Sabine Hossenfelders Lost in Math var en angenäm semesterläsning för en utbildad icke-praktiserande fysiker som fortfarande försöker följa med i vad som händer i forskningen (vilket sannerligen inte är lätt). Hossenfelder har en Youtube-kanal och en blogg där hon förklarar fysik (och annat) på en populärvetenskaplig nivå som är ungefär vad jag förmår ta in. Hon försöker ge raka, ärliga analyser och är inte mycket för den typ av forskning som ritar upp utopier (eller dystopier) eller spekulerar om begrepp som gränsar till SF (maskhål, tidsresor mm göre sig icke besvär). Lost in Math är mer av samma vara.

Boken ställer frågan (eller snarare driver tesen) att modern fysik har förvirrat sig in i avancerade teoribyggen drivet av subjektiva preferenser hos forskare, mer specifikt estetiska sådana om "vacker" matematik. Detta har lett till en mängd teorier med väldigt svagt experimentellt stöd, som nu upprätthålls av tusentals forskare globalt. Jag är förstås inte kapabel att utvärdera om hon har rätt, men boken är en intressant motvikt till den vanliga formeln för populärvetenskap, nämligen att utmåla en fantastisk (och vacker?) verklighet med grunden i just de teorier Hossenfelder kritiserar.

Möjligen är denna bok något spretig - hennes poäng framkommer nästan i förbifarten genom en mängd intervjuer med framstående forskare inom partikelfysik och gränsande områden. Den tjänar dock extremt väl som en no-nonsense guide och överblick över forskningsläget just nu. Kortfattat: partikelacceleratorn LHC har bekräftat Higgs-bosonen 2012, men sedan dess har den endast uteslutit diverse spekulationer. Många forskare som har satsat mycket arbete, ibland hela karriärer, på idén om supersymmetri oroar sig för att det inte finns minsta spår av denna teori i de genomförda experimenten. Även andra stora problem inom fysiken, såsom mörk energi, mörk materia och mätproblemet i kvantfysik förblir olösta.

Hossenfelder försöker ge svar på hur det kommer sig att vi inte kommit längre, och svaret är en miljö som tenderar att likrikta forskare, i en ständig, kortsiktig jakt på forskningspengar till nästa projekt. Hon slår även ett slag för behovet av filosofi i fysiken - inte på det flummiga sätt som man tänker sig, utan som en ledning till hur man utvärderar teorier mot varandra i avsaknad av experimentella data.

Obligatorisk läsning om man är det minsta intresserad av modern fysik.

Här kommer lite tankar och omdömen om filmer och spel jag upplevt på sista tiden:

• Total Recall är en helt onödig remake på versionen från 1990. Den är helt menlös, och jag har svårt att komma ihåg ens en endaste scen. Kontrastera med 80-talsversionen som har mängder av ikoniska specialeffekter.

• Halo 4 är en solid förstapersonsskjutare med bra gameplay. Storyn är däremot helt oförståelig och dessutom en riktig pekoral. Antagligen behöver man läsa Halo-böcker för att få en helhetsbild och that ain't gonna happen.

• The Hobbit - An Unexpected Journey är schysst matinéfantasy som känns kortare än sina tre timmar. Ytterst välgjort hantverk som väl speglar stämningen från Bilbo, och dessutom tematiskt går ihop med Lord of The Rings-filmerna.

• Skyfall är en lite udda Bondfilm med fint foto. Bond är som sämst när han är personlig som här (och i t ex Tid för Hämnd), och jag är av åsikten att Bondskurkar bör ha planer mer i stil med att starta kärnvapenkrig än att få någon tafatt personlig hämnd på M. Filmen avslutar introduktionen av "den nya Bond", och sätter upp för mer traditionella bondfilmer i framtiden. Jag är besviken på att filmen är lite av ett stickspår - ondingarna från Casino Royale och A Quantum of Solace dyker inte upp, och inte heller introduceras t ex Spectre.

(Edit: SPOILERS för Red Country nedan. Be warned.)

Jag tappar snart räkningen på bloggposter där jag hyllar Joe Abercrombie. Jag såg alltså mycket fram emot hans senaste roman Red Country, och blev (som vanligt) inte besviken.

Boken utspelar sig kanske 20 år efter The First Law, och vi får återigen stifta bekantskap med Logen Ninefingers, och så småningom även med hans obehagliga alter ego. Andra gamla bekanta dyker också upp - Caul Shivers (som är den enda karaktär som finns med i såväl The First Law, Best Served Cold, The Heroes och Red Country), Glama Golden, Nicomo Cosca, Carlot dan Eider samt Pike och Zacharus från The First Law.

Berättelsen börjar med en kidnappning, vilket får huvudpersonen Shy South att ge sig ut på jakt tillsammans med sin styvfar Lamb (Logen).  Som vanligt i Abercrombie-världen går allt åt helvete, och karaktärerna kastas in i en spiral av våld, ute i The Far Country - ett laglöst nybyggarland där den starkes rätt råder. Den här boken är bister även för att vara Abercrombie - tortyrscenerna i Best Served Cold och krigsskildringarna i The Heroes hade trots allt någon metod i sin vansinnighet, men i slutet av Red Country finns ingenting kvar att slåss om, och våldsspiralen bara fortsätter. Karaktären Nicomo Cosca, som i tidigare böcker trots allt hade någon slags karisma, presenteras här som en patetisk och tragisk figur, reducerad till den cyniske legoknekt han egentligen alltid varit. Även Logens våldsamma sidor framställs utan förhärligande.

Mot detta står Shy South och advokaten Temple, som båda representerar någon form av anständighet. Till slut lyckas de faktiskt överleva, och till och med skapa något bättre, vilket inte alltid är fallet i Abercrombies värld. Slutet är alltså förhållandevis hoppingivande.

Berättelsen är väldigt starkt inspirerad av den amerikanska Västern - så mycket att det ibland stör. Vissa scener känns skrivna snarare för sexskjutare än knivar och svärd, vilket ger ett något skevt intryck. Romanen är så gott som en pastisch av Västern-genren. Här anas också inspiration från Heart of Darkness, när sällskapets jakt efter kidnapparna för dem djupt in i vildmarken bortom all civilisation.

Den övergripande berättelsen handlar denna gången mindre om kampen mellan Bayaz och Khalul, och mer om den civilisationsprocess som The Far Country utsätts för. Världen utvecklas till skillnad från andra fantasyvärldar i svindlande takt, och vid tiden för Red Country har såväl tryckpress som kanoner och ångmaskiner uppfunnits. Världen tycks alltså närmast stå på gränsen för upplysning.  Civilisationsprocessen framställs förstås som det råa maktspel den är, men den stundtals klichémässiga civilisationskritik som finns i så mycket fantasy är här mer komplex. Abercrombie framställer såväl civilisationen som bristen på den naket och utan illusioner, men landar nog ändå till slut på upplysningens sida.

Det här är en mycket bra bok, med några få invändningar som jag nämnt ovan, och ingen  fantasyentusiast bör missa att läsa Abercrombie. Hans pågående dekonstruktion av fantasygenren är absolut nödvändig läsning. Den är såväl underhållande som djuplodande, även om man bortser från metaperspektivet och vad den säger om genren. Om jag tvingades välja skulle jag nog ranka The Heroes högre än Red Country, men det är egentligen oväsentligt. Mer läsvärt än så här blir det inte.

Prometheus var allvarligt talat ganska kass. Det som i Alien och i Aliens var skrämmande undertoner har förstorats upp och därmed gjorts ofarliga. Sex- och graviditetsskräcken har blivit så löjligt explicit att den inte längre skrämmer, och den trovärdighet som de två första filmerna hade i sin skitiga miljö och karaktärer med personlighet försvinner i en steril miljö befolkad av snygga Hollywood-skådisar.

Karaktärernas motiv är också konstiga. De är för det första helt vansinnigt oförsiktiga, och för det andra så tycks alla drivas av att få svar på De Stora Frågorna. Men det förklaras aldrig varför, och själv sitter jag mest och undrar över varför det hela är så jävla viktigt. Uppenbarligen har Ridley Scott velat göra en Djup film, men just därför blir den så tramsigt ytlig.

Det öser på mer och mer och mer, med tal om Skapare och Förgörare, och Varför, och föräldrar, fäder, döttrar, drömmar och tro. Krucifix kläs av. Det spelas fioler i flashbacks. Det jagas efter Gud och odödlighet. Piloten offrar sig för Saken, och de två copiloterna jublar helt oförklarligt när de omotiverat får sätta livet till. Skepp kraschar, varelser muterar, tentakler penetrerar kroppsöppningar på män, kvinnor och rymdvarelser. Charlize Theron är inte en robot, så alltså vill hon knulla med Idris Elba. Roboten är en intellektuell psykopat, och skulle aldrig knulla någon, för Han Kan Aldrig Förstå - han saknar själ. Krucifix kläs på. Jorden räddas, och de stora frågorna lämnas obesvarade eller besvarade med triviala pekoraler, alltmedan Hollywood gnuggar händerna och planerar för Prometheus 2.

Nädu Scott, det här är inte min kopp te. Tagga ner några kilon och fundera på vad som egentligen gjorde Alien så bra, för inget av det finns nämligen i Prometheus.

The Dark Knight satte på många sätt ribban för vad en superhjältefilm borde vara. Här fanns alla de vanliga ingredienserna: hjältar, skurkar och mäktiga actionsscener. Men framför allt var allt sammanfogat till en berättelse som funkade på film, och som inte var rädd att föra in djupare teman. Heath Ledgers Joker är inte bara en elak skurk - det är vad han representerar som är intressant. Det skrämmande med Jokern är ju att han, som han också säger i filmen, inte har någon plan. Han struntar i regler, och verkar likgiltig till och med för sin egen död. Han representerar en naturkraft, ett kaos som på sätt och vis inte kan besegras. Some men just want to watch the world burn.

The Dark Knight blir alltså en berättelse om Gotham City, om hur man kan (eller inte kan) besegra planlöst våld. Det framgår att Batman egentligen är ett misslyckande - han är bara nödvändig för att Gotham inte förmår åstadkomma något bättre. The hero Gotham deserves, but not the one it needs.

Andra superhjältefilmer har ofta misslyckats med att foga samman de ytliga superhjälteattributen med en berättelse som berör på ett djupare plan. Bryan Singer försökte göra Superman till Jesus i Superman Returns, men det funkade väl sådär. Marvel har till skillnad för DC valt att göra sina filmer till närmast karaktärsskådespel, med Sam Raimis Spiderman-filmer som mall. Resultaten varierar. Ibland funkar det ganska bra, som i Kenneth Branaghs Thor - en underhållande episk berättelse med undertoner av Shakespeare med stabila skådespelare i biroller. I andra fall fungerar det sämre, som i pekoralet Captain America eller de närmast hysteriska Iron Man-filmerna.

Avengers liknar av dessa filmer mest av allt Iron Man-serien. Det är fullt tempo hela tiden, explosioner, action, coola repliker, coola karaktärer, tempo, tempo, tempo. Det är underhållande, men saknar varje form av djup, och pacingen blir lidande av viljan att hela tiden ge publiken snabba belöningar.

Slutintrycket blir därför mest ett meh. Det kanske är coolt och snyggt, men jag har ingen anledning att bry mig. Jag fortsätter istället se fram emot The Dark Knight Rises.

Jag ger upp Daniel Abrahams The Long Price Quartet efter tre böcker och lite till. Visserligen var den tredje boken, An Autumn War, den bästa av de tre böckerna, men det finns helt enkelt inte tillräckligt för att hålla mig intresserad.

Serien är inte dålig, men den engagerar mig inte på någon nivå. Jag tycker den ofta får beröm för bland annat karaktärsutveckling, men jag ser ingenting av detta. Karaktärerna är ointressanta, och det känns dessutom som att Abraham anstränger sig alldeles för hårt för att skriva om Den Lilla Människan i De Stora Händelsernas Tid. Otah och Maati är lite för intetsägande, världen lite för oinspirerande och tonen lite för torr. Slutresultatet blir att huvudpersonerna bara känns gnälliga.

För en bättre berättelse i asiatiskt inspirerad miljö om historiens vingslag och mänsklig förgänglighet, läs istället Guy Gavriel Kays Under Heaven. Den är bättre på precis alla sätt.

Richard K Morgans The Cold Commands är fortsättningen på den lovande The Steel Remains. Morgan fortsätter att renodla den brutala och provokativa stilen. Det som var bra i The Steel Remains är ännu bättre i The Cold Commands, men Morgans brister gör sig också påminda.

Våra så kallade hjältar fortsätter försöker hitta sin plats i Morgans hårda värld. Ringil är en desillusionerad revolutionär mestadels driven av hat mot den grymma värld där han på något sätt tilldelats rollen som hjälte. Archeth är en pragmatiker som försöker förändra världen genom kejsarmakten, men som därmed tvingas acceptera dess grymheter. Egar är en krigare som vill vara hjälte, men vars begåvningar enbart omfattar våld.

Morgans serie A Land Fit for Heroes kretsar kring dessa tre karaktärer. De är vältecknade och mångbottnade, och det finns en undertext som jag aldrig riktigt lyckas genomskåda. Bakgrundsberättelsen rymmer gott om oklarheter, speciellt kring hur kopplingen ser ut mellan A Land Fit for Heroes och Morgans tidigare SF-romaner. Att dessa egentligen utspelar sig i samma universum fastslås slutgiltigt i The Cold Commands.

Det känns om att Morgan har ett budskap han vill förmedla, men jag kan aldrig sätta fingret på vad det är. Möjligen vill han mest ställa frågor, men till och med frågorna är svåra att extrahera. Hans romaner är också segstartade (detta gäller förutom de två A Land Fit for Heroes-böckerna även den första Takeshi Kovacs-romanen, vilken är den enda av SF-böckerna jag läst). I The Cold Commands får handlingen riktigt fart först 50 sidor från slutet eller så.

Återigen blir jämförelser med Abercrombie ofrånkomliga, eftersom deras teman liknar varandra. Men det finns också skillnader. Abercrombie saknar Morgans undertexter och subtilitet, utan föredrar att klubba in sina poänger. Denna stil passar honom perfekt, men gör även att Morgans böcker jämförelsevis får mer djup. Morgans problem är att han är för obskyr, vilket får mig att tvivla på om det som verkar vara en spännande dubbelbotten verkligen finns där eller bara är en effekt. Den sista boken i serien kommer att avgöra detta, och därför får också mitt slutliga omdöme om Morgans projekt som helhet vänta.

Erik Granströms Slaktare Små är fortsättningen på Svavelvinter, och utgör den andra delen av planerade fyra i romansviten Krönikan om den Femte Konfluxen. För en gammal Drakar och Demoner-spelare som jag själv är serien ett kärt återseende eftersom den är baserad på en äventyrsserie från 80- och 90-talen.

Böckerna skiljer sig diametralt från det mesta av samtida fantasy. De berättas i "krönikeform" av en allvetande berättare, istället för det i genren dominerande subjektiva tredjepersonsperspektivet. Granströms värld är också enormt avvikande från verkligheten - när många andra författare strävar mot trovärdig ("realistisk") fantasy väljer Granström istället att gestalta en i mycket fullständigt absurd värld.

Om jag ska jämföra med någon annan författare ligger Terry Pratchett närmast till hands. Trakorien är liksom Skivvärlden en värld av taffliga gudar och besjälad natur, vars orsaker förklaras inte av naturvetenskap utan av mytologi. Vindar orsakas exempelvis inte av temperaturskillnader och gasdynamik, utan av levande väsen med egna drifter. Skeendet är inte kausalt av den typ vi är vana vid, utan drivs snarast av (de stundtals misslyckade) gudarnas plan för världen.

Även i andra aspekter liknar Granström Pratchett - det myllrar av samtidsreferenser och blinkningar, metaperspektivet är ständigt närvarande och det som Pratchett kallar Stealth Philospohy återfinns i allra högsta grad även hos Granström. Wittgenstein och Nietzsche skymtar mellan raderna, och själva Trakorien utgör en nidbild av ett hyperkapitalistiskt samhälle där handeln är ett religiöst sakrament.

Berättelsen handlar om ett antal personers sökande efter den femte konfluxen, en ödespunkt i tid och rum där gudarna planerar ställa saker till rätta efter tider av kaos. Seriens främste antagonist, trollkarlen Shagul, har tröttnat på att vara gudarnas marionett och planerar att stjäla konfluxen för egna syften. Mot honom står diverse agenter för skapelsegudarna, medvetna och omedvetna, samt en mängd organisationer och personer med egna agendor.

Denna andra bok i serien vidgar berättelsen betydligt. Liksom rollspelsäventyret Oraklets Fyra Ögon breddade Svavelvinter, så bygger även Slaktare Små ut vad som hände i (romanen) Svavelvinter. Slaktare Små är flera klasser bättre än Svavelvinter, som i sin tur var en mycket angenäm läsupplevelse. I denna andra bok har dock Granström hittat stilen på allvar, och därför är i mina ögon Slaktare Små förmodligen den bästa fantasyroman som skrivits på svenska.

Vad finns då att invända? Romanen är splittrad med ett gigantiskt person- och platsgalleri. Det är mycket svårt att hålla reda på allt som händer, och dessutom retconnas händelseförloppet då och då som en del av berättelsen. Språket är stundtals omständligt, med massor av egenkonstruerade ord. Att läsa Granström är att bli utsatt för massiv överbelastning av idéstoff - intressanta outvecklade koncept som avhandlas på några rader skulle kunna utgöra fundament till hela fantasyserier.

En tajtare redigering hade möjligen kunnat hålla tillbaka en del av dessa idéer, speciellt de som ändå inte är viktiga för handlingen, och därmed skapa mer framåtrörelse i berättelsen. Det är också svårt att verkligen knyta an till någon av huvudkaraktärerna, vilket delvis beror på den allvetande berättarrösten, men också på att karaktärerna är så många, och för det mesta även ytterst verklighetsfrämmande - trollkarlar, månprästinnor, demonkonverserande lönnmördare och uråldriga härförare utgör exempel. Var och varannan karaktär har avtal med gudar och demoner, och de återstående få (som den främste protagonisten Praanz da Kaelve) är också de verklighetsfrämmande eftersom de inte omfattar några som helst "moderna" uppfattningar om exempelvis moral (slaveri verkar exempelvis vara allmänt accepterat även hos de "goda" huvudpersonerna).

Innan jag blir för petig måste jag dock tillstå att det inte är säkert att boken hade blivit bättre om Granström följt en mer konventionell berättelse. Serien lever på sin sprudlande berättarglädje, de fyndiga språklekarna och det myllrande, kreativa kaos som världen Trakorien är. Att då Granström stundtals tar det några steg för långt må vara honom förlåtet eftersom alternativet hade varit så mycket tråkigare.

(SPOILERS för A Dance With Dragons nedan - you have been warned.)

Nästan sex år efter den ganska mediokra A Feast for Crows är då äntligen A Dance with Dragons ute. Några dagars sträckläsning senare är jag redo att plita ner mina intryck.

A Dance With Dragons är bättre än sin föregångare, vilket nästan var en nödvändighet för att serien skulle fortsätta vara intressant. Den spretar mer, med trådar på en mängd olika ställen, vilka inte ser ut att konvergera i någon större grad. Tempot är fortsatt lågt, och vissa händelser som verkade sättas upp i slutet av A Storm of Swords är fortfarande orealiserade. Daenerys del av berättelsen fortsätter vara mest problematisk - handlingen trampar vatten och rör sig framåt i snigelfart. Å andra sidan händer det mer saker i norr, med Jon som fokalpunkt, och Brans resa norr om The Wall är den kanske intressantaste berättelsen i hela boken.

Boken avslutas med ett antal cliffhangers, varav somliga bara känns irriterande. Fans och media gillar att säga att Martin inte är rädd att ha livet av sina huvudpersoner, men bortsett från Ned i den allra första boken så är faktiskt detta rykte lite oförtjänt. Böckerna är fulla med cliffhangers där det verkar som en karaktär är på väg bort, bara för att dyka upp i senare delar (Jaime, Brienne och Theon är de främsta exemplen). Därför är det svårt att ta honom på allvar när han nu serverar ytterligare ett "chockerande" dödsfall i de sista kapitlen. Det faktum att jag kommer få vänta i ytterligare fem år på fortsättningen gör mig inte gladare.

När jag lade ned boken var jag alltså redo att dissa den ganska rejält, med till slut räddas Martin av sin paradgren: detaljerna. När man börjar läsa diskussionerna om boken så inser man vad man har missat, och dessa små saker kompenserar många av bristerna. Det är till och med så att det ganska snöpliga slutet får viss mening om man är mer observant på detaljer än vad jag var under min läsning.

Så till slut blir omdömet ändå försiktigt positivt. Problemet för Martin är att vägen till en sugig serie tas steg för steg - jag kommer ihåg att mina intryck av Winter's Heart var försiktigt positiva också, och vi vet alla vart den serien tog vägen. Serien skriker efter tempo - färre huvudkaraktärer, starkare konvergens, färre reseberättelser. Och juryn sammanträder fortfarande om huruvida Martin faktiskt kan leverera detta.

(FETA bok- och TVspoilers nedan, be warned.)

Efter att ha sett de två första avsnitten av Game of Thrones så svävar jag fortfarande lite i osäkerhet kring hur bra serien egentligen kommer att bli. Serien är absolut solitt hantverk, och det finns egentligen ingenting som stöter bort mig. Å andra sidan är jag inte heller överväldigad. Jag är förstås färgad av böckerna, vilket gör att jag börjar misstänka att jag aldrig någonsin kommer att kunna bilda mig en distanserad åsikt.

Det finns förstås olikheter från boken, men detta är egentligen småsaker. En del är lite märkliga, som att Catelyn ter sig mer impulsiv och virrig - hennes politiska ådra från böckerna har inte kommit fram. Det finns ett antal scener som möjligen gjorts lite mindre slagkraftiga än vad de kunde varit, och för någon som inte läst böckerna kan jag se hur mängden karaktärer kan ställa till det.

Castingen är överlag bra, till och med utmärkt. Daenerys är  inte som jag föreställt mig henne, men det ska bli intressant att notera hur rolltolkningen utvecklas. Min favorit än så länge är Jaime, som jag tycker stämmer klockrent med böckerna. Men detta spelar mindre roll än det jag insåg efter att ha sett avsnitt två: serien kommer att stå och falla med hur Peter Dinklage klarar av Tyrion.

Jag tror inte man kan överskatta hur viktig Tyrion är för berättelsen. Han är i de två första böckerna läsarens enda länk in i Lannister-familjen. Han är också den som i mångt och mycket tolkar skeendet för läsaren - övriga huvudkaraktärer är barn och/eller Starks, och eftersom de är främlingar i King's Landing uppfattar de saker och ting ur ett mycket snävt perspektiv. Tyrion öppnar upp för en mer övergripande bild och blir kittet som för handlingen framåt, speciellt efter Eddards död. Detta i kombination med hans komplexa karaktär (dvärgväxt, dysfunktionell familj, sardonisk och cynisk men med ett slags pragmatiskt patos) gör honom i mina ögon till huvudpersonen (i den mån det finns en sådan) för de tre första böckerna.

Han är också en karaktär som är svår att gestalta på TV. Det är helt enkelt oerhört lätt att det blir buskis av en sarkastisk dvärg med omättlig sexuell aptit. Å andra sidan, om nyanserna av Tyrion från böckerna verkligen kommer fram, då kommer det bli klart för alla som tittar att detta inte är ordinär hjältefantasy, utan något annat. Om serien hanterar Tysha/Shae och Tyrions relation med sin familj på ett bra sätt kommer detta att lyfta hela serien. Faktum är att jag tror att om Tyrions berättelse sitter där den ska, då kvittar nästan allt annat. Rolltolkningen är i mina ögon den överlägset enskilt största framgångsfaktorn för serien.

Och häri ligger alltså problemet. Dinklage har absolut inte gjort bort sig som Tyrion, men jag känner att det finns mer att hämta. Jag hade önskat mer intensitet. Hans repliker låter lite väl distanserade, lite väl inövade. Och kanske är detta också ett skäl till att serien än så länge känns lite som ett mellanting.

Patrick Rothfuss The Wise Man's Fear är andra delen i The Kingkiller Chronicles, och handlar om vår hjälte Kvothes fortsatta äventyr i jakten på sina föräldrars mördare. I min recension av The Name of the Wind skrev jag att jag hoppades att handlingen skulle fördjupas, vilket knappast händer. Men boken är intressant ändå, på ett par olika plan.

För det första är premissen intressant. Ramberättelsen utspelar sig åtskilliga år efter huvudhandlingen, när Kvothe återberättar sin historia. Detta inspirerar till vissa intrikata frågor, eftersom Kvothe är en självbekänd lögnare och skrythals. Hur opålitlig är egentligen hans historia? Han skummar över viktiga händelser, och beskriver skeendet helt ur sitt eget perspektiv. Kvothe framstår som en osannolikt fantastisk hjälte som kan lära sig allt från vilt främmande språk till svärdskonst, magi, ingenjörskunskap, medicin, musik, och ja, allt man kan tänka sig egentligen. Han får till och med lektioner i sex av älvadrottningen själv. Kvothe är, kort sagt, lite av en pojkdrömsfantasi.

Men, den berättande Kvothe är en annan person. Alla hans talanger har lämnat honom, vilket får mig att tvivla på om de fanns där från början. Kvothes historia har karaktär av skröna.

Vilket leder mig till en annan iakttagelse. Både The Name of the Wind och The Wise Man's Fear är snarare episodiska sagor än fantasyromaner. Den övergripande handlingen håller ihop väldigt löst, och böckerna kan snarast beskrivas som en samling noveller som satts ihop. Det här fungerar för mig, för jag hinner aldrig bli trött på Kvothes upptåg. Han vandrar rastlöst från äventyr till äventyr, och texten är uppbruten i korta kapitel som uppmanar till sträckläsning. Förutom det intressanta metaperspektivet jag tog upp ovan är det inte särskilt tänkvärt, men det är underhållande så det förslår. Böckerna fungerar klockrent som guilty pleasures.

Ett par invändningar måste göras. Rothfuss' kvinnliga karaktärer är ibland stereotypa. Det saknas inte plats för starka kvinnor, men Kvothe exotiserar dem till vansinne. Som exempel kan nämnas legoknektarna från Ademre, som till stor del består av kvinnor. Så långt inget egentligt fel, men förklaringen till detta är att kvinnor inte har "anger" i sig på samma sätt som män, för att de föder barn (ungefär). Även Kvothes idoliserande av Denna blir i längden för mycket. Nu framförs detta av karaktärer i boken, och skall inte nödvändigtvis ses som att Rothfuss vill säga något, men i likhet med Robert Jordan skiner det liksom fram att han nog delar Kvothes syn. Vilket är en skavank på annars lättsmält fantasyunderhållning.

Som en passus vill jag påpeka att 2011 verkar bli ett fantastiskt år för fantasyläsare. Joe Abercrombie, Steven Erikson och Patrick Rothfuss har alla släppt nytt redan nu, och Richard Morgan och George RR Martin är på gång. Även om Scott Lynch och sista delen i Wheel of Time dröjer, så finns det mycket att se fram emot. Om en månad börjar Game of Thrones gå på HBO och Canal+...

Som jag nämnde i förbifarten i en annan post så inhandlade jag Brandon Sandersons serie Mistborn som ett resultat av att ha läst hans Wheel of Time-romaner. Jag tänkte skriva några rader om mitt intryck av Mistborn men finner det svårare än jag hade tänkt mig. Serien är inte fantastiskt, men absolut inte dålig. Den lämnar hos mig helt enkelt inga djupa bestående intryck över huvudtaget.

Något kan man väl i alla fall nämna. Själva intrigen håller ihop tajt över hela serien, och varje bok har också en bra planerad fristående berättelse med ett eget klimax. Varje del spinner vidare på vad som hände i föregående delar genom att omtolka delar av skeendet, vilket gör att saker och ting ständigt ställs på sin ända. Det finns ett par riktiga twists i böckerna, och slutet av del två utgör den mest hisnande. Det rör sig inte om J.K. Rowling-style Deus ex Machina, utan alla vändningar är logiska och uppburna av tidigare planteringar. Omtolkningarna känns alltså befogade.

Karaktärerna gjorde inget djupare intryck på mig, men fungerar i sin kontext. Världsbygget är solitt, speciellt magisystemet, vilket Sanderson sedemera har blivit berömd för.

Allt som allt är det läsvärda fantasy-romaner med en intressant premiss, men det där lilla extra saknas. Här finns inte George R.R. Martins rika setting, Joe Abercrombies förmåga att ge röst åt karaktärerna eller för den delen den tempofyllda swashbuckling-fantasy som kännetecknar Patrick Rothfuss eller Scott Lynch. Det är helt enkelt lite för slätstruket.

Med tanke på vad Sanderson har gjort för Wheel of Time så måste man fråga sig om han helt enkelt har blivit bättre över tiden, eller om det är något annat som kan förklara skillnaden mellan exampelvis Towers of Midnight och Mistborn. Jag tror att Sanderson helt enkelt är en effektiv berättare, vilket var precis vad Wheel of Time behövde. Det betyder tyvärr inte nödvändigtvis att han är lika bra på att skriva fantasyromaner från botten upp - det krävs mer än berättarkonst för att sådant skall sluta i något fantastiskt.

Jag har länge tänkt skriva ned mina tankar om Guy Gavriel Kay's kanske allra främsta verk Tigana, och eftersom den handlar om revolution och vilket pris som är värt att betala för detta så passar dagen alldeles utmärkt. I den ytterst verkliga världen har en diktator idag tvingats bort från makten genom fredliga demonstrationer, ett dramatiskt klimax som vida överstiger ens den mest episka fantasyroman. Min beundran för människorna som vägrade ge upp Tahrir Square under de första kritiska februaridagarna är gränslös. Problem och elände väntar onekligen på en knagglig väg framåt, men det fyller mig med en enorm tillförsikt att ett folk med fredliga medel och ståndaktighet faktiskt kan lyckas störta tyrannier.

Nåväl, till Kays Tigana, som handlar om en revolution i en parallellvärld. Till skillnad från Kays senare alternativhistoriska alster (som Lions of al Rassan eller Under Heaven) är Tigana endast löst baserad i vår verklighet. Konturerna av italienska stadsstater i renässanstid skymtas, men det finns inga konkreta motsvarigheter till bokens huvudpersoner.

Boken utspelar sig på halvön The Palm, som grovt motsvarar renässansens Italien. Halvön har nyligen erövrats av två främmande makter som ett led i en större konflikt - kung Brandin av Ygrad från väster och Alberico av Barbadior från öster. De två har erövrat fyra vardera av de nio provinserna och en slutgiltig konflikt mellan dem närmar sig.

Protagonisterna är överlevare från provinsen Tigana, eller snarare barn till överlevare, som fötts innan erövringen. De leds av prins Alessan, vars mål är att återupprätta Tiganas namn, och kasta ut båda tyrannerna från halvön.

Tigana är en av få fantasyböcker som faktiskt lyckas i sin ambition att berätta något annat än en fantastisk historia. Boken är en utmärkt exposé om betydelsen av kulturellt minne, frihetslängtan, revolution och priset för detta. Det kan tyckas från min kortfattade resumé ovan att det går en solklar gräns mellan tyrannerna Brandin och Alberico och frihetskämpen Alessan, men så är det faktiskt inte alls. Jag har läst denna roman två gånger - en gång som 15-åring och en gång för ett par månader sedan, och det intressanta är att jag drog helt olika slutsatser om vem som egentligen har rätt i den övergripande konflikten. Jag ska försöka behandla de tre viktiga spelarna var för sig.

Brandin

Brandin är en populär och karismatisk kung över Ygrad. Han besitter både ethos och pathos, vilket gör honom till den ledare han är. En av provinserna som erövrats av Brandin av Ygrad heter Tigana. I det första slaget mellan Brandins erövringsarmé och Tiganas försvarare leddes Brandins armé av hans son Stevan. Stevan stupade i detta slag, vilket ledde till att Brandin, som är magiker, beslutade sig för att metodiskt och brutalt utrota Tigana från historien. Han nöjer sig därvid inte bara med att förstöra hela den tiganesiska kulturen, utan uttalar en förbannelse över själva namnet "Tigana", vilket innebär att endast människor födda i provinsen innan erövringen ens kan förstå själva ordet. Det är Brandins mål att genom trolldom hålla sig vid liv tills alla överlevare från Tigana har dött, och på så sätt säkerställa att namnet Tigana är slutgiltigt utplånat.

Han kommer under romanens förlopp att svänga ifrån denna ganska simpla ambition till att smida planer på upprätta ett kungadöme på halvön, som i hans vision ter sig som en framtida högkultur. Denna process påskyndas av hans förhållande med en tiganesisk överlevare vid namn Dianora, vars ursprung han dock är omedveten om. Läsaren leds att först avsky Brandin eftersom han beskrivs av sina fiender, till att gradvis komma att se de positiva sidorna av hans vision.

När jag läste boken i femtonårsåldern sympatiserade jag förstås mest med Alessan, men fann även att jag beundrade och förstod Brandin. När jag nu som trettiotvååring läser om boken är min åsikt om Brandin helt annorlunda. Brottet han har begått mot Tigana, och förtrycket av Tiganas folk, går inte att förlåta. Av alla grymheter på halvön, före och efter erövringen, så är Brandins hänsynslösa förtryck av Tigana den i särklass värsta. Att han är förfinad och karismatisk förlåter inte detta - det gör det värre. Att hans son, som kom som en erövrare till Tigana och stupade i strid, är död, utgör ingen ursäkt - tvärtom. Brandin har en enda moralisk svaghet, men den är avgrundsdjup. Hans hat mot Tigana gör honom för mig avskyvärd, och jag kan omöjligt rättfärdiga hans fina drömmar. Trots all förfining är han ett envist barn, som låter sin personliga sorg gå ut över tusentals.

Alessan

Alessan har från att endast vara driven till att återupprätta Tigana svängt till att istället försöka påverka den politiska framtiden på halvön. Han liknar på så sätt Brandin - båda två har vidgat sina vyer från hämndbegär till att omfatta större politiska projekt. Alessan har dragit slutsatsen att båda tyrannerna - Brandin och Alberico - måste neutraliseras, för att säkra ett framtida, fritt, enat rike som kan stå emot invasioner. Denna omsvängning är inte oproblematisk för honom - hans mor ser det till exempel som ett direkt förräderi mot den tiganesiska saken. För henne finns bara Tiganas förlorade namn.

Det är lätt att sympatisera med Alessan, och han är onekligen hjälten i boken. Men hans motiv är sannerligen inte solklart goda. Förutom för Tigana har erövringen av tyrannerna faktiskt åstadkommit viss stabilitet i regionen. De förr ständigt krigande provinserna är säkrare än på länge. Handeln österut och västerut tycks ha ökat. Och det är knappast heller en modern demokrati Alessan företräder - även om det inte sägs rakt ut så antyds det nog att ett framtida enat rike skall vara enat under just honom. För folket på halvön handlar det alltså snarast om att välja mellan att leva under förtryckande stadsstater, förtryckande kolonisatörer, eller en förmodat faktiskt (åtminstone på längre sikt) lika förtryckande kungamakt. Alessans enda egentliga rättfärdigande är att halvön skulle bli "fri" - men hur många liv är denna ganska chimära "frihet" egentligen värd? Så även min syn på Alessan har förändrats. På sätt och vis håller jag med hans mor. I en senmedeltida värld av diverse grymheter finns det ett enda dåd som sticker ut som alldeles extra grymt, och det är Brandins folkmord. Kanske borde Alessan fokusera mer på att återupprätta Tigana än på sina grandiosa planer på ett framtida rike.

Alberico

Alberico är en klassisk skurk i att han är makthungrig, osympatisk och rå. Hans mål med erövringen är till skillnad från Brandin och Alessan inte att bygga något, utan endast att skapa sig en maktbas varifrån han kan lansera en inrikespolitisk kampanj i sitt hemland. Han bryr sig inte ett dyft om halvön eller dess folk, och är ytterst pragmatisk. Till skillnad från Brandin härskar han med mestadels fruktan, och avrättar exempelvis politiska meningsmotståndare (samt anhöriga till dessa) på löpande band. Alberico är allt man tänker sig när man föreställer sig en tyrann.

Men. Han har inte begått folkmord. Han tycks vara villig att lämna saker i fred, så länge han bara accepteras som härskare. Och att han är okarismatisk kan inte spela någon roll när man utvärderar hans gärningar. I ett val mellan Alberico och Brandin hade mitt femtonåriga jag valt Brandin, men sjutton år senare skulle jag motvilligt välja Alberico, just eftersom Brandins brott är så mycket mer förskräckligt.

För mig kommer som man kan se ovan allt tillbaka till vad Brandin gjorde mot Tigana. Boken är nog egentligen tänkt att ha detta som startpunkt, och sedan öppna läsaren för tankar om hur halvön borde utvecklas, men vissa dåd kan inte förlåtas. Att Brandin utrotar själva namnet Tigana är visserligen hemskt, men för mig är det faktiskt värre hur totalt hänsynslös han är mot själva befolkningen och den döende tiganesiska kulturen. Brandin ångrar aldrig detta, inte ens när han svängt i en mer framtidsoptimistisk riktning. Med Alberico kan man visserligen förvänta sig förtryck och elände om man gör motstånd, men han är åtminstone rationell i vad han gör. Jag kan tänka mig få saker värre än en härskare av Brandins kaliber som så uppenbart låter sig styras av sina mest basala drifter.

Alessan är av de tre antagligen det bästa alternativet trots allt, men det finns egentligen inga tecken på att hans styre kommer att leda till några större förbättringar. Rättfärdigandet av hans frihetskrig resulterar snabbt i olösliga frågor: Hur mycket mer blod är Tiganas återupprättande värt? Hur mycket för halvöns framtida oberoende? För seger över tyrannerna? Ingen vet.

Men till de som satt kvar på Tahrir Square i Kairo när diktaturens kreatur angrep sänder jag ett innerligt tack. Ni ingav ett hopp om att tyrannier kan störtas, även i den ytterst verkliga världen.

The Heroes är ytterligare ett fristående alster skrivet av den briljante Joe Abercrombie. Efter den fantastiska trilogin The First Law och den nästan lika fantastiska fortsättningen Best Served Cold återvänder handlingen till Norden, där två arméer under tre dagar slåss om en kulle utanför en oansenlig by. På kullen finns en stencirkel som kallas för just "The Heroes", som utgör de enda hjältarna i den för Abercrombie typiskt svartsynta men underhållande berättelsen.

Det finns så mycket som är bra med den här boken, så jag kan lika gärna börja med att räkna upp vad jag kommer på.

• Dispositionen är utmärkt. Det är kutym i fantasygenren att en bok eller serie måste spänna över en lång tidsperiod, med karaktärsutveckling, politiska intriger och en episk förgrundsberättelse. Jag kan på rak arm inte komma på något annat exempel på en fantasybok som så tydligt bryter mot detta. Även Abercrombies tidigare alster har följt den gängse konventionen. The Heroes utspelar sig på en enda plats under tre dagar, vilket känns som ett friskt grepp.

• Känslan av våld och smutsigt krig är påtagligt och otäckt närvarande. Det är död och förstörelse, blandat med småaktighet och ändlös väntan. Bilden som tecknas av kriget känns trovärdig.

• Karaktärer från The First Law och Best Served Cold dyker upp, lite annorlunda, lite förändrade. Detta knyter ihop Abercrombies böcker på ett föredömligt sätt. Ett av återseendena, Bremer dan Gorst, är inte alls vad jag väntade mig. Den enda som verkar vara exakt den samma är Bayaz.

• Bayaz blir förresten mer och mer en Magnificent Bastard. Han är en manipulerande trollkarl som hellre använder guld än magi för att uppnå sina mål. Konflikten mellan honom och Khalul är själva huvudintrigen i Abercrombies värld, och de senaste två böckerna har närmast varit nedslag på olika ställen där denna konflikt intensifierats. Ramberättelsen gör det intressant att läsa böckerna för hängivna fans, men är inte nödvändig för att njuta av dem.

• Abercrombie är duktig på att hitta en röst för sina karaktärer. Ofta knyts respektive tråd ihop i slutet genom upprepning av tankar från inledningen. Denna teknik känns igen från framför allt Logen Ninefingers och Glokta från The First Law. Spänningen hålls ofta vid liv genom att man inte vet om karaktärerna är förmögna att förändras eller inte. Ibland lyckas de, och ibland faller de tillbaka i gamla spår. Även om man vet att Abercrombie inte brukar ha död på sina huvudpersoner så lever därmed berättelsen in till de allra sista sidorna.

• Ett tema som hänger kvar är hur otroligt lockande våld är som lösning på problem, och hur svårt det är att förändra sig. Logen och Shivers försökte båda, men misslyckades. I denna bok visar till och med Black Dow, som var kanske den elakaste av alla i The First Law, tecken på att vilja ändra sig. Men, som han konstaterar, när ens händer väl har blodats ned är det nästan omöjligt att tvätta dem rena. Curnden Craw råkar ut för samma sak i The Heroes, när han försöker men inte lyckas pensionera sig från krigargörat. Detta tema är centralt för hela Abercrombies övergripande berättelse, och finns på första sidan i den allra första boken: "The blade itself incites to deeds of violence". Det är typiskt för Abercrombie att skriva detta på näsan på läsaren, bara för att senare ytterligare befästa samma budskap genom själva berättelsen. Jag gillar detta grepp starkt.

• Precis som i The First Law får man nöja sig med de små segrarna - prins Calder som efter att ha blivit en marionett åt Bayaz väljer att skona sin bror och lämna över makten till honom, eller när Finree i likhet med Glokta lyckas få betalt för sina uppoffringar i Bayaz' tjänst. Detta hindrar boken från att bli ett vältrande i elände och cynism (se: Bakker).

Jag skulle kunna fortsätta med detta ett tag till, men kan bara avsluta med att konstatera att The Heroes är en fantastisk bok. Rent litterärt är det förmodligen Abercrombies bästa hittills, även om jag ändå måste ranka den under The First Law, på grund av att den egentligen bara fortsätter att hamra in budskapet. Tydligen har Abercrombie nyligen tecknat kontrakt för ytterligare fyra böcker, vagt planerade som en till fristående roman följd av en ny trilogi. Bring it, säger jag.

Slutligen måste jag ge ett hedersomnämnande till min favoritkaraktär, den nästan komiskt omoraliske korpral Tunny, som gjort till sin specialitet att förrika sig på krig. Inget dåd är för småaktigt när det kommer till att tjäna lite slantar. Ändock revanscherar han sig till slut, och när hans sergeant beskriver honom känns det som en sammanfattning över hur armén och kriget ständigt lever vidare:

"Lord marshals are temporary in nature," explained Forest, gesturing at Tunny, "but corporals? Corporals are eternal."

Den näst sista delen i det episka mastodontprojektet The Wheel of Time av Brandon Sanderson/Robert Jordan heter Towers of Midnight och fortsätter där The Gathering Storm slutade. Det framgår snabbt att The Gathering Storm inte var en enstaka lyckoträff, utan att Sanderson faktiskt kommer att ro hem serien på ett briljant sätt. Sanderson är en bättre författare än Jordan någonsin var, vilket framför allt märks på att han är en mycket mer effektiv berättare. Utan att handlingen någonsin känns forcerad samlar Sanderson ihop huvudkaraktärerna, knyter ihop sidointriger och sätter upp sina pjäser för en sista spelomgång. Till den avslutande fjortonde (!) delen lämnas förutom huvudintrigen endast ett fåtal öppna sidospår, som alla gott och väl kommer att kunna hanteras inom sidantalet av en normal Wheel of Time-roman.

Att läsa Sanderson är som att se serien leva upp till sin potential. Jordan var en mycket kompetent världsbyggare, men hans karaktärer var stundtals frustrerande att läsa, och man förstod sällan deras motivationer. Sandersons böcker framstår som en islossning i och med att hela persongalleriet verkar släppa sina pretentioner och småaktiga gnällande och börjar bete sig som vuxna människor. För att vara rättvis mot Jordan kan man möjligen tillägga att en viss del av denna effekt säkert var planerad från första början, framför allt Rands omvälvning i slutet av The Gathering Storm. Dramaturgiskt har detta fungerat perfekt - Sandersons böcker har sammanfallit med ett skeende i berättelsen där huvudkaraktärerna lever upp till det ansvar deras roller kräver, och reser sig från sina lägsta punkter. Det är bara synd att dessa lägsta "punkter" drogs ut till sex hela böcker.

Jag känner plötsligt att jag har mycket att skriva om Wheel of Time. Det är en fantasyserie som har varit närvarande i mer än halva mitt liv, och som har gått från att vara det coolaste jag läst när jag var sexton-sjutton till att bli en utdragen plåga som jag bara velat ta mig igenom mellan 20 och 30, för att slutligen mynna ut i något som verkar bli en fantastisk avslutning. Kanske kommer jag i framtida blogginlägg bearbeta en del av mina tankar i väntan på A Memory of Light, planerad att släppas tidigt 2012. Andra projekt att genomföra under 2011 kan vara att se om Sandersons egna böcker är lika bra som hans två Jordan-romaner. Jag tänker börja med den första delen av hans Mistborn-serie, inhandlad i samband med Towers of Midnight förra helgen.

Inception var so-so. Snygg men pratig. Nolan har gjort bättre mindfuck-filmer (som Memento). När hösten kommer ska jag börja skriva mer.

Nowadays everybody want to talk like they got something to say, but nothing comes out when they move their lips - just a bunch of gibberish, and motherfuckers act like they forgot about Kay.  --Eminem

Det finns fantasyförfattare som rör sig lite i utkanten av genren, som inte riktigt tycks existera i samma sociala sammanhang som övriga. Guy Gavriel Kay är en sådan författare. Det är svårt att egentligen förstå varför hans böcker ofta tenderas att förbigås då man diskuterar fantasy, för handlingen i dem är verkligen inte speciellt olik annat i fantasygenren. Det rör sig om kungar, krig, kärlek och magi. Ändå är det något fundamentalt som skiljer Kay från andra författare i fantasyns mittfåra, som Jordan, Martin, Erikson med flera. Det är som att Kay har ett helt annat anslag, och skriver av helt andra orsaker. Klart är i alla fall att tonen i hans böcker är helt unik, och han är en skickligare stilist än samtliga ovanstående.

Kays böcker utspelar sig med några få undantag i en parallellvärld till vår. Hans världsbygge skiljer sig därmed fundamentalt från andra projekt, eftersom hans miljöer lånar friskt från verkliga historiska situationer. The Lions of Al Rassan är en omskriven version av legenden om El Cid i morernas Spanien. The Sarantine Mosaic handlar om en annan version av kejsare Justinian I i Konstantinopel. Och hans senaste bok, Under Heaven, utspelas i en version av Kina under T'ang-dynastin.

Det finns mer som förenar alla hans böcker, som annars med ett par undantag är fristående romaner. Som genomgående tema behandlar de förgänglighet, både i det stora och det lilla. Många av romanerna är djupt nostalgiska. Ofta rör det sig om riken som är på väg att falla sönder, där en kultur befinner sig i en brytpunkt. Kay skiftar vilt mellan det storskaligt episka och det djupt personliga. Små berättelser om karaktärer ointressanta för huvudintrigen varvas med betraktelser av samma typ som i historiska krönikor. Kay är fascinerad av hur historia skrivs, och hur en sanning etableras i efterhand. I en bisats kan han plötsligt beskriva hur det skeende läsaren upplever kom att betraktas hundratals år senare. Han är också en av ytterst få fantasyförfattare som lyckas göra sina böcker allmängiltiga, genom att de har något att säga utanför genrens ramar. Hans efterord till Tigana förklarar något om detta.

Detta blev en väldigt lång inledning till min recension av Under Heaven, men om man skall skriva om en av Kays böcker är det omöjligt att inte sätta den i relation till de övriga. För fallet Under Heaven reagerade jag specifikt på hur Kay har utvecklat sitt tema under åren. Hans första roman av denna typ var Tigana som i och för sig var en tajt berättelse (och är fortfarande den bok som har den vassaste intrigen), men om man jämför dess miljöskildringar med till exempel The Sarantine Mosaic står den sig slätt. På senare tid tycker jag att Kay förutom att förfina sina miljöskildringar också alltmer har gått ifrån ett klassiskt roman-upplägg med tydlig början och slut. Hans två senaste romaner inom "historisk fantasy" - Under Heaven och Last Light of the Sun - reflekterar detta. Om man förväntar sig en intrig i likhet med Tigana eller A Song for Arbonne riskerar man alltså att bli missnöjd, vilket lite var fallet när jag läste Last Light of the Sun. Jag har emellertid omvärderat denna bok i efterhand, och kommit fram till att det Kay gör nu är mycket intressantare - det faktum att han utvecklas genom att experimentera med själva dramaturgin gör honom i mina ögon ännu större.

Även om hans stil har drag av sentimentalitet så är det omöjligt att värja sig mot det stora vemodet i hans böcker, och det är just själva stämningen som är behållningen i Under Heaven. Kays unikhet är något att glädjas över, när så många av hans kollegor tycks skriva efter i stort sett samma mall. Det är alltid svårt att ranka författare, men på min lista över de bästa i genren hamnar Kay någonstans i den absoluta toppen. Under Heaven är bara ytterligare ett bevis på att han förtjänar att vara där.

Patrick Rothfuss' The Name of the Wind är småtrevlig fantasymatiné. Huvudberättelsen är en skröna i jag-form berättad av allkonstnären Kvothe om dennes uppväxt och utbildning på trollkarlsuniversitet. Dessa delar liknar en (något) vuxnare version av Harry Potter. Boken har även vissa likheter med The **Gentlemen **Bastards i att den handlar om en ädel skurk som försöker klara sig i världen.

Boken är lättläst och tempot är högt. Den lättsamma tonen blir emellanåt ett hinder, då Kvothe dels är lite för mycket hjälte och dels lite för lite människa, och man kommer aldrig riktigt på djupet med honom. Detta sagt så är det ändå så att jag hellre läser Rothfuss än till exempel Bakker, som slår över åt andra hållet. Eftersom The Name of the Wind förstås är första delen i en serie kommer jag alltså att följa denna vidare. Förhoppningsvis kan den utveckla sig till något riktigt bra, i stil med hur Red Seas Under Red Skies fördjupade The Lies of Locke Lamora. We shall see.

Författaren R. Scott Bakker är en filosof som blivit fantasyförfattare. Man får därmed förmoda att en del i hans serie The Prince of Nothing springer ur hans filosofiska bakgrund. Mycket riktigt förekommer exempelvis problemen kring fri vilja som drivande tema.

Filmen Snabba Cash skiljer sig avsevärt från boken. Då ett av mina främsta problem med filmatiseringar brukar vara just en överdriven trohet mot originalet så är detta mestadels av godo - stämningen är bibehållen, men handlingen är bearbetad för att passa filmmediet. Detta gör att filmen känns som en stabil upplevelse i en svensk filmvärld som annars i allmänhet suger. Framför allt saknas det pretentiösa anslag som till exempel Beck-serien (eller Millennium-trilogin, trots övriga förtjänster) lider av.

Eftersom jag trots detta inte kan låta bli att jämföra med boken:

Trots filmens mörka stämning är faktiskt alla tre huvudpersonerna vitmålade. Detta gäller speciellt Mrado, som i boken framstår som en hänsynslös gangster/krigsbrottsling, men som i filmen mest liknar en medkännande pappa som hamnat lite snett. Och JW framställs inte alls som den kokainhandlare han är i boken.

Men detta är små anmärkningar på en i det stora hela bra film.

Min alv-rogue har nu efter en intensiv decembermånad framför Xboxen äntligen lyckats rädda Ferelden från The Blight. Mitt nyväckta intresse för singelspelar-RPG:n (väckt av en WoW-tröttnad och en bra upplevelse med Mass Effect i somras) gjorde att jag såg fram emot hypade Dragon Age, och mina förväntningar infriades. Mass Effect var fyllt med val och dialoger som faktiskt påverkade berättelsen, vilket lever vidare i DA:O, i än mer förfinad form. Ofta är det till och med svårt att avgöra vilket val som är "rätt" och vilket som är "fel" - vilket är uppfriskande i en genre där spel brukar betraktas som moraliskt djupdykande bara för att man ställs inför valet att döda småflickor eller låta dem leva (se: Bioshock). Här följer därför en spoiler-fylld lista av de fem svåraste moraliska valen i Dragon Age: Origins. Nedladdat material ej inkluderat - jag har ännu inte pallat att koppla upp Xboxen.

1. Vad gör man med Loghain efter att ha besegrat honom? Generellt sett valde jag ofta att skona hellre än att fördöma på andra ställen i spelet. På något sätt vill jag tro att alla kan förändras, och detta slår igenom även i RPG:n jag spelar. Jag var villig att förlåta Loghain för både förräderiet av Cailan och mordförsöket på Arl Aemon, men hans slavhandel med alver fick bägaren att rinna över, speciellt med tanke på att min karaktär var personligt involverad. Jag valde därför att avrätta Loghain, något som egentligen tycker är "fel" rent moraliskt sett, men i det här fallet kände jag att min karaktär helt enkelt inte kunde förlåta honom.

2. Hur hanterar man Anvil of the Void? Artefakten skulle kunna användas till att bygga upp en armé av golems för att bekämpa ondskan, men kräver människooffer. Även om man kan tänka sig att sådana offer kan göras frivilliga hade jag tidigare sett tillräckligt mycket av dvärgarnas samhälle för att gissa hur det skulle gå. Jag valde att förstöra städet istället.

3. Hur löser man situationen med Arl Aemons son Connor? Det finns här en möjlighet att lägga mycket tid och kraft på att rädda alla inblandade, alternativt kommer antingen hustrun eller Connor att dö. Hustrun erbjöd sig frivilligt, och jag lät henne offra sig.

4. Vem blir kung över dvärgarna? Det slutade med att jag valde Harrowmount, helt enkelt därför att Bhelen verkade så osympatisk. Jag ångrade mig efteråt eftersom Harrowmounts protektionistiska och bakåtsträvande agenda inte alls känns speciellt lockande.

5. Vem skall styra Ferelden? Trots Alistairs protester tvingade jag fram ett bröllop mellan honom och Anora. Egentligen tycker jag inte Alistair är en lämplig kung på grund av hans ständiga gnällande och velande, men eftersom bland andra Arl Aemon påpekade att blodslinjen bidrar till stabilitet eftersom det ger kungen legitimitet så valde jag det näst bästa. Och personligen har jag hur som helst aldrig förstått det här med att det är så hemskt med arrangerade äktenskap för kungligheter i medeltida settings. Det rör sig om en extremt priviligierad samhällsklass som ombes göra vissa uppoffringar för fred och stabilitet. Om man nu ska ha en autokratisk monarki (vilket man naturligtvis inte ska) så är väl det minsta man kan begära att monarken ser till rikets bästa.

Slutligen, som en bonus: Morrigan. Jag blev romantiskt involverad med henne, och följde hennes berättelse till slutet med hög approval. Morrigan är en av de intressantaste karaktärerna jag har träffat på i ett datorspel. Hon är hård, självisk och närmast survivalistisk men det skiner igenom då och då att hon kanske önskar vara någon annan, och hennes uppväxt med Flemeth kan inte ha varit lätt. Jag accepterade hennes erbjudande i slutet, och gav mig ut på jakt efter henne.

Därmed är min första genomspelning klar. Jag funderar nu på att starta om med en mage - jag märkte snabbt hur mäktigt det var med Crowd Control i striderna. Ofta spelade jag mer med Morrigan än med min huvudkaraktär i viktiga strider. Kommer jag att orka spela igenom alltihop en gång till? Jag vet inte, men jag kommer i så fall att göra andra val, för att utforska konsekvenserna tydligare.

James Camerons Avatar uppfyller med råge mina onda aningar. En Sci-Fi film om klimat och kolonialism kan ju i och för sig bli hur bra som helst, men trots detta ringer genast varningsklockorna. Fantasy och Science Fiction är i sina bästa stunder lysande verktyg för att dekonstruera vår verklighet, skära bort det som är oväsentligt och gå på djupet med världsliga och personliga problem och konflikter. I värsta fall utgör genrerna dåliga alibin för murkna ideal, under pretensen att "det är bara en saga".

James Cameron har försökt uppnå det första, men hamnar obönhörligen i det andra. Invånarna på planeten Pandora, som invaderas av mänsligheten i syfte att exploatera naturresurser, uppfyller till punkt och pricka schablonen om Den Ädle Vilden. Onekligen har Cameron försökt presentera ett alternativ till människornas teknokrati, men hans Na'vi är så totalt utan nyanser att de inte kan ses som annat än en karikatyr på ett förteknologiskt samhälle. Samtidigt är människorna utan tvivel onda, ledda av en fascistisk överste och en feg byråkrat, som båda beter sig precis som man förväntar sig.

Ännu värre, filmens hjälte är förstås en människa som har sett ljuset och förenar sig med Na'vi för att leda dem i krig. Slutsatsen blir alltså snarast att hur ädla vildarna än är så är de ändå inte kapabla att fatta sitt eget bästa. Vi har sett detta förr - från Den Siste Mohikanen till Den Siste Samurajen, och aldrig har det varit mer pinsamt än i Avatar.

Saker som Avatar kunde ha diskuterat:

• Människornas behov av naturresurser mot Na'vis behov av ett hem. Hur löser man sådana konflikter? Har Na'vi en moralisk rätt till planeten som sådan bara för att de råkar bo där? Har människorna rätt att överhuvudtaget bryta malm, och i så fall i vilken utsträckning?

• Människornas samhälle mot Na'vis samhälle. Vilka läxor kan det teknologiska samhälle som har utarmat sin egen planet lära sig av Na'vi? Hur kan teknologin bidra till Na'vis samhälle? Hur behandlas de människor som sympatiserar med Na'vi, och hur behandlas de Na'vi som sympatiserar med människorna av sina respektive kulturer? Vad händer i skärningen mellan ett samhälle fokuserat på individualism och ett där kollektivet är allt?

• När är krig och terrorism försvarbart? Var går gränsen för att väpnat uppror skall kunna rättfärdigas? Hur behandlas fredsmäklare respektive krigshetsare på båda sidor?
  Och så vidare. Nu har ju Cameron beslutat att inte alls fördjupa diskussionen kring dessa ämnen, utan köper istället stamsamhället rakt av. Exempel:

• Na'vi betraktas som en enhet, utan individuella åsikter. Inte en enda av Na'vi är till exempel nyfikna på teknologi, eller intresserade av att resa ut i rymden. Samtliga är helt nöjda med att leva vidare i skogen.

• Stamsamhället framställs som ett levnadsideal - trots att det i flera scener framgår att det kan vara ett rent livsfarligt liv. Alla har mat för dagen, tak över huvudet, och allt ingår i en fin liten Cirkel av Liv. Teknologi och modernisering kan uppenbarligen inte hjälpa Na'vi det minsta ("vi har ingenting de vill ha" som Jake Sully uttrycker det).

• Stamsamhällets krig mot jordborna framställs helt okomplicerat som "försvar av vårt land". Evakuering och flykt (eller förhandlingar) är inte ett alternativ - här är det hjältedöden som gäller.Kan detta verkligen vara en film av samma James Cameron som gav oss Terminator 1 och 2, Aliens och Titanic, samtliga actionfilmer som utmärker sig för sitt djup och sina nyanser? Men det är klart, True Lies var ju inte så jävla bra den heller. Så det kanske helt enkelt är så att jag har idoliserat honom helt oförtjänt.

Herrejävlar.

Jag har nu precis läst ut del tolv av den episka fantasyserien Wheel of Time, en serie som nu fortgår efter dess författares död. The Gathering Storm må vara en generisk och lam titel, men boken överaskade mig enormt. Vem hade trott att Brandon Sanderson kunde andas så mycket nytt liv i den ganska trötta och stagnerade serien?

Sedan den episka avslutningen i Lord of Chaos (del sex!) har serien ärligt talat varit ganska medioker, full av sidointriger som kunde kapats till förmån för bättre tempo. I de senaste delarna (låt oss säga från Winter's Heart och framåt) har det märkts att Robert Jordan har velat knyta ihop sina trådar, men han har haft enorma problem med detta. Följden har blivit att en del trådar har fortsatt dra ut på tiden (enandet av White Tower, Perrins evighetsquest för att rädda Faile) medan andra har blivit nästan summariskt avklarade utan att få nå mer tillfredsställande naturliga upplösningar (renandet av Saidin, Daughter of the Nine Moons, det plötsliga fokusskiftet mot Tarmon Gaidon i slutet av Knife of Dreams). Det har känts som att Jordan dels har tappat känslan lite grann, och dessutom fått panik när han insett att något måste göras för att ro serien i hamn.

Jordans tragiska död häromåret ställde allt på sin spets. Brandon Sanderson blev utvald att med hjälp av hans anteckningar och instruktioner slutföra serien i en bok - en enormt svår uppgift som hade varit omöjlig att klara av. Nu är det sagt att det blir tre böcker (två till efter The Gathering Storm) och det är en siffra jag faktiskt kan tro på.

Så vad har då Sanderson lyckats med? Jo, han har fört tillbaka en naturlig pacing till serien. I The Gathering Storm händer det mycket, och ingenting av det känns framhetsat. Knife of Dreams fick jag stundtals nästan tvinga mig igenom, medan The Gathering Storm genomgående är en gedigen läsupplevelse. Det är dessutom så att jag faktiskt får tillbaka viss sympati med de ofta barnsligt revirtänkade karaktärerna - Rand, Egwene, Nynaeve och till och med Cadsuane verkar stundtals helt vettiga. (Detta är annars en av mina huvudproblem med Wheel of Time som helhet - vuxna människor som beter sig som femåringar). Till slut får också både Rand och Egwene uppleva sina Crowning Moments of Awesome, fast på två helt olika sätt.

Boken sätter på ett föredömligt sätt upp pjäserna för den kommande slutstriden. Om du var redo att räkna ut Wheel of Time, så tänk om. Det här är den bästa boken i serien sedan Lord of Chaos.

Richard Morgans The Steel Remains är en fantasyroman av en sci-fi-författare, vilket märks. Förutom de för fantasygenren ganska ovanliga inslagen av maskiner och teknik (utan att för den skull urarta i steampunk) så ekar även berättelsen själv av ett sci-fi-patos. Det här är samhällelig kritik, och därmed en subversion av fantasygenren.

Tre huvudpersoner:

• En badass-krigare med ett Svärd, hjälten som återkommer när hans familj behöver hjälp. Homosexuell och anti-auktoritär så det förslår.
• En kejserlig problemlösare, sliten mellan lojalitet mot en korrupt auktoritet, och dennes fiender - fanatiska tokpräster och annat som är ännu värre. Svart homosexuell kvinna.
• Ytterligare en badass-krigare, stäpphövding i norden. Som längtar tillbaka till söder, bort från civilisationens utkanter där han annars lever ett behagligt liv.Dessa tre blir indragna i ett spel mellan större makter, och tvingas ta ställning till om de tyrannier de alla egentligen avskyr är värda att rädda.

Anslaget är därmed väldigt ambitiöst, och det fungerar bra rakt igenom. Jag kommer definitivt att läsa kommande böcker. Jag har en enda invändning:

Joe Abercrombie har gjort detta bättre, på nästan alla sätt.

(Och ja, jag är medveten om att jag tjatar om Abercrombie konstant, men han är verkligen precis så bra.)

Årets mest efterlängtade bok är Best Served Cold av fantasyvirtuosen Joe Abercrombie. Jag fick tag i den ganska tidigt då Akademibokhandeln i Lund till min förvåning hade tagit in ett exemplar. Efter att ha plöjt igenom den kan jag bara bekräfta att den uppfyller mina högt ställda förväntningar.

Om The First Law var Unforgiven i fantasyversion, så är väl detta Kill Bill. Vår hjältinna är legosoldaten Monza Murcatto, som förråtts och lämnats för död. Hämnd utlovas och utkrävs, av samtliga skyldiga och mer därtill. Och konsekvent med Abercrombies tidigare verk så visar sig smaken av hämnd snart vara betydligt bittrare än vad man har tänkt sig.

Vad som förvånar mig lite grann är att det finns en bakomliggande större intrig som får ganska mycket utrymme. Monzas eskapader i Styria drar in henne i affärer med banken Valint och Balk, som trogna läsare känner till från The First Law. Utan att utlova en episk fantasyserie sätter Abercrombie ändå upp en pågående berättelse om kriget mellan Profeten och Bayaz, något vi antagligen kommer få se mer av i kommande böcker.

Svärtan är kvar, och möjligen skulle man kunna hävda att Best Served Cold slutar ännu mörkare än The First Law. Abercrombies värld är hård, och tuggar upp och spottar ut idealister på löpande band. De som klarar sig bäst är de cyniker som ändå lyckas behålla små spår av mänsklighet. Monza är en av dessa.

Det är för övrigt glädjande att ett av de få problemen jag hade med The First Law - bristen på trovärdiga och intressanta kvinnoporträtt - här är åtgärdat. Även bortsett från Monza själv finns det gott om kvinnor i olika roller.

Slutet levererar både frågor och svar, också detta konsekvent med tidigare böcker. Det totala intrycket blir kanske något mindre drabbande än trilogin, men det beror snarare på en självvald avgränsning med en fristående roman, och på ett tema som är mer isolerat och mindre storslaget. Det är bara att buga sig och hoppas att Abercrombie kan fortsätta leverera högkvalitativ fantasy i samma enorma tempo. Ingen blir lyckligare än jag om så blir fallet.

JJ Abrams Star Trek är ännu en film som följer modet att omstöpa ett varumärke, enligt samma formel som gav oss Casino Royale och Batman Begins. Den här gången är det Star Trek-universat som får en ansiktslyftning, då vi får följa besättningen på Enterprise från allra första början.

Abrams har valt att inte nörda ner sig utan att istället försöka få in en Star Trek-historia i en actionfilm. Det är både bra och dåligt - bra för att Star Trek i sitt vanliga format tenderar att bli långtråkigt, och dåligt för att Star Trek därmed förlorar lite av sin särart. Det här är inte en renodling av Star Trek i en ny form, utan ett försök att hotta upp något som antagligen anses töntigt av många, och det är ganska fegt att välja den vägen.

Filmen är ett gott hantverk, med bra casting (speciellt med avseende på Kirk och Spock) och bra tempo, men förutom vad jag nämnt ovan har den ett par riktigt stora problem:

1. Filmen är en gigantisk retcon av hela Star Trek-kontinuiteten. Det skulle man kunna ge filmen kudos för, men tyvärr verkar det bara dumt. Jag är absolut ingen Star Trek-nörd men det verkar ändå lite väl magstarkt att radera ut hela bakgrundshistorier och år av karaktärsutveckling för huvudpersonerna. Okej att man vill visa att "all bets are off" för eventuella uppföljare, men genom att göra på detta viset visar man faktiskt noll respekt för originalserien, och vad värre är så visar det att man inte heller tror på själva grundmaterialet.

2. Det är irriterande att för varje Star Trek-film (eller TV-serie) jag ser så verkar Starfleet framställas som mer och mer militaristisk. I filmen framställs Enterprise nästan som ett slagskepp. Kontrastera det mot originalseriens

These are the voyages of the starship Enterprise. It's continuing mission: to explore strange new worlds; to seek out new life and new civilizations; to boldly go where no one has gone before.

och man får lite dåliga vibbar. Är detta ett tecken i tiden? Är det också ett tecken i tiden att filmens skurk framstår som en fanatisk terrorist som kommit över en atombomb?Slutintrycket blir därför mestadels negativt. Det hade varit modigare att faktiskt göra en rak prequel, istället för det här "alternativ verklighet"-tjafset. Tidsresor är och har alltid varit en cop-out.

Såg Watchmen igår. Här är några spridda tankar:

• Filmen är extremt trogen originalet, såpass mycket att den nästan känns onödig, samt lite utdragen.

• Slutet är annorlunda - och i mina ögon bättre. Jag vet att fanbois över hela världen absolut ville ha med sin jättebläckfisk, men jag tyckte alltid att hela grejen med en utomjordisk invasion luktade lite Deus Ex Machina - helt plötsligt avslöjas det att Ozymandias har avlat fram gigantiska aliens? Filmens approach är bättre, för den fördjupar problematiken med hur världen skall hantera någon som Dr Manhattan, något som också går väl ihop med det övergripande temat om superhjältar i vardagen.

• Jag är ambivalent till Zack Snyder. 300 är en formmässigt snygg film, vars stil klickar med Frank Miller perfekt. Men det stilistiska övervåldet blir lite fel i Watchmen, vars själva poäng är att visa den vardagliga sidan av superhjältar. Då blir det fel att ha långa slow motion-sekvenser vars enda uppgift är att skämma bort biopubliken med snygg action.

• Castingen är bra. Malin Åkerman klarar inte riktigt av de tyngre scenerna med Dr Manhattan på Mars, men det är egentligen det enda klagomål jag kan ha.

• Musikvalen är bra, men ansträngt självmedvetna. Någon har tänkt tanken att ha cool musik med, vilket fungerar (öppningsscenen till Bob Dylan är klockren), men låtvalen är fega. Har vi inte tröttnat på att höra "Hallelujah" i filmer än?I kort: en godkänd insats, med träffar och missar i blandad kompott. Ingen The Dark Knight, men å andra sidan ingen Daredevil heller.

Jag har slutligen givit mig på att läsa Steven Eriksons mastodontserie Malazan book of the Fallen, som börjar med boken Gardens of the Moon. Min utgångspunkt när jag läste denna bok var att ge Erikson en chans att övertyga mig, för jag är inte jätteförtjust i tanken att läsa 10 tegelstenar på 1000 sidor vardera om serien inte uppnår en viss kvalitet. Robert Jordan har bränt mig för alltid för dylika projekt.

Så vad blir då domen? Tja, boken är OK som förströelse, men inte mycket mer. Mest känner jag besvikelse, då jag läst mycket gott om Erikson och förväntat mig mer. Det här är epic-epic-epic fantasy som lever på sina specialeffekter. Karaktärerna är med ett undantag intetsägande, och man kommer aldrig under skinnet på dem. Det enda försök att visa någon egentlig karaktärsutveckling faller platt till marken som direkt pinsamt. Istället finns det ett antal schablonartade figurer i varierande "jag är tuffare än du"-skala med namn som Shadowthrone och Anomander Rake. Utan att ha läst RA Salvatores böcker känns det ändå som att den senare karaktären delar vissa drag med en viss Drizzt Do'Urden (vilket alltså skall tolkas som kritik av både Salvatore och Erikson).

Någonstans läste jag att det är omöjligt att både gilla Robin Hobb och Steven Erikson. Det är utan tvivel ett falskt påstående, men för någon som har läst Hobb ger det en bra beskrivning av vad man har att förvänta av Erikson. Där Hobbs böcker är djupt personliga, och den första serien i princip är ett treböckers karaktärsporträtt, så är Erikson episk, svepande och effektfylld. För mig är valet lätt mellan dessa båda stilar, och även om man skulle vilja läsa sorcery-fylld fantasy finns det bättre alternativ (jag rekommenderar i så fall en titt på Michael Moorcock).

Så det betyder alltså att jag inte kommer fortsätta läsa Malazan Book of the Fallen? Nja.... i avsaknad av annan förströelse kan det väl gå an. Men jag ger inga löften.

Det finns något ganska intressant hos karaktären James Bond, i spänningen mellan den elegante playboyen och den iskalle mördaren. För att James Bond skall fortsätta väcka intresse måste han vara både farlig och charmig på samma gång, vilket kan vara en delikat balansgång. Risken är att det antingen blir för fånigt (Roger Moore) eller för mycket "standardaction" (Timothy Dalton).

Den "nye" James Bond som introducerades i Casino Royale väger definitivt över åt det farliga hållet, men manusförfattarna har lyckats smita runt ovanstående problematik genom att berätta om Bond innan han blev Bond som vi känner honom. På så sätt kommer man undan med en mindre grad av förfining, då man kan hävda att hans kantigare sidor ännu inte slipats ned. Det intressanta med de kommande filmerna blir alltså hur trovärdig karaktärens utveckling mot en mer klassisk Bond ter sig.

Hur är då denne klassiske Bond? En snabb sammanställning:

• Han tycks drivas mer av att leva det goda livet än av någon pliktkänsla.

• Han saknar i princip samvete.

• Han tar vansinniga risker.

• Han avverkar kvinnor på löpande band.

• Hans överordnade tycks förlåta honom tack vare hans charm och kompetens.

Allt detta pekar på att James Bond egentligen är en känslokall psykopat, vilket är en tolkning som tilltalar mig, och som passar väl in i kombinationen av charmör och mördare.

Vad jag alltså skulle vilja se i de nya filmerna är hur en ung ambitiös 007 som fortfarande är driven av viss idealism trubbas av och alltmer går in i sitt värv, tills alla hans mänskliga sidor har gått förlorade. Casino Royale visade detta utmärkt, speciellt i slutscenen, där Bond för första gången introducerar sig som "Bond. James Bond." med ett iskallt leende. Man får intrycket att Vespers död har förstört något inom honom och gjort honom hårdare. Detta lovade gott inför fortsättningarna.

Hur går då detta vidare i Quantum of Solace? Inte alls, skulle jag vilja säga. Istället får vi återigen se en mänsklig Bond, som kämpar med att förlåta sig själv för vad som hände Vesper. Detta lyckas han också med, och filmen tycks snarast sluta med att Bond har återvunnit en del av sig själv. Man kan då fråga sig vad filmskaparna egentligen har tänkt med denne nye Bond. Kommer han att fortsätta vara mer oförfinat råskinn än elegant lönnmördare? Detta är en farlig väg att gå, då karaktären som sådan riskerar att gå förlorad. Om den eleganta ytan tas bort finns egentligen bara kvar en ganska ointressant actionhjälte, som kan leva ett tag på namnet James Bond, tills även det vattnats ur. Och kvar kommer då endast att finnas Jason Bourne.

(P.S. Filmen i övrigt? Blek Bondbrud. Dålig Bondlåt. Okarismatisk Bondskurk. Övertydliga produktplaceringar. Gott hantverk. En mellanfilm.)

Den senaste i raden av lästa fantasyserier är numera Joe Abercrombies "The First Law". Serien är en avslutad trilogi, även om fortsättningar i samma värld tycks vara på väg. Då många fantasyförfattare verkar kunna öppna starkt har Abercrombie därmed bevisat att han även klarar av att avsluta vad han påbörjat, något som även författare i George RR Martins kaliber har svårigheter med.

Trilogin består av böckerna The Blade Itself, Before They Are Hanged och Last Argument of Kings, och är ett utmärkt exempel på den "dark and gritty" fantasy som de senaste åren har kommit på modet med ovan nämnda George RR Martin som främsta pionjär. Jämfört med Martins berättelse är Abercrombies tunnare, med mindre världsbyggande och mer sparsamt persongalleri, något som kompenseras med intensivt tempo och en brutal cynism i persontecknandet. Jag skulle vilja säga att Abercrombies böcker är ett frontalangrepp på själva mallen för high fantasy - berättelsen är upplagd i det klassiska formatet med de vanliga elementen (tjurig trollkarl, pojke blir till man, fjärran resa i okända länder) men själva skildringen är rensad från allt krimskrams - det finns inga goda människor, bara olika stadier av röta.

Beskrivet på detta vis kanske det hela låter som en dyster historia, men allt är uppblandat med en slags galghumor som gör läsningen till ett nöje. Otroligt nog fattar man sympati för de trasiga huvudpersonerna som egentligen är skoningslösa mördare (och ibland ännu värre). Rekommenderas varmt.

(Avslutningsvis vill jag även rekommendera den här essän på Vetsaga som analyserar serien lite djupare. Läs dock böckerna först.)

Har nu läst ut andra boken i The Gentleman Bastards av Scott Lynch - Red Seas under Red Skies (RSURS). Den första boken, The Lies of Locke Lamora (LLL) har jag recenscerat här.

RSURS börjar ungefär där LLL slutar, både kronologiskt och tematiskt. Locke och Jean bygger upp nya förmögenheter, och sätter dem sedan på spel i invecklade lurendrejerier mot högprofilerade mål. Saker och ting trasslar återigen till sig, och det slutar med att våra hjältar får ta värvning ombord ett piratskepp. Allt är sig mycket likt från LLL, och på detta sätt utgör boken en logisk fortsättning. Så vad skiljer böckerna åt?

RSURS har några nackdelar gentemot LLL, speciellt när det kommer till bakgrunds- och miljöbeskrivningar. Även om Lynch lyckas beskriva piratlivet på ett intressant sätt, så saknas den detaljerade och fascinerande bakgrunden i staden Camorr som den första boken hade. De smådetaljer som gjorde Camorr levande (som diverse anekdoter om stadslivet i allmänhet) lyser exempelvis helt med sin frånvaro.

Å andra sidan finns det saker som är betydligt bättre i denna andra bok. Locke och Jean har växt till sig som karaktärer, och deras personligheter börjar lysa igenom. Där det i LLL fanns två ganska stereotypa hjältar finns det här två mer mänskliga individer, med brister och fel. Och detta är på sätt och vis roligare att läsa om i längden än intrikata dubbelspel.

Kort sagt är detta en lovande fortsättning. Nästa bok - The Republic of Thieves - kommer att bli högintressant. Kan Lynch förutom de konster han hittills visat prov på dessutom väva ihop en tajt och fascinerande huvudintrig som kommer att hålla (och hinna avslutas) på sju romaner? Nästa bok kommer att ge svar på det, och även presentera Lockes förlorade kärlek, Sabetha. Jag väntar med spänning.

Ytterligare en fantasybok som jag plöjt igenom på sistone, och som även denna visade sig vara läsvärd.

Fantasygenren innehåller många klichéer, eller, om man vill vara snäll, återkommande mönster. Ett sådant mönster är staden där allt går att köpa, och där kriminaliteten mer eller mindre institutionaliserats. Exempel på sådana städer är Fritz Leibers Lankhmar, Erik Granströms Tricilve (eller ännu hellre Staden O i samma värld), George RR Martins Braavos, Tjuvstaden, Terry Pratchetts Ankh-Morpork med flera. Till denna lista får nu läggas staden Camorr, beskriven i Scott Lynch's serie om "The Gentleman Bastards". Den första boken heter "The Lies of Locke Lamora" och lever mer än någon annan bok jag läst upp till epitetet "swashbuckling".

Boken är fantasy-matiné med berättarglädje i ett högt tempo, där stadsmiljön är utmärkt beskriven. Locke Lamora och hans merry band av gentlemannatjuvar lurar skjortan av adelsmän, och livet leker. Men som alltid tar saker och ting så småningom en dystrare vändning, och boken blir mer allvarsam och mörk - allting till det bättre för läsvärdheten. Även om Lynch tar lite enkla utvägar här och där (exempelvis i samband med Lockes slutgiltiga revansch på sina plågoandar) så är jag beredd att bortse från de trots allt ganska små skönhetsfläckarna. Jag kommer att följa serien med spänning framöver - nästa bok heter "Red Seas under Red Skies" och innefattar tydligen en sjörövarkarriär för vår hjälte. Swashbuckling? Förmodligen.

Det har nu gått ett bra tag sedan jag läste Vellum av Hal Duncan. Jag har hunnit smälta intrycken i lugn och ro och till och med läst ytterligare böcker (återkommer med kommentarer kring dessa). Men jag har aldrig läst någonting som liknar Vellum.

Den är för det första i mycket helt oförståelig. Intrigen hoppar vilt mellan olika spår, återupprepar sekvenser, karaktärer dör och återkommer oförklarligt och någon egentlig övergripande berättelse saknas. Berättelsen innehåller element från fantasy, science fiction, cyberpunk, mesopotamisk mytologi och mycket mera. Det handlar på en nivå om ett "war in heaven" och en konflikt mellan lagbundna krafter och mer kaotiska, om vi ska prata Moorcock-språk.

Språket och scenerna i boken har stundtals en närmast hypnotisk effekt. Man blir indragen i skeendet, lever med i karaktärernas öden, innan samma skeende abrupt avslutas och ett nytt börjar. Teman och karaktärer återkommer hela tiden, vilket bidrar till den suggestiva stämningen och ger en märklig rytm åt berättelsen.

Det handlar om Inanna, den sumeriska gudinnan som stiger ned i dödsriket (eventuellt) för att rädda sin bror. Det handlar om ärkeängeln Metatron, som har en dröm om en fred bland unkin, de människor som blivit demigudar och som i århundranden trasat sönder världen i krig. Det handlar om de rebeller som inte är beredda att acceptera en fred till varje pris. Om uppror och motstånd och gränser för våldet som maktmedel.

Det är pretentiöst och effektsökande, ett triumferande av form över substans, men jag kan inte motstå det. Vellum är det bästa jag läst på länge. Just därför har jag skjutit på att läsa fortsättningen Ink, jag är helt enkelt rädd för att blir desillusionerad. Pallar jag ytterligare en berg-och-dalbana i klass med Vellum?

Jag, liksom en hel hop andra människor, älskar the Simpsons. Vad jag inser efter att ha sett filmen och läst recensioner är att det uppenbarligen inte är av samma orsaker.

Alla andra tycks vara överens om att de tidiga Simpsons-avsnitten är allra bäst, och att serien har stagnerat. Jag håller inte med - jag tycker serien håller en jämn, väldigt hög kvalitet genom alla de säsonger jag har sett (vilket i princip är de som visats i Sverige, även om jag inte följt serien slaviskt). Att serien har ändrat karaktär betyder inte att den blivit sämre - många tycks hänga upp sig på att senare Simpsonsavsnitt saknar struktur och kompenserar detta med en kavalkad av skämt - men detta tycker inte jag är någon nackdel. Snarare är det så att detta för mig talar till seriens fördel - man vet aldrig riktigt hur ett Simpsonsavsnitt kommer att utveckla sig.

Så ej med filmen. Handlingen är ganska förutsägbar när intrigen väl satts upp. Filmen fortgår, förstås, med briljanta, smarta skämt, men poängerna levereras alltför sent. I TV-serien kommer nästan varje skämt som en blixt från klar himmel, och följs upp med ytterligare två eller tre innan man hunnit skratta färdigt. På detta sätt är ett avsnitt ett rent frosseri i humor - manusförfattarna kan dröja två sekunder på en skämtsamhet som andra sämre serier hade byggt hela episoder kring. I filmen går det emellertid för långsamt, och skämten duggar inte lika tätt. Man hinner se poängen komma i god tid, vilket förtar såväl charmen som känslan av att man kunde se filmen igen och skratta minst lika mycket för att man säkert missade hälften.

Den absolut roligaste episoden kommer redan efter någon minut, när Green Day blir utbuade och pråmen de står på börjar sjunka. Sångaren lägger ifrån sig sin gitarr, plockar upp en fiol och utbrister "Gentlemen, it's been an honor playing with you tonight." Till tonerna av "Närmare Gud till Dig" sjunker sedan pråmen ned i djupet. Även om filmen absolut inte är någon total katastrof är det svårt att inte dra paralleller till andra hybris-relaterade projekt.

Harry Potter-serien avklarad. Sista boken är en värdig avslutning som knyter ihop trådarna, men som till slut blir lite väl långdragen.

Vad jag gillar med JK Rowling är att det märks att hon har haft en idé från början, och sedan realiserat den. De viktiga poängerna med serien planteras redan i de första böckerna och utvecklas gradvis, även om handlingen i varje enskild bok tenderas att drivas framåt av deus ex machina.

Severus Snape har alltid varit min favoritkaraktär, och jag är glad att Rowling lyckades att föra hans historia i hamn utan att varken idealisera eller demonisera honom. Det hade varit ännu bättre om hon också gjort samma sak med Dumbledore, men det var förmodligen för mycket att önska. Det är i mina ögon tillräckligt att hon trots allt nyanserade karaktären.

Slutet är segt och splittrat. Det känns som att Rowling har haft en tre-fyra idéer på hur serien skall sluta, och istället för att bestämma sig har hon skrivit allihop. Emellan dessa kommer långa monologer av huvudpersonerna som tenderar att förklara för mycket. Och till slut blir det också lite för sockersött och hjältemodigt, speciellt med tanke på den mörkare tonen i de senare böckerna.

Serien som helhet är ändå mycket bra. Till skillnad från mycket annan liknande litteratur (jag tänker på fantasyromaner enligt monomyten) så visar sig Rowlings värld vara bra mycket mer komplex än vad man först kan ana. Trots detta hoppas jag att hon håller sig ifrån uppföljare. En av seriens största styrkor förefaller mig vara att den faktiskt innehåller en sluten berättelse.

Spindelmannen 3 var det ja. En superhjältefilm med superhjältar som bisak.

I det stora hela en bra film, jag skulle till och med kunna säga att det är den bästa filmen i serien. Otroligt nog tycker jag den lyckas framställa karaktärerna (Peter Parker/Spiderman, Mary Jane, Harry Osborn/Green Goblin och Flint Marko/Sandman) på ett näst intill trovärdigt sätt. Trots spektakulära och kostsamma effekter tycker jag nämligen inte att superhjältetemat är den primära historien. Vi har snarare att göra med någon slags relationsdrama där superhjältarna liksom är en extra ingrediens. Det förvånande är som sagt att det faktiskt fungerar.

Det känns överlag lite som att superhjältetrenden i Hollywood håller på att dö ut. Spiderman-filmerna har gått vidare till andra teman än ren superhjälteaction, och andra serier (X-men och Matrix) har exploderat i intetsägande pompösa effektbubblor. Genren verkar tömd på intressanta idéer, och effekterna räcker inte längre till för att hålla intresset. Valet blir att gå vidare, och frågan blir i vilken riktning. Det är enkelt att blomma ut i en sista kostsam era av gigantism i en sådan situation.

Cred till Spidey-folket att de lyckades undvika detta öde. Eller kanske är själva idén att försöka göra drama av superhjältar i sig ett tecken på krypande hybris?

Såg precis 300.

Uppskjutna planer på att gå på Spiderman 3 med en kompis lämnade ändå ett visst biosug. Jag har velat se 300 ett tag, så jag passade på att gå på bio ensam, vilket jag bara gjort en gång innan (gratisbiljett i sista minuten till "Ondskan"). Ett tag trodde jag att jag skulle få hela biosalongen för mig själv, vilket hade varit häftigt, men fick till slut sällskap av fyra andra.

Filmen? Nja. Jag hade nog gillat den mer om den hade kunnat hålla sig till stilistiskt underhållningsvåld kryddat med Frank Millers svarta abrupta humor. Men någonstans på vägen fick någon för sig att det finns något djupare att berätta om Mod, Styrka, Ära, Heder och Frihet i anslutning till slaget vid Thermopyle. Och det kanske det gör, men formatet passar otroligt illa för det, eftersom det milt uttryckt finns vissa trovärdighetsproblem med den skröna som Miller diktat ihop utifrån en historisk bakgrund. Så jag lämnade biosalongen lite smått uttråkad, och får väl se fram emot Spindelmannen imorgon istället.