Jag hade en bloggpost nästan färdigskriven om varför Game of Thrones som TV-serie har misslyckats. Efter detta såg jag emellertid "Blackwater" - avsnitt 9 i säsong 2, vilket gjorde att min inställning ändrades något. Istället för att bara lista skäl till varför jag inte tycker Game of Thrones har levt upp till sin potential tänker jag därför även diskutera vad som faktiskt fungerat, och varför det ogillande som spridits framför allt från fans av bokserien är missriktat.

Magnus på Piruett har tidigare skrivit en post om varför Game of Thrones har misslyckats, som jag tänker följa upp här. Magnus fokuserar på könsperspektivet, vilket jag också kommer att beröra. Jag menar dock att TV-serien har misslyckats på fler nivåer än så.

Denna post kan ses som en uppföljning på min tidigare post om Game of Thrones, som jag skrev efter att ha sett de första avsnitten. När jag nu sett två säsonger tycker jag att det finns tillräcklig grund för att kunna bedöma serien som helhet. Jag har förstås läst bokserien, och tycker den är fantastisk. Jag vill stryka under att jag absolut inte har något emot att ändringar görs till TV-serien. Jag är generellt av åsikten att anpassningar till andra format kräver grundläggande revideringar där inte alltför stor respekt visas källmaterialet, utan fokuset ligger på att få fram samma grundstämning.

Nog snackat. Här presenterar jag nu rakt av listan på de problemen jag har med TV-serien:

• Titillation. Den obefogade mängd nakna bröst som visas blir ett problem, när detta används i var och varannan scen. Jag är inte emot naket, men seriens försök att lätta upp scener med infodumpar med lite naket tar sig stundtals helt absurda uttryck. Den mest beryktade scenen torde vara Littlefingers monolog i ep 7 säsong 1, där Littlefinger förklarar sina motiv mot bakgrund av lesbiskt sex. Grejen är att jag tycker själva monologen är bra - den är bra skriven och förklarar vem Littlefinger är (må vara att den berättar snarare än visar), men scenen blir ändå helt bisarr. Och detta är bara ett av många exempel.

• Klumpiga infodumpar och övertydlighet. Allting skrivs tittaren på näsan. Kolla scenen nedan, där Littlefinger påminner Ned om sigillet för Catelyns släkt. Detta är så uppenbart riktat inte till Ned utan till tittaren att hela flytet i dialogen försvinner.

  (När infodumpar kombineras med titillation får man fenomenet som har benämnts sexposition, som till exempel i Littlefinger-scenen jag skrev om ovan.)

• Stolpig dialog. Det finns inget flyt i språket, och manuset har hakat upp sig i någon slags teatralisk engelska som inte alls passar tonen från böckerna. Detta gäller speciellt de karaktärer som i böckerna beskrivs som kvicka, verbala och/eller humoristiska. Tyrion och Littlefinger är de främsta exemplen. Peter Dinklage försöker attackera det stolpiga språket genom att införa en underton av ironi, men detta lyckas bara halvdant. Det känns fortfarande som han läser repliker snarare än snackar. Jag tycker faktiskt det är extremt konstigt att han fått så mycket beröm, när han exemplifierar TV-seriens största misslyckande. Det är i och för sig inte hans fel, men ändå. För exempel med Littlefinger, se scenen ovan.

• För mycket folk. I säsong två blir det uppenbart att mängden karaktärer och platser är en bromskloss. Varje karaktär får så lite tid att det är svårt att bygga upp personligheter. TV-serien hade behövt klippa mer liberalt i källmaterialet för att lyckas med detta, och då pratar jag om beslut i stil med att ta bort även stora roller. Ett problem för serien är att Daenerys är totalt bortkopplad från allt annat, liksom mestadels Jon. Detta är ett problem till och med i bokserien, och blir mycket tydligare på TV. Det är ingen tillfällighet att det bästa avsnittet på två säsonger ("Blackwater") fokuserar helt och hållet på en enda plats.

• Utsmetning av karaktärsbågar. I sin iver att visa nyanser av vissa karaktärer så introducerades en hel del i säsong ett som hade kunnat vänta. Ta t ex Jaimes berättelse i Storm of Swords, där vi äntligen får hans version. Hans resa är en revansch för karaktären. Nu har emellertid TV-serien redan givit hans version av Aerys, så det finns ingen egentlig resa att göra.

Allt detta är exempel på varför jag tycker att TV-serien kunde gjorts bättre. Jag tycker nu att det är uppenbart att det hade krävts djärvare val än vad som hittills gjorts för att åstadkomma detta. Berättelsen hade behövt omarbetas mer, eftersom TV-mediet är så mycket mer klaustrofobiskt än fantasyböcker. Detta är förstås ett känsligt kapitel, och många punkter på min lista har säkert sina förklaringar.  Jag kan dock för allt i världen inte förstå varför man valde som man gjorde med manuset. Om man ska göra "Sopranos i Midgård", då borde man hämta inspiration för dialogen i Sopranos, inte i Sagan om Ringen. Detta misstag är nog det som stör mig allra mest.

Dock, och detta är en viktig invändning. Jag håller inte alls med de som stormar mot diverse ändringar i böckerna - allt ifrån casting av utomeuropéer, till klagomål på att scener inte presenteras som i böckerna. Ta som exempel House of the Undying. De flesta bok-fans verkar vara helt i uppror över att det inte fanns fler profetior, att vi inte får se Rhaegar och Elia, och så vidare. Jag var dock ganska nöjd med denna scen. Den fångar den utomvärldsliga känslan, och att introducera fler trådar i detta skede, och fler karaktärer, är absolut inte vägen att gå. TV-serien lyckas faktiskt ge Daenerys ett bra avslut i Qarth. Hon öppnar valvet och hittar ingenting, och lär sig av detta att under ytan är paradisliknande Qarth precis som alla andra platser. Hon har växt, och blivit lite mindre godtrogen.

Likaså med Jons berättelse. Kring denna har det klagats på att det intensiva samspelet mellan Qhorin och Jon tagits bort, och det framgår aldrig klart om Jon dödar honom i självförsvar, som en del av en infiltrationsplan, i vredesmod eller för att han börjat känna lojalitet med wildlings. På sätt och vis tycker jag dock att serien lyckas bättre än böckerna - Qhorin drar sig intill Jon och viskar "I am the Watcher on the Wall", och visar vad uppoffring innebär - vad det betyder att svära sitt liv till the Night's Watch. Och på samma sätt som Daenerys så växer därmed Jon i och med lärdomen.

Jag kommer (förstås) att fortsätta titta på Game of Thrones. Det är inte den bästa TV-serien jag sett, men mitt intresse för bokserien är så stort att det inte spelar någon större roll. Nu hoppas jag egentligen att producenterna vågar vika av mer från böckerna än vad de hittills gjort. Tyvärr är det antagligen för sent att göra något åt dialogen, då den blivit en del av seriens identitet. Jag får fortsätta titta på den här lite kantiga pulp-varianten av A Song of Ice and Fire, och vara glad över vad jag får. Sämre kunde det vara.

(SPOILERS för A Dance With Dragons nedan - you have been warned.)

Nästan sex år efter den ganska mediokra A Feast for Crows är då äntligen A Dance with Dragons ute. Några dagars sträckläsning senare är jag redo att plita ner mina intryck.

A Dance With Dragons är bättre än sin föregångare, vilket nästan var en nödvändighet för att serien skulle fortsätta vara intressant. Den spretar mer, med trådar på en mängd olika ställen, vilka inte ser ut att konvergera i någon större grad. Tempot är fortsatt lågt, och vissa händelser som verkade sättas upp i slutet av A Storm of Swords är fortfarande orealiserade. Daenerys del av berättelsen fortsätter vara mest problematisk - handlingen trampar vatten och rör sig framåt i snigelfart. Å andra sidan händer det mer saker i norr, med Jon som fokalpunkt, och Brans resa norr om The Wall är den kanske intressantaste berättelsen i hela boken.

Boken avslutas med ett antal cliffhangers, varav somliga bara känns irriterande. Fans och media gillar att säga att Martin inte är rädd att ha livet av sina huvudpersoner, men bortsett från Ned i den allra första boken så är faktiskt detta rykte lite oförtjänt. Böckerna är fulla med cliffhangers där det verkar som en karaktär är på väg bort, bara för att dyka upp i senare delar (Jaime, Brienne och Theon är de främsta exemplen). Därför är det svårt att ta honom på allvar när han nu serverar ytterligare ett "chockerande" dödsfall i de sista kapitlen. Det faktum att jag kommer få vänta i ytterligare fem år på fortsättningen gör mig inte gladare.

När jag lade ned boken var jag alltså redo att dissa den ganska rejält, med till slut räddas Martin av sin paradgren: detaljerna. När man börjar läsa diskussionerna om boken så inser man vad man har missat, och dessa små saker kompenserar många av bristerna. Det är till och med så att det ganska snöpliga slutet får viss mening om man är mer observant på detaljer än vad jag var under min läsning.

Så till slut blir omdömet ändå försiktigt positivt. Problemet för Martin är att vägen till en sugig serie tas steg för steg - jag kommer ihåg att mina intryck av Winter's Heart var försiktigt positiva också, och vi vet alla vart den serien tog vägen. Serien skriker efter tempo - färre huvudkaraktärer, starkare konvergens, färre reseberättelser. Och juryn sammanträder fortfarande om huruvida Martin faktiskt kan leverera detta.

(FETA bok- och TVspoilers nedan, be warned.)

Efter att ha sett de två första avsnitten av Game of Thrones så svävar jag fortfarande lite i osäkerhet kring hur bra serien egentligen kommer att bli. Serien är absolut solitt hantverk, och det finns egentligen ingenting som stöter bort mig. Å andra sidan är jag inte heller överväldigad. Jag är förstås färgad av böckerna, vilket gör att jag börjar misstänka att jag aldrig någonsin kommer att kunna bilda mig en distanserad åsikt.

Det finns förstås olikheter från boken, men detta är egentligen småsaker. En del är lite märkliga, som att Catelyn ter sig mer impulsiv och virrig - hennes politiska ådra från böckerna har inte kommit fram. Det finns ett antal scener som möjligen gjorts lite mindre slagkraftiga än vad de kunde varit, och för någon som inte läst böckerna kan jag se hur mängden karaktärer kan ställa till det.

Castingen är överlag bra, till och med utmärkt. Daenerys är  inte som jag föreställt mig henne, men det ska bli intressant att notera hur rolltolkningen utvecklas. Min favorit än så länge är Jaime, som jag tycker stämmer klockrent med böckerna. Men detta spelar mindre roll än det jag insåg efter att ha sett avsnitt två: serien kommer att stå och falla med hur Peter Dinklage klarar av Tyrion.

Jag tror inte man kan överskatta hur viktig Tyrion är för berättelsen. Han är i de två första böckerna läsarens enda länk in i Lannister-familjen. Han är också den som i mångt och mycket tolkar skeendet för läsaren - övriga huvudkaraktärer är barn och/eller Starks, och eftersom de är främlingar i King's Landing uppfattar de saker och ting ur ett mycket snävt perspektiv. Tyrion öppnar upp för en mer övergripande bild och blir kittet som för handlingen framåt, speciellt efter Eddards död. Detta i kombination med hans komplexa karaktär (dvärgväxt, dysfunktionell familj, sardonisk och cynisk men med ett slags pragmatiskt patos) gör honom i mina ögon till huvudpersonen (i den mån det finns en sådan) för de tre första böckerna.

Han är också en karaktär som är svår att gestalta på TV. Det är helt enkelt oerhört lätt att det blir buskis av en sarkastisk dvärg med omättlig sexuell aptit. Å andra sidan, om nyanserna av Tyrion från böckerna verkligen kommer fram, då kommer det bli klart för alla som tittar att detta inte är ordinär hjältefantasy, utan något annat. Om serien hanterar Tysha/Shae och Tyrions relation med sin familj på ett bra sätt kommer detta att lyfta hela serien. Faktum är att jag tror att om Tyrions berättelse sitter där den ska, då kvittar nästan allt annat. Rolltolkningen är i mina ögon den överlägset enskilt största framgångsfaktorn för serien.

Och häri ligger alltså problemet. Dinklage har absolut inte gjort bort sig som Tyrion, men jag känner att det finns mer att hämta. Jag hade önskat mer intensitet. Hans repliker låter lite väl distanserade, lite väl inövade. Och kanske är detta också ett skäl till att serien än så länge känns lite som ett mellanting.

Game of Thrones börjar i veckan gå på HBO i USA, och kommer att börja gå på Canal+ i Sverige i början av maj. Som fantasyläsare är det närmast självklart att följa serien, då George RR Martin är den mest framträdande författaren i genren på senare år. Huruvida serien är bra eller dålig återstår att se, men det kommer inte spela någon som helst roll för mitt beslut att följa serien. Jag är helt enkelt för intresserad av fantasy, och speciellt av Martins A Song of Ice and Fire, för att låta bli att se den ens om den är riktigt katastrofal.

Den senaste veckan har recensioner av serien börjat trilla in. En del av dem länkas här, och självklart är det de negativa recensionerna som diskuteras mest (framför allt kanske den i NY Times). En del av recensionerna har säkert sina poänger, men en sak som jag fastnade vid är det nästan instinktiva motviljan mot fantasy som skiner igenom i en del av dessa recensioner ("It’s about becoming (or not becoming) the kind of viewer who can sign on to such a daunting amount of Dark Ages hoo-hah." - Washington Post, "...quasi-medieval, dragon-ridden fantasy crap. That's not a comment on its quality but a definition of its type." - Slate, "If you are not averse to the Dungeons & Dragons aesthetic, the series might be worth the effort. If you are nearly anyone else, you will hunger for HBO to get back to the business of languages for which we already have a dictionary." - NYTimes). Kritiken verkar rikta sig mer emot fantasygenren som helhet än mot TV-serien Game of Thrones.

Detta generella förakt för fantasy kommer från en känsla av att det inte är "på riktigt". Men detta tankesätt ignorerar att nästan inga TV-serier är på riktigt. The Sopranos, Deadwood, Rome och The Tudors är inte heller är på riktigt. Faktum är att Game of Thrones på sätt och vis är ärligare, för den hävdar heller inget sådant, medan alla övriga exempel lånar trovärdighet av faktiska händelser och situationer som omtolkats för att kunna bli "bra TV", ofta på ett mycket radikalt sätt. Även ett sådant exempel som The Wire är intressant - en serie som hyllats för bilden den ger av det amerikanska samhällets skuggsida. Men allvarligt talat, hur realistisk bild ger den av Baltimores kriminella värld? Hur många Omar Little finns det i verkligheten? Hur många Jimmy McNulty? The Wire hyllas unisont (välförtjänt, det är en fantastisk serie), men den planterar också bilder av en pseudo-verklighet i tittaren. Och de få saker som faktiskt inte har försvunnit i övergången från "based on a true story" till "inspired by a true story", betonas gärna - att Landsman minsann inspirerats av en riktig polis, att Sopranos-familjen motsvarar DeCavalcantes och så vidare. Konsumenter tycks ha ett skriande behov av att se berättelser om Verkligheten™, ett faktum som enkelt kan utläsas av den mängd halvsanna biografier som varje år utkommer på bio, där The King's Speech är den senaste i raden.

Detta "inspired by a true story" är inte oproblematiskt, för det ger en bild av verkligheten som är förvanskad, dramaturgiskt tillrättalagd för att passa formatet. Rätt vad det är går människor omkring och tror att de vet hur New Jerseys undre värld fungerar, eller skaffar sig politiska idéer baserat på den uppfattade korruptionen i Baltimores City Hall. Eller, för den delen, börjar få för sig att Henry VIII såg ut mer som Jonathan Rhys Meyers än som Gustav Vasa. Vissa av dessa felaktiga verklighetsuppfattningar kan faktiskt vara onyttiga. De kan exempelvis spä på politikerförakt eller underblåsa fördomar mot etniciteter. I de fall där serierna och filmerna handlar om moderna händelser finns också riktiga, tredimensionella människor som kan fara illa efter att ha blivit felaktigt representerade. The Social Network och The Queen är exempel på inofficiella biografier över levande människor, som tar sig stora friheter med sanningen.

Självklart tycker jag inte att man skall förbjuda filmare att göra filmer på vissa teman, men det hindrar inte att jag tycker att det är en aning fegt att basera sin TV-serie eller film på verkliga händelser, omtolka aggressivt, och sedan trots detta använda "based on a true story" i marknadsföringen. Eller, inte riktigt lika illa, låta påskina mellan raderna att det som visas är den "riktiga" verkligheten.

Om nu berättelsen bara är "based on" eller "inspired by" historiska händelser (som är fallet för Deadwood, Rome och The Tudors), ha då åtminstone modet att plocka bort detta helt, och låt berättelsen stå på egna ben. Men se, det går inte, för det skulle ligga obehagligt nära spekulativ fiktion, och det är ju bara nördar som gillar sådant.

--

Fotnot: Den ständigt eminente Guy Gavriel Kay höll 1999 ett tal om verkliga personer i fiktion där han berör många av dessa punkter. Läs gärna även hans kritik av The Patriot.

Här hinner man knappt föreslå att fantasyförfattare borde vara mer samarbetsorienterade och resultatinriktade, innan man plötsligt får nyheten att George RR Martin tänker göra precis så. Hoppas det går bra.

(Allt lär ju förstås vara ett aprilskämt, vilket jag insåg lite för sent för att det skall vara riktigt bekvämt. Det irriterar mig att idén är så otänkbar att Martin kan tycka det är kul - när en kollaboratör verkar vara precis vad han behöver.)

Vad är egentligen grejen med fantasyförfattare och tidsestimat? George RR Martin har för både den kommande A Dance with Dragons och för den föregående A Feast for Crows en mängd gånger underskattat det arbete han har kvar att göra. Det heter alltid att "oj, jag missade den här deadlinen också, jag hoppas på att ha den klar om ett halvår". Och nu stämmer Brandon Sanderson, utvald efterföljare och avslutare av Robert Jordans monsterserie, in i kören. Han kommer, trots tidigare löften om motsatsen, att tvingas dela upp den återstående delen i serien i tre böcker. Och den sista kommer att komma ut 2011 (absolut senast sägs det, men vem vet vad man skall tro om detta).

Nåväl, det är egentligen inte beskedet om uppdelningen jag vill diskutera. Faktum är att jag tycker det är ett bra beslut - alla som har läst de senaste delarna av Wheel of Time måste lämpligen ha insett att det inte kommer att fungera att knyta ihop alla lösa trådar (och det finns mängder) i en enda roman. Det som upprör mig är - insåg inte Brandon Sanderson detta? Saknar författare i episk-fantasy-genren självinsikt så till den grad att de är dömda att ständigt missa sina deadlines? Än värre, är de dömda att aldrig lyckas knyta ihop sina berättelser på grund av ett alltför ambitiöst anslag från första början?

När jag läser Sandersons redogörelse om turerna kring beslutet blir jag än mer konfunderad över hur författandet egentligen går till, något som tycks bekräftas även av George RR Martins bloggande. Det verkar som att det är kutym bland bokförlag att helt enkelt beställa en bok på minst x ord, eventuellt sätta en deadline långt fram i tiden och sedan lämna författaren åt sitt öde. Ett år senare, när deadlinen närmar sig, så upptäcker alla plötsligt att det inte kommer att fungera - det är för mycket text för en bok, och vi måste dela upp i flera delar. Fansen vill ha ut något nu nu nu, vi måste ha ut något till julhandeln, det är inte ekonomiskt försvarbart att publicera böcker på tusentals sidor och så vidare. Precis detta mönster visar såväl Sanderson som Martin efter vad de har berättat.

Nåja. Själv är jag mjukvaruutvecklare och har tagit del i och observerat ett antal projekt som glidit i tidsplanen. Och vad det beror på är sannerligen ingen hemlighet, utan något man arbetat aktivt med i denna sfär under decennier. Exempel på typiska riskfaktorer och fallgropar för ett mjukvaruprojekt:

• Otydliga krav
• En stor release istället för iterativt och/eller inkrementellt arbete
• "Scope creep", dvs tendensen att smyga in extra funktionalitet som inte ingår i ursprungsplanenKänns det igen? Både Sanderson och Martin tycks ha tagit sig vatten över huvudet när de lovat att leverera en färdig produkt till ett visst datum. Deras böcker är gigantiska, med massor av sidointriger och uppsvällt persongalleri. I alla fall Martin har problem att knyta ihop och gå vidare (Jordan hade det också, juryn sammanträder fortfarande när det gäller Sanderson). Det mest konstiga av allt är kanske att bokförlagen låter dem hållas. Utan att vara författare - skulle det vara så svårt att kräva att få vara en del i processen, att utkräva delmål? Är man så förblindad av författarmyten att man har köpt idén om det ensamma geniet rakt av? I min bransch skulle det vara oacceptabelt att komma dragandes med sådana gigantiska förseningar såpass långt in i projektet (vilket förstås inte innebär att det inte förekommer). Och ofta skulle resultatet bli att skära bort features och releasa snart snarare än att skjuta planen ytterligare. Jag inser förstås att det är svårare att göra något sådant för en roman, men det finns ändå vissa poänger med synsättet. Det är bara att inse - varken Brandon Sanderson eller George RR Martin kommer i sina livstider att skriva Den Perfekta Romanen. Så att leverera någonting som är bra nog borde vara högre prioriterat för dem än det verkar vara. Och lite mer självinsikt skulle inte heller skada.

Avslutningsvis vill jag än en gång hylla Joe Abercrombie, en avslutare av klass. På fyra år kommer han att ha levererat fyra högklassiga romaner innehållande två avslutade berättelser. De innehåller inga komplexa politiska sammanhang, inga myriader av sidointriger och har sparamma persongallerier. Trots detta är romanerna alldeles utmärkta. Se och lär.