Jag ger upp Daniel Abrahams The Long Price Quartet efter tre böcker och lite till. Visserligen var den tredje boken, An Autumn War, den bästa av de tre böckerna, men det finns helt enkelt inte tillräckligt för att hålla mig intresserad.

Serien är inte dålig, men den engagerar mig inte på någon nivå. Jag tycker den ofta får beröm för bland annat karaktärsutveckling, men jag ser ingenting av detta. Karaktärerna är ointressanta, och det känns dessutom som att Abraham anstränger sig alldeles för hårt för att skriva om Den Lilla Människan i De Stora Händelsernas Tid. Otah och Maati är lite för intetsägande, världen lite för oinspirerande och tonen lite för torr. Slutresultatet blir att huvudpersonerna bara känns gnälliga.

För en bättre berättelse i asiatiskt inspirerad miljö om historiens vingslag och mänsklig förgänglighet, läs istället Guy Gavriel Kays Under Heaven. Den är bättre på precis alla sätt.

Richard K Morgans The Cold Commands är fortsättningen på den lovande The Steel Remains. Morgan fortsätter att renodla den brutala och provokativa stilen. Det som var bra i The Steel Remains är ännu bättre i The Cold Commands, men Morgans brister gör sig också påminda.

Våra så kallade hjältar fortsätter försöker hitta sin plats i Morgans hårda värld. Ringil är en desillusionerad revolutionär mestadels driven av hat mot den grymma värld där han på något sätt tilldelats rollen som hjälte. Archeth är en pragmatiker som försöker förändra världen genom kejsarmakten, men som därmed tvingas acceptera dess grymheter. Egar är en krigare som vill vara hjälte, men vars begåvningar enbart omfattar våld.

Morgans serie A Land Fit for Heroes kretsar kring dessa tre karaktärer. De är vältecknade och mångbottnade, och det finns en undertext som jag aldrig riktigt lyckas genomskåda. Bakgrundsberättelsen rymmer gott om oklarheter, speciellt kring hur kopplingen ser ut mellan A Land Fit for Heroes och Morgans tidigare SF-romaner. Att dessa egentligen utspelar sig i samma universum fastslås slutgiltigt i The Cold Commands.

Det känns om att Morgan har ett budskap han vill förmedla, men jag kan aldrig sätta fingret på vad det är. Möjligen vill han mest ställa frågor, men till och med frågorna är svåra att extrahera. Hans romaner är också segstartade (detta gäller förutom de två A Land Fit for Heroes-böckerna även den första Takeshi Kovacs-romanen, vilken är den enda av SF-böckerna jag läst). I The Cold Commands får handlingen riktigt fart först 50 sidor från slutet eller så.

Återigen blir jämförelser med Abercrombie ofrånkomliga, eftersom deras teman liknar varandra. Men det finns också skillnader. Abercrombie saknar Morgans undertexter och subtilitet, utan föredrar att klubba in sina poänger. Denna stil passar honom perfekt, men gör även att Morgans böcker jämförelsevis får mer djup. Morgans problem är att han är för obskyr, vilket får mig att tvivla på om det som verkar vara en spännande dubbelbotten verkligen finns där eller bara är en effekt. Den sista boken i serien kommer att avgöra detta, och därför får också mitt slutliga omdöme om Morgans projekt som helhet vänta.