Författaren R. Scott Bakker är en filosof som blivit fantasyförfattare. Man får därmed förmoda att en del i hans serie The Prince of Nothing springer ur hans filosofiska bakgrund. Mycket riktigt förekommer exempelvis problemen kring fri vilja som drivande tema.
Serien är extremt mörk och misantropisk - det går i princip inte att ha sympatier för någon av huvudkaraktärerna. Detta blir ett problem, eftersom man till slut börjar undra om det inte vore bättre om hela fantasivärlden helt enkelt fick gå under eftersom människorna i den verkar vara så bortom all räddning. Till skillnad från [Erikson](http://elogik.blogspot.com/2008/12/gardens-of-moon.html) lyckas han emellertid (knappt) behålla mitt intresse genom att en del av hans karaktärer åtminstone är intressanta.
Den centrala karaktären är Anarûrimbor Kellhus, prins, krigarmunk och övermänniska. Trilogin är en berättelse om hur han genom att manipulera människor i stort och smått skaffar sig herravälde över den kända världen, i förberedelse för ett korståg mot Den Stora Ondskan. Detta hade varit helt olidligt om det bara presenterats som en maktfantasi, men jag tycker faktiskt att Bakker samtidigt lyckas framställa Kellhus som en så obehaglig individ att det blir omöjligt att sympatisera med honom. Han utnyttjar allt och alla och är i mångt och mycket en perfekt sociopat, som också råkar vara världen enda chans till frälsning.
Även om man bortser från avsaknaden av sympatiska karaktärer har böckerna problem. Stundtals går de över gränsen för vad som kan kallas glorifiering av korståg. Jag vet inte om detta är Bakkers avsikt, men det sätt han skildrar Kellhus Heliga Krig är ibland fruktansvärt obehagligt. Andra problem är hans till synes helt omotiverade illvilja mot kvinnor - jag överdriver nog inte när jag skriver att alla namngivna kvinnliga karaktärer är prostituerade på ett eller annat sätt. Det finns en enda kvinnlig karaktär i en något större roll, och hon är ett bihang till de två manliga huvudkaraktärerna. Ofta sägs det att fantasy skall vara "realistisk" och att det inte är "realistiskt" (relativt den fabulerade 1800-tals-medeltidsnostalgin) att ha kvinnor i diverse olika viktigare roller. Denna ursäkt blir väldigt svår att svälja här. I Bakkers värld tycks kvinnor snarare ha det sämre än någonstans, under någon tid i vår värld. Inga magiker är exempelvis kvinnor. Varför får man aldrig reda på.
Böckerna i övrigt påminner en del om [Dune](http://en.wikipedia.org/wiki/Dune_(novel)), som den delar vissa problem med (som glorifieringen av det heliga kriget). Men *Dune* är snyggare och bättre komponerad överlag, från karaktärer och världsbeskrivning till själva intrigen.
En fortsättningsserie är påbörjad. Jag är ytterst tveksam till om jag kommer att läsa den, och det skulle i så fall vara mer av nyfikenhet än av någon förväntad läsglädje.