Patrick Rothfuss The Wise Man's Fear är andra delen i The Kingkiller Chronicles, och handlar om vår hjälte Kvothes fortsatta äventyr i jakten på sina föräldrars mördare. I min recension av The Name of the Wind skrev jag att jag hoppades att handlingen skulle fördjupas, vilket knappast händer. Men boken är intressant ändå, på ett par olika plan.

För det första är premissen intressant. Ramberättelsen utspelar sig åtskilliga år efter huvudhandlingen, när Kvothe återberättar sin historia. Detta inspirerar till vissa intrikata frågor, eftersom Kvothe är en självbekänd lögnare och skrythals. Hur opålitlig är egentligen hans historia? Han skummar över viktiga händelser, och beskriver skeendet helt ur sitt eget perspektiv. Kvothe framstår som en osannolikt fantastisk hjälte som kan lära sig allt från vilt främmande språk till svärdskonst, magi, ingenjörskunskap, medicin, musik, och ja, allt man kan tänka sig egentligen. Han får till och med lektioner i sex av älvadrottningen själv. Kvothe är, kort sagt, lite av en pojkdrömsfantasi.

Men, den berättande Kvothe är en annan person. Alla hans talanger har lämnat honom, vilket får mig att tvivla på om de fanns där från början. Kvothes historia har karaktär av skröna.

Vilket leder mig till en annan iakttagelse. Både The Name of the Wind och The Wise Man's Fear är snarare episodiska sagor än fantasyromaner. Den övergripande handlingen håller ihop väldigt löst, och böckerna kan snarast beskrivas som en samling noveller som satts ihop. Det här fungerar för mig, för jag hinner aldrig bli trött på Kvothes upptåg. Han vandrar rastlöst från äventyr till äventyr, och texten är uppbruten i korta kapitel som uppmanar till sträckläsning. Förutom det intressanta metaperspektivet jag tog upp ovan är det inte särskilt tänkvärt, men det är underhållande så det förslår. Böckerna fungerar klockrent som guilty pleasures.

Ett par invändningar måste göras. Rothfuss' kvinnliga karaktärer är ibland stereotypa. Det saknas inte plats för starka kvinnor, men Kvothe exotiserar dem till vansinne. Som exempel kan nämnas legoknektarna från Ademre, som till stor del består av kvinnor. Så långt inget egentligt fel, men förklaringen till detta är att kvinnor inte har "anger" i sig på samma sätt som män, för att de föder barn (ungefär). Även Kvothes idoliserande av Denna blir i längden för mycket. Nu framförs detta av karaktärer i boken, och skall inte nödvändigtvis ses som att Rothfuss vill säga något, men i likhet med Robert Jordan skiner det liksom fram att han nog delar Kvothes syn. Vilket är en skavank på annars lättsmält fantasyunderhållning.

Som en passus vill jag påpeka att 2011 verkar bli ett fantastiskt år för fantasyläsare. Joe Abercrombie, Steven Erikson och Patrick Rothfuss har alla släppt nytt redan nu, och Richard Morgan och George RR Martin är på gång. Även om Scott Lynch och sista delen i Wheel of Time dröjer, så finns det mycket att se fram emot. Om en månad börjar Game of Thrones gå på HBO och Canal+...

Patrick Rothfuss' The Name of the Wind är småtrevlig fantasymatiné. Huvudberättelsen är en skröna i jag-form berättad av allkonstnären Kvothe om dennes uppväxt och utbildning på trollkarlsuniversitet. Dessa delar liknar en (något) vuxnare version av Harry Potter. Boken har även vissa likheter med The **Gentlemen **Bastards i att den handlar om en ädel skurk som försöker klara sig i världen.

Boken är lättläst och tempot är högt. Den lättsamma tonen blir emellanåt ett hinder, då Kvothe dels är lite för mycket hjälte och dels lite för lite människa, och man kommer aldrig riktigt på djupet med honom. Detta sagt så är det ändå så att jag hellre läser Rothfuss än till exempel Bakker, som slår över åt andra hållet. Eftersom The Name of the Wind förstås är första delen i en serie kommer jag alltså att följa denna vidare. Förhoppningsvis kan den utveckla sig till något riktigt bra, i stil med hur Red Seas Under Red Skies fördjupade The Lies of Locke Lamora. We shall see.