Låt mig återstarta mitt bloggande genom att presentera den definitiva listan på Star Wars-filmer. Vissa positioner är jag lite vacklande kring, men i stort sett reflekterar listan mina åsikter kring filmerna över en någorlunda lång tidsperiod.
11. The Rise of Skywalker
Den sämsta filmen, och den enda jag inte kunde förmå mig att se om. Sequel-trilogin lider av att inte vara planerad och filmad som en sammanhängande helhet, men även inberäknat detta är TROS en katastrof. JJ Abrams verkar inte ha kunnat ta in att Ryan Johnson med TLJ rev alla broar till den karbonkopia av originaltrilogin Abrams skisserat. Oförmögen att bygga vidare framåt blir TROS en ostrukturerad, fantasilös kavalkad av ogenomtänkt fan service. Om man måste säga något positivt så är det att dynamiken Kylo Ren/Rey är fascinerande i alla tre sequel-filmerna, denna inkluderad.
10. The Phantom Menace
Med undantag av TROS så är prequel-trilogin den sämsta delen i Skywalker-sagan. Det är intressant att prequeltrilogi och sequeltrilogin lider av motsatta problem. Prequeltrilogin har en i grunden stark story och en bärande idè, men brister i utförande på grund av taffligt manus, stolpiga repliker och överanvändning av CGI. (För sequeltrilogin gäller det omvända, vilket vi återvänder till.) TPM innehåller mycket av det allra sämsta: barnskådespelare som inte riktigt funkar, träaktiga och högtravande repliker, Jar-Jar Binks och en hel massa meningslös CGI. Det är trots detta inte helt självklart att placera TPM i botten av prequeltrilogin, eftersom den också innehåller den bästa actionsekvensen bland alla Star Wars-filmer, nämligen Obi-Wan och Qui-Gons duell med Darth Maul till John Williams i högform. Jag har dock valt att inte låta detta väga upp resten av filmen, som ärligt talat suger.
9. Attack of the Clones
Det är hårfint vilken av TPM och AotC som är sämst, men jag väljer att placera AotC överst på grund av att den är lite jämnare. Den saknar inte pinsamt dåliga scener (som Anakin och Padme på Naboo) men undviker de rena barnsligheterna med Jar-Jar, gungans och podraces. Slutet är en överbelastad CGI-fest som trots detta känns som den bästa delen, och den första delen av prequeltrilogin som får lite fart på dialogen. Fan service är ett problem i hela trilogin, här exemplifierat av att Yoda blir någon slags mördarmaskin på crack istället för den lugne och fridfulle jedimästaren vi kände från ESB och RotJ.
8. Revenge of the Sith
Den ganska överlägset bästa prequelfilmen. Den starka storyn med Anakins fall kommer äntligen till sin rätt. Filmen är stundtals överspelad men fungerar ändå bra. Jag kom att avsky prequeltrilogin på 00-talet, men kan nu i efterhand ta den lite för vad den är. Ja, det är over the top, väsande Palpatine, ljussabeldueller över lava och democracy dies to thunderous applause, men det stör mig helt enkelt inte lika mycket som för femton år sedan. Jag skulle till och med kunna tänka mig att placera RotS någon plats högre upp, men med något undantag saknar filmerna ovanför här de bottennapp som trots allt kvarstår (Vaders ovärdiga "NOOO" i Sith-labbet comes to mind).
7. The Force Awakens
Så kommer vi då till sequeltrilogin. Jag var överlycklig när det visade sig att TFA återställde själva stämningen med Star Wars - ingen mer plastig CGI, mindre träaktig dialog och överlag back to basics. Jag var överseende med att TFA i princip är en karbonkopia på ANH, för det kommer säkert ordna sig i uppföljarna (right? RIGHT?). Jag borde redan då har insett att även om hantverket är näst intill perfekt så saknas en egentlig idè om vad trilogin skall handla om. The First Order känns som en blek kopia av The Empire, Snoke som en blek kopia av Palpatine och så vidare. Och det finns liksom ingenting där - inte något att gripa tag i, längta efter eller engagera sig i. Sequeltrilogin räddas av att den är välgjord och av Kylo Ren, som är det enda genuint fascinerande elementet i denna berättelse, men det är inte tillräckligt för att bära en hel trilogi. JJ Abrams är skicklig på att se, fånga upp och modernisera kärnan i existerande berättelser, men verkar sakna förmågan att bygga ett eget narrativ. Man får känslan att han inte har något att säga. Därför lider sequeltrilogin av precis samma sak som de "nya" Star Trek-filmerna - snygg på ytan men tom på innehåll.
6. Solo
Solo är en underskattad och lite bortglömd film som är precis vad den utger sig för att vara: schysst matiné-SF med ett ganska högt tempo. Den har egentligen inga större fel. Woody Harrelson och Donald Glover gör stabila roller och även Emilia Clarke fungerar bra. Filmen är en välgjord bagatell som är bättre än sitt rykte.
5. The Last Jedi
Den enda intressanta filmen i sequeltrilogin. The Last Jedi har gott om problem men också fascinerande vändningar. Dynamiken mellan Kylo Ren och Rey kommer i förgrunden och visar glimtar av något nytt och spännande som trilogin hade kunnat bli. Men låt oss ta problemen först. Pacingen i TLJ är väldigt märklig. En extremt utdragen jaktscen gör att det känns som filmen inte rör sig framåt över huvud taget, och ett långt meningslöst mellanparti är instoppat bara för att hålla Finn sysselsatt. Filmen kör in i väggen en sådär två tredjedelar in när berättelsen som byggts upp tvärstoppar, och en övertydlig och genomskinlig subplot mellan Leia, Poe och Holdo gör inte saken bättre. Jag var redo att skriva av filmen helt i biosalongen innan den satte fart igen. Som tur är sätter den fart, och sista tredjedelen är briljant, från den överraskande twisten när Snoke dör, till den fantastiska fajten i tronrummet och motståndsrörelsens sista slag i saltöknen på Crait. Rian Johnson sliter itu det derivat som JJ Abrams destillerat fram och pusslar ihop det till något nytt, med nya troper och framåtblickande berättelse. Förgäves, visade det sig men TLJ står trots allt kvar som sequeltrilogins största bedrift.
4. A New Hope
Härifrån och upp är alla filmer genomgående genuint bra. Förstås är det originaltrilogin som dominerar. Beror detta på nostalgi? Säkert delvis. Men också på att det finns skäl för att Star Wars blev så populärt från början - hade inte filmerna varit bra hade de glömts bort eller levt vidare endast som kultklassiker. Det är svårt att upprepa denna storhet, så en del av originaltrilogins relativa kvalitet förklaras också genom regression to the mean, och att övriga filmer kunnat surfa på den redan etablerade populariteten.
Många sätter nog ANH ovanför RotJ, och det saknas inte skäl att göra så. ANH är original-originalet, en tajt, spännande berättelse, hjälten med tusen ansikten i rymdkostym. Den sätter tonen för allt som kommer efter. Introduktionen av Darth Vader är en ikonisk filmskurksentré, och den avslutande attacken på Dödsstjärnan en välklippt och välregisserad final. Det finns egentligen ingenting att klaga på utan avgörandet fälls mer av mina personliga preferenser och RotJ's förtjänster.
3. Return of the Jedi
Den första Star Wars-filmen jag såg, och det man sett när man var åtta tenderar att bita sig fast. Så på gott och ont är jag präglad av Lukes hemlighetsfulla entré, kast med liten dödskalle mot Rancorbest, prinsessan Leia i guldbikini, ewoker, kacklande kejsarskratt och Vaders omvändning. Än idag tycker jag RotJs sista akt är ett mästerverk, en final för tre filmer som skickligt bygger upp till ett klimax på tre fronter: den fartfyllda rymdstriden, de mer jordnära striderna på Endor och det mörka psykologiska drama som utspelar sig på Dödsstjärnan mellan Vader, Luke och kejsaren. Vissa betraktar ewokerna som barnsliga, och det kanske jag också gjort om jag var femton istället för åtta när jag såg den första gången. Men sådant styr man inte över.
2. The Empire Strikes Back
Fan-favoriten som cementerar Star Wars som ett popkulturellt fenomen i mer än 40 år. En djärv, mörk uppföljare till en ganska lättsinnig rymdopera, som inte håller tillbaka. Slutet är oförlöst och hängande, och sätter upp trilogins sista del. Ikoniska karaktärer som Yoda, Lando och Boba Fett introduceras, och några av de mest annorlunda och icke-världsliga miljöerna - den drömska Molnstaden, mystiska Dagobah och ogästvänliga Hoth. Det är inte för inte som den är allmänt erkänd som den bästa Star Wars-filmen.
1. Rogue One
Rogue One som den bästa Star Wars-filmen? Absolut. Jag skulle kunna skriva en hel post om varför. Faktum är att jag tänker göra det, och redovisa mina skäl där. Varför Rogue One är den bästa Star Wars-filmen.