombie framställer såväl civilisationen som bristen på den naket och utan illusioner, men landar nog ändå till slut på upplysningens sida.

Det här är en mycket bra bok, med några få invändningar som jag nämnt ovan, och ingen  fantasyentusiast bör missa att läsa Abercrombie. Hans pågående dekonstruktion av fantasygenren är absolut nödvändig läsning. Den är såväl underhållande som djuplodande, även om man bortser från metaperspektivet och vad den säger om genren. Om jag tvingades välja skulle jag nog ranka The Heroes högre än Red Country, men det är egentligen oväsentligt. Mer läsvärt än så här blir det inte.

Cloud Atlas

October 14th, 2012 § 0 comments § permalink

Cloud Atlas av David Mitchell består av sex stycken berättelser, nästlade i varandra, som utspelar sig från artonhundratalet fram till en dystopisk, postapokalyptisk värld. Jag fick upp ögonen för den på grund av en kommande film, och själva idén bakom boken lät fantastisk: Berättelser inuti berättelser, teman som löper genom århundraden, utveckling och fall.

Tyvärr misslyckas boken att leverera en engagerande, sammanhängande läsupplevelse. Den är överdrivet pretentiös, och reinkarnationstemat som fungerar som länk mellan kapitlen är larvigt. Detta är den typ av bok jag inbillar mig att Oprah skulle rekommendera, vilket jag alltså inte ser som en bra sak.

Trots detta finns ljuspunkter. Alla de sex berättelserna har intressanta partier, och en av dem, An Orison of Sonmi ~451, är en science fiction-dystopi som hade fungerat nog så väl som en fristående novell. En annan intressant detalj är att alla berättelserna (utom en) har opålitliga berättare, vilket förstås öppnar för tolkningar kring vad som är “sant” och hur berättarnas värderingar och tillstånd påverkat deras respektive texter.

Något mästerverk är detta dock inte, och jag är mindre sugen på filmen efter att ha läst boken. Faktum är att jag får starka kalkonvibbar – sannolikheten att filmen tyngs ned av sentimentalitet får anses vara överhängande.

The World of Erik Granströms Svavelvinter

July 3rd, 2012 § 1 comment § permalink

Jag köpte rollspelet Svavelvinter trots att jag numera spelar högst en gång per år, och jag ångrar mig inte. För det första är boken skitsnygg, liksom den medföljande A1-kartan över Trakorien. För det andra är det intressant att läsa om det spelsystem som utvecklarna av spelet (Fria Ligan) valt, grundat i amerikanska indie-rollspel. I efterhand är det uppenbart för mig att det var fel väg att gå när man i rollspelens gryning valde att simulera en värld. Inspirationen till spelen var ju aldrig realistiska världar, utan berättelser. Vad man borde gjort, och nu gör i bland annat rollspelet Svavelvinter, är att istället simulera berättelser, genom det paradigm som har kommit att kallas Story Now.

För det tredje, och allra viktigast: rollspelet innehåller mängder med bakgrundsmaterial till Granströms värld. Även om man enbart bedömer spelet som en “världsbok” till romanserien är det fantastiskt. Nu är det väl kanske inte så Fria Ligan har tänkt, men faktum är att i och med denna mycket välskrivna och välproducerade bok så får en svensk fantasyserie som publiceras i relativt blygsam upplaga en världsbok som är bland det bästa jag läst i denna ganska nördiga nisch i fantasygenren. Ofta rör det sig om ganska glättiga böcker som ges ut mest för att mjölka pengar ur fans (som i exempelvis The World of Robert Jordan’s the Wheel of Time), men eftersom rollspelet måste kunna stå på egna ben så finns det en kvalitet på materialet som går utöver det vanliga. Likaså är världsbeskrivningarna bättre än vad jag sett i något annat rollspel, just på grund av den solida grund som lagts först av Äventyrsspel och senare av Granström på egen hand i romanserien, tillsammans med entusiastiska Trakorien-fans, varav Fria Ligan får anses vara de främsta. Bra jobbat, helt enkelt. Jag har verkligen fastnat för denna version av Trakorien och har hunnit med en omläsning av såväl Svavelvinter som Slaktare Små. De blir bara bättre med tiden.

Varför Game of Thrones har misslyckats

June 5th, 2012 § 0 comments § permalink

Jag hade en bloggpost nästan färdigskriven om varför Game of Thrones som TV-serie har misslyckats. Efter detta såg jag emellertid “Blackwater” – avsnitt 9 i säsong 2, vilket gjorde att min inställning ändrades något. Istället för att bara lista skäl till varför jag inte tycker Game of Thrones har levt upp till sin potential tänker jag därför även diskutera vad som faktiskt fungerat, och varför det ogillande som spridits framför allt från fans av bokserien är missriktat.

Magnus på Piruett har tidigare skrivit en post om varför Game of Thrones har misslyckats, som jag tänker följa upp här. Magnus fokuserar på könsperspektivet, vilket jag också kommer att beröra. Jag menar dock att TV-serien har misslyckats på fler nivåer än så.

Denna post kan ses som en uppföljning på min tidigare post om Game of Thrones, som jag skrev efter att ha sett de första avsnitten. När jag nu sett två säsonger tycker jag att det finns tillräcklig grund för att kunna bedöma serien som helhet. Jag har förstås läst bokserien, och tycker den är fantastisk. Jag vill stryka under att jag absolut inte har något emot att ändringar görs till TV-serien. Jag är generellt av åsikten att anpassningar till andra format kräver grundläggande revideringar där inte alltför stor respekt visas källmaterialet, utan fokuset ligger på att få fram samma grundstämning.

Nog snackat. Här presenterar jag nu rakt av listan på de problemen jag har med TV-serien:

  • Titillation. Den obefogade mängd nakna bröst som visas blir ett problem, när detta används i var och varannan scen. Jag är inte emot naket, men seriens försök att lätta upp scener med infodumpar med lite naket tar sig stundtals helt absurda uttryck. Den mest beryktade scenen torde vara Littlefingers monolog i ep 7 säsong 1, där Littlefinger förklarar sina motiv mot bakgrund av lesbiskt sex. Grejen är att jag tycker själva monologen är bra – den är bra skriven och förklarar vem Littlefinger är (må vara att den berättar snarare än visar), men scenen blir ändå helt bisarr. Och detta är bara ett av många exempel.
  • Klumpiga infodumpar och övertydlighet. Allting skrivs tittaren på näsan. Kolla scenen nedan, där Littlefinger påminner Ned om sigillet för Catelyns släkt. Detta är så uppenbart riktat inte till Ned utan till tittaren att hela flytet i dialogen försvinner.

    (När infodumpar kombineras med titillation får man fenomenet som har benämnts sexposition, som till exempel i Littlefinger-scenen jag skrev om ovan.)

  • Stolpig dialog. Det finns inget flyt i språket, och manuset har hakat upp sig i någon slags teatralisk engelska som inte alls passar tonen från böckerna. Detta gäller speciellt de karaktärer som i böckerna beskrivs som kvicka, verbala och/eller humoristiska. Tyrion och Littlefinger är de främsta exemplen. Peter Dinklage försöker attackera det stolpiga språket genom att införa en underton av ironi, men detta lyckas bara halvdant. Det känns fortfarande som han läser repliker snarare än snackar. Jag tycker faktiskt det är extremt konstigt att han fått så mycket beröm, när han exemplifierar TV-seriens största misslyckande. Det är i och för sig inte hans fel, men ändå. För exempel med Littlefinger, se scenen ovan.
  • För mycket folk. I säsong två blir det uppenbart att mängden karaktärer och platser är en bromskloss. Varje karaktär får så lite tid att det är svårt att bygga upp personligheter. TV-serien hade behövt klippa mer liberalt i källmaterialet för att lyckas med detta, och då pratar jag om beslut i stil med att ta bort även stora roller. Ett problem för serien är att Daenerys är totalt bortkopplad från allt annat, liksom mestadels Jon. Detta är ett problem till och med i bokserien, och blir mycket tydligare på TV. Det är ingen tillfällighet att det bästa avsnittet på två säsonger (“Blackwater”) fokuserar helt och hållet på en enda plats.
  • Utsmetning av karaktärsbågar. I sin iver att visa nyanser av vissa karaktärer så introducerades en hel del i säsong ett som hade kunnat vänta. Ta t ex Jaimes berättelse i Storm of Swords, där vi äntligen får hans version. Hans resa är en revansch för karaktären. Nu har emellertid TV-serien redan givit hans version av Aerys, så det finns ingen egentlig resa att göra.

Allt detta är exempel på varför jag tycker att TV-serien kunde gjorts bättre. Jag tycker nu att det är uppenbart att det hade krävts djärvare val än vad som hittills gjorts för att åstadkomma detta. Berättelsen hade behövt omarbetas mer, eftersom TV-mediet är så mycket mer klaustrofobiskt än fantasyböcker. Detta är förstås ett känsligt kapitel, och många punkter på min lista har säkert sina förklaringar.  Jag kan dock för allt i världen inte förstå varför man valde som man gjorde med manuset. Om man ska göra “Sopranos i Midgård”, då borde man hämta inspiration för dialogen i Sopranos, inte i Sagan om Ringen. Detta misstag är nog det som stör mig allra mest.

Dock, och detta är en viktig invändning. Jag håller inte alls med de som stormar mot diverse ändringar i böckerna – allt ifrån casting av utomeuropéer, till klagomål på att scener inte presenteras som i böckerna. Ta som exempel House of the Undying. De flesta bok-fans verkar vara helt i uppror över att det inte fanns fler profetior, att vi inte får se Rhaegar och Elia, och så vidare. Jag var dock ganska nöjd med denna scen. Den fångar den utomvärldsliga känslan, och att introducera fler trådar i detta skede, och fler karaktärer, är absolut inte vägen att gå. TV-serien lyckas faktiskt ge Daenerys ett bra avslut i Qarth. Hon öppnar valvet och hittar ingenting, och lär sig av detta att under ytan är paradisliknande Qarth precis som alla andra platser. Hon har växt, och blivit lite mindre godtrogen.

Likaså med Jons berättelse. Kring denna har det klagats på att det intensiva samspelet mellan Qhorin och Jon tagits bort, och det framgår aldrig klart om Jon dödar honom i självförsvar, som en del av en infiltrationsplan, i vredesmod eller för att han börjat känna lojalitet med wildlings. På sätt och vis tycker jag dock att serien lyckas bättre än böckerna – Qhorin drar sig intill Jon och viskar “I am the Watcher on the Wall”, och visar vad uppoffring innebär – vad det betyder att svära sitt liv till the Night’s Watch. Och på samma sätt som Daenerys så växer därmed Jon i och med lärdomen.

Jag kommer (förstås) att fortsätta titta på Game of Thrones. Det är inte den bästa TV-serien jag sett, men mitt intresse för bokserien är så stort att det inte spelar någon större roll. Nu hoppas jag egentligen att producenterna vågar vika av mer från böckerna än vad de hittills gjort. Tyvärr är det antagligen för sent att göra något åt dialogen, då den blivit en del av seriens identitet. Jag får fortsätta titta på den här lite kantiga pulp-varianten av A Song of Ice and Fire, och vara glad över vad jag får. Sämre kunde det vara.

Alien för dummies

June 3rd, 2012 § 0 comments § permalink

Prometheus var allvarligt talat ganska kass. Det som i Alien och i Aliens var skrämmande undertoner har förstorats upp och därmed gjorts ofarliga. Sex- och graviditetsskräcken har blivit så löjligt explicit att den inte längre skrämmer, och den trovärdighet som de två första filmerna hade i sin skitiga miljö och karaktärer med personlighet försvinner i en steril miljö befolkad av snygga Hollywood-skådisar.

Karaktärernas motiv är också konstiga. De är för det första helt vansinnigt oförsiktiga, och för det andra så tycks alla drivas av att få svar på De Stora Frågorna. Men det förklaras aldrig varför, och själv sitter jag mest och undrar över varför det hela är så jävla viktigt. Uppenbarligen har Ridley Scott velat göra en Djup film, men just därför blir den så tramsigt ytlig.

Det öser på mer och mer och mer, med tal om Skapare och Förgörare, och Varför, och föräldrar, fäder, döttrar, drömmar och tro. Krucifix kläs av. Det spelas fioler i flashbacks. Det jagas efter Gud och odödlighet. Piloten offrar sig för Saken, och de två copiloterna jublar helt oförklarligt när de omotiverat får sätta livet till. Skepp kraschar, varelser muterar, tentakler penetrerar kroppsöppningar på män, kvinnor och rymdvarelser. Charlize Theron är inte en robot, så alltså vill hon knulla med Idris Elba. Roboten är en intellektuell psykopat, och skulle aldrig knulla någon, för Han Kan Aldrig Förstå – han saknar själ. Krucifix kläs på. Jorden räddas, och de stora frågorna lämnas obesvarade eller besvarade med triviala pekoraler, alltmedan Hollywood gnuggar händerna och planerar för Prometheus 2.

Nädu Scott, det här är inte min kopp te. Tagga ner några kilon och fundera på vad som egentligen gjorde Alien så bra, för inget av det finns nämligen i Prometheus.

Avengers – vackert resursslöseri

May 25th, 2012 § 0 comments § permalink

The Dark Knight satte på många sätt ribban för vad en superhjältefilm borde vara. Här fanns alla de vanliga ingredienserna: hjältar, skurkar och mäktiga actionsscener. Men framför allt var allt sammanfogat till en berättelse som funkade på film, och som inte var rädd att föra in djupare teman. Heath Ledgers Joker är inte bara en elak skurk – det är vad han representerar som är intressant. Det skrämmande med Jokern är ju att han, som han också säger i filmen, inte har någon plan. Han struntar i regler, och verkar likgiltig till och med för sin egen död. Han representerar en naturkraft, ett kaos som på sätt och vis inte kan besegras. Some men just want to watch the world burn.

The Dark Knight blir alltså en berättelse om Gotham City, om hur man kan (eller inte kan) besegra planlöst våld. Det framgår att Batman egentligen är ett misslyckande – han är bara nödvändig för att Gotham inte förmår åstadkomma något bättre. The hero Gotham deserves, but not the one it needs.

Andra superhjältefilmer har ofta misslyckats med att foga samman de ytliga superhjälteattributen med en berättelse som berör på ett djupare plan. Bryan Singer försökte göra Superman till Jesus i Superman Returns, men det funkade väl sådär. Marvel har till skillnad för DC valt att göra sina filmer till närmast karaktärsskådespel, med Sam Raimis Spiderman-filmer som mall. Resultaten varierar. Ibland funkar det ganska bra, som i Kenneth Branaghs Thor – en underhållande episk berättelse med undertoner av Shakespeare med stabila skådespelare i biroller. I andra fall fungerar det sämre, som i pekoralet Captain America eller de närmast hysteriska Iron Man-filmerna.

Avengers liknar av dessa filmer mest av allt Iron Man-serien. Det är fullt tempo hela tiden, explosioner, action, coola repliker, coola karaktärer, tempo, tempo, tempo. Det är underhållande, men saknar varje form av djup, och pacingen blir lidande av viljan att hela tiden ge publiken snabba belöningar.

Slutintrycket blir därför mest ett meh. Det kanske är coolt och snyggt, men jag har ingen anledning att bry mig. Jag fortsätter istället se fram emot The Dark Knight Rises.

Mass Effect 3

May 7th, 2012 § 0 comments § permalink

När jag står på Rannoch och ser amiral Raan höja pistolen mot sin tinning inser jag det verkligt geniala med Mass Effect-serien. Jag hade kunnat åstadkomma något bättre här, men det hade krävt att Tali varit närvarande, och det går inte, för Tali dog på Collector-basen. Den serie val jag har gjort genom tre spel har lett fram till en punkt där antingen geth eller quarians kommer utplånas, och det är för sent att göra något åt det.

Serien handlingar som lett fram till denna punkt börjar med Jack, och mitt tycke för henne i Mass Effect 2. Jag backade Jack mot Miranda, och förlorade därmed Mirandas lojalitet. När jag valde ledare för secondary fire team på Collector-basen valde jag Miranda, eftersom hon insisterade. Eftersom Miranda inte var lojal dog min vent-specialist, som var Tali. Miranda strök också hon med i ett senare skede.

Och nu på Rannoch hade Tali kunnat lösa saker tillsammans med Legion, men hon saknas, vilket resulterar i ett en tragedi utspelas framför mig. Man skulle kunna tro att jag därmed skulle vara arg eller besviken, men istället känns berättelsen bara mer min egen. I min  berättelse dog Tali, därför att mina val inte var optimala. Mina val var inte optimala eftersom jag saknade information om konsekvenserna i förhand. Trovärdigheten blir högre eftersom det är så verkligheten fungerar.

Quarians undergång förblir det starkaste ögonblicket i Mass Effect-serien för mig. Mass Effect 3 är det bästa spel jag någonsin spelat, på grund av just denna och liknande scener. Inget annat spel har engagerat mig på ett liknande sätt. Detta enda faktum räcker för att jag ska avguda spelet.

Ett par andra reflektioner:

  • Mass Effect 3 är väldigt polerat – skavankerna i tidigare delar är bortslipade. Inga jobbiga tidskrävande mini games, och combat som funkar utan irritationsmoment.
  • Mitt första intryck av slutet var positivt, men jag förstår kritiken, speciellt med tanke på att mina val i slutet spelar så liten roll.
  • Tyvärr utvecklade sig Mass Effect-serien i en militaristisk riktning. Nyanser till trots, det är ändå mycket honnörer, ära och heder. Det är synd att i stort sett alla spel trillar dit på detta. Varför måste det alltid vara commander hit och general dit? Vad är det för fel på att spela fysiker eller rörmokare?

En lång kvartett som sprängdes

January 8th, 2012 § 0 comments § permalink

Jag ger upp Daniel Abrahams The Long Price Quartet efter tre böcker och lite till. Visserligen var den tredje boken, An Autumn War, den bästa av de tre böckerna, men det finns helt enkelt inte tillräckligt för att hålla mig intresserad.

Serien är inte dålig, men den engagerar mig inte på någon nivå. Jag tycker den ofta får beröm för bland annat karaktärsutveckling, men jag ser ingenting av detta. Karaktärerna är ointressanta, och det känns dessutom som att Abraham anstränger sig alldeles för hårt för att skriva om Den Lilla Människan i De Stora Händelsernas Tid. Otah och Maati är lite för intetsägande, världen lite för oinspirerande och tonen lite för torr. Slutresultatet blir att huvudpersonerna bara känns gnälliga.

För en bättre berättelse i asiatiskt inspirerad miljö om historiens vingslag och mänsklig förgänglighet, läs istället Guy Gavriel Kays Under Heaven. Den är bättre på precis alla sätt.