(FETA bok- och TVspoilers nedan, be warned.)

Efter att ha sett de två första avsnitten av Game of Thrones så svävar jag fortfarande lite i osäkerhet kring hur bra serien egentligen kommer att bli. Serien är absolut solitt hantverk, och det finns egentligen ingenting som stöter bort mig. Å andra sidan är jag inte heller överväldigad. Jag är förstås färgad av böckerna, vilket gör att jag börjar misstänka att jag aldrig någonsin kommer att kunna bilda mig en distanserad åsikt.

Det finns förstås olikheter från boken, men detta är egentligen småsaker. En del är lite märkliga, som att Catelyn ter sig mer impulsiv och virrig - hennes politiska ådra från böckerna har inte kommit fram. Det finns ett antal scener som möjligen gjorts lite mindre slagkraftiga än vad de kunde varit, och för någon som inte läst böckerna kan jag se hur mängden karaktärer kan ställa till det.

Castingen är överlag bra, till och med utmärkt. Daenerys är  inte som jag föreställt mig henne, men det ska bli intressant att notera hur rolltolkningen utvecklas. Min favorit än så länge är Jaime, som jag tycker stämmer klockrent med böckerna. Men detta spelar mindre roll än det jag insåg efter att ha sett avsnitt två: serien kommer att stå och falla med hur Peter Dinklage klarar av Tyrion.

Jag tror inte man kan överskatta hur viktig Tyrion är för berättelsen. Han är i de två första böckerna läsarens enda länk in i Lannister-familjen. Han är också den som i mångt och mycket tolkar skeendet för läsaren - övriga huvudkaraktärer är barn och/eller Starks, och eftersom de är främlingar i King's Landing uppfattar de saker och ting ur ett mycket snävt perspektiv. Tyrion öppnar upp för en mer övergripande bild och blir kittet som för handlingen framåt, speciellt efter Eddards död. Detta i kombination med hans komplexa karaktär (dvärgväxt, dysfunktionell familj, sardonisk och cynisk men med ett slags pragmatiskt patos) gör honom i mina ögon till huvudpersonen (i den mån det finns en sådan) för de tre första böckerna.

Han är också en karaktär som är svår att gestalta på TV. Det är helt enkelt oerhört lätt att det blir buskis av en sarkastisk dvärg med omättlig sexuell aptit. Å andra sidan, om nyanserna av Tyrion från böckerna verkligen kommer fram, då kommer det bli klart för alla som tittar att detta inte är ordinär hjältefantasy, utan något annat. Om serien hanterar Tysha/Shae och Tyrions relation med sin familj på ett bra sätt kommer detta att lyfta hela serien. Faktum är att jag tror att om Tyrions berättelse sitter där den ska, då kvittar nästan allt annat. Rolltolkningen är i mina ögon den överlägset enskilt största framgångsfaktorn för serien.

Och häri ligger alltså problemet. Dinklage har absolut inte gjort bort sig som Tyrion, men jag känner att det finns mer att hämta. Jag hade önskat mer intensitet. Hans repliker låter lite väl distanserade, lite väl inövade. Och kanske är detta också ett skäl till att serien än så länge känns lite som ett mellanting.

I serien saker jag hatar med spel jag gillar har turen kommit till Dragon Age 2. Jag spelade en rogue på normal difficulty, men har även följt min frus spel med en mage på hard, så en del av dessa tankar kommer från hur jag upplevde hennes spel.

Friendship/Rivalry-systemet

I Dragon Age: Origins ställdes man inför intressanta dilemman när det visade sig att en del av ens följeslagare som man drar stor nytta av har märkliga moraluppfattningar. Spelet ställde frågor om ens egen moral, i kontrast mot överlevnadsinstinkter, själviskhet och girighet, men man var även tvungen att ta hänsyn till hur ens handlande skulle tas emot av följeslagarna. Spelet var en konstant balansakt mellan dessa olika faktorer, vilket ledde till ständiga kompromisser. På så sätt modellerade spelet verkligheten - vi är begränsade i vårt handlande av sociala normer, själviskhet, basala drifter och vilja att trots allt göra gott. Det är OK när Morrigan dissar mig för att jag väljer att hjälpa någon, för det är ett val som är intressant, och som speglar verkligheten. Det är inte alltid lätt att välja det rätta.

I Dragon Age 2 är detta system ersatt med ett friendship/rivalry-system. Det finns två olika sätt att låsa upp bonusar på följeslagare: genom att vara snäll mot dem och bygga upp friendship, eller genom att vara elak, och bygga upp rivalry. Detta system är helt uppåt väggarna. Jag blir helt plötsligt belönad för att stöta bort mina följeslagare. Varför skulle jag bli det? Hur speglar detta något över huvudtaget om hur vänskap/rivalitet fungerar i verkligheten? Än värre, spelet belönar hög friendship eller hög rivalry, för att uppmuntra "konsekvens" i hur man behandlar sina följeslagare. Jag kan alltså inte längre välja att kompromissa med mina följeslagare, för då blir jag fast i mitten på skalan. Jag uppmuntras att antingen bete mig som ett svin eller som en fjäskare. Hela dimensionen av ständiga kompromisser mellan följeslagarna och mig själv är borta, reducerat till ett banalt "antingen eller".

(Överlag har jag en hel del att säga om det vansinniga i att modellera personlighetsdrag enligt en enda linjär skala mellan "god" och "ond", men det får vänta. Båda Mass Effect-spelen träffas också av denna kritik i och med Renegade/Paragon-konceptet.)

Svårighetsgrader

Svårighetsgraderna är märkliga. Spelet har inledningsvis ett antal fajter som är riktigt tuffa, innan man lärt sig kontrollerna och plockat upp skills. Sedan blir det på normal svårighetsnivå nästan en formalitet, med en eller annan jobbig strid här och där, där de allra jobbigaste är valfria att genomföra. På hard-nivån blir det genast mycket svårare, och jag fick ständig brist på potions och måste ofta spela om samma encounter flera gånger. Den optimala nivån för mig hade varit någonstans mitt emellan dessa två.

Buggar

I Xbox-versionen finns en riktigt irriterande bugg: ibland när en person i gruppen återupplivas så blir den följeslagaren mer eller mindre odödlig. Eftersom detta händer i de encounters där man just behöver återuppliva, så är detta mest framträdande i bossfajterna. Detta förstör hela striden, och trivialiserar de encounters som borde vara de mest episka i spelet. Som mjukvaruutvecklare har jag förståelse för hur buggar kan smyga sig in, och också för hur fixarna kan prioriteras bort om de inte är allvarliga, men här förstör alltså vad som i sig är en liten bugg många av de potentiellt bästa scenerna i spelet. Detta borde helt enkelt ha fixats innan lansering. För mig så sabbades både High Dragon och Pride-demonen under Kirkwall av detta. Jag gissar att jag hade klarat High Dragon ändå, men knappast Pride-demonen. Hur som helst tog det bort all spänning att spelet inte gav mig en chans att fixa dessa strider på ett hederligt sätt.

Kiting

I de allra flesta strider går det att använda kiting som metod för att döda, speciellt om man är en magiker eller bågskytt. Kiting är ett koncept från MMO-världen där man helt enkelt springer i cirklar, jagad av monstret, medan man gör skada genom avståndsattacker. På såväl normal som hard var detta möjligt för många strider om följeslagarna hade råkat dö. Striden blir genast trivial och långtråkig när man bara väntar på att cooldowns ska avslutas så att man kan kasta om sin besvärjelse igen.

Återanvändning

Bioware har återanvänt miljöer till förbannelse. Inte nog med att de tre akterna utspelar sig i samma stad med samma miljöer, många av de olika husen och grottsystemen är också identiska. Detta må vara en nödvändig teknisk begränsning, men det är fortfarande tråkigt. Ännu tråkigare blir det när hela encounters återanvänds - poängen med att ha en andra strid mot vaterral förefaller helt meningslös - den andra ronden är mot en svagare version, och gruppen har blivit bättre. Det är bara en långtråkig exportsträcka eftersom taktiken för monstret redan har behärskats i ett tidigare skede.

Förutom dessa invändningar kan man hävda att Dragon Age-serien har utslätats för att passa in i huvudfåran. Läs gärna mer på discordia om hur Flemeth har behandlats.

Game of Thrones börjar i veckan gå på HBO i USA, och kommer att börja gå på Canal+ i Sverige i början av maj. Som fantasyläsare är det närmast självklart att följa serien, då George RR Martin är den mest framträdande författaren i genren på senare år. Huruvida serien är bra eller dålig återstår att se, men det kommer inte spela någon som helst roll för mitt beslut att följa serien. Jag är helt enkelt för intresserad av fantasy, och speciellt av Martins A Song of Ice and Fire, för att låta bli att se den ens om den är riktigt katastrofal.

Den senaste veckan har recensioner av serien börjat trilla in. En del av dem länkas här, och självklart är det de negativa recensionerna som diskuteras mest (framför allt kanske den i NY Times). En del av recensionerna har säkert sina poänger, men en sak som jag fastnade vid är det nästan instinktiva motviljan mot fantasy som skiner igenom i en del av dessa recensioner ("It’s about becoming (or not becoming) the kind of viewer who can sign on to such a daunting amount of Dark Ages hoo-hah." - Washington Post, "...quasi-medieval, dragon-ridden fantasy crap. That's not a comment on its quality but a definition of its type." - Slate, "If you are not averse to the Dungeons & Dragons aesthetic, the series might be worth the effort. If you are nearly anyone else, you will hunger for HBO to get back to the business of languages for which we already have a dictionary." - NYTimes). Kritiken verkar rikta sig mer emot fantasygenren som helhet än mot TV-serien Game of Thrones.

Detta generella förakt för fantasy kommer från en känsla av att det inte är "på riktigt". Men detta tankesätt ignorerar att nästan inga TV-serier är på riktigt. The Sopranos, Deadwood, Rome och The Tudors är inte heller är på riktigt. Faktum är att Game of Thrones på sätt och vis är ärligare, för den hävdar heller inget sådant, medan alla övriga exempel lånar trovärdighet av faktiska händelser och situationer som omtolkats för att kunna bli "bra TV", ofta på ett mycket radikalt sätt. Även ett sådant exempel som The Wire är intressant - en serie som hyllats för bilden den ger av det amerikanska samhällets skuggsida. Men allvarligt talat, hur realistisk bild ger den av Baltimores kriminella värld? Hur många Omar Little finns det i verkligheten? Hur många Jimmy McNulty? The Wire hyllas unisont (välförtjänt, det är en fantastisk serie), men den planterar också bilder av en pseudo-verklighet i tittaren. Och de få saker som faktiskt inte har försvunnit i övergången från "based on a true story" till "inspired by a true story", betonas gärna - att Landsman minsann inspirerats av en riktig polis, att Sopranos-familjen motsvarar DeCavalcantes och så vidare. Konsumenter tycks ha ett skriande behov av att se berättelser om Verkligheten™, ett faktum som enkelt kan utläsas av den mängd halvsanna biografier som varje år utkommer på bio, där The King's Speech är den senaste i raden.

Detta "inspired by a true story" är inte oproblematiskt, för det ger en bild av verkligheten som är förvanskad, dramaturgiskt tillrättalagd för att passa formatet. Rätt vad det är går människor omkring och tror att de vet hur New Jerseys undre värld fungerar, eller skaffar sig politiska idéer baserat på den uppfattade korruptionen i Baltimores City Hall. Eller, för den delen, börjar få för sig att Henry VIII såg ut mer som Jonathan Rhys Meyers än som Gustav Vasa. Vissa av dessa felaktiga verklighetsuppfattningar kan faktiskt vara onyttiga. De kan exempelvis spä på politikerförakt eller underblåsa fördomar mot etniciteter. I de fall där serierna och filmerna handlar om moderna händelser finns också riktiga, tredimensionella människor som kan fara illa efter att ha blivit felaktigt representerade. The Social Network och The Queen är exempel på inofficiella biografier över levande människor, som tar sig stora friheter med sanningen.

Självklart tycker jag inte att man skall förbjuda filmare att göra filmer på vissa teman, men det hindrar inte att jag tycker att det är en aning fegt att basera sin TV-serie eller film på verkliga händelser, omtolka aggressivt, och sedan trots detta använda "based on a true story" i marknadsföringen. Eller, inte riktigt lika illa, låta påskina mellan raderna att det som visas är den "riktiga" verkligheten.

Om nu berättelsen bara är "based on" eller "inspired by" historiska händelser (som är fallet för Deadwood, Rome och The Tudors), ha då åtminstone modet att plocka bort detta helt, och låt berättelsen stå på egna ben. Men se, det går inte, för det skulle ligga obehagligt nära spekulativ fiktion, och det är ju bara nördar som gillar sådant.

--

Fotnot: Den ständigt eminente Guy Gavriel Kay höll 1999 ett tal om verkliga personer i fiktion där han berör många av dessa punkter. Läs gärna även hans kritik av The Patriot.