Richard K Morgans The Cold Commands är fortsättningen på den lovande The Steel Remains. Morgan fortsätter att renodla den brutala och provokativa stilen. Det som var bra i The Steel Remains är ännu bättre i The Cold Commands, men Morgans brister gör sig också påminda.

Våra så kallade hjältar fortsätter försöker hitta sin plats i Morgans hårda värld. Ringil är en desillusionerad revolutionär mestadels driven av hat mot den grymma värld där han på något sätt tilldelats rollen som hjälte. Archeth är en pragmatiker som försöker förändra världen genom kejsarmakten, men som därmed tvingas acceptera dess grymheter. Egar är en krigare som vill vara hjälte, men vars begåvningar enbart omfattar våld.

Morgans serie A Land Fit for Heroes kretsar kring dessa tre karaktärer. De är vältecknade och mångbottnade, och det finns en undertext som jag aldrig riktigt lyckas genomskåda. Bakgrundsberättelsen rymmer gott om oklarheter, speciellt kring hur kopplingen ser ut mellan A Land Fit for Heroes och Morgans tidigare SF-romaner. Att dessa egentligen utspelar sig i samma universum fastslås slutgiltigt i The Cold Commands.

Det känns om att Morgan har ett budskap han vill förmedla, men jag kan aldrig sätta fingret på vad det är. Möjligen vill han mest ställa frågor, men till och med frågorna är svåra att extrahera. Hans romaner är också segstartade (detta gäller förutom de två A Land Fit for Heroes-böckerna även den första Takeshi Kovacs-romanen, vilken är den enda av SF-böckerna jag läst). I The Cold Commands får handlingen riktigt fart först 50 sidor från slutet eller så.

Återigen blir jämförelser med Abercrombie ofrånkomliga, eftersom deras teman liknar varandra. Men det finns också skillnader. Abercrombie saknar Morgans undertexter och subtilitet, utan föredrar att klubba in sina poänger. Denna stil passar honom perfekt, men gör även att Morgans böcker jämförelsevis får mer djup. Morgans problem är att han är för obskyr, vilket får mig att tvivla på om det som verkar vara en spännande dubbelbotten verkligen finns där eller bara är en effekt. Den sista boken i serien kommer att avgöra detta, och därför får också mitt slutliga omdöme om Morgans projekt som helhet vänta.

Richard Morgans The Steel Remains är en fantasyroman av en sci-fi-författare, vilket märks. Förutom de för fantasygenren ganska ovanliga inslagen av maskiner och teknik (utan att för den skull urarta i steampunk) så ekar även berättelsen själv av ett sci-fi-patos. Det här är samhällelig kritik, och därmed en subversion av fantasygenren.

Tre huvudpersoner:

• En badass-krigare med ett Svärd, hjälten som återkommer när hans familj behöver hjälp. Homosexuell och anti-auktoritär så det förslår.
• En kejserlig problemlösare, sliten mellan lojalitet mot en korrupt auktoritet, och dennes fiender - fanatiska tokpräster och annat som är ännu värre. Svart homosexuell kvinna.
• Ytterligare en badass-krigare, stäpphövding i norden. Som längtar tillbaka till söder, bort från civilisationens utkanter där han annars lever ett behagligt liv.Dessa tre blir indragna i ett spel mellan större makter, och tvingas ta ställning till om de tyrannier de alla egentligen avskyr är värda att rädda.

Anslaget är därmed väldigt ambitiöst, och det fungerar bra rakt igenom. Jag kommer definitivt att läsa kommande böcker. Jag har en enda invändning:

Joe Abercrombie har gjort detta bättre, på nästan alla sätt.

(Och ja, jag är medveten om att jag tjatar om Abercrombie konstant, men han är verkligen precis så bra.)