I min rankning av alla Star Wars-filmer hade jag Rogue One som etta, och när jag skulle skriva motiveringen till detta insåg jag att jag hade för mycket att säga om den för att det skulle få plats i den bloggposten. Så här kommer en ny post endast om Rogue One, och varför den är bäst.

I mina ögon är denna film något som utspelar sig mellan raderna. Möjligen läser jag in alltför mycket här, men det är i så fall filmens förtjänst. Men visst, man kan säkert anklaga mig för headcanon här. Nåväl.

Jyn Erso och Cassian Andor

Rogue Ones emotionella kärna är relationen mellan Jyn Erso och Cassian Andor. Filmen har anklagats för att sakna karaktärsutveckling, vilket jag har svårt att begripa. Det må vara sant att en del bikaraktärer är delvis platta (Chirrut Îmwe och Baze Malbus), men jag förstår inte hur man kan anklaga Jyn Erso eller Cassian Andor för att inte utvecklas.

Dynamiken mellan dessa två driver hela filmen: Jyn Erso är i grunden en idealist, som under sin uppväxt tappat hoppet om att besegra rymdimperiet. Hennes problem är inte att hon saknar vilja, men att hon saknar ett sätt att göra motstånd på som faktiskt gör nytta, så hon har beslutat sig för att hålla en låg profil och fokusera på att överleva istället. Men rebellen i henne slumrar bara - hon behöver bara någon som visar henne vägen. Cassian Andor, å andra sidan, är en motståndsman in i kaklet. Hans problem är att han tappat tron på det han gör - att rebellalliansen är något värt att slåss för. Alla smutsiga jobb han utfört för alliansen (illustrerat av den rena avrättningen av en oskyldig person i filmens början) har desillusionerat honom. Han slåss för att det har blivit en del av hans väsen - inte för att han längre tror på något.

När dessa två möts och lär känna varandra kompletterar de varandras brister: Cassian finner i Jyn en ledstjärna som påminner honom om vad upproret står för, och Jyn finner i Cassian (och i sin fars sabotage av Dödsstjärnan) ett sätt att göra motstånd, även om det är svårt och långsökt. Som resultat växer de båda som personer: Jyn blir en inspirerande ledare och Cassian den som ser till att infiltrationen av Scarif blir av.

Ingenting av detta sägs explicit, utan allt gestaltas genom hur de interagerar med varandra. Jyns första scen som vuxen fånge är en annan Jyn än hon som håller talet ombord på Rogue One. Det här är ett av mina favorit-inspirations-tal i filmhistorien - det sätter upp självmordsuppdraget, och visar hur lite de faktiskt har att hoppas på. Det faktum att de ändå (utan tillstånd!) har beslutat att försöka är i mycket Jyns förtjänst. Och Cassians, som har rekryterat dem och direkt tar över med det rent operationella. För han har också utvecklats - från en kalkylerande min-maxande underrättelseagent till någon som inte längre står ut, utan som för en gångs skull bara vill göra det rätta.

Till slut, i hissen ned från sändartornet, finns det en glimt av en romans, när allt är för sent. I en annan tid, på en annan plats, hade det kunnat utvecklas till något. Nu, med minuter kvar, kommer det inte att hända, men de har ändå hittat varandra - och i varandra nyckeln till sig själva. På stranden, ingen kyss, utan en omfamning. När Dödsstjärnan dödar dem öppnar Cassian sina ögon och tittar bort, precis i slutet.

Perfection.

Att spela på förväntningar och fullfölja

Någonstans vet vi i publiken redan från början att Jyn Erso och hennes grupp är dödsdömda. Det är det enda logiska, med tanke på att de inte figurerar alls i originaltrilogin. Star Wars har dock i andra filmer glatt struntat i sådan logik och i framför allt prequel-trilogin satt upp rent larviga sammanträffanden (som länken mellan Boba Fett och klonerna, eller att Darth Vader byggde C3PO, eller att Luke Skywalker är "gömd" på Darth Vaders hemplanet och går under Darth Vaders ursprungliga efternamn). Men man hoppas trots allt att denna gång kommer det göras bättre, och denna gång får man för en gångs skull rätt.

Allt eftersom filmen går byggs den olycksbådande stämningen upp. Jyn Ersos förlust av sin far. Hennes desperata sista halmstrå med en räd mot alla odds. Infiltrationen på Scarif, genom den smala öppningen i skölden. Rebellalliansens jakteskadrar: vi har sett Red Squadron och Gold Squadron, men här finns nu Blue Squadron, som blir den grupp som assisterar nere på Scarif. Och som vi aldrig ser i originaltriloigin. Darth Vader är på väg. Grand Moff Tarkin på Dödsstjärnan är på väg. Orson Krennic anländer. Rebellerna i striderna på planeten börjar dö.

Och sedan... fortsätter det bara. Ingen vändning, ingen osannolik flykt mot alla odds. Visserligen en seger, men ingen nåd för våra hjältar. En efter en dör de, och var och en bidrar till att uppdraget till slut lyckas. Det logiska, obönhörliga slutet får spelas ut precis såsom det har satts upp under hela filmen. Genialiteten ligger i att samtidigt uppfylla publikens förväntningar (det logiska slutet) och skaka om dem (vändningen bort från det lyckliga sagoslutet).

Slutet

Slutet, som är fantastiskt flera gånger om. Jyn Ersos och Cassian Andors dödsscen på Scarif. Segern mot Krennic. Och ändå fortsätter filmen: Dödsstjärnans ritningar har tagits emot av rebellernas flaggskepp, men svettiga soldater i en korridor tvingas till en sista strid mot Darth Vader, som griper in i sista sekund. Trots de väldiga teknologiska konstruktionerna - biblioteket på Scarif, skölden, rebellalliansens slagskepp, stjärnjagare och Dödsstjärnan - blir det till slut personligt ned på närstridsnivå. Dödsstjärnans planer förs från hand till hand, jagade av en av filmhistoriens främsta skurkar. Räcks igenom en dörr, ljuset tänds, och.... vänta lite nu. Det här ser ju ut som..... Skeppet dockar av från sitt flaggskepp, och vi ser att det är prinsessan Leias Tantive IV, och där är hon - "Hope", och sedan eftertexter.

Dessa scener rekonstruerar hela Rogue One från en fristående historia som man hittills trott kanske utspelat sig veckor eller månader före A New Hope till en ren prequel som sker dagar eller timmar innan Darth Vader bordar Tantive IV i den första scenen i den allra första Star Wars-filmen.

Att hitta sin plats i en filmserie

En invändning till att ha Rogue One i topp av en Star Wars-lista är att den står på axlarna på originaltrilogin - att den utnyttjar mycket av handling och karaktärer som har byggts upp i trilogin, och därför inte förtjänar att rankas över till exempel A New Hope. Jag tycker inte denna invändning är särskilt stark. Varje film i en filmserie måste förhålla sig till sina föregångare och efterföljare på något sätt, och om man köper invändningen rakt av leder det till att den första filmen i en serie är bäst per definition. Jag håller inte med om detta. På samma sätt som The Empire Strikes Back bygger vidare på A New Hope men i isolation skulle betraktas annorlunda (dess styrka är att expandera universat i en mörk mellanakt och sätta upp finalen) så fyller Rogue One sin funktion fullt ut. Den förklarar det som behöver förklaras, säger det som behöver sägas och visar det som behöver visas, stänger ett par plot holes på vägen och låter berättelsen löpa till sin logiska slutpunkt. Ingenting mer kan begäras.

Om prequel-trilogin eller sequel-trilogin varit lika bra på att kännas som logiska föregångare respektive fortsättningar till originaltrilogin hade de kunnat rankas högre, men de misslyckas med detta på lite olika sätt. Rogue One är allt igenom Star Wars, genomsyrad av samma stämningar som originaltrilogin, del av samma berättelse men med delvis andra perspektiv.

Bilden av rebellalliansen

En av de mest fascinerande aspekterna ur ett världsbyggarperspektiv är att vi får se hur rebellalliansen verkligen funkar - vilka de är, hur de fattar beslut och de interna slitningar som finns mellan de olika aktörerna i den brokiga organisationen. Under filmens gång identifieras åtminstone dessa olika fraktioner:

• Rebellernas underrättelsetjänst, med bland annat Cassian Andor och General Draven. Denna grupp är förmodligen de som har dragit det tyngsta lasset i striden mot imperiet. De har gjort motstånd på alla sätt de kan, hederliga och ohederliga, under en tid när alliansen inte har haft den militära styrkan att mäta sig med imperiet. Striden har varit en konstant reträtt, där man fått ta de små segrar man kan i hopp om att göra skillnad i det lilla. Detta har format personer som Draven: pragmatiska, cyniska och riskminimerande. Personer som helt enkelt inte anser sig ha råd att tänka på grandiosa planer eller på någon egentlig slutseger.
• Rebellalliansens flotta, som verkar huvudsakligen styrd av Mon Calamari, men som även inkluderar jakteskadrarna. Som grupp är de militärer, och längtar efter ett tillfälle att få göra det de är bra på: slåss mot imperiet.
• Rebellsympatisörer i senaten, som utgör den politiska armen av rebellalliansen. De ger upproret legitimitet och offentlig närvaro. Dock är de ständigt utsatta - om kejsaren blir tillräckligt stark är de i stor fara (i A New Hope upplöser han senaten). De är extremt tveksamma till militär handling, och överväger att helt enkelt upplösa alliansen och fly.
• Radikala grupper som alliansen av olika anledningar inte (längre) vill förknippas med, exemplifierat av Saw Gerrera.
• Och slutligen, alliansens ideologiska kärna och ledarskap - politiker med en starkare övertygelse och mer central roll än senatorerna och som är mer eller mindre publikt öppna med sina lojaliteter. Här finns ett fåtal, framför allt Bail och Leia Organa samt Mon Mothma. Dessa få måste balansera alla de andra fraktionerna mot varandra, och hålla ihop alliansen. Mon Mothma kan inte beordra ett anfall på Scarif om senatorerna vägrar, för det innebär att upproret förlorar legitimitet. Men hon kan inte heller bara låta upproret dö.

Utan att någon förklarar det demonstrerar filmen hur dessa fraktioner samarbetar och motarbetar varandra. Draven ger order till Cassian Andor som inte är förankarade ovanifrån. Jyn Erso inspirerar delar av underrättelsetjänsten att iscensätta räden mot Scarif, vilket i sin tur leder till att Admiral Raddus beslutar att på eget bevåg sätta in alliansens flotta. Beslutsgången är kaotisk, och när det väl händer glider det snabbt ur ledarskapets händer, även om de sympatiserar med slutresultatet. Detta gör att rebellalliansen känns trovärdig som en politisk och militär motståndsorganisation - i kontrast mot det toppstyrda och fascistoida imperiet så är rebellalliansen just en mängd olika intressen med en gemensam fiende. Denna bild av alliansen är mer komplex än den som tecknas i originaltrilogin, men motsäger ingenting utan kompletterar den istället på ett utmärkt sätt.

Fan service done right

Att skohorna in diverse karaktärer, skeenden och platser i en film för att publiken sett dem i en tidigare favoritfilm är riskabelt, eftersom det kan leda till ovan nämnda absurda sammanträffanden. Det kan också leda till att världen känns mindre - om Yoda och Chewbacca kände varandra sedan innan, hur många wookies kan det egentligen finnas i galaxen? Ytterligare problem är att eftersom tidigare karaktärer har blivit kanoniserade så tenderar de att framställas som mäktigare än de egentligen har täckning för när de dyker upp i uppföljare. Exempel på detta är Yodas ljussabel-dueller (jämför originaltrilogins pacifistiska guru) eller R2D2s plötsliga förmåga att flyga. Den här typen av fan service förvränger den värld som byggts upp tidigare, och gör billiga poänger konstruerade för att dra uppmärksamhet till uppföljarna på världsbyggets bekostnad.

Det betyder inte att fan service i sig behöver vara dåligt. Om det antingen är logiskt integrerat eller bara utgör en blinkning till publiken utan att påverka handlingen kan det förhöja (eller åtminstone inte förstöra) upplevelsen av filmen. Rogue One har fattat detta. Det är OK att C3PO och R2D2 dyker upp i en cameo på Yavin IV, för det är fullkomligt logiskt att de skulle vara där vid den tidpunkten. Det är OK att scener med piloterna i jakteskadrarna återanvänds eftersom jakteskadrarna är samma människor som attackerar Dödsstjärnan i A New Hope. Det är till och med OK att vi får en cameo från ett par oviktiga småskurkar på Jedha som Obi-Wan och Luke så småningom möter på Tatooine - det må vara osannolikt, men det tjänar mer som en slags internreferens för publiken än någonting annat. Att Vader får en scen där han känns oslagbar är också det oproblematiskt eftersom det är uppenbart att han är fruktad under originaltrilogin, och rimligen kan hantera en handfull soldater på egen hand, givet att han faktiskt besegrar Obi-Wan Kenobi bara någon vecka senare.

Annat

Slutligen: andra småsaker. Musiken är bra - mer lågmäld än John Williams men ändå allt igenom Star Wars. Fotot är fantastiskt - ljuset och skuggorna som spelar över stjärnjagarna i diverse olika scener är rent ögongodis. Det förhöjer filmen att den inte innehåller några Jedis eller utvalda hjältar. Jyn Erso fungerar just därför att hon inte är utvald - hennes hjältemod accentueras av att hon fattar sina beslut som en vanlig människa, inte som någon som kan använda kraften för att åstadkomma storverk. Castingen och skådespeleriet är toppklass - Felicity Jones och Diego Luna är fantastiska. De animerade Tarkin och Leia må vara skönhetsfläckar, men i det stora hela oviktiga sådana.

Eller i korthet: Rogue One är den bästa Star Wars-filmen.

Låt mig återstarta mitt bloggande genom att presentera den definitiva listan på Star Wars-filmer. Vissa positioner är jag lite vacklande kring, men i stort sett reflekterar listan mina åsikter kring filmerna över en någorlunda lång tidsperiod.

11. The Rise of Skywalker

Den sämsta filmen, och den enda jag inte kunde förmå mig att se om. Sequel-trilogin lider av att inte vara planerad och filmad som en sammanhängande helhet, men även inberäknat detta är TROS en katastrof. JJ Abrams verkar inte ha kunnat ta in att Ryan Johnson med TLJ rev alla broar till den karbonkopia av originaltrilogin Abrams skisserat. Oförmögen att bygga vidare framåt blir TROS en ostrukturerad, fantasilös kavalkad av ogenomtänkt fan service. Om man måste säga något positivt så är det att dynamiken Kylo Ren/Rey är fascinerande i alla tre sequel-filmerna, denna inkluderad.

10. The Phantom Menace

Med undantag av TROS så är prequel-trilogin den sämsta delen i Skywalker-sagan. Det är intressant att prequeltrilogi och sequeltrilogin lider av motsatta problem. Prequeltrilogin har en i grunden stark story och en bärande idè, men brister i utförande på grund av taffligt manus, stolpiga repliker och överanvändning av CGI. (För sequeltrilogin gäller det omvända, vilket vi återvänder till.) TPM innehåller mycket av det allra sämsta: barnskådespelare som inte riktigt funkar, träaktiga och högtravande repliker, Jar-Jar Binks och en hel massa meningslös CGI. Det är trots detta inte helt självklart att placera TPM i botten av prequeltrilogin, eftersom den också innehåller den bästa actionsekvensen bland alla Star Wars-filmer, nämligen Obi-Wan och Qui-Gons duell med Darth Maul till John Williams i högform. Jag har dock valt att inte låta detta väga upp resten av filmen, som ärligt talat suger.

9. Attack of the Clones

Det är hårfint vilken av TPM och AotC som är sämst, men jag väljer att placera AotC överst på grund av att den är lite jämnare. Den saknar inte pinsamt dåliga scener (som Anakin och Padme på Naboo) men undviker de rena barnsligheterna med Jar-Jar, gungans och podraces. Slutet är en överbelastad CGI-fest som trots detta känns som den bästa delen, och den första delen av prequeltrilogin som får lite fart på dialogen. Fan service är ett problem i hela trilogin, här exemplifierat av att Yoda blir någon slags mördarmaskin på crack istället för den lugne och fridfulle jedimästaren vi kände från ESB och RotJ.

8. Revenge of the Sith

Den ganska överlägset bästa prequelfilmen. Den starka storyn med Anakins fall kommer äntligen till sin rätt. Filmen är stundtals överspelad men fungerar ändå bra. Jag kom att avsky prequeltrilogin på 00-talet, men kan nu i efterhand ta den lite för vad den är. Ja, det är over the top, väsande Palpatine, ljussabeldueller över lava och democracy dies to thunderous applause, men det stör mig helt enkelt inte lika mycket som för femton år sedan. Jag skulle till och med kunna tänka mig att placera RotS någon plats högre upp, men med något undantag saknar filmerna ovanför här de bottennapp som trots allt kvarstår (Vaders ovärdiga "NOOO" i Sith-labbet comes to mind).

7. The Force Awakens

Så kommer vi då till sequeltrilogin. Jag var överlycklig när det visade sig att TFA återställde själva stämningen med Star Wars - ingen mer plastig CGI, mindre träaktig dialog och överlag back to basics. Jag var överseende med att TFA i princip är en karbonkopia på ANH, för det kommer säkert ordna sig i uppföljarna (right? RIGHT?). Jag borde redan då har insett att även om hantverket är näst intill perfekt så saknas en egentlig idè om vad trilogin skall handla om. The First Order känns som en blek kopia av The Empire, Snoke som en blek kopia av Palpatine och så vidare. Och det finns liksom ingenting där - inte något att gripa tag i, längta efter eller engagera sig i. Sequeltrilogin räddas av att den är välgjord och av Kylo Ren, som är det enda genuint fascinerande elementet i denna berättelse, men det är inte tillräckligt för att bära en hel trilogi. JJ Abrams är skicklig på att se, fånga upp och modernisera kärnan i existerande berättelser, men verkar sakna förmågan att bygga ett eget narrativ. Man får känslan att han inte har något att säga. Därför lider sequeltrilogin av precis samma sak som de "nya" Star Trek-filmerna - snygg på ytan men tom på innehåll.

6. Solo

Solo är en underskattad och lite bortglömd film som är precis vad den utger sig för att vara: schysst matiné-SF med ett ganska högt tempo. Den har egentligen inga större fel. Woody Harrelson och Donald Glover gör stabila roller och även Emilia Clarke fungerar bra. Filmen är en välgjord bagatell som är bättre än sitt rykte.

5. The Last Jedi

Den enda intressanta filmen i sequeltrilogin. The Last Jedi har gott om problem men också fascinerande vändningar. Dynamiken mellan Kylo Ren och Rey kommer i förgrunden och visar glimtar av något nytt och spännande som trilogin hade kunnat bli. Men låt oss ta problemen först. Pacingen i TLJ är väldigt märklig. En extremt utdragen jaktscen gör att det känns som filmen inte rör sig framåt över huvud taget, och ett långt meningslöst mellanparti är instoppat bara för att hålla Finn sysselsatt. Filmen kör in i väggen en sådär två tredjedelar in när berättelsen som byggts upp tvärstoppar, och en övertydlig och genomskinlig subplot mellan Leia, Poe och Holdo gör inte saken bättre. Jag var redo att skriva av filmen helt i biosalongen innan den satte fart igen. Som tur är sätter den fart, och sista tredjedelen är briljant, från den överraskande twisten när Snoke dör, till den fantastiska fajten i tronrummet och motståndsrörelsens sista slag i saltöknen på Crait. Rian Johnson sliter itu det derivat som JJ Abrams destillerat fram och pusslar ihop det till något nytt, med nya troper och framåtblickande berättelse. Förgäves, visade det sig men TLJ står trots allt kvar som sequeltrilogins största bedrift.

4. A New Hope

Härifrån och upp är alla filmer genomgående genuint bra. Förstås är det originaltrilogin som dominerar. Beror detta på nostalgi? Säkert delvis. Men också på att det finns skäl för att Star Wars blev så populärt från början - hade inte filmerna varit bra hade de glömts bort eller levt vidare endast som kultklassiker. Det är svårt att upprepa denna storhet, så en del av originaltrilogins relativa kvalitet förklaras också genom regression to the mean, och att övriga filmer kunnat surfa på den redan etablerade populariteten.

Många sätter nog ANH ovanför RotJ, och det saknas inte skäl att göra så. ANH är original-originalet, en tajt, spännande berättelse, hjälten med tusen ansikten i rymdkostym. Den sätter tonen för allt som kommer efter. Introduktionen av Darth Vader är en ikonisk filmskurksentré, och den avslutande attacken på Dödsstjärnan en välklippt och välregisserad final. Det finns egentligen ingenting att klaga på utan avgörandet fälls mer av mina personliga preferenser och RotJ's förtjänster.

3. Return of the Jedi

Den första Star Wars-filmen jag såg, och det man sett när man var åtta tenderar att bita sig fast. Så på gott och ont är jag präglad av Lukes hemlighetsfulla entré, kast med liten dödskalle mot Rancorbest, prinsessan Leia i guldbikini, ewoker, kacklande kejsarskratt och Vaders omvändning. Än idag tycker jag RotJs sista akt är ett mästerverk, en final för tre filmer som skickligt bygger upp till ett klimax på tre fronter: den fartfyllda rymdstriden, de mer jordnära striderna på Endor och det mörka psykologiska drama som utspelar sig på Dödsstjärnan mellan Vader, Luke och kejsaren. Vissa betraktar ewokerna som barnsliga, och det kanske jag också gjort om jag var femton istället för åtta när jag såg den första gången. Men sådant styr man inte över.

2. The Empire Strikes Back

Fan-favoriten som cementerar Star Wars som ett popkulturellt fenomen i mer än 40 år. En djärv, mörk uppföljare till en ganska lättsinnig rymdopera, som inte håller tillbaka. Slutet är oförlöst och hängande, och sätter upp trilogins sista del. Ikoniska karaktärer som Yoda, Lando och Boba Fett introduceras, och några av de mest annorlunda och icke-världsliga miljöerna - den drömska Molnstaden, mystiska Dagobah och ogästvänliga Hoth. Det är inte för inte som den är allmänt erkänd som den bästa Star Wars-filmen.

1. Rogue One

Rogue One som den bästa Star Wars-filmen? Absolut. Jag skulle kunna skriva en hel post om varför. Faktum är att jag tänker göra det, och redovisa mina skäl där. Varför Rogue One är den bästa Star Wars-filmen.

Sabine Hossenfelders Lost in Math var en angenäm semesterläsning för en utbildad icke-praktiserande fysiker som fortfarande försöker följa med i vad som händer i forskningen (vilket sannerligen inte är lätt). Hossenfelder har en Youtube-kanal och en blogg där hon förklarar fysik (och annat) på en populärvetenskaplig nivå som är ungefär vad jag förmår ta in. Hon försöker ge raka, ärliga analyser och är inte mycket för den typ av forskning som ritar upp utopier (eller dystopier) eller spekulerar om begrepp som gränsar till SF (maskhål, tidsresor mm göre sig icke besvär). Lost in Math är mer av samma vara.

Boken ställer frågan (eller snarare driver tesen) att modern fysik har förvirrat sig in i avancerade teoribyggen drivet av subjektiva preferenser hos forskare, mer specifikt estetiska sådana om "vacker" matematik. Detta har lett till en mängd teorier med väldigt svagt experimentellt stöd, som nu upprätthålls av tusentals forskare globalt. Jag är förstås inte kapabel att utvärdera om hon har rätt, men boken är en intressant motvikt till den vanliga formeln för populärvetenskap, nämligen att utmåla en fantastisk (och vacker?) verklighet med grunden i just de teorier Hossenfelder kritiserar.

Möjligen är denna bok något spretig - hennes poäng framkommer nästan i förbifarten genom en mängd intervjuer med framstående forskare inom partikelfysik och gränsande områden. Den tjänar dock extremt väl som en no-nonsense guide och överblick över forskningsläget just nu. Kortfattat: partikelacceleratorn LHC har bekräftat Higgs-bosonen 2012, men sedan dess har den endast uteslutit diverse spekulationer. Många forskare som har satsat mycket arbete, ibland hela karriärer, på idén om supersymmetri oroar sig för att det inte finns minsta spår av denna teori i de genomförda experimenten. Även andra stora problem inom fysiken, såsom mörk energi, mörk materia och mätproblemet i kvantfysik förblir olösta.

Hossenfelder försöker ge svar på hur det kommer sig att vi inte kommit längre, och svaret är en miljö som tenderar att likrikta forskare, i en ständig, kortsiktig jakt på forskningspengar till nästa projekt. Hon slår även ett slag för behovet av filosofi i fysiken - inte på det flummiga sätt som man tänker sig, utan som en ledning till hur man utvärderar teorier mot varandra i avsaknad av experimentella data.

Obligatorisk läsning om man är det minsta intresserad av modern fysik.

Det började med att jag kände ett sug efter att blogga igen, jag tror någon gång i höstas. Dock fanns det en hel hop problem som hindrade mig, framför allt att:

1. Den installerade wordpress-instansen var gammal och jag iddes inte sätta igång med att uppgradera den
2. Det irriterade mig att allt jag skriver (som till 95% är för mig själv) ligger undanstoppat i en databas i ett format jag inte nödvändigtvis i framtiden kommer kunna hantera.

Så byta ut Wordpress med andra ord.

Första försöket

Eftersom mina poster är till 99% ren text med lite länkar inskjutna så är Markdown ett bra val. Det är ett format som är lättläst och lätthanterat för människor (och alltså enkelt kan sparas som det är) och konverteras till HTML. Min första tanke var att använda en extern Markdown-editor, kanske t ex StackEdit, lagra posterna där (med någon form av backup), ladda upp dem till min webbserver och sedan skriva en enkel applikation som hämtade Markdown-filerna och konverterade dem till HTML på klientsidan. Eftersom jag experimenterat lite med Blazor var detta det första jag tittade på, och jag kom ganska långt. Jag är inte helt komfortabel med moderna JS-ramverk, så detta kändes som en bra lösning.

Efter ett tag dök jag på problem - om jag ville göra något annat än bara ha en sida per post så blev det mer komplicerat. Ett arkiv eller ett tagg-bibliotek skulle antingen innebära ganska mycket kodande, onödigt mycket datahämtning till frontenden eller mycket manuellt kladd. Hela poängen var dessutom att hålla det enkelt, och inte introducera en massa logik som måste köra på servern. Så jag började titta på andra lösningar.

Förbättring

Givetvis är jag inte den första som tänkt dessa tankar, och givetvis finns det en mer eller mindre färdig lösning i JS-världen. Efter lite efterforskning beslöt jag att mer eller mindre kopiera Next Markdown Blog, och utvidga med det jag tyckte behövdes. Det innebar i och för sig att jag trots allt fick ta mig an JS, men fördelarna var helt enkelt för stora.

Teknisk lösning

All generering av HTML sker med hjälp av React, som jag även jobbar med professionellt (även om jag inte kodar i det). Alla bloggposter läggs som markdown-filer direkt i Git-repot i react-appen, och appen transformerar sedan dessa filer till HTML. Förutom detta finns logik för ett enkelt webbarkiv och ett taggbibliotek, vilket jag tycker behövs för navigation.

Ovanpå detta läggs sedan Next som hanterar själva pre-renderingen i byggsteget, och genererar statiska HTML-sidor. Detta är en annorlunda lösning än vad jag först tänkte mig, men gör också att arkivet och taggbiblioteket stöds på ett bra vis.

Eftersom Github har en tillräckligt kompetent markdown-editor så tänker jag helt enkelt skapa bloggposter direkt i repot. Jag har satt upp ett automatiskt deploy-flöde med Github Actions som vid varje push till huvudbranchen synkar filerna till webbservern via FTP upload. Detta görs med hjälp av FTP Deploy Action.

Detta innebär att när jag committar ändringar i markdown-filen i Github så skickas den direkt upp till webbservern. Detta skiljer sig inte dramatiskt mot hur det fungerar på andra publiceringsverktyg.

Migrering

Migreringen av de existerande posterna gjordes genom att exportera ut allt via exportfunktionen i Wordpress, och sedan implementera en XML-parser (i C#) som konverterar innehåll och metadata till det nya formatet. Jag använde Html2Markdown för att göra själva konverteringen av innehållet. Det fungerade förvånansvärt väl, även om jag fick göra lite manuell search & replace i Wordpress' HTML för vissa specifika fall.

Utvidgningar

En blogg ska ju egentligen ha kommentarsfält, men jag har aldrig sett det som nödvändigt för mig eftersom jag som redan nämnts främst skriver för mig själv. Kommentarer mer eller mindre kräver någon form av databaslösning, så om jag någon gång får för mig att jag vill ha detta så kommer det nog bli en extern lösning. Antagligen kommer det aldrig bli ett behov.

Framtiden

Så nu är det bara att börja blogga. Tiden får visa om detta bara var ett hobbyprojekt för sakens skull eller om jag faktiskt kommer att komma igång igen. Den som lever får se. Nothing promised, no regrets.

Det är svårt att recensera svenska sff-böcker, eftersom de är såpass få, och utges i såpass liten upplaga. Den första frestelsen man ställs inför är att vara snäll och ge pluspoäng för bra försök, vilket irriterar mig. Ofta ser jag detta i recensioner av svenska filmer. Det andra felet man kan göra är att ta det för långt åt andra hållet - visst är boken kanske bra, men den kan ändå inte jämföras med någonting som är bra internationellt sett. Man tänker att verket på sin höjd är bra för att vara svenskt.

När jag läser min recension av Slaktare Små slår det mig att jag nog fallit i den andra fällan. Det blir liksom ofrånkomligt att jämföra böckerna primärt med annan svensk fantasy. Jag tycker faktiskt detta är mindre relevant, och det tjänar hur som helst inget syfte. Vredesverk är, precis som Slaktare Små före den, en mycket gedigen och genomarbetad fantasybok - och inte bra för att vara svensk. Jag kan räkna de böcker på ena handens fingrar som givit mig trevligare läsupplevelser de senaste åren. Jag har läst om både Svavelvinter och Slaktare Små ett par gånger, och speciellt den andra boken är helt enkelt fantastisk. Vredesverk är en rak fortsättning och håller precis lika hög klass.

Varför är då serien om den femte konfluxen så lyckad? Den första komponenten är ett fantastiskt världsbygge, grundlagt under Erik Granströms Äventyrsspels-dagar. Han har också, tror jag, haft nytta av att ha en ramberättelse färdig efter de gamla rollspelsäventyren. Risken att berättelsen inte skall fungera är minimal - den har redan testats. Krydda denna gedigna grund med filosofiska funderingar och mängder av nutidsreferenser och man får en säregen historia som inte liknar någonting annat. Vissa skulle säkert säga att blinkningarna och metaperspektivet stundtals överdrivs, men jag köper hela konceptet med hull och hår. Det finns i serien endast ett fåtal tillfällen när historieberättandet överskrider gränsen till det fåniga, och detta är enkelt att förlåta. Scenerna från biblioteket i HOXOH är för övrigt ett sådant tillfälle.

Trakorien sprudlar av liv, kulturer, karaktärer och företeelser. På sätt och vis görs världen mer trovärdig i sin totala avsaknad av "realism". Språket är också fantastiskt, med en lite stolpig berättarton som är grundad i ofta svenska ordlekar.

Den avslutande delen av krönikan om den femte konfluxen skall heta Vanderland. Våra hjältar återvänder då till Marjura, där konfluxens ödestimme skall slå. Kommer nihilisten Shagul att lyckas med sina planer att frigöra sig från den berättelse i vilken han blivit inpräntad mot sin vilja? Kommer Praanz daKaelve kunna rädda sitt älskade Tricilve från att slukas av havens djup? Kommer draken Blatifagus att få användning av elden han sparat från sin förfader, den lavaspyende Nemisyx? Vad hände med Shurgan, och vem är egentligen Uroboren? Frågorna hopas, och jag har redan svårt att bärga mig.

Här kommer lite tankar och omdömen om filmer och spel jag upplevt på sista tiden:

• Total Recall är en helt onödig remake på versionen från 1990. Den är helt menlös, och jag har svårt att komma ihåg ens en endaste scen. Kontrastera med 80-talsversionen som har mängder av ikoniska specialeffekter.

• Halo 4 är en solid förstapersonsskjutare med bra gameplay. Storyn är däremot helt oförståelig och dessutom en riktig pekoral. Antagligen behöver man läsa Halo-böcker för att få en helhetsbild och that ain't gonna happen.

• The Hobbit - An Unexpected Journey är schysst matinéfantasy som känns kortare än sina tre timmar. Ytterst välgjort hantverk som väl speglar stämningen från Bilbo, och dessutom tematiskt går ihop med Lord of The Rings-filmerna.

• Skyfall är en lite udda Bondfilm med fint foto. Bond är som sämst när han är personlig som här (och i t ex Tid för Hämnd), och jag är av åsikten att Bondskurkar bör ha planer mer i stil med att starta kärnvapenkrig än att få någon tafatt personlig hämnd på M. Filmen avslutar introduktionen av "den nya Bond", och sätter upp för mer traditionella bondfilmer i framtiden. Jag är besviken på att filmen är lite av ett stickspår - ondingarna från Casino Royale och A Quantum of Solace dyker inte upp, och inte heller introduceras t ex Spectre.

(Edit: SPOILERS för Red Country nedan. Be warned.)

Jag tappar snart räkningen på bloggposter där jag hyllar Joe Abercrombie. Jag såg alltså mycket fram emot hans senaste roman Red Country, och blev (som vanligt) inte besviken.

Boken utspelar sig kanske 20 år efter The First Law, och vi får återigen stifta bekantskap med Logen Ninefingers, och så småningom även med hans obehagliga alter ego. Andra gamla bekanta dyker också upp - Caul Shivers (som är den enda karaktär som finns med i såväl The First Law, Best Served Cold, The Heroes och Red Country), Glama Golden, Nicomo Cosca, Carlot dan Eider samt Pike och Zacharus från The First Law.

Berättelsen börjar med en kidnappning, vilket får huvudpersonen Shy South att ge sig ut på jakt tillsammans med sin styvfar Lamb (Logen).  Som vanligt i Abercrombie-världen går allt åt helvete, och karaktärerna kastas in i en spiral av våld, ute i The Far Country - ett laglöst nybyggarland där den starkes rätt råder. Den här boken är bister även för att vara Abercrombie - tortyrscenerna i Best Served Cold och krigsskildringarna i The Heroes hade trots allt någon metod i sin vansinnighet, men i slutet av Red Country finns ingenting kvar att slåss om, och våldsspiralen bara fortsätter. Karaktären Nicomo Cosca, som i tidigare böcker trots allt hade någon slags karisma, presenteras här som en patetisk och tragisk figur, reducerad till den cyniske legoknekt han egentligen alltid varit. Även Logens våldsamma sidor framställs utan förhärligande.

Mot detta står Shy South och advokaten Temple, som båda representerar någon form av anständighet. Till slut lyckas de faktiskt överleva, och till och med skapa något bättre, vilket inte alltid är fallet i Abercrombies värld. Slutet är alltså förhållandevis hoppingivande.

Berättelsen är väldigt starkt inspirerad av den amerikanska Västern - så mycket att det ibland stör. Vissa scener känns skrivna snarare för sexskjutare än knivar och svärd, vilket ger ett något skevt intryck. Romanen är så gott som en pastisch av Västern-genren. Här anas också inspiration från Heart of Darkness, när sällskapets jakt efter kidnapparna för dem djupt in i vildmarken bortom all civilisation.

Den övergripande berättelsen handlar denna gången mindre om kampen mellan Bayaz och Khalul, och mer om den civilisationsprocess som The Far Country utsätts för. Världen utvecklas till skillnad från andra fantasyvärldar i svindlande takt, och vid tiden för Red Country har såväl tryckpress som kanoner och ångmaskiner uppfunnits. Världen tycks alltså närmast stå på gränsen för upplysning.  Civilisationsprocessen framställs förstås som det råa maktspel den är, men den stundtals klichémässiga civilisationskritik som finns i så mycket fantasy är här mer komplex. Abercrombie framställer såväl civilisationen som bristen på den naket och utan illusioner, men landar nog ändå till slut på upplysningens sida.

Det här är en mycket bra bok, med några få invändningar som jag nämnt ovan, och ingen  fantasyentusiast bör missa att läsa Abercrombie. Hans pågående dekonstruktion av fantasygenren är absolut nödvändig läsning. Den är såväl underhållande som djuplodande, även om man bortser från metaperspektivet och vad den säger om genren. Om jag tvingades välja skulle jag nog ranka The Heroes högre än Red Country, men det är egentligen oväsentligt. Mer läsvärt än så här blir det inte.

Cloud Atlas av David Mitchell består av sex stycken berättelser, nästlade i varandra, som utspelar sig från artonhundratalet fram till en dystopisk, postapokalyptisk värld. Jag fick upp ögonen för den på grund av en kommande film, och själva idén bakom boken lät fantastisk: Berättelser inuti berättelser, teman som löper genom århundraden, utveckling och fall.

Tyvärr misslyckas boken att leverera en engagerande, sammanhängande läsupplevelse. Den är överdrivet pretentiös, och reinkarnationstemat som fungerar som länk mellan kapitlen är larvigt. Detta är den typ av bok jag inbillar mig att Oprah skulle rekommendera, vilket jag alltså inte ser som en bra sak.

Trots detta finns ljuspunkter. Alla de sex berättelserna har intressanta partier, och en av dem, An Orison of Sonmi ~451, är en science fiction-dystopi som hade fungerat nog så väl som en fristående novell. En annan intressant detalj är att alla berättelserna (utom en) har opålitliga berättare, vilket förstås öppnar för tolkningar kring vad som är "sant" och hur berättarnas värderingar och tillstånd påverkat deras respektive texter.

Något mästerverk är detta dock inte, och jag är mindre sugen på filmen efter att ha läst boken. Faktum är att jag får starka kalkonvibbar - sannolikheten att filmen tyngs ned av sentimentalitet får anses vara överhängande.

Jag köpte rollspelet Svavelvinter trots att jag numera spelar högst en gång per år, och jag ångrar mig inte. För det första är boken skitsnygg, liksom den medföljande A1-kartan över Trakorien. För det andra är det intressant att läsa om det spelsystem som utvecklarna av spelet (Fria Ligan) valt, grundat i amerikanska indie-rollspel. I efterhand är det uppenbart för mig att det var fel väg att gå när man i rollspelens gryning valde att simulera en värld. Inspirationen till spelen var ju aldrig realistiska världar, utan berättelser. Vad man borde gjort, och nu gör i bland annat rollspelet Svavelvinter, är att istället simulera berättelser, genom det paradigm som har kommit att kallas Story Now.

För det tredje, och allra viktigast: rollspelet innehåller mängder med bakgrundsmaterial till Granströms värld. Även om man enbart bedömer spelet som en "världsbok" till romanserien är det fantastiskt. Nu är det väl kanske inte så Fria Ligan har tänkt, men faktum är att i och med denna mycket välskrivna och välproducerade bok så får en svensk fantasyserie som publiceras i relativt blygsam upplaga en världsbok som är bland det bästa jag läst i denna ganska nördiga nisch i fantasygenren. Ofta rör det sig om ganska glättiga böcker som ges ut mest för att mjölka pengar ur fans (som i exempelvis The World of Robert Jordan's the Wheel of Time), men eftersom rollspelet måste kunna stå på egna ben så finns det en kvalitet på materialet som går utöver det vanliga. Likaså är världsbeskrivningarna bättre än vad jag sett i något annat rollspel, just på grund av den solida grund som lagts först av Äventyrsspel och senare av Granström på egen hand i romanserien, tillsammans med entusiastiska Trakorien-fans, varav Fria Ligan får anses vara de främsta. Bra jobbat, helt enkelt. Jag har verkligen fastnat för denna version av Trakorien och har hunnit med en omläsning av såväl Svavelvinter som Slaktare Små. De blir bara bättre med tiden.

Jag hade en bloggpost nästan färdigskriven om varför Game of Thrones som TV-serie har misslyckats. Efter detta såg jag emellertid "Blackwater" - avsnitt 9 i säsong 2, vilket gjorde att min inställning ändrades något. Istället för att bara lista skäl till varför jag inte tycker Game of Thrones har levt upp till sin potential tänker jag därför även diskutera vad som faktiskt fungerat, och varför det ogillande som spridits framför allt från fans av bokserien är missriktat.

Magnus på Piruett har tidigare skrivit en post om varför Game of Thrones har misslyckats, som jag tänker följa upp här. Magnus fokuserar på könsperspektivet, vilket jag också kommer att beröra. Jag menar dock att TV-serien har misslyckats på fler nivåer än så.

Denna post kan ses som en uppföljning på min tidigare post om Game of Thrones, som jag skrev efter att ha sett de första avsnitten. När jag nu sett två säsonger tycker jag att det finns tillräcklig grund för att kunna bedöma serien som helhet. Jag har förstås läst bokserien, och tycker den är fantastisk. Jag vill stryka under att jag absolut inte har något emot att ändringar görs till TV-serien. Jag är generellt av åsikten att anpassningar till andra format kräver grundläggande revideringar där inte alltför stor respekt visas källmaterialet, utan fokuset ligger på att få fram samma grundstämning.

Nog snackat. Här presenterar jag nu rakt av listan på de problemen jag har med TV-serien:

• Titillation. Den obefogade mängd nakna bröst som visas blir ett problem, när detta används i var och varannan scen. Jag är inte emot naket, men seriens försök att lätta upp scener med infodumpar med lite naket tar sig stundtals helt absurda uttryck. Den mest beryktade scenen torde vara Littlefingers monolog i ep 7 säsong 1, där Littlefinger förklarar sina motiv mot bakgrund av lesbiskt sex. Grejen är att jag tycker själva monologen är bra - den är bra skriven och förklarar vem Littlefinger är (må vara att den berättar snarare än visar), men scenen blir ändå helt bisarr. Och detta är bara ett av många exempel.

• Klumpiga infodumpar och övertydlighet. Allting skrivs tittaren på näsan. Kolla scenen nedan, där Littlefinger påminner Ned om sigillet för Catelyns släkt. Detta är så uppenbart riktat inte till Ned utan till tittaren att hela flytet i dialogen försvinner.

  (När infodumpar kombineras med titillation får man fenomenet som har benämnts sexposition, som till exempel i Littlefinger-scenen jag skrev om ovan.)

• Stolpig dialog. Det finns inget flyt i språket, och manuset har hakat upp sig i någon slags teatralisk engelska som inte alls passar tonen från böckerna. Detta gäller speciellt de karaktärer som i böckerna beskrivs som kvicka, verbala och/eller humoristiska. Tyrion och Littlefinger är de främsta exemplen. Peter Dinklage försöker attackera det stolpiga språket genom att införa en underton av ironi, men detta lyckas bara halvdant. Det känns fortfarande som han läser repliker snarare än snackar. Jag tycker faktiskt det är extremt konstigt att han fått så mycket beröm, när han exemplifierar TV-seriens största misslyckande. Det är i och för sig inte hans fel, men ändå. För exempel med Littlefinger, se scenen ovan.

• För mycket folk. I säsong två blir det uppenbart att mängden karaktärer och platser är en bromskloss. Varje karaktär får så lite tid att det är svårt att bygga upp personligheter. TV-serien hade behövt klippa mer liberalt i källmaterialet för att lyckas med detta, och då pratar jag om beslut i stil med att ta bort även stora roller. Ett problem för serien är att Daenerys är totalt bortkopplad från allt annat, liksom mestadels Jon. Detta är ett problem till och med i bokserien, och blir mycket tydligare på TV. Det är ingen tillfällighet att det bästa avsnittet på två säsonger ("Blackwater") fokuserar helt och hållet på en enda plats.

• Utsmetning av karaktärsbågar. I sin iver att visa nyanser av vissa karaktärer så introducerades en hel del i säsong ett som hade kunnat vänta. Ta t ex Jaimes berättelse i Storm of Swords, där vi äntligen får hans version. Hans resa är en revansch för karaktären. Nu har emellertid TV-serien redan givit hans version av Aerys, så det finns ingen egentlig resa att göra.

Allt detta är exempel på varför jag tycker att TV-serien kunde gjorts bättre. Jag tycker nu att det är uppenbart att det hade krävts djärvare val än vad som hittills gjorts för att åstadkomma detta. Berättelsen hade behövt omarbetas mer, eftersom TV-mediet är så mycket mer klaustrofobiskt än fantasyböcker. Detta är förstås ett känsligt kapitel, och många punkter på min lista har säkert sina förklaringar.  Jag kan dock för allt i världen inte förstå varför man valde som man gjorde med manuset. Om man ska göra "Sopranos i Midgård", då borde man hämta inspiration för dialogen i Sopranos, inte i Sagan om Ringen. Detta misstag är nog det som stör mig allra mest.

Dock, och detta är en viktig invändning. Jag håller inte alls med de som stormar mot diverse ändringar i böckerna - allt ifrån casting av utomeuropéer, till klagomål på att scener inte presenteras som i böckerna. Ta som exempel House of the Undying. De flesta bok-fans verkar vara helt i uppror över att det inte fanns fler profetior, att vi inte får se Rhaegar och Elia, och så vidare. Jag var dock ganska nöjd med denna scen. Den fångar den utomvärldsliga känslan, och att introducera fler trådar i detta skede, och fler karaktärer, är absolut inte vägen att gå. TV-serien lyckas faktiskt ge Daenerys ett bra avslut i Qarth. Hon öppnar valvet och hittar ingenting, och lär sig av detta att under ytan är paradisliknande Qarth precis som alla andra platser. Hon har växt, och blivit lite mindre godtrogen.

Likaså med Jons berättelse. Kring denna har det klagats på att det intensiva samspelet mellan Qhorin och Jon tagits bort, och det framgår aldrig klart om Jon dödar honom i självförsvar, som en del av en infiltrationsplan, i vredesmod eller för att han börjat känna lojalitet med wildlings. På sätt och vis tycker jag dock att serien lyckas bättre än böckerna - Qhorin drar sig intill Jon och viskar "I am the Watcher on the Wall", och visar vad uppoffring innebär - vad det betyder att svära sitt liv till the Night's Watch. Och på samma sätt som Daenerys så växer därmed Jon i och med lärdomen.

Jag kommer (förstås) att fortsätta titta på Game of Thrones. Det är inte den bästa TV-serien jag sett, men mitt intresse för bokserien är så stort att det inte spelar någon större roll. Nu hoppas jag egentligen att producenterna vågar vika av mer från böckerna än vad de hittills gjort. Tyvärr är det antagligen för sent att göra något åt dialogen, då den blivit en del av seriens identitet. Jag får fortsätta titta på den här lite kantiga pulp-varianten av A Song of Ice and Fire, och vara glad över vad jag får. Sämre kunde det vara.