Det här är fjärde inlägget jag skriver om moralfilosofi. Läs gärna även del 1, del 2 och del 3.

Jag har i tidigare poster resonerat mig fram till universell preskriptivism som metatisk teori. Denna post kommer att behandla Hares försök att från sin metaetik gå över till normativ etik, genom att härleda en speciell slags utilitarism ur sitt metaetiska grundbygge.

Först något om utilitarism. Utilitarismen är en teori som är konsekventialistisk, vilket betyder att handlingars moraliska status bestäms av deras utfall. Detta kan kontrasteras med exempelvis pliktetik, som istället betonar att själva handlandet skall vara av en viss art. För en konsekventialist helgar i viss mån alltid ändamålet medlen, medan detta inte behöver vara sant för en pliktetiker. För en pliktetiker är det tvärtom typiskt viktigare att följa ett visst handlingsmönster alldeles oavsett utfall, just för att det är rätt. En konsekventialist erkänner inga sådana externa faktorer - det är enbart utfallet som räknas.

Jag köper konsekventialismen rakt av. Jag kan inte se hur en handling kan vara rätt om den leder till sämre konsekvenser en en annan handling. Detta verkar både ologiskt och osympatiskt.

Vidare innebär utilitarismen att det finns ett värde som bör maximeras på något sätt. Exakt vari detta värde består beror på typen av utilitarism. Tidiga utilitarister förespråkade en slags hedonistisk variant där lycka, eller till och med njutning, utgjorde detta värde. Senare varianter har istället betonat preferenstillfredsställelse, med vilket menas att helt enkelt uppfylla människors (eller andra varelsers) önskningar. Denna variant brukar därför benämnas preferensutilitarism, och det är denna normativa teori som Hare försöker härleda.

Utan att fördjupa mig mer i värdeteori så vill jag uttrycka ett visst stöd för inställningen att preferenstillfredsställelse utgör ett grundläggande värde. Detta är inte helt okomplicerat, men intuitivt kan man grunda detta i respekt för autonomi. Det torde åtminstone vara trivialt att det som är värdefullt för mig är att få som jag vill. Hare tar detta faktum som startpunkt och försöker universalisera det till en allmän princip för moraliskt handlande.

Hares modell över hur en moralisk utsaga formuleras ser ut ungefär så här:

1. Den universella preskriptivismen kräver (logiskt) att när jag skall göra ett moralomdöme så måste jag formulera detta så att det inte innehåller individreferenser. Moralomdömet kan vara ytterst specifik och gälla bara under ytterst speciella omständigheter, men det måste gälla oavsett vilka individer som är inblandade.

2. Människor besitter empati, dvs förmåga till medkännande med andra. Denna empati gör att man kan sätta sig i någon annans position i den hypotetiska situationen då rollerna är ombytta relativt den faktiska situationen.

3. Från den hypotetiska situationen förvärvas hypotetiska preferenser som jag skulle haft om rollerna varit ombytta.

4. Dessa preferenser internaliseras, vägs samman och blir till en faktisk preferens om vilket som är det rätta handlingsalternativet. Från denna preferens formuleras värdeomdömet.

Ett exempel:

Jag är i en situation där jag behöver låna pengar, och du har pengar att låna ut. Bör du låna mig dessa pengar? För att kunna säga "du bör låna mig pengarna" måste jag acceptera att om rollerna var ombytta så borde jag låna dig pengarna. Värdeomdömet kommer att bli något i stil med "för två personer A och B med egenskaperna X i situationen Y så bör A låna ut pengar till B" (steg 1). Eftersom jag besitter empati kan jag föreställa mig hur du känner dig i denna situation. Vilka nackdelar har det för dig att låna ut pengar till mig? Hur starkt känner du för detta? (steg 2) Jag förvärvar genom detta en hypotetisk preferens för den situation där jag blivit ombedd att låna ut pengar till dig i en motsvarande situation (steg 3). Konflikten mellan min preferens i den faktiska situationen (jag behöver pengar) och min preferens i den hypotetiska situationen (jag vill inte låna ut pengar) leder till att en av preferenserna (den svagare) får ge vika. Det slutgiltiga värdeomdömet kommer att bli antingen A bör eller inte bör låna ut pengar till B (steg 4).

Hare hävdar nu att detta leder till preferensutilitarism. Genom att acceptera universaliserbarhetskravet hos moralutsagor har jag accepterat att ge alla preferenser lika vikt, eftersom jag måste acceptera samma regel för den hypotetiska situationen. Om jag är ärlig i mitt uppsåt kommer jag därför att låta den starkaste preferensen bestämma utfallet.

Fungerar Hares modell? Som jag redan nämnt så är det lockande rent värdeteoretiskt att låta preferenstillfredsställelse vara det grundläggande värdet, och att motsätta sig konsekventialism verkar märkligt. Om vi ska landa i preferensutilitarism så kvarstår alltså själva maximeringsprincipen. Är denna vettig? Mitt svar är nej, och jag anser alltså inte att Hares resonemang landar i preferensutilitarism.

Hares argument har många poänger. Jag tror till exempel att empati är helt avgörande för att förklara människors moraliska beteende, och Hares modell förenar en analys av hur det moraliska språket fungerar med en förklaring av hur vi över huvudtaget kan få för oss att tänka moraliskt istället för egoistiskt. Hans problem ligger främst i steg 4. Som andra (till exempel min f.d. filosofilärare i Lund Ingmar Persson) har påpekat, så hamnar Hares härledning i problem när situationen i exemplet ovan innefattar fler än två personer. I steg 4 ovan sker en magisk "sammanvägning" av preferenser, men för att det slutgiltiga moralomdömet skall vara kompatibelt med utilitarismen måste jag syntetisera en preferens precis på ett sådant sätt att den totala preferenstillfredsställelsen maximeras. Processen skulle därför innebära att jag lägger ihop styrkan hos olika preferenser med varandra, och genom detta erhålla en slags "sammanlagd" preferens. För två personer är detta inget större problem. Det förefaller mig plausibelt att lägga ihop styrkor hos ens egna skilda preferenser (jag vill äta godis men jag vill inte få hål i tänderna) och syntetisera en "superpreferens" av dessa ("godis är gott, skit i tänderna"). Genom att göra detta för två personer kan man syntetisera två sådana superpreferenser, och om de är i konflikt kan man väga dem mot varandra. Denna metod kollapsar dock då vi tar in fler personer i situationen. Det verkar för mig väldigt märkligt att man kan syntetisera en superpreferens från preferenser hos olika individer. Själv tycker jag snarast att slutsatsen av Hares argument borde bli en "strongest-beats-all"-variant, där man ser till att den starkaste superpreferensen tillfredsställs (eller möjligen ser till att den resulterande situationen har så svaga otillfredsställda preferenser som möjligt).

Detta leder inte till utilitarism (utan snarare till en form av prioritarianism), men för mig är denna slutsats trots många problem mer logisk. Ett av utilitarismens största problem är att den tillåter många svaga preferenser att uppväga ett fåtal starka. Ett exempel kan vara ett samhälle som beslutar att döma en oskyldig för att tillfredsställa en lynchmobb*.  Här kan man notera att en "strongest beats all"-modell relativt lätt kommer undan problemet genom att (något förenklat) den utsattes mycket starka preferens att undgå avrättning slår ut mobbens enskilt svagare preferenser att genomföra lynchningen.

(*) Hare gillar inte intuitiva tankeexperiment av denna typ, då han ofta finner dem riggade genom att de överförenklar eller sätter upp orimliga situationer (tänk Jack Bauer-liknande dilemman som aldrig inträffar i verkligheten). Ofta har Hare rätt - många av dessa tankeexperiment sätter upp situationer som i sig är icke-intuitiva (ett skenande spår där man kan välja att antingen växla över tåget och döda en person eller låta det stanna på samma spår och döda fem och så vidare). Det är då inte orimligt att svaret också blir icke-intuitivt (ja, du bör växla över tåget och därmed orsaka ett dödsfall), men det finns fall där Hare får problem. Det finns faktiskt reella exempel på samhällen där en liten grupp människor är djupt hatade eller diskriminerade av majoriteten. Det är inte otänkbart att styrkan av de sammanlagda preferenserna hos samtliga i den mindre gruppen att undgå förföljelse understiger styrkan av de sammanlagda preferenserna av övriga invånare att fortsätta förföljelsen, om minoritetsgruppen är tillräckligt liten. Preferensutilitaristiskt leder detta till en slutsats att det bästa vore om förföljningen fortsatte, och denna slutsats står i bjärt kontrast med vad vårt samvete säger oss. Situationer som denna kan hittas i dagens verklighet, och kan alltså inte sägas vara konstruerade. Hares härledning borde därför inte ge ett kontraintuitivt utfall, om man nu över huvudtaget ser intuitionen som någon slags facit.

Det här är tredje inlägget jag skriver om moralfilosofi. Läs gärna även del 1 och del 2.

Hittills har jag kommit fram till att preskriptivism är en hållbar metaetisk teori. Detta inlägg kommer att beskriva en speciell sorts preskriptivism som utvecklats av filosofen R.M. Hare. Denna brukar kallas "universell preskriptivism" och torde vara en av de mest populära non-kognitivistiska metaetiska teorierna.

Hare menar att moralomdömen har två kritiska egenskaper: de är preskriptiva samt universella. Preskriptivitet innebär att de föreskriver handling, eller att de utgör en form av imperativ enligt vad jag redan har diskuterat. Universalitet innebär att omdömena måste vara universaliserbara. Med detta menar Hare att om man fäller ett moralomdöme i en viss situation så måste detta moralomdöme gälla även om de individuella egenskaperna i situationen är annorlunda. Detta innebär att om jag i en situation säger att "du bör inte stjäla från mig" så måste jag också acceptera att om rollerna vore ombytta, så gäller att jag inte borde stjäla från dig. Det kan förstås vara så att en mängd omständigheter kan påverka huruvida det är rätt att stjäla (vad används pengarna till, har den bestulna pengar ändå, har den bestulna i sin tur stulit från någon annan och så vidare), men just att det är jag som blir bestulen kan inte spela någon roll.

Hare hävdar att detta är en logisk egenskap hos moralomdömen. Med detta menas att han inte anser att det går att använda det moraliska språket på ett korrekt sätt utan att acceptera denna universaliserbarhet. Jag kan inte ärligt hävda att du inte bör stjäla från mig i denna situation, medan jag borde stjäla från dig i den hypotetiska situationen identisk med denna där rollerna är ombytta - att göra detta är att använda språket fel, ungefär som att hävda att det finns gifta ungkarlar eller cirkulära kvadrater.

Detta betyder att när vi fäller ett moralomdöme så fäller vi ett slags generellt påbud om hur man i allmänhet skall handla i en viss situation. Detta knyter an till Immanuel Kants kategoriska imperativ, men för Kant tycks detta snarast ha varit ett moraliskt påbud i sig, inte en logisk egenskap hos det moraliska språket. Kant tänkte sig också väldigt generella regler av typen "Man bör inte stjäla", vilket inte är fallet hos Hare - reglerna kan vara hur specifika som helst, bara de inte innehåller individreferenser ("Man bör inte stjäla på en onsdag såvida inte månen är full och man behöver pengarna till att köpa mat."). Att ställa upp konstiga regler av detta slag är inte att använda språket fel, det kan däremot vara svårt att få någon att följa dem.

Det finns mycket mer att säga om Hares teorier än vad jag skrivit här, och jag kommer att fortsätta med detta i framtida inlägg. Från sin metaetiska teori härleder han en form av utilitarism som jag inte tycker följer av hans utgångspunkt. Hans försvar av utilitarismen och diskussion om olika moraliska "nivåer" förtjänar också denna vidare diskussion, men som metaetisk teori tycker jag Hares universella preskriptivism inte bara är hållbar utan den bästa jag hittills stött på.