Oraklets fyra små slaktare

Erik Granströms Slaktare Små är fortsättningen på Svavelvinter, och utgör den andra delen av planerade fyra i romansviten Krönikan om den Femte Konfluxen. För en gammal Drakar och Demoner-spelare som jag själv är serien ett kärt återseende eftersom den är baserad på en äventyrsserie från 80- och 90-talen.

Böckerna skiljer sig diametralt från det mesta av samtida fantasy. De berättas i "krönikeform" av en allvetande berättare, istället för det i genren dominerande subjektiva tredjepersonsperspektivet. Granströms värld är också enormt avvikande från verkligheten - när många andra författare strävar mot trovärdig ("realistisk") fantasy väljer Granström istället att gestalta en i mycket fullständigt absurd värld.

Om jag ska jämföra med någon annan författare ligger Terry Pratchett närmast till hands. Trakorien är liksom Skivvärlden en värld av taffliga gudar och besjälad natur, vars orsaker förklaras inte av naturvetenskap utan av mytologi. Vindar orsakas exempelvis inte av temperaturskillnader och gasdynamik, utan av levande väsen med egna drifter. Skeendet är inte kausalt av den typ vi är vana vid, utan drivs snarast av (de stundtals misslyckade) gudarnas plan för världen.

Även i andra aspekter liknar Granström Pratchett - det myllrar av samtidsreferenser och blinkningar, metaperspektivet är ständigt närvarande och det som Pratchett kallar Stealth Philospohy återfinns i allra högsta grad även hos Granström. Wittgenstein och Nietzsche skymtar mellan raderna, och själva Trakorien utgör en nidbild av ett hyperkapitalistiskt samhälle där handeln är ett religiöst sakrament.

Berättelsen handlar om ett antal personers sökande efter den femte konfluxen, en ödespunkt i tid och rum där gudarna planerar ställa saker till rätta efter tider av kaos. Seriens främste antagonist, trollkarlen Shagul, har tröttnat på att vara gudarnas marionett och planerar att stjäla konfluxen för egna syften. Mot honom står diverse agenter för skapelsegudarna, medvetna och omedvetna, samt en mängd organisationer och personer med egna agendor.

Denna andra bok i serien vidgar berättelsen betydligt. Liksom rollspelsäventyret Oraklets Fyra Ögon breddade Svavelvinter, så bygger även Slaktare Små ut vad som hände i (romanen) Svavelvinter. Slaktare Små är flera klasser bättre än Svavelvinter, som i sin tur var en mycket angenäm läsupplevelse. I denna andra bok har dock Granström hittat stilen på allvar, och därför är i mina ögon Slaktare Små förmodligen den bästa fantasyroman som skrivits på svenska.

Vad finns då att invända? Romanen är splittrad med ett gigantiskt person- och platsgalleri. Det är mycket svårt att hålla reda på allt som händer, och dessutom retconnas händelseförloppet då och då som en del av berättelsen. Språket är stundtals omständligt, med massor av egenkonstruerade ord. Att läsa Granström är att bli utsatt för massiv överbelastning av idéstoff - intressanta outvecklade koncept som avhandlas på några rader skulle kunna utgöra fundament till hela fantasyserier.

En tajtare redigering hade möjligen kunnat hålla tillbaka en del av dessa idéer, speciellt de som ändå inte är viktiga för handlingen, och därmed skapa mer framåtrörelse i berättelsen. Det är också svårt att verkligen knyta an till någon av huvudkaraktärerna, vilket delvis beror på den allvetande berättarrösten, men också på att karaktärerna är så många, och för det mesta även ytterst verklighetsfrämmande - trollkarlar, månprästinnor, demonkonverserande lönnmördare och uråldriga härförare utgör exempel. Var och varannan karaktär har avtal med gudar och demoner, och de återstående få (som den främste protagonisten Praanz da Kaelve) är också de verklighetsfrämmande eftersom de inte omfattar några som helst "moderna" uppfattningar om exempelvis moral (slaveri verkar exempelvis vara allmänt accepterat även hos de "goda" huvudpersonerna).

Innan jag blir för petig måste jag dock tillstå att det inte är säkert att boken hade blivit bättre om Granström följt en mer konventionell berättelse. Serien lever på sin sprudlande berättarglädje, de fyndiga språklekarna och det myllrande, kreativa kaos som världen Trakorien är. Att då Granström stundtals tar det några steg för långt må vara honom förlåtet eftersom alternativet hade varit så mycket tråkigare.