Jordan och kvinnorna

February 13th, 2011 § 2 comments § permalink

Jag nämnde för ett tag sedan att jag hade planer på att skriva lite om Robert Jordans mastodontlika Wheel of Time, i väntan på den allra sista delen. Det här blir mitt första inlägg av denna sort, och kommer att behandla könsfrågan i Jordans värld.

Man skulle kunna skriva avhandlingar om könsfrågor i Jordans serie. Serien är ju för det första i nuläget 11362 sidor lång, med ett persongalleri bestående av 2387 karaktärer upp till och med The Gathering Storm, och är författad över en period av mer än ett kvarts sekel. En relativt stor del av denna enorma textmassa rör konflikter mellan män och kvinnor, och det blir min allra första observation: i seriens värld pågår ett könskrig. Från den allra minsta skala till den allra största råder det konstanta maktkamper mellan män och kvinnor. Naturligtvis är serien även full av samkönade maktkamper, men från konflikten mellan kvinnornas råd och borgmästaren i Emond’s Field, till konflikten mellan The Dragon Reborn och The Amyrlin Seat, så genomsyras hela handlingen av könsmotsättningar. Detta speglas ända in i Jordans metafysik, där kvinnor och män har tillgång till helt olika typer av magi, som fungerar på helt olika sätt.

Min andra observation är att serien är uppenbart sexistisk. Jordan är persongalleriet till trots inte en stor karaktärstecknare – hans karaktärer är ofta stereotypa, och ofta är dessa stereotyper just könsditon. Den absolut överväldigande majoriteten av kvinnliga karaktärer framställs som sluga och manipulerande, och på samma sätt är de allra flesta manliga karaktärerna överbeskyddande manschauvinister. Detta problematiseras inte över huvud taget av Jordan, utan det tycks snarast som han faktiskt anser att han ger en realistisk bild av kvinnor och mäns natur. Han har också fällt en del ytterst märkliga uttalanden om detta, som jag dock tyvärr inte hittar någon länk till.

Tecknen på sexism finns precis överallt om man letar. Från konkreta detaljer (som Rands tre fruar, vilket ter sig som en gubbsjuk fantasi) till det genomgående stereotypa karaktärerna (se ovan). I stort sett alla karaktärer reduceras förr eller senare till sitt kön. För de tre manliga huvudkaraktärerna Rand, Perrin och Mat innebär detta att de lär sig att leva upp till sitt öde som ansvarsfulla och goda ledare/beskyddare. För de kvinnliga huvudpersonerna innebär det att de skakar på huvudet, kallar männen “woolheads” och fortsätter smida ränker. Ytterst sällan hamnar kvinnor och män på samma sida i vardagliga konflikter – det är som om alla i världen åtminstone delvis hyser lojalitet till just sitt kön. Det finns extremt få exempel på män och kvinnor som beter sig sympatiskt mot varandra, och som inte samtidigt är romantiskt involverade (och ärligt talat, inte ens i sådana fall är det speciellt vanligt).

Givet denna tydliga sexism kan det vara lockande att skriva av serien direkt, men det vore emellertid synd. Om detta vore den enda slutsatsen skulle jag knappast heller bry mig om att skriva detta. Det finns nämligen en annan sida av saken, vilket för mig till min tredje observation.

Det gigantiska persongalleriet innehåller en stor mängd riktigt starka kvinnor, och vad som är ännu mer spektakulärt är att Jordans värld i stort sett är ett matriarkat. Under en lång period har kvinnor haft monopol på magi, vilket har lett till att de kvinnliga magikerna har etablerat ett slags kontroll över världens riken. Även dessa riken styrs relativt ofta i sin tur av kvinnliga monarker. Kvinnor har alltså i Jordans värld en förhållandevis stark ställning om man jämför med många andra fantasyvärldar. Han undgår därmed kardinalsynden att endast behandla kvinnor som undantag, eller att inkludera kvinnliga karaktärer endast som alibin. The Wheel of Time klarar till exempel Bechdel-testet alldeles galant, vilket man verkligen inte kan säga om alla fantasyserier.

Det är också intressant att Jordan har blivit kritiserad för att alla hans kvinnliga karaktärer är manshaterskor. Detta stämmer förvisso till viss del (se ovan), men jag tror faktiskt en del av denna kritik kommer sig av att han skriver om en värld där det kvinnliga könet är dominant. Han lyckas också göra detta på ett trovärdigt sätt – det är sannolikt att i en värld där kvinnor har monopol på magi så skulle det finnas könsorättvisor mot män, eller åtminstone inte finnas samma manliga hegemoni som vi är vana vid. Delvis tror jag att det är denna avsaknad som provocerar, och då provocerar speciellt manliga läsare. När exempelvis kvinnliga magiker arbetar för att kontrollera Rand så upplevs de som onda häxor, men deras motiv kan förstås när man inser att institutionen de tillhör är samhällsbärande. Vi är så ovana vid att en allt igenom kvinnligt definierad institution har denna roll, vilket gör att det möjliga rättfärdigandet av deras handlande liksom försvinner. Jordan är själv inte till mycket hjälp här – han är klart och tydligt på samma sida som Rand och de andra grabbarna.

För att sammanfatta kan man kan alltså säga att Jordan utmanar rådande könsstereotyper, även om hans karaktärer i sig är stereotypa. Givet Jordans uttalanden är det inte speciellt troligt att detta är ett avsiktligt budskap, men texten bör tala för sig själv. Detta leder till en intressant konflikt i själva texten – här finns på många sätt en intressant analys att göra, men man får kämpa mot själva författaren själv för att få fram den.

Towers of Midnight

November 15th, 2010 § 1 comment § permalink

Den näst sista delen i det episka mastodontprojektet The Wheel of Time av Brandon Sanderson/Robert Jordan heter Towers of Midnight och fortsätter där The Gathering Storm slutade. Det framgår snabbt att The Gathering Storm inte var en enstaka lyckoträff, utan att Sanderson faktiskt kommer att ro hem serien på ett briljant sätt. Sanderson är en bättre författare än Jordan någonsin var, vilket framför allt märks på att han är en mycket mer effektiv berättare. Utan att handlingen någonsin känns forcerad samlar Sanderson ihop huvudkaraktärerna, knyter ihop sidointriger och sätter upp sina pjäser för en sista spelomgång. Till den avslutande fjortonde (!) delen lämnas förutom huvudintrigen endast ett fåtal öppna sidospår, som alla gott och väl kommer att kunna hanteras inom sidantalet av en normal Wheel of Time-roman.

Att läsa Sanderson är som att se serien leva upp till sin potential. Jordan var en mycket kompetent världsbyggare, men hans karaktärer var stundtals frustrerande att läsa, och man förstod sällan deras motivationer. Sandersons böcker framstår som en islossning i och med att hela persongalleriet verkar släppa sina pretentioner och småaktiga gnällande och börjar bete sig som vuxna människor. För att vara rättvis mot Jordan kan man möjligen tillägga att en viss del av denna effekt säkert var planerad från första början, framför allt Rands omvälvning i slutet av The Gathering Storm. Dramaturgiskt har detta fungerat perfekt – Sandersons böcker har sammanfallit med ett skeende i berättelsen där huvudkaraktärerna lever upp till det ansvar deras roller kräver, och reser sig från sina lägsta punkter. Det är bara synd att dessa lägsta “punkter” drogs ut till sex hela böcker.

Jag känner plötsligt att jag har mycket att skriva om Wheel of Time. Det är en fantasyserie som har varit närvarande i mer än halva mitt liv, och som har gått från att vara det coolaste jag läst när jag var sexton-sjutton till att bli en utdragen plåga som jag bara velat ta mig igenom mellan 20 och 30, för att slutligen mynna ut i något som verkar bli en fantastisk avslutning. Kanske kommer jag i framtida blogginlägg bearbeta en del av mina tankar i väntan på A Memory of Light, planerad att släppas tidigt 2012. Andra projekt att genomföra under 2011 kan vara att se om Sandersons egna böcker är lika bra som hans två Jordan-romaner. Jag tänker börja med den första delen av hans Mistborn-serie, inhandlad i samband med Towers of Midnight förra helgen.

En samlad storm

November 6th, 2009 § 1 comment § permalink

Herrejävlar.

Jag har nu precis läst ut del tolv av den episka fantasyserien Wheel of Time, en serie som nu fortgår efter dess författares död. The Gathering Storm må vara en generisk och lam titel, men boken överaskade mig enormt. Vem hade trott att Brandon Sanderson kunde andas så mycket nytt liv i den ganska trötta och stagnerade serien?

Sedan den episka avslutningen i Lord of Chaos (del sex!) har serien ärligt talat varit ganska medioker, full av sidointriger som kunde kapats till förmån för bättre tempo. I de senaste delarna (låt oss säga från Winter’s Heart och framåt) har det märkts att Robert Jordan har velat knyta ihop sina trådar, men han har haft enorma problem med detta. Följden har blivit att en del trådar har fortsatt dra ut på tiden (enandet av White Tower, Perrins evighetsquest för att rädda Faile) medan andra har blivit nästan summariskt avklarade utan att få nå mer tillfredsställande naturliga upplösningar (renandet av Saidin, Daughter of the Nine Moons, det plötsliga fokusskiftet mot Tarmon Gaidon i slutet av Knife of Dreams). Det har känts som att Jordan dels har tappat känslan lite grann, och dessutom fått panik när han insett att något måste göras för att ro serien i hamn.

Jordans tragiska död häromåret ställde allt på sin spets. Brandon Sanderson blev utvald att med hjälp av hans anteckningar och instruktioner slutföra serien i en bok – en enormt svår uppgift som hade varit omöjlig att klara av. Nu är det sagt att det blir tre böcker (två till efter The Gathering Storm) och det är en siffra jag faktiskt kan tro på.

Så vad har då Sanderson lyckats med? Jo, han har fört tillbaka en naturlig pacing till serien. I The Gathering Storm händer det mycket, och ingenting av det känns framhetsat. Knife of Dreams fick jag stundtals nästan tvinga mig igenom, medan The Gathering Storm genomgående är en gedigen läsupplevelse. Det är dessutom så att jag faktiskt får tillbaka viss sympati med de ofta barnsligt revirtänkade karaktärerna – Rand, Egwene, Nynaeve och till och med Cadsuane verkar stundtals helt vettiga. (Detta är annars en av mina huvudproblem med Wheel of Time som helhet – vuxna människor som beter sig som femåringar). Till slut får också både Rand och Egwene uppleva sina Crowning Moments of Awesome, fast på två helt olika sätt.

Boken sätter på ett föredömligt sätt upp pjäserna för den kommande slutstriden. Om du var redo att räkna ut Wheel of Time, så tänk om. Det här är den bästa boken i serien sedan Lord of Chaos.

Epikens obotliga optimism

March 31st, 2009 § Comments Off § permalink

Vad är egentligen grejen med fantasyförfattare och tidsestimat? George RR Martin har för både den kommande A Dance with Dragons och för den föregående A Feast for Crows en mängd gånger underskattat det arbete han har kvar att göra. Det heter alltid att “oj, jag missade den här deadlinen också, jag hoppas på att ha den klar om ett halvår”. Och nu stämmer Brandon Sanderson, utvald efterföljare och avslutare av Robert Jordans monsterserie, in i kören. Han kommer, trots tidigare löften om motsatsen, att tvingas dela upp den återstående delen i serien i tre böcker. Och den sista kommer att komma ut 2011 (absolut senast sägs det, men vem vet vad man skall tro om detta).

Nåväl, det är egentligen inte beskedet om uppdelningen jag vill diskutera. Faktum är att jag tycker det är ett bra beslut – alla som har läst de senaste delarna av Wheel of Time måste lämpligen ha insett att det inte kommer att fungera att knyta ihop alla lösa trådar (och det finns mängder) i en enda roman. Det som upprör mig är – insåg inte Brandon Sanderson detta? Saknar författare i episk-fantasy-genren självinsikt så till den grad att de är dömda att ständigt missa sina deadlines? Än värre, är de dömda att aldrig lyckas knyta ihop sina berättelser på grund av ett alltför ambitiöst anslag från första början?

När jag läser Sandersons redogörelse om turerna kring beslutet blir jag än mer konfunderad över hur författandet egentligen går till, något som tycks bekräftas även av George RR Martins bloggande. Det verkar som att det är kutym bland bokförlag att helt enkelt beställa en bok på minst x ord, eventuellt sätta en deadline långt fram i tiden och sedan lämna författaren åt sitt öde. Ett år senare, när deadlinen närmar sig, så upptäcker alla plötsligt att det inte kommer att fungera – det är för mycket text för en bok, och vi måste dela upp i flera delar. Fansen vill ha ut något nu nu nu, vi måste ha ut något till julhandeln, det är inte ekonomiskt försvarbart att publicera böcker på tusentals sidor och så vidare. Precis detta mönster visar såväl Sanderson som Martin efter vad de har berättat.

Nåja. Själv är jag mjukvaruutvecklare och har tagit del i och observerat ett antal projekt som glidit i tidsplanen. Och vad det beror på är sannerligen ingen hemlighet, utan något man arbetat aktivt med i denna sfär under decennier. Exempel på typiska riskfaktorer och fallgropar för ett mjukvaruprojekt:

  • Otydliga krav
  • En stor release istället för iterativt och/eller inkrementellt arbete
  • “Scope creep”, dvs tendensen att smyga in extra funktionalitet som inte ingår i ursprungsplanen

Känns det igen? Både Sanderson och Martin tycks ha tagit sig vatten över huvudet när de lovat att leverera en färdig produkt till ett visst datum. Deras böcker är gigantiska, med massor av sidointriger och uppsvällt persongalleri. I alla fall Martin har problem att knyta ihop och gå vidare (Jordan hade det också, juryn sammanträder fortfarande när det gäller Sanderson). Det mest konstiga av allt är kanske att bokförlagen låter dem hållas. Utan att vara författare – skulle det vara så svårt att kräva att få vara en del i processen, att utkräva delmål? Är man så förblindad av författarmyten att man har köpt idén om det ensamma geniet rakt av? I min bransch skulle det vara oacceptabelt att komma dragandes med sådana gigantiska förseningar såpass långt in i projektet (vilket förstås inte innebär att det inte förekommer). Och ofta skulle resultatet bli att skära bort features och releasa snart snarare än att skjuta planen ytterligare. Jag inser förstås att det är svårare att göra något sådant för en roman, men det finns ändå vissa poänger med synsättet. Det är bara att inse – varken Brandon Sanderson eller George RR Martin kommer i sina livstider att skriva Den Perfekta Romanen. Så att leverera någonting som är bra nog borde vara högre prioriterat för dem än det verkar vara. Och lite mer självinsikt skulle inte heller skada.

Avslutningsvis vill jag än en gång hylla Joe Abercrombie, en avslutare av klass. På fyra år kommer han att ha levererat fyra högklassiga romaner innehållande två avslutade berättelser. De innehåller inga komplexa politiska sammanhang, inga myriader av sidointriger och har sparamma persongallerier. Trots detta är romanerna alldeles utmärkta. Se och lär.

The Wheel of Time turns, and Ages come and pass, leaving memories that become legend.

September 17th, 2007 § 2 comments § permalink

Robert Jordan dog 58 år gammal 16 september 2007. Han hann aldrig avsluta sin mastodontlika fantasyserie “The Wheel of Time“, en serie som utom allt tvivel ändrade förutsättningarna för fantasygenren. Hur det i slutändan går med projektet återstår att se men Jordans efterföljare lär fortsätta publicera – George R R Martin (excellent), Steven Erikson (oläst) och Terry Goodkind (klåpare) är några av dem.