Smårecensioner

Här kommer lite tankar och omdömen om filmer och spel jag upplevt på sista tiden:

  • Total Recall är en helt onödig remake på versionen från 1990. Den är helt menlös, och jag har svårt att komma ihåg ens en endaste scen. Kontrastera med 80-talsversionen som har mängder av ikoniska specialeffekter.

  • Halo 4 är en solid förstapersonsskjutare med bra gameplay. Storyn är däremot helt oförståelig och dessutom en riktig pekoral. Antagligen behöver man läsa Halo-böcker för att få en helhetsbild och that ain't gonna happen.

  • The Hobbit - An Unexpected Journey är schysst matinéfantasy som känns kortare än sina tre timmar. Ytterst välgjort hantverk som väl speglar stämningen från Bilbo, och dessutom tematiskt går ihop med Lord of The Rings-filmerna.

  • Skyfall är en lite udda Bondfilm med fint foto. Bond är som sämst när han är personlig som här (och i t ex Tid för Hämnd), och jag är av åsikten att Bondskurkar bör ha planer mer i stil med att starta kärnvapenkrig än att få någon tafatt personlig hämnd på M. Filmen avslutar introduktionen av "den nya Bond", och sätter upp för mer traditionella bondfilmer i framtiden. Jag är besviken på att filmen är lite av ett stickspår - ondingarna från Casino Royale och A Quantum of Solace dyker inte upp, och inte heller introduceras t ex Spectre.

Alien för dummies

Prometheus var allvarligt talat ganska kass. Det som i Alien och i Aliens var skrämmande undertoner har förstorats upp och därmed gjorts ofarliga. Sex- och graviditetsskräcken har blivit så löjligt explicit att den inte längre skrämmer, och den trovärdighet som de två första filmerna hade i sin skitiga miljö och karaktärer med personlighet försvinner i en steril miljö befolkad av snygga Hollywood-skådisar.

Karaktärernas motiv är också konstiga. De är för det första helt vansinnigt oförsiktiga, och för det andra så tycks alla drivas av att få svar på De Stora Frågorna. Men det förklaras aldrig varför, och själv sitter jag mest och undrar över varför det hela är så jävla viktigt. Uppenbarligen har Ridley Scott velat göra en Djup film, men just därför blir den så tramsigt ytlig.

Det öser på mer och mer och mer, med tal om Skapare och Förgörare, och Varför, och föräldrar, fäder, döttrar, drömmar och tro. Krucifix kläs av. Det spelas fioler i flashbacks. Det jagas efter Gud och odödlighet. Piloten offrar sig för Saken, och de två copiloterna jublar helt oförklarligt när de omotiverat får sätta livet till. Skepp kraschar, varelser muterar, tentakler penetrerar kroppsöppningar på män, kvinnor och rymdvarelser. Charlize Theron är inte en robot, så alltså vill hon knulla med Idris Elba. Roboten är en intellektuell psykopat, och skulle aldrig knulla någon, för Han Kan Aldrig Förstå - han saknar själ. Krucifix kläs på. Jorden räddas, och de stora frågorna lämnas obesvarade eller besvarade med triviala pekoraler, alltmedan Hollywood gnuggar händerna och planerar för Prometheus 2.

Nädu Scott, det här är inte min kopp te. Tagga ner några kilon och fundera på vad som egentligen gjorde Alien så bra, för inget av det finns nämligen i Prometheus.

Avengers - vackert resursslöseri

The Dark Knight satte på många sätt ribban för vad en superhjältefilm borde vara. Här fanns alla de vanliga ingredienserna: hjältar, skurkar och mäktiga actionsscener. Men framför allt var allt sammanfogat till en berättelse som funkade på film, och som inte var rädd att föra in djupare teman. Heath Ledgers Joker är inte bara en elak skurk - det är vad han representerar som är intressant. Det skrämmande med Jokern är ju att han, som han också säger i filmen, inte har någon plan. Han struntar i regler, och verkar likgiltig till och med för sin egen död. Han representerar en naturkraft, ett kaos som på sätt och vis inte kan besegras. Some men just want to watch the world burn.

The Dark Knight blir alltså en berättelse om Gotham City, om hur man kan (eller inte kan) besegra planlöst våld. Det framgår att Batman egentligen är ett misslyckande - han är bara nödvändig för att Gotham inte förmår åstadkomma något bättre. The hero Gotham deserves, but not the one it needs.

Andra superhjältefilmer har ofta misslyckats med att foga samman de ytliga superhjälteattributen med en berättelse som berör på ett djupare plan. Bryan Singer försökte göra Superman till Jesus i Superman Returns, men det funkade väl sådär. Marvel har till skillnad för DC valt att göra sina filmer till närmast karaktärsskådespel, med Sam Raimis Spiderman-filmer som mall. Resultaten varierar. Ibland funkar det ganska bra, som i Kenneth Branaghs Thor - en underhållande episk berättelse med undertoner av Shakespeare med stabila skådespelare i biroller. I andra fall fungerar det sämre, som i pekoralet Captain America eller de närmast hysteriska Iron Man-filmerna.

Avengers liknar av dessa filmer mest av allt Iron Man-serien. Det är fullt tempo hela tiden, explosioner, action, coola repliker, coola karaktärer, tempo, tempo, tempo. Det är underhållande, men saknar varje form av djup, och pacingen blir lidande av viljan att hela tiden ge publiken snabba belöningar.

Slutintrycket blir därför mest ett meh. Det kanske är coolt och snyggt, men jag har ingen anledning att bry mig. Jag fortsätter istället se fram emot The Dark Knight Rises.

Snabbare Cash

Filmen Snabba Cash skiljer sig avsevärt från boken. Då ett av mina främsta problem med filmatiseringar brukar vara just en överdriven trohet mot originalet så är detta mestadels av godo - stämningen är bibehållen, men handlingen är bearbetad för att passa filmmediet. Detta gör att filmen känns som en stabil upplevelse i en svensk filmvärld som annars i allmänhet suger. Framför allt saknas det pretentiösa anslag som till exempel Beck-serien (eller Millennium-trilogin, trots övriga förtjänster) lider av.

Eftersom jag trots detta inte kan låta bli att jämföra med boken:

Trots filmens mörka stämning är faktiskt alla tre huvudpersonerna vitmålade. Detta gäller speciellt Mrado, som i boken framstår som en hänsynslös gangster/krigsbrottsling, men som i filmen mest liknar en medkännande pappa som hamnat lite snett. Och JW framställs inte alls som den kokainhandlare han är i boken.

Men detta är små anmärkningar på en i det stora hela bra film.

Semirasistisk smörja i 3D

James Camerons Avatar uppfyller med råge mina onda aningar. En Sci-Fi film om klimat och kolonialism kan ju i och för sig bli hur bra som helst, men trots detta ringer genast varningsklockorna. Fantasy och Science Fiction är i sina bästa stunder lysande verktyg för att dekonstruera vår verklighet, skära bort det som är oväsentligt och gå på djupet med världsliga och personliga problem och konflikter. I värsta fall utgör genrerna dåliga alibin för murkna ideal, under pretensen att "det är bara en saga".

James Cameron har försökt uppnå det första, men hamnar obönhörligen i det andra. Invånarna på planeten Pandora, som invaderas av mänsligheten i syfte att exploatera naturresurser, uppfyller till punkt och pricka schablonen om Den Ädle Vilden. Onekligen har Cameron försökt presentera ett alternativ till människornas teknokrati, men hans Na'vi är så totalt utan nyanser att de inte kan ses som annat än en karikatyr på ett förteknologiskt samhälle. Samtidigt är människorna utan tvivel onda, ledda av en fascistisk överste och en feg byråkrat, som båda beter sig precis som man förväntar sig.

Ännu värre, filmens hjälte är förstås en människa som har sett ljuset och förenar sig med Na'vi för att leda dem i krig. Slutsatsen blir alltså snarast att hur ädla vildarna än är så är de ändå inte kapabla att fatta sitt eget bästa. Vi har sett detta förr - från Den Siste Mohikanen till Den Siste Samurajen, och aldrig har det varit mer pinsamt än i Avatar.

Saker som Avatar kunde ha diskuterat:

  • Människornas behov av naturresurser mot Na'vis behov av ett hem. Hur löser man sådana konflikter? Har Na'vi en moralisk rätt till planeten som sådan bara för att de råkar bo där? Har människorna rätt att överhuvudtaget bryta malm, och i så fall i vilken utsträckning?

  • Människornas samhälle mot Na'vis samhälle. Vilka läxor kan det teknologiska samhälle som har utarmat sin egen planet lära sig av Na'vi? Hur kan teknologin bidra till Na'vis samhälle? Hur behandlas de människor som sympatiserar med Na'vi, och hur behandlas de Na'vi som sympatiserar med människorna av sina respektive kulturer? Vad händer i skärningen mellan ett samhälle fokuserat på individualism och ett där kollektivet är allt?

  • När är krig och terrorism försvarbart? Var går gränsen för att väpnat uppror skall kunna rättfärdigas? Hur behandlas fredsmäklare respektive krigshetsare på båda sidor?
    Och så vidare. Nu har ju Cameron beslutat att inte alls fördjupa diskussionen kring dessa ämnen, utan köper istället stamsamhället rakt av. Exempel:

  • Na'vi betraktas som en enhet, utan individuella åsikter. Inte en enda av Na'vi är till exempel nyfikna på teknologi, eller intresserade av att resa ut i rymden. Samtliga är helt nöjda med att leva vidare i skogen.

  • Stamsamhället framställs som ett levnadsideal - trots att det i flera scener framgår att det kan vara ett rent livsfarligt liv. Alla har mat för dagen, tak över huvudet, och allt ingår i en fin liten Cirkel av Liv. Teknologi och modernisering kan uppenbarligen inte hjälpa Na'vi det minsta ("vi har ingenting de vill ha" som Jake Sully uttrycker det).

  • Stamsamhällets krig mot jordborna framställs helt okomplicerat som "försvar av vårt land". Evakuering och flykt (eller förhandlingar) är inte ett alternativ - här är det hjältedöden som gäller.Kan detta verkligen vara en film av samma James Cameron som gav oss Terminator 1 och 2, Aliens och Titanic, samtliga actionfilmer som utmärker sig för sitt djup och sina nyanser? Men det är klart, True Lies var ju inte så jävla bra den heller. Så det kanske helt enkelt är så att jag har idoliserat honom helt oförtjänt.

To boldly go where we already have gone before

JJ Abrams Star Trek är ännu en film som följer modet att omstöpa ett varumärke, enligt samma formel som gav oss Casino Royale och Batman Begins. Den här gången är det Star Trek-universat som får en ansiktslyftning, då vi får följa besättningen på Enterprise från allra första början.

Abrams har valt att inte nörda ner sig utan att istället försöka få in en Star Trek-historia i en actionfilm. Det är både bra och dåligt - bra för att Star Trek i sitt vanliga format tenderar att bli långtråkigt, och dåligt för att Star Trek därmed förlorar lite av sin särart. Det här är inte en renodling av Star Trek i en ny form, utan ett försök att hotta upp något som antagligen anses töntigt av många, och det är ganska fegt att välja den vägen.

Filmen är ett gott hantverk, med bra casting (speciellt med avseende på Kirk och Spock) och bra tempo, men förutom vad jag nämnt ovan har den ett par riktigt stora problem:

  1. Filmen är en gigantisk retcon av hela Star Trek-kontinuiteten. Det skulle man kunna ge filmen kudos för, men tyvärr verkar det bara dumt. Jag är absolut ingen Star Trek-nörd men det verkar ändå lite väl magstarkt att radera ut hela bakgrundshistorier och år av karaktärsutveckling för huvudpersonerna. Okej att man vill visa att "all bets are off" för eventuella uppföljare, men genom att göra på detta viset visar man faktiskt noll respekt för originalserien, och vad värre är så visar det att man inte heller tror på själva grundmaterialet.

  2. Det är irriterande att för varje Star Trek-film (eller TV-serie) jag ser så verkar Starfleet framställas som mer och mer militaristisk. I filmen framställs Enterprise nästan som ett slagskepp. Kontrastera det mot originalseriens

These are the voyages of the starship Enterprise. It's continuing mission: to explore strange new worlds; to seek out new life and new civilizations; to boldly go where no one has gone before.

och man får lite dåliga vibbar. Är detta ett tecken i tiden? Är det också ett tecken i tiden att filmens skurk framstår som en fanatisk terrorist som kommit över en atombomb?Slutintrycket blir därför mestadels negativt. Det hade varit modigare att faktiskt göra en rak prequel, istället för det här "alternativ verklighet"-tjafset. Tidsresor är och har alltid varit en cop-out.

Watching the Watchmen

Såg Watchmen igår. Här är några spridda tankar:

  • Filmen är extremt trogen originalet, såpass mycket att den nästan känns onödig, samt lite utdragen.

  • Slutet är annorlunda - och i mina ögon bättre. Jag vet att fanbois över hela världen absolut ville ha med sin jättebläckfisk, men jag tyckte alltid att hela grejen med en utomjordisk invasion luktade lite Deus Ex Machina - helt plötsligt avslöjas det att Ozymandias har avlat fram gigantiska aliens? Filmens approach är bättre, för den fördjupar problematiken med hur världen skall hantera någon som Dr Manhattan, något som också går väl ihop med det övergripande temat om superhjältar i vardagen.

  • Jag är ambivalent till Zack Snyder. 300 är en formmässigt snygg film, vars stil klickar med Frank Miller perfekt. Men det stilistiska övervåldet blir lite fel i Watchmen, vars själva poäng är att visa den vardagliga sidan av superhjältar. Då blir det fel att ha långa slow motion-sekvenser vars enda uppgift är att skämma bort biopubliken med snygg action.

  • Castingen är bra. Malin Åkerman klarar inte riktigt av de tyngre scenerna med Dr Manhattan på Mars, men det är egentligen det enda klagomål jag kan ha.

  • Musikvalen är bra, men ansträngt självmedvetna. Någon har tänkt tanken att ha cool musik med, vilket fungerar (öppningsscenen till Bob Dylan är klockren), men låtvalen är fega. Har vi inte tröttnat på att höra "Hallelujah" i filmer än?I kort: en godkänd insats, med träffar och missar i blandad kompott. Ingen The Dark Knight, men å andra sidan ingen Daredevil heller.

The Bond identity

Det finns något ganska intressant hos karaktären James Bond, i spänningen mellan den elegante playboyen och den iskalle mördaren. För att James Bond skall fortsätta väcka intresse måste han vara både farlig och charmig på samma gång, vilket kan vara en delikat balansgång. Risken är att det antingen blir för fånigt (Roger Moore) eller för mycket "standardaction" (Timothy Dalton).

Den "nye" James Bond som introducerades i Casino Royale väger definitivt över åt det farliga hållet, men manusförfattarna har lyckats smita runt ovanstående problematik genom att berätta om Bond innan han blev Bond som vi känner honom. På så sätt kommer man undan med en mindre grad av förfining, då man kan hävda att hans kantigare sidor ännu inte slipats ned. Det intressanta med de kommande filmerna blir alltså hur trovärdig karaktärens utveckling mot en mer klassisk Bond ter sig.

Hur är då denne klassiske Bond? En snabb sammanställning:

  • Han tycks drivas mer av att leva det goda livet än av någon pliktkänsla.

  • Han saknar i princip samvete.

  • Han tar vansinniga risker.

  • Han avverkar kvinnor på löpande band.

  • Hans överordnade tycks förlåta honom tack vare hans charm och kompetens.

Allt detta pekar på att James Bond egentligen är en känslokall psykopat, vilket är en tolkning som tilltalar mig, och som passar väl in i kombinationen av charmör och mördare.

Vad jag alltså skulle vilja se i de nya filmerna är hur en ung ambitiös 007 som fortfarande är driven av viss idealism trubbas av och alltmer går in i sitt värv, tills alla hans mänskliga sidor har gått förlorade. Casino Royale visade detta utmärkt, speciellt i slutscenen, där Bond för första gången introducerar sig som "Bond. James Bond." med ett iskallt leende. Man får intrycket att Vespers död har förstört något inom honom och gjort honom hårdare. Detta lovade gott inför fortsättningarna.

Hur går då detta vidare i Quantum of Solace? Inte alls, skulle jag vilja säga. Istället får vi återigen se en mänsklig Bond, som kämpar med att förlåta sig själv för vad som hände Vesper. Detta lyckas han också med, och filmen tycks snarast sluta med att Bond har återvunnit en del av sig själv. Man kan då fråga sig vad filmskaparna egentligen har tänkt med denne nye Bond. Kommer han att fortsätta vara mer oförfinat råskinn än elegant lönnmördare? Detta är en farlig väg att gå, då karaktären som sådan riskerar att gå förlorad. Om den eleganta ytan tas bort finns egentligen bara kvar en ganska ointressant actionhjälte, som kan leva ett tag på namnet James Bond, tills även det vattnats ur. Och kvar kommer då endast att finnas Jason Bourne.

(P.S. Filmen i övrigt? Blek Bondbrud. Dålig Bondlåt. Okarismatisk Bondskurk. Övertydliga produktplaceringar. Gott hantverk. En mellanfilm.)

The Simpsons Movie

Jag, liksom en hel hop andra människor, älskar the Simpsons. Vad jag inser efter att ha sett filmen och läst recensioner är att det uppenbarligen inte är av samma orsaker.

Alla andra tycks vara överens om att de tidiga Simpsons-avsnitten är allra bäst, och att serien har stagnerat. Jag håller inte med - jag tycker serien håller en jämn, väldigt hög kvalitet genom alla de säsonger jag har sett (vilket i princip är de som visats i Sverige, även om jag inte följt serien slaviskt). Att serien har ändrat karaktär betyder inte att den blivit sämre - många tycks hänga upp sig på att senare Simpsonsavsnitt saknar struktur och kompenserar detta med en kavalkad av skämt - men detta tycker inte jag är någon nackdel. Snarare är det så att detta för mig talar till seriens fördel - man vet aldrig riktigt hur ett Simpsonsavsnitt kommer att utveckla sig.

Så ej med filmen. Handlingen är ganska förutsägbar när intrigen väl satts upp. Filmen fortgår, förstås, med briljanta, smarta skämt, men poängerna levereras alltför sent. I TV-serien kommer nästan varje skämt som en blixt från klar himmel, och följs upp med ytterligare två eller tre innan man hunnit skratta färdigt. På detta sätt är ett avsnitt ett rent frosseri i humor - manusförfattarna kan dröja två sekunder på en skämtsamhet som andra sämre serier hade byggt hela episoder kring. I filmen går det emellertid för långsamt, och skämten duggar inte lika tätt. Man hinner se poängen komma i god tid, vilket förtar såväl charmen som känslan av att man kunde se filmen igen och skratta minst lika mycket för att man säkert missade hälften.

Den absolut roligaste episoden kommer redan efter någon minut, när Green Day blir utbuade och pråmen de står på börjar sjunka. Sångaren lägger ifrån sig sin gitarr, plockar upp en fiol och utbrister "Gentlemen, it's been an honor playing with you tonight." Till tonerna av "Närmare Gud till Dig" sjunker sedan pråmen ned i djupet. Även om filmen absolut inte är någon total katastrof är det svårt att inte dra paralleller till andra hybris-relaterade projekt.

Spindelmannen

Spindelmannen 3 var det ja. En superhjältefilm med superhjältar som bisak.

I det stora hela en bra film, jag skulle till och med kunna säga att det är den bästa filmen i serien. Otroligt nog tycker jag den lyckas framställa karaktärerna (Peter Parker/Spiderman, Mary Jane, Harry Osborn/Green Goblin och Flint Marko/Sandman) på ett näst intill trovärdigt sätt. Trots spektakulära och kostsamma effekter tycker jag nämligen inte att superhjältetemat är den primära historien. Vi har snarare att göra med någon slags relationsdrama där superhjältarna liksom är en extra ingrediens. Det förvånande är som sagt att det faktiskt fungerar.

Det känns överlag lite som att superhjältetrenden i Hollywood håller på att dö ut. Spiderman-filmerna har gått vidare till andra teman än ren superhjälteaction, och andra serier (X-men och Matrix) har exploderat i intetsägande pompösa effektbubblor. Genren verkar tömd på intressanta idéer, och effekterna räcker inte längre till för att hålla intresset. Valet blir att gå vidare, och frågan blir i vilken riktning. Det är enkelt att blomma ut i en sista kostsam era av gigantism i en sådan situation.

Cred till Spidey-folket att de lyckades undvika detta öde. Eller kanske är själva idén att försöka göra drama av superhjältar i sig ett tecken på krypande hybris?

Svärd som fäktar mot övermakten

Såg precis 300.

Uppskjutna planer på att gå på Spiderman 3 med en kompis lämnade ändå ett visst biosug. Jag har velat se 300 ett tag, så jag passade på att gå på bio ensam, vilket jag bara gjort en gång innan (gratisbiljett i sista minuten till "Ondskan"). Ett tag trodde jag att jag skulle få hela biosalongen för mig själv, vilket hade varit häftigt, men fick till slut sällskap av fyra andra.

Filmen? Nja. Jag hade nog gillat den mer om den hade kunnat hålla sig till stilistiskt underhållningsvåld kryddat med Frank Millers svarta abrupta humor. Men någonstans på vägen fick någon för sig att det finns något djupare att berätta om Mod, Styrka, Ära, Heder och Frihet i anslutning till slaget vid Thermopyle. Och det kanske det gör, men formatet passar otroligt illa för det, eftersom det milt uttryckt finns vissa trovärdighetsproblem med den skröna som Miller diktat ihop utifrån en historisk bakgrund. Så jag lämnade biosalongen lite smått uttråkad, och får väl se fram emot Spindelmannen imorgon istället.