Jag har slutligen givit mig på att läsa Steven Eriksons mastodontserie Malazan book of the Fallen, som börjar med boken Gardens of the Moon. Min utgångspunkt när jag läste denna bok var att ge Erikson en chans att övertyga mig, för jag är inte jätteförtjust i tanken att läsa 10 tegelstenar på 1000 sidor vardera om serien inte uppnår en viss kvalitet. Robert Jordan har bränt mig för alltid för dylika projekt.

Så vad blir då domen? Tja, boken är OK som förströelse, men inte mycket mer. Mest känner jag besvikelse, då jag läst mycket gott om Erikson och förväntat mig mer. Det här är epic-epic-epic fantasy som lever på sina specialeffekter. Karaktärerna är med ett undantag intetsägande, och man kommer aldrig under skinnet på dem. Det enda försök att visa någon egentlig karaktärsutveckling faller platt till marken som direkt pinsamt. Istället finns det ett antal schablonartade figurer i varierande "jag är tuffare än du"-skala med namn som Shadowthrone och Anomander Rake. Utan att ha läst RA Salvatores böcker känns det ändå som att den senare karaktären delar vissa drag med en viss Drizzt Do'Urden (vilket alltså skall tolkas som kritik av både Salvatore och Erikson).

Någonstans läste jag att det är omöjligt att både gilla Robin Hobb och Steven Erikson. Det är utan tvivel ett falskt påstående, men för någon som har läst Hobb ger det en bra beskrivning av vad man har att förvänta av Erikson. Där Hobbs böcker är djupt personliga, och den första serien i princip är ett treböckers karaktärsporträtt, så är Erikson episk, svepande och effektfylld. För mig är valet lätt mellan dessa båda stilar, och även om man skulle vilja läsa sorcery-fylld fantasy finns det bättre alternativ (jag rekommenderar i så fall en titt på Michael Moorcock).

Så det betyder alltså att jag inte kommer fortsätta läsa Malazan Book of the Fallen? Nja.... i avsaknad av annan förströelse kan det väl gå an. Men jag ger inga löften.