Det här är tredje inlägget jag skriver om moralfilosofi. Läs gärna även del 1 och del 2.
Hittills har jag kommit fram till att preskriptivism är en hållbar metaetisk teori. Detta inlägg kommer att beskriva en speciell sorts preskriptivism som utvecklats av filosofen R.M. Hare. Denna brukar kallas "universell preskriptivism" och torde vara en av de mest populära non-kognitivistiska metaetiska teorierna.
Hare menar att moralomdömen har två kritiska egenskaper: de är preskriptiva samt universella. Preskriptivitet innebär att de föreskriver handling, eller att de utgör en form av imperativ enligt vad jag redan har diskuterat. Universalitet innebär att omdömena måste vara universaliserbara. Med detta menar Hare att om man fäller ett moralomdöme i en viss situation så måste detta moralomdöme gälla även om de individuella egenskaperna i situationen är annorlunda. Detta innebär att om jag i en situation säger att "du bör inte stjäla från mig" så måste jag också acceptera att om rollerna vore ombytta, så gäller att jag inte borde stjäla från dig. Det kan förstås vara så att en mängd omständigheter kan påverka huruvida det är rätt att stjäla (vad används pengarna till, har den bestulna pengar ändå, har den bestulna i sin tur stulit från någon annan och så vidare), men just att det är jag som blir bestulen kan inte spela någon roll.
Hare hävdar att detta är en logisk egenskap hos moralomdömen. Med detta menas att han inte anser att det går att använda det moraliska språket på ett korrekt sätt utan att acceptera denna universaliserbarhet. Jag kan inte ärligt hävda att du inte bör stjäla från mig i denna situation, medan jag borde stjäla från dig i den hypotetiska situationen identisk med denna där rollerna är ombytta - att göra detta är att använda språket fel, ungefär som att hävda att det finns gifta ungkarlar eller cirkulära kvadrater.
Detta betyder att när vi fäller ett moralomdöme så fäller vi ett slags generellt påbud om hur man i allmänhet skall handla i en viss situation. Detta knyter an till Immanuel Kants kategoriska imperativ, men för Kant tycks detta snarast ha varit ett moraliskt påbud i sig, inte en logisk egenskap hos det moraliska språket. Kant tänkte sig också väldigt generella regler av typen "Man bör inte stjäla", vilket inte är fallet hos Hare - reglerna kan vara hur specifika som helst, bara de inte innehåller individreferenser ("Man bör inte stjäla på en onsdag såvida inte månen är full och man behöver pengarna till att köpa mat."). Att ställa upp konstiga regler av detta slag är inte att använda språket fel, det kan däremot vara svårt att få någon att följa dem.
Det finns mycket mer att säga om Hares teorier än vad jag skrivit här, och jag kommer att fortsätta med detta i framtida inlägg. Från sin metaetiska teori härleder han en form av utilitarism som jag inte tycker följer av hans utgångspunkt. Hans försvar av utilitarismen och diskussion om olika moraliska "nivåer" förtjänar också denna vidare diskussion, men som metaetisk teori tycker jag Hares universella preskriptivism inte bara är hållbar utan den bästa jag hittills stött på.