I min rankning av alla Star Wars-filmer hade jag Rogue One som etta, och när jag skulle skriva motiveringen till detta insåg jag att jag hade för mycket att säga om den för att det skulle få plats i den bloggposten. Så här kommer en ny post endast om Rogue One, och varför den är bäst.

I mina ögon är denna film något som utspelar sig mellan raderna. Möjligen läser jag in alltför mycket här, men det är i så fall filmens förtjänst. Men visst, man kan säkert anklaga mig för headcanon här. Nåväl.

Jyn Erso och Cassian Andor

Rogue Ones emotionella kärna är relationen mellan Jyn Erso och Cassian Andor. Filmen har anklagats för att sakna karaktärsutveckling, vilket jag har svårt att begripa. Det må vara sant att en del bikaraktärer är delvis platta (Chirrut Îmwe och Baze Malbus), men jag förstår inte hur man kan anklaga Jyn Erso eller Cassian Andor för att inte utvecklas.

Dynamiken mellan dessa två driver hela filmen: Jyn Erso är i grunden en idealist, som under sin uppväxt tappat hoppet om att besegra rymdimperiet. Hennes problem är inte att hon saknar vilja, men att hon saknar ett sätt att göra motstånd på som faktiskt gör nytta, så hon har beslutat sig för att hålla en låg profil och fokusera på att överleva istället. Men rebellen i henne slumrar bara - hon behöver bara någon som visar henne vägen. Cassian Andor, å andra sidan, är en motståndsman in i kaklet. Hans problem är att han tappat tron på det han gör - att rebellalliansen är något värt att slåss för. Alla smutsiga jobb han utfört för alliansen (illustrerat av den rena avrättningen av en oskyldig person i filmens början) har desillusionerat honom. Han slåss för att det har blivit en del av hans väsen - inte för att han längre tror på något.

När dessa två möts och lär känna varandra kompletterar de varandras brister: Cassian finner i Jyn en ledstjärna som påminner honom om vad upproret står för, och Jyn finner i Cassian (och i sin fars sabotage av Dödsstjärnan) ett sätt att göra motstånd, även om det är svårt och långsökt. Som resultat växer de båda som personer: Jyn blir en inspirerande ledare och Cassian den som ser till att infiltrationen av Scarif blir av.

Ingenting av detta sägs explicit, utan allt gestaltas genom hur de interagerar med varandra. Jyns första scen som vuxen fånge är en annan Jyn än hon som håller talet ombord på Rogue One. Det här är ett av mina favorit-inspirations-tal i filmhistorien - det sätter upp självmordsuppdraget, och visar hur lite de faktiskt har att hoppas på. Det faktum att de ändå (utan tillstånd!) har beslutat att försöka är i mycket Jyns förtjänst. Och Cassians, som har rekryterat dem och direkt tar över med det rent operationella. För han har också utvecklats - från en kalkylerande min-maxande underrättelseagent till någon som inte längre står ut, utan som för en gångs skull bara vill göra det rätta.

Till slut, i hissen ned från sändartornet, finns det en glimt av en romans, när allt är för sent. I en annan tid, på en annan plats, hade det kunnat utvecklas till något. Nu, med minuter kvar, kommer det inte att hända, men de har ändå hittat varandra - och i varandra nyckeln till sig själva. På stranden, ingen kyss, utan en omfamning. När Dödsstjärnan dödar dem öppnar Cassian sina ögon och tittar bort, precis i slutet.

Perfection.

Att spela på förväntningar och fullfölja

Någonstans vet vi i publiken redan från början att Jyn Erso och hennes grupp är dödsdömda. Det är det enda logiska, med tanke på att de inte figurerar alls i originaltrilogin. Star Wars har dock i andra filmer glatt struntat i sådan logik och i framför allt prequel-trilogin satt upp rent larviga sammanträffanden (som länken mellan Boba Fett och klonerna, eller att Darth Vader byggde C3PO, eller att Luke Skywalker är "gömd" på Darth Vaders hemplanet och går under Darth Vaders ursprungliga efternamn). Men man hoppas trots allt att denna gång kommer det göras bättre, och denna gång får man för en gångs skull rätt.

Allt eftersom filmen går byggs den olycksbådande stämningen upp. Jyn Ersos förlust av sin far. Hennes desperata sista halmstrå med en räd mot alla odds. Infiltrationen på Scarif, genom den smala öppningen i skölden. Rebellalliansens jakteskadrar: vi har sett Red Squadron och Gold Squadron, men här finns nu Blue Squadron, som blir den grupp som assisterar nere på Scarif. Och som vi aldrig ser i originaltriloigin. Darth Vader är på väg. Grand Moff Tarkin på Dödsstjärnan är på väg. Orson Krennic anländer. Rebellerna i striderna på planeten börjar dö.

Och sedan... fortsätter det bara. Ingen vändning, ingen osannolik flykt mot alla odds. Visserligen en seger, men ingen nåd för våra hjältar. En efter en dör de, och var och en bidrar till att uppdraget till slut lyckas. Det logiska, obönhörliga slutet får spelas ut precis såsom det har satts upp under hela filmen. Genialiteten ligger i att samtidigt uppfylla publikens förväntningar (det logiska slutet) och skaka om dem (vändningen bort från det lyckliga sagoslutet).

Slutet

Slutet, som är fantastiskt flera gånger om. Jyn Ersos och Cassian Andors dödsscen på Scarif. Segern mot Krennic. Och ändå fortsätter filmen: Dödsstjärnans ritningar har tagits emot av rebellernas flaggskepp, men svettiga soldater i en korridor tvingas till en sista strid mot Darth Vader, som griper in i sista sekund. Trots de väldiga teknologiska konstruktionerna - biblioteket på Scarif, skölden, rebellalliansens slagskepp, stjärnjagare och Dödsstjärnan - blir det till slut personligt ned på närstridsnivå. Dödsstjärnans planer förs från hand till hand, jagade av en av filmhistoriens främsta skurkar. Räcks igenom en dörr, ljuset tänds, och.... vänta lite nu. Det här ser ju ut som..... Skeppet dockar av från sitt flaggskepp, och vi ser att det är prinsessan Leias Tantive IV, och där är hon - "Hope", och sedan eftertexter.

Dessa scener rekonstruerar hela Rogue One från en fristående historia som man hittills trott kanske utspelat sig veckor eller månader före A New Hope till en ren prequel som sker dagar eller timmar innan Darth Vader bordar Tantive IV i den första scenen i den allra första Star Wars-filmen.

Att hitta sin plats i en filmserie

En invändning till att ha Rogue One i topp av en Star Wars-lista är att den står på axlarna på originaltrilogin - att den utnyttjar mycket av handling och karaktärer som har byggts upp i trilogin, och därför inte förtjänar att rankas över till exempel A New Hope. Jag tycker inte denna invändning är särskilt stark. Varje film i en filmserie måste förhålla sig till sina föregångare och efterföljare på något sätt, och om man köper invändningen rakt av leder det till att den första filmen i en serie är bäst per definition. Jag håller inte med om detta. På samma sätt som The Empire Strikes Back bygger vidare på A New Hope men i isolation skulle betraktas annorlunda (dess styrka är att expandera universat i en mörk mellanakt och sätta upp finalen) så fyller Rogue One sin funktion fullt ut. Den förklarar det som behöver förklaras, säger det som behöver sägas och visar det som behöver visas, stänger ett par plot holes på vägen och låter berättelsen löpa till sin logiska slutpunkt. Ingenting mer kan begäras.

Om prequel-trilogin eller sequel-trilogin varit lika bra på att kännas som logiska föregångare respektive fortsättningar till originaltrilogin hade de kunnat rankas högre, men de misslyckas med detta på lite olika sätt. Rogue One är allt igenom Star Wars, genomsyrad av samma stämningar som originaltrilogin, del av samma berättelse men med delvis andra perspektiv.

Bilden av rebellalliansen

En av de mest fascinerande aspekterna ur ett världsbyggarperspektiv är att vi får se hur rebellalliansen verkligen funkar - vilka de är, hur de fattar beslut och de interna slitningar som finns mellan de olika aktörerna i den brokiga organisationen. Under filmens gång identifieras åtminstone dessa olika fraktioner:

• Rebellernas underrättelsetjänst, med bland annat Cassian Andor och General Draven. Denna grupp är förmodligen de som har dragit det tyngsta lasset i striden mot imperiet. De har gjort motstånd på alla sätt de kan, hederliga och ohederliga, under en tid när alliansen inte har haft den militära styrkan att mäta sig med imperiet. Striden har varit en konstant reträtt, där man fått ta de små segrar man kan i hopp om att göra skillnad i det lilla. Detta har format personer som Draven: pragmatiska, cyniska och riskminimerande. Personer som helt enkelt inte anser sig ha råd att tänka på grandiosa planer eller på någon egentlig slutseger.
• Rebellalliansens flotta, som verkar huvudsakligen styrd av Mon Calamari, men som även inkluderar jakteskadrarna. Som grupp är de militärer, och längtar efter ett tillfälle att få göra det de är bra på: slåss mot imperiet.
• Rebellsympatisörer i senaten, som utgör den politiska armen av rebellalliansen. De ger upproret legitimitet och offentlig närvaro. Dock är de ständigt utsatta - om kejsaren blir tillräckligt stark är de i stor fara (i A New Hope upplöser han senaten). De är extremt tveksamma till militär handling, och överväger att helt enkelt upplösa alliansen och fly.
• Radikala grupper som alliansen av olika anledningar inte (längre) vill förknippas med, exemplifierat av Saw Gerrera.
• Och slutligen, alliansens ideologiska kärna och ledarskap - politiker med en starkare övertygelse och mer central roll än senatorerna och som är mer eller mindre publikt öppna med sina lojaliteter. Här finns ett fåtal, framför allt Bail och Leia Organa samt Mon Mothma. Dessa få måste balansera alla de andra fraktionerna mot varandra, och hålla ihop alliansen. Mon Mothma kan inte beordra ett anfall på Scarif om senatorerna vägrar, för det innebär att upproret förlorar legitimitet. Men hon kan inte heller bara låta upproret dö.

Utan att någon förklarar det demonstrerar filmen hur dessa fraktioner samarbetar och motarbetar varandra. Draven ger order till Cassian Andor som inte är förankarade ovanifrån. Jyn Erso inspirerar delar av underrättelsetjänsten att iscensätta räden mot Scarif, vilket i sin tur leder till att Admiral Raddus beslutar att på eget bevåg sätta in alliansens flotta. Beslutsgången är kaotisk, och när det väl händer glider det snabbt ur ledarskapets händer, även om de sympatiserar med slutresultatet. Detta gör att rebellalliansen känns trovärdig som en politisk och militär motståndsorganisation - i kontrast mot det toppstyrda och fascistoida imperiet så är rebellalliansen just en mängd olika intressen med en gemensam fiende. Denna bild av alliansen är mer komplex än den som tecknas i originaltrilogin, men motsäger ingenting utan kompletterar den istället på ett utmärkt sätt.

Fan service done right

Att skohorna in diverse karaktärer, skeenden och platser i en film för att publiken sett dem i en tidigare favoritfilm är riskabelt, eftersom det kan leda till ovan nämnda absurda sammanträffanden. Det kan också leda till att världen känns mindre - om Yoda och Chewbacca kände varandra sedan innan, hur många wookies kan det egentligen finnas i galaxen? Ytterligare problem är att eftersom tidigare karaktärer har blivit kanoniserade så tenderar de att framställas som mäktigare än de egentligen har täckning för när de dyker upp i uppföljare. Exempel på detta är Yodas ljussabel-dueller (jämför originaltrilogins pacifistiska guru) eller R2D2s plötsliga förmåga att flyga. Den här typen av fan service förvränger den värld som byggts upp tidigare, och gör billiga poänger konstruerade för att dra uppmärksamhet till uppföljarna på världsbyggets bekostnad.

Det betyder inte att fan service i sig behöver vara dåligt. Om det antingen är logiskt integrerat eller bara utgör en blinkning till publiken utan att påverka handlingen kan det förhöja (eller åtminstone inte förstöra) upplevelsen av filmen. Rogue One har fattat detta. Det är OK att C3PO och R2D2 dyker upp i en cameo på Yavin IV, för det är fullkomligt logiskt att de skulle vara där vid den tidpunkten. Det är OK att scener med piloterna i jakteskadrarna återanvänds eftersom jakteskadrarna är samma människor som attackerar Dödsstjärnan i A New Hope. Det är till och med OK att vi får en cameo från ett par oviktiga småskurkar på Jedha som Obi-Wan och Luke så småningom möter på Tatooine - det må vara osannolikt, men det tjänar mer som en slags internreferens för publiken än någonting annat. Att Vader får en scen där han känns oslagbar är också det oproblematiskt eftersom det är uppenbart att han är fruktad under originaltrilogin, och rimligen kan hantera en handfull soldater på egen hand, givet att han faktiskt besegrar Obi-Wan Kenobi bara någon vecka senare.

Annat

Slutligen: andra småsaker. Musiken är bra - mer lågmäld än John Williams men ändå allt igenom Star Wars. Fotot är fantastiskt - ljuset och skuggorna som spelar över stjärnjagarna i diverse olika scener är rent ögongodis. Det förhöjer filmen att den inte innehåller några Jedis eller utvalda hjältar. Jyn Erso fungerar just därför att hon inte är utvald - hennes hjältemod accentueras av att hon fattar sina beslut som en vanlig människa, inte som någon som kan använda kraften för att åstadkomma storverk. Castingen och skådespeleriet är toppklass - Felicity Jones och Diego Luna är fantastiska. De animerade Tarkin och Leia må vara skönhetsfläckar, men i det stora hela oviktiga sådana.

Eller i korthet: Rogue One är den bästa Star Wars-filmen.

Låt mig återstarta mitt bloggande genom att presentera den definitiva listan på Star Wars-filmer. Vissa positioner är jag lite vacklande kring, men i stort sett reflekterar listan mina åsikter kring filmerna över en någorlunda lång tidsperiod.

11. The Rise of Skywalker

Den sämsta filmen, och den enda jag inte kunde förmå mig att se om. Sequel-trilogin lider av att inte vara planerad och filmad som en sammanhängande helhet, men även inberäknat detta är TROS en katastrof. JJ Abrams verkar inte ha kunnat ta in att Ryan Johnson med TLJ rev alla broar till den karbonkopia av originaltrilogin Abrams skisserat. Oförmögen att bygga vidare framåt blir TROS en ostrukturerad, fantasilös kavalkad av ogenomtänkt fan service. Om man måste säga något positivt så är det att dynamiken Kylo Ren/Rey är fascinerande i alla tre sequel-filmerna, denna inkluderad.

10. The Phantom Menace

Med undantag av TROS så är prequel-trilogin den sämsta delen i Skywalker-sagan. Det är intressant att prequeltrilogi och sequeltrilogin lider av motsatta problem. Prequeltrilogin har en i grunden stark story och en bärande idè, men brister i utförande på grund av taffligt manus, stolpiga repliker och överanvändning av CGI. (För sequeltrilogin gäller det omvända, vilket vi återvänder till.) TPM innehåller mycket av det allra sämsta: barnskådespelare som inte riktigt funkar, träaktiga och högtravande repliker, Jar-Jar Binks och en hel massa meningslös CGI. Det är trots detta inte helt självklart att placera TPM i botten av prequeltrilogin, eftersom den också innehåller den bästa actionsekvensen bland alla Star Wars-filmer, nämligen Obi-Wan och Qui-Gons duell med Darth Maul till John Williams i högform. Jag har dock valt att inte låta detta väga upp resten av filmen, som ärligt talat suger.

9. Attack of the Clones

Det är hårfint vilken av TPM och AotC som är sämst, men jag väljer att placera AotC överst på grund av att den är lite jämnare. Den saknar inte pinsamt dåliga scener (som Anakin och Padme på Naboo) men undviker de rena barnsligheterna med Jar-Jar, gungans och podraces. Slutet är en överbelastad CGI-fest som trots detta känns som den bästa delen, och den första delen av prequeltrilogin som får lite fart på dialogen. Fan service är ett problem i hela trilogin, här exemplifierat av att Yoda blir någon slags mördarmaskin på crack istället för den lugne och fridfulle jedimästaren vi kände från ESB och RotJ.

8. Revenge of the Sith

Den ganska överlägset bästa prequelfilmen. Den starka storyn med Anakins fall kommer äntligen till sin rätt. Filmen är stundtals överspelad men fungerar ändå bra. Jag kom att avsky prequeltrilogin på 00-talet, men kan nu i efterhand ta den lite för vad den är. Ja, det är over the top, väsande Palpatine, ljussabeldueller över lava och democracy dies to thunderous applause, men det stör mig helt enkelt inte lika mycket som för femton år sedan. Jag skulle till och med kunna tänka mig att placera RotS någon plats högre upp, men med något undantag saknar filmerna ovanför här de bottennapp som trots allt kvarstår (Vaders ovärdiga "NOOO" i Sith-labbet comes to mind).

7. The Force Awakens

Så kommer vi då till sequeltrilogin. Jag var överlycklig när det visade sig att TFA återställde själva stämningen med Star Wars - ingen mer plastig CGI, mindre träaktig dialog och överlag back to basics. Jag var överseende med att TFA i princip är en karbonkopia på ANH, för det kommer säkert ordna sig i uppföljarna (right? RIGHT?). Jag borde redan då har insett att även om hantverket är näst intill perfekt så saknas en egentlig idè om vad trilogin skall handla om. The First Order känns som en blek kopia av The Empire, Snoke som en blek kopia av Palpatine och så vidare. Och det finns liksom ingenting där - inte något att gripa tag i, längta efter eller engagera sig i. Sequeltrilogin räddas av att den är välgjord och av Kylo Ren, som är det enda genuint fascinerande elementet i denna berättelse, men det är inte tillräckligt för att bära en hel trilogi. JJ Abrams är skicklig på att se, fånga upp och modernisera kärnan i existerande berättelser, men verkar sakna förmågan att bygga ett eget narrativ. Man får känslan att han inte har något att säga. Därför lider sequeltrilogin av precis samma sak som de "nya" Star Trek-filmerna - snygg på ytan men tom på innehåll.

6. Solo

Solo är en underskattad och lite bortglömd film som är precis vad den utger sig för att vara: schysst matiné-SF med ett ganska högt tempo. Den har egentligen inga större fel. Woody Harrelson och Donald Glover gör stabila roller och även Emilia Clarke fungerar bra. Filmen är en välgjord bagatell som är bättre än sitt rykte.

5. The Last Jedi

Den enda intressanta filmen i sequeltrilogin. The Last Jedi har gott om problem men också fascinerande vändningar. Dynamiken mellan Kylo Ren och Rey kommer i förgrunden och visar glimtar av något nytt och spännande som trilogin hade kunnat bli. Men låt oss ta problemen först. Pacingen i TLJ är väldigt märklig. En extremt utdragen jaktscen gör att det känns som filmen inte rör sig framåt över huvud taget, och ett långt meningslöst mellanparti är instoppat bara för att hålla Finn sysselsatt. Filmen kör in i väggen en sådär två tredjedelar in när berättelsen som byggts upp tvärstoppar, och en övertydlig och genomskinlig subplot mellan Leia, Poe och Holdo gör inte saken bättre. Jag var redo att skriva av filmen helt i biosalongen innan den satte fart igen. Som tur är sätter den fart, och sista tredjedelen är briljant, från den överraskande twisten när Snoke dör, till den fantastiska fajten i tronrummet och motståndsrörelsens sista slag i saltöknen på Crait. Rian Johnson sliter itu det derivat som JJ Abrams destillerat fram och pusslar ihop det till något nytt, med nya troper och framåtblickande berättelse. Förgäves, visade det sig men TLJ står trots allt kvar som sequeltrilogins största bedrift.

4. A New Hope

Härifrån och upp är alla filmer genomgående genuint bra. Förstås är det originaltrilogin som dominerar. Beror detta på nostalgi? Säkert delvis. Men också på att det finns skäl för att Star Wars blev så populärt från början - hade inte filmerna varit bra hade de glömts bort eller levt vidare endast som kultklassiker. Det är svårt att upprepa denna storhet, så en del av originaltrilogins relativa kvalitet förklaras också genom regression to the mean, och att övriga filmer kunnat surfa på den redan etablerade populariteten.

Många sätter nog ANH ovanför RotJ, och det saknas inte skäl att göra så. ANH är original-originalet, en tajt, spännande berättelse, hjälten med tusen ansikten i rymdkostym. Den sätter tonen för allt som kommer efter. Introduktionen av Darth Vader är en ikonisk filmskurksentré, och den avslutande attacken på Dödsstjärnan en välklippt och välregisserad final. Det finns egentligen ingenting att klaga på utan avgörandet fälls mer av mina personliga preferenser och RotJ's förtjänster.

3. Return of the Jedi

Den första Star Wars-filmen jag såg, och det man sett när man var åtta tenderar att bita sig fast. Så på gott och ont är jag präglad av Lukes hemlighetsfulla entré, kast med liten dödskalle mot Rancorbest, prinsessan Leia i guldbikini, ewoker, kacklande kejsarskratt och Vaders omvändning. Än idag tycker jag RotJs sista akt är ett mästerverk, en final för tre filmer som skickligt bygger upp till ett klimax på tre fronter: den fartfyllda rymdstriden, de mer jordnära striderna på Endor och det mörka psykologiska drama som utspelar sig på Dödsstjärnan mellan Vader, Luke och kejsaren. Vissa betraktar ewokerna som barnsliga, och det kanske jag också gjort om jag var femton istället för åtta när jag såg den första gången. Men sådant styr man inte över.

2. The Empire Strikes Back

Fan-favoriten som cementerar Star Wars som ett popkulturellt fenomen i mer än 40 år. En djärv, mörk uppföljare till en ganska lättsinnig rymdopera, som inte håller tillbaka. Slutet är oförlöst och hängande, och sätter upp trilogins sista del. Ikoniska karaktärer som Yoda, Lando och Boba Fett introduceras, och några av de mest annorlunda och icke-världsliga miljöerna - den drömska Molnstaden, mystiska Dagobah och ogästvänliga Hoth. Det är inte för inte som den är allmänt erkänd som den bästa Star Wars-filmen.

1. Rogue One

Rogue One som den bästa Star Wars-filmen? Absolut. Jag skulle kunna skriva en hel post om varför. Faktum är att jag tänker göra det, och redovisa mina skäl där. Varför Rogue One är den bästa Star Wars-filmen.