Hjältar, finns dom?

The Heroes är ytterligare ett fristående alster skrivet av den briljante Joe Abercrombie. Efter den fantastiska trilogin The First Law och den nästan lika fantastiska fortsättningen Best Served Cold återvänder handlingen till Norden, där två arméer under tre dagar slåss om en kulle utanför en oansenlig by. På kullen finns en stencirkel som kallas för just "The Heroes", som utgör de enda hjältarna i den för Abercrombie typiskt svartsynta men underhållande berättelsen.

Det finns så mycket som är bra med den här boken, så jag kan lika gärna börja med att räkna upp vad jag kommer på.

  • Dispositionen är utmärkt. Det är kutym i fantasygenren att en bok eller serie måste spänna över en lång tidsperiod, med karaktärsutveckling, politiska intriger och en episk förgrundsberättelse. Jag kan på rak arm inte komma på något annat exempel på en fantasybok som så tydligt bryter mot detta. Även Abercrombies tidigare alster har följt den gängse konventionen. The Heroes utspelar sig på en enda plats under tre dagar, vilket känns som ett friskt grepp.

  • Känslan av våld och smutsigt krig är påtagligt och otäckt närvarande. Det är död och förstörelse, blandat med småaktighet och ändlös väntan. Bilden som tecknas av kriget känns trovärdig.

  • Karaktärer från The First Law och Best Served Cold dyker upp, lite annorlunda, lite förändrade. Detta knyter ihop Abercrombies böcker på ett föredömligt sätt. Ett av återseendena, Bremer dan Gorst, är inte alls vad jag väntade mig. Den enda som verkar vara exakt den samma är Bayaz.

  • Bayaz blir förresten mer och mer en Magnificent Bastard. Han är en manipulerande trollkarl som hellre använder guld än magi för att uppnå sina mål. Konflikten mellan honom och Khalul är själva huvudintrigen i Abercrombies värld, och de senaste två böckerna har närmast varit nedslag på olika ställen där denna konflikt intensifierats. Ramberättelsen gör det intressant att läsa böckerna för hängivna fans, men är inte nödvändig för att njuta av dem.

  • Abercrombie är duktig på att hitta en röst för sina karaktärer. Ofta knyts respektive tråd ihop i slutet genom upprepning av tankar från inledningen. Denna teknik känns igen från framför allt Logen Ninefingers och Glokta från The First Law. Spänningen hålls ofta vid liv genom att man inte vet om karaktärerna är förmögna att förändras eller inte. Ibland lyckas de, och ibland faller de tillbaka i gamla spår. Även om man vet att Abercrombie inte brukar ha död på sina huvudpersoner så lever därmed berättelsen in till de allra sista sidorna.

  • Ett tema som hänger kvar är hur otroligt lockande våld är som lösning på problem, och hur svårt det är att förändra sig. Logen och Shivers försökte båda, men misslyckades. I denna bok visar till och med Black Dow, som var kanske den elakaste av alla i The First Law, tecken på att vilja ändra sig. Men, som han konstaterar, när ens händer väl har blodats ned är det nästan omöjligt att tvätta dem rena. Curnden Craw råkar ut för samma sak i The Heroes, när han försöker men inte lyckas pensionera sig från krigargörat. Detta tema är centralt för hela Abercrombies övergripande berättelse, och finns på första sidan i den allra första boken: "The blade itself incites to deeds of violence". Det är typiskt för Abercrombie att skriva detta på näsan på läsaren, bara för att senare ytterligare befästa samma budskap genom själva berättelsen. Jag gillar detta grepp starkt.

  • Precis som i The First Law får man nöja sig med de små segrarna - prins Calder som efter att ha blivit en marionett åt Bayaz väljer att skona sin bror och lämna över makten till honom, eller när Finree i likhet med Glokta lyckas få betalt för sina uppoffringar i Bayaz' tjänst. Detta hindrar boken från att bli ett vältrande i elände och cynism (se: Bakker).

Jag skulle kunna fortsätta med detta ett tag till, men kan bara avsluta med att konstatera att The Heroes är en fantastisk bok. Rent litterärt är det förmodligen Abercrombies bästa hittills, även om jag ändå måste ranka den under The First Law, på grund av att den egentligen bara fortsätter att hamra in budskapet. Tydligen har Abercrombie nyligen tecknat kontrakt för ytterligare fyra böcker, vagt planerade som en till fristående roman följd av en ny trilogi. Bring it, säger jag.

Slutligen måste jag ge ett hedersomnämnande till min favoritkaraktär, den nästan komiskt omoraliske korpral Tunny, som gjort till sin specialitet att förrika sig på krig. Inget dåd är för småaktigt när det kommer till att tjäna lite slantar. Ändock revanscherar han sig till slut, och när hans sergeant beskriver honom känns det som en sammanfattning över hur armén och kriget ständigt lever vidare:

"Lord marshals are temporary in nature," explained Forest, gesturing at Tunny, "but corporals? Corporals are eternal."