Jag har länge tänkt skriva ned mina tankar om Guy Gavriel Kay's kanske allra främsta verk Tigana, och eftersom den handlar om revolution och vilket pris som är värt att betala för detta så passar dagen alldeles utmärkt. I den ytterst verkliga världen har en diktator idag tvingats bort från makten genom fredliga demonstrationer, ett dramatiskt klimax som vida överstiger ens den mest episka fantasyroman. Min beundran för människorna som vägrade ge upp Tahrir Square under de första kritiska februaridagarna är gränslös. Problem och elände väntar onekligen på en knagglig väg framåt, men det fyller mig med en enorm tillförsikt att ett folk med fredliga medel och ståndaktighet faktiskt kan lyckas störta tyrannier.

Nåväl, till Kays Tigana, som handlar om en revolution i en parallellvärld. Till skillnad från Kays senare alternativhistoriska alster (som Lions of al Rassan eller Under Heaven) är Tigana endast löst baserad i vår verklighet. Konturerna av italienska stadsstater i renässanstid skymtas, men det finns inga konkreta motsvarigheter till bokens huvudpersoner.

Boken utspelar sig på halvön The Palm, som grovt motsvarar renässansens Italien. Halvön har nyligen erövrats av två främmande makter som ett led i en större konflikt - kung Brandin av Ygrad från väster och Alberico av Barbadior från öster. De två har erövrat fyra vardera av de nio provinserna och en slutgiltig konflikt mellan dem närmar sig.

Protagonisterna är överlevare från provinsen Tigana, eller snarare barn till överlevare, som fötts innan erövringen. De leds av prins Alessan, vars mål är att återupprätta Tiganas namn, och kasta ut båda tyrannerna från halvön.

Tigana är en av få fantasyböcker som faktiskt lyckas i sin ambition att berätta något annat än en fantastisk historia. Boken är en utmärkt exposé om betydelsen av kulturellt minne, frihetslängtan, revolution och priset för detta. Det kan tyckas från min kortfattade resumé ovan att det går en solklar gräns mellan tyrannerna Brandin och Alberico och frihetskämpen Alessan, men så är det faktiskt inte alls. Jag har läst denna roman två gånger - en gång som 15-åring och en gång för ett par månader sedan, och det intressanta är att jag drog helt olika slutsatser om vem som egentligen har rätt i den övergripande konflikten. Jag ska försöka behandla de tre viktiga spelarna var för sig.

Brandin

Brandin är en populär och karismatisk kung över Ygrad. Han besitter både ethos och pathos, vilket gör honom till den ledare han är. En av provinserna som erövrats av Brandin av Ygrad heter Tigana. I det första slaget mellan Brandins erövringsarmé och Tiganas försvarare leddes Brandins armé av hans son Stevan. Stevan stupade i detta slag, vilket ledde till att Brandin, som är magiker, beslutade sig för att metodiskt och brutalt utrota Tigana från historien. Han nöjer sig därvid inte bara med att förstöra hela den tiganesiska kulturen, utan uttalar en förbannelse över själva namnet "Tigana", vilket innebär att endast människor födda i provinsen innan erövringen ens kan förstå själva ordet. Det är Brandins mål att genom trolldom hålla sig vid liv tills alla överlevare från Tigana har dött, och på så sätt säkerställa att namnet Tigana är slutgiltigt utplånat.

Han kommer under romanens förlopp att svänga ifrån denna ganska simpla ambition till att smida planer på upprätta ett kungadöme på halvön, som i hans vision ter sig som en framtida högkultur. Denna process påskyndas av hans förhållande med en tiganesisk överlevare vid namn Dianora, vars ursprung han dock är omedveten om. Läsaren leds att först avsky Brandin eftersom han beskrivs av sina fiender, till att gradvis komma att se de positiva sidorna av hans vision.

När jag läste boken i femtonårsåldern sympatiserade jag förstås mest med Alessan, men fann även att jag beundrade och förstod Brandin. När jag nu som trettiotvååring läser om boken är min åsikt om Brandin helt annorlunda. Brottet han har begått mot Tigana, och förtrycket av Tiganas folk, går inte att förlåta. Av alla grymheter på halvön, före och efter erövringen, så är Brandins hänsynslösa förtryck av Tigana den i särklass värsta. Att han är förfinad och karismatisk förlåter inte detta - det gör det värre. Att hans son, som kom som en erövrare till Tigana och stupade i strid, är död, utgör ingen ursäkt - tvärtom. Brandin har en enda moralisk svaghet, men den är avgrundsdjup. Hans hat mot Tigana gör honom för mig avskyvärd, och jag kan omöjligt rättfärdiga hans fina drömmar. Trots all förfining är han ett envist barn, som låter sin personliga sorg gå ut över tusentals.

Alessan

Alessan har från att endast vara driven till att återupprätta Tigana svängt till att istället försöka påverka den politiska framtiden på halvön. Han liknar på så sätt Brandin - båda två har vidgat sina vyer från hämndbegär till att omfatta större politiska projekt. Alessan har dragit slutsatsen att båda tyrannerna - Brandin och Alberico - måste neutraliseras, för att säkra ett framtida, fritt, enat rike som kan stå emot invasioner. Denna omsvängning är inte oproblematisk för honom - hans mor ser det till exempel som ett direkt förräderi mot den tiganesiska saken. För henne finns bara Tiganas förlorade namn.

Det är lätt att sympatisera med Alessan, och han är onekligen hjälten i boken. Men hans motiv är sannerligen inte solklart goda. Förutom för Tigana har erövringen av tyrannerna faktiskt åstadkommit viss stabilitet i regionen. De förr ständigt krigande provinserna är säkrare än på länge. Handeln österut och västerut tycks ha ökat. Och det är knappast heller en modern demokrati Alessan företräder - även om det inte sägs rakt ut så antyds det nog att ett framtida enat rike skall vara enat under just honom. För folket på halvön handlar det alltså snarast om att välja mellan att leva under förtryckande stadsstater, förtryckande kolonisatörer, eller en förmodat faktiskt (åtminstone på längre sikt) lika förtryckande kungamakt. Alessans enda egentliga rättfärdigande är att halvön skulle bli "fri" - men hur många liv är denna ganska chimära "frihet" egentligen värd? Så även min syn på Alessan har förändrats. På sätt och vis håller jag med hans mor. I en senmedeltida värld av diverse grymheter finns det ett enda dåd som sticker ut som alldeles extra grymt, och det är Brandins folkmord. Kanske borde Alessan fokusera mer på att återupprätta Tigana än på sina grandiosa planer på ett framtida rike.

Alberico

Alberico är en klassisk skurk i att han är makthungrig, osympatisk och rå. Hans mål med erövringen är till skillnad från Brandin och Alessan inte att bygga något, utan endast att skapa sig en maktbas varifrån han kan lansera en inrikespolitisk kampanj i sitt hemland. Han bryr sig inte ett dyft om halvön eller dess folk, och är ytterst pragmatisk. Till skillnad från Brandin härskar han med mestadels fruktan, och avrättar exempelvis politiska meningsmotståndare (samt anhöriga till dessa) på löpande band. Alberico är allt man tänker sig när man föreställer sig en tyrann.

Men. Han har inte begått folkmord. Han tycks vara villig att lämna saker i fred, så länge han bara accepteras som härskare. Och att han är okarismatisk kan inte spela någon roll när man utvärderar hans gärningar. I ett val mellan Alberico och Brandin hade mitt femtonåriga jag valt Brandin, men sjutton år senare skulle jag motvilligt välja Alberico, just eftersom Brandins brott är så mycket mer förskräckligt.

För mig kommer som man kan se ovan allt tillbaka till vad Brandin gjorde mot Tigana. Boken är nog egentligen tänkt att ha detta som startpunkt, och sedan öppna läsaren för tankar om hur halvön borde utvecklas, men vissa dåd kan inte förlåtas. Att Brandin utrotar själva namnet Tigana är visserligen hemskt, men för mig är det faktiskt värre hur totalt hänsynslös han är mot själva befolkningen och den döende tiganesiska kulturen. Brandin ångrar aldrig detta, inte ens när han svängt i en mer framtidsoptimistisk riktning. Med Alberico kan man visserligen förvänta sig förtryck och elände om man gör motstånd, men han är åtminstone rationell i vad han gör. Jag kan tänka mig få saker värre än en härskare av Brandins kaliber som så uppenbart låter sig styras av sina mest basala drifter.

Alessan är av de tre antagligen det bästa alternativet trots allt, men det finns egentligen inga tecken på att hans styre kommer att leda till några större förbättringar. Rättfärdigandet av hans frihetskrig resulterar snabbt i olösliga frågor: Hur mycket mer blod är Tiganas återupprättande värt? Hur mycket för halvöns framtida oberoende? För seger över tyrannerna? Ingen vet.

Men till de som satt kvar på Tahrir Square i Kairo när diktaturens kreatur angrep sänder jag ett innerligt tack. Ni ingav ett hopp om att tyrannier kan störtas, även i den ytterst verkliga världen.

Nowadays everybody want to talk like they got something to say, but nothing comes out when they move their lips - just a bunch of gibberish, and motherfuckers act like they forgot about Kay.  --Eminem

Det finns fantasyförfattare som rör sig lite i utkanten av genren, som inte riktigt tycks existera i samma sociala sammanhang som övriga. Guy Gavriel Kay är en sådan författare. Det är svårt att egentligen förstå varför hans böcker ofta tenderas att förbigås då man diskuterar fantasy, för handlingen i dem är verkligen inte speciellt olik annat i fantasygenren. Det rör sig om kungar, krig, kärlek och magi. Ändå är det något fundamentalt som skiljer Kay från andra författare i fantasyns mittfåra, som Jordan, Martin, Erikson med flera. Det är som att Kay har ett helt annat anslag, och skriver av helt andra orsaker. Klart är i alla fall att tonen i hans böcker är helt unik, och han är en skickligare stilist än samtliga ovanstående.

Kays böcker utspelar sig med några få undantag i en parallellvärld till vår. Hans världsbygge skiljer sig därmed fundamentalt från andra projekt, eftersom hans miljöer lånar friskt från verkliga historiska situationer. The Lions of Al Rassan är en omskriven version av legenden om El Cid i morernas Spanien. The Sarantine Mosaic handlar om en annan version av kejsare Justinian I i Konstantinopel. Och hans senaste bok, Under Heaven, utspelas i en version av Kina under T'ang-dynastin.

Det finns mer som förenar alla hans böcker, som annars med ett par undantag är fristående romaner. Som genomgående tema behandlar de förgänglighet, både i det stora och det lilla. Många av romanerna är djupt nostalgiska. Ofta rör det sig om riken som är på väg att falla sönder, där en kultur befinner sig i en brytpunkt. Kay skiftar vilt mellan det storskaligt episka och det djupt personliga. Små berättelser om karaktärer ointressanta för huvudintrigen varvas med betraktelser av samma typ som i historiska krönikor. Kay är fascinerad av hur historia skrivs, och hur en sanning etableras i efterhand. I en bisats kan han plötsligt beskriva hur det skeende läsaren upplever kom att betraktas hundratals år senare. Han är också en av ytterst få fantasyförfattare som lyckas göra sina böcker allmängiltiga, genom att de har något att säga utanför genrens ramar. Hans efterord till Tigana förklarar något om detta.

Detta blev en väldigt lång inledning till min recension av Under Heaven, men om man skall skriva om en av Kays böcker är det omöjligt att inte sätta den i relation till de övriga. För fallet Under Heaven reagerade jag specifikt på hur Kay har utvecklat sitt tema under åren. Hans första roman av denna typ var Tigana som i och för sig var en tajt berättelse (och är fortfarande den bok som har den vassaste intrigen), men om man jämför dess miljöskildringar med till exempel The Sarantine Mosaic står den sig slätt. På senare tid tycker jag att Kay förutom att förfina sina miljöskildringar också alltmer har gått ifrån ett klassiskt roman-upplägg med tydlig början och slut. Hans två senaste romaner inom "historisk fantasy" - Under Heaven och Last Light of the Sun - reflekterar detta. Om man förväntar sig en intrig i likhet med Tigana eller A Song for Arbonne riskerar man alltså att bli missnöjd, vilket lite var fallet när jag läste Last Light of the Sun. Jag har emellertid omvärderat denna bok i efterhand, och kommit fram till att det Kay gör nu är mycket intressantare - det faktum att han utvecklas genom att experimentera med själva dramaturgin gör honom i mina ögon ännu större.

Även om hans stil har drag av sentimentalitet så är det omöjligt att värja sig mot det stora vemodet i hans böcker, och det är just själva stämningen som är behållningen i Under Heaven. Kays unikhet är något att glädjas över, när så många av hans kollegor tycks skriva efter i stort sett samma mall. Det är alltid svårt att ranka författare, men på min lista över de bästa i genren hamnar Kay någonstans i den absoluta toppen. Under Heaven är bara ytterligare ett bevis på att han förtjänar att vara där.