Den onde, den onde och den onde

October 28th, 2012 § 2 comments § permalink

(Edit: SPOILERS för Red Country nedan. Be warned.)

Jag tappar snart räkningen på bloggposter där jag hyllar Joe Abercrombie. Jag såg alltså mycket fram emot hans senaste roman Red Country, och blev (som vanligt) inte besviken.

Boken utspelar sig kanske 20 år efter The First Law, och vi får återigen stifta bekantskap med Logen Ninefingers, och så småningom även med hans obehagliga alter ego. Andra gamla bekanta dyker också upp – Caul Shivers (som är den enda karaktär som finns med i såväl The First Law, Best Served Cold, The Heroes och Red Country), Glama Golden, Nicomo Cosca, Carlot dan Eider samt Pike och Zacharus från The First Law.

Berättelsen börjar med en kidnappning, vilket får huvudpersonen Shy South att ge sig ut på jakt tillsammans med sin styvfar Lamb (Logen).  Som vanligt i Abercrombie-världen går allt åt helvete, och karaktärerna kastas in i en spiral av våld, ute i The Far Country – ett laglöst nybyggarland där den starkes rätt råder. Den här boken är bister även för att vara Abercrombie – tortyrscenerna i Best Served Cold och krigsskildringarna i The Heroes hade trots allt någon metod i sin vansinnighet, men i slutet av Red Country finns ingenting kvar att slåss om, och våldsspiralen bara fortsätter. Karaktären Nicomo Cosca, som i tidigare böcker trots allt hade någon slags karisma, presenteras här som en patetisk och tragisk figur, reducerad till den cyniske legoknekt han egentligen alltid varit. Även Logens våldsamma sidor framställs utan förhärligande.

Mot detta står Shy South och advokaten Temple, som båda representerar någon form av anständighet. Till slut lyckas de faktiskt överleva, och till och med skapa något bättre, vilket inte alltid är fallet i Abercrombies värld. Slutet är alltså förhållandevis hoppingivande.

Berättelsen är väldigt starkt inspirerad av den amerikanska Västern – så mycket att det ibland stör. Vissa scener känns skrivna snarare för sexskjutare än knivar och svärd, vilket ger ett något skevt intryck. Romanen är så gott som en pastisch av Västern-genren. Här anas också inspiration från Heart of Darkness, när sällskapets jakt efter kidnapparna för dem djupt in i vildmarken bortom all civilisation.

Den övergripande berättelsen handlar denna gången mindre om kampen mellan Bayaz och Khalul, och mer om den civilisationsprocess som The Far Country utsätts för. Världen utvecklas till skillnad från andra fantasyvärldar i svindlande takt, och vid tiden för Red Country har såväl tryckpress som kanoner och ångmaskiner uppfunnits. Världen tycks alltså närmast stå på gränsen för upplysning.  Civilisationsprocessen framställs förstås som det råa maktspel den är, men den stundtals klichémässiga civilisationskritik som finns i så mycket fantasy är här mer komplex. Abercrombie framställer såväl civilisationen som bristen på den naket och utan illusioner, men landar nog ändå till slut på upplysningens sida.

Det här är en mycket bra bok, med några få invändningar som jag nämnt ovan, och ingen  fantasyentusiast bör missa att läsa Abercrombie. Hans pågående dekonstruktion av fantasygenren är absolut nödvändig läsning. Den är såväl underhållande som djuplodande, även om man bortser från metaperspektivet och vad den säger om genren. Om jag tvingades välja skulle jag nog ranka The Heroes högre än Red Country, men det är egentligen oväsentligt. Mer läsvärt än så här blir det inte.

Hjältar, finns dom?

February 3rd, 2011 § 2 comments § permalink

The Heroes är ytterligare ett fristående alster skrivet av den briljante Joe Abercrombie. Efter den fantastiska trilogin The First Law och den nästan lika fantastiska fortsättningen Best Served Cold återvänder handlingen till Norden, där två arméer under tre dagar slåss om en kulle utanför en oansenlig by. På kullen finns en stencirkel som kallas för just “The Heroes”, som utgör de enda hjältarna i den för Abercrombie typiskt svartsynta men underhållande berättelsen.

Det finns så mycket som är bra med den här boken, så jag kan lika gärna börja med att räkna upp vad jag kommer på.

  • Dispositionen är utmärkt. Det är kutym i fantasygenren att en bok eller serie måste spänna över en lång tidsperiod, med karaktärsutveckling, politiska intriger och en episk förgrundsberättelse. Jag kan på rak arm inte komma på något annat exempel på en fantasybok som så tydligt bryter mot detta. Även Abercrombies tidigare alster har följt den gängse konventionen. The Heroes utspelar sig på en enda plats under tre dagar, vilket känns som ett friskt grepp.
  • Känslan av våld och smutsigt krig är påtagligt och otäckt närvarande. Det är död och förstörelse, blandat med småaktighet och ändlös väntan. Bilden som tecknas av kriget känns trovärdig.
  • Karaktärer från The First Law och Best Served Cold dyker upp, lite annorlunda, lite förändrade. Detta knyter ihop Abercrombies böcker på ett föredömligt sätt. Ett av återseendena, Bremer dan Gorst, är inte alls vad jag väntade mig. Den enda som verkar vara exakt den samma är Bayaz.
  • Bayaz blir förresten mer och mer en Magnificent Bastard. Han är en manipulerande trollkarl som hellre använder guld än magi för att uppnå sina mål. Konflikten mellan honom och Khalul är själva huvudintrigen i Abercrombies värld, och de senaste två böckerna har närmast varit nedslag på olika ställen där denna konflikt intensifierats. Ramberättelsen gör det intressant att läsa böckerna för hängivna fans, men är inte nödvändig för att njuta av dem.
  • Abercrombie är duktig på att hitta en röst för sina karaktärer. Ofta knyts respektive tråd ihop i slutet genom upprepning av tankar från inledningen. Denna teknik känns igen från framför allt Logen Ninefingers och Glokta från The First Law. Spänningen hålls ofta vid liv genom att man inte vet om karaktärerna är förmögna att förändras eller inte. Ibland lyckas de, och ibland faller de tillbaka i gamla spår. Även om man vet att Abercrombie inte brukar ha död på sina huvudpersoner så lever därmed berättelsen in till de allra sista sidorna.
  • Ett tema som hänger kvar är hur otroligt lockande våld är som lösning på problem, och hur svårt det är att förändra sig. Logen och Shivers försökte båda, men misslyckades. I denna bok visar till och med Black Dow, som var kanske den elakaste av alla i The First Law, tecken på att vilja ändra sig. Men, som han konstaterar, när ens händer väl har blodats ned är det nästan omöjligt att tvätta dem rena. Curnden Craw råkar ut för samma sak i The Heroes, när han försöker men inte lyckas pensionera sig från krigargörat. Detta tema är centralt för hela Abercrombies övergripande berättelse, och finns på första sidan i den allra första boken: “The blade itself incites to deeds of violence”. Det är typiskt för Abercrombie att skriva detta på näsan på läsaren, bara för att senare ytterligare befästa samma budskap genom själva berättelsen. Jag gillar detta grepp starkt.
  • Precis som i The First Law får man nöja sig med de små segrarna – prins Calder som efter att ha blivit en marionett åt Bayaz väljer att skona sin bror och lämna över makten till honom, eller när Finree i likhet med Glokta lyckas få betalt för sina uppoffringar i Bayaz’ tjänst. Detta hindrar boken från att bli ett vältrande i elände och cynism (se: Bakker).

Jag skulle kunna fortsätta med detta ett tag till, men kan bara avsluta med att konstatera att The Heroes är en fantastisk bok. Rent litterärt är det förmodligen Abercrombies bästa hittills, även om jag ändå måste ranka den under The First Law, på grund av att den egentligen bara fortsätter att hamra in budskapet. Tydligen har Abercrombie nyligen tecknat kontrakt för ytterligare fyra böcker, vagt planerade som en till fristående roman följd av en ny trilogi. Bring it, säger jag.

Slutligen måste jag ge ett hedersomnämnande till min favoritkaraktär, den nästan komiskt omoraliske korpral Tunny, som gjort till sin specialitet att förrika sig på krig. Inget dåd är för småaktigt när det kommer till att tjäna lite slantar. Ändock revanscherar han sig till slut, och när hans sergeant beskriver honom känns det som en sammanfattning över hur armén och kriget ständigt lever vidare:

Lord marshals are temporary in nature,” explained Forest, gesturing at Tunny, “but corporals? Corporals are eternal.

Best Served Cold

June 29th, 2009 § 1 comment § permalink

Årets mest efterlängtade bok är Best Served Cold av fantasyvirtuosen Joe Abercrombie. Jag fick tag i den ganska tidigt då Akademibokhandeln i Lund till min förvåning hade tagit in ett exemplar. Efter att ha plöjt igenom den kan jag bara bekräfta att den uppfyller mina högt ställda förväntningar.

Om The First Law var Unforgiven i fantasyversion, så är väl detta Kill Bill. Vår hjältinna är legosoldaten Monza Murcatto, som förråtts och lämnats för död. Hämnd utlovas och utkrävs, av samtliga skyldiga och mer därtill. Och konsekvent med Abercrombies tidigare verk så visar sig smaken av hämnd snart vara betydligt bittrare än vad man har tänkt sig.

Vad som förvånar mig lite grann är att det finns en bakomliggande större intrig som får ganska mycket utrymme. Monzas eskapader i Styria drar in henne i affärer med banken Valint och Balk, som trogna läsare känner till från The First Law. Utan att utlova en episk fantasyserie sätter Abercrombie ändå upp en pågående berättelse om kriget mellan Profeten och Bayaz, något vi antagligen kommer få se mer av i kommande böcker.

Svärtan är kvar, och möjligen skulle man kunna hävda att Best Served Cold slutar ännu mörkare än The First Law. Abercrombies värld är hård, och tuggar upp och spottar ut idealister på löpande band. De som klarar sig bäst är de cyniker som ändå lyckas behålla små spår av mänsklighet. Monza är en av dessa.

Det är för övrigt glädjande att ett av de få problemen jag hade med The First Law – bristen på trovärdiga och intressanta kvinnoporträtt – här är åtgärdat. Även bortsett från Monza själv finns det gott om kvinnor i olika roller.

Slutet levererar både frågor och svar, också detta konsekvent med tidigare böcker. Det totala intrycket blir kanske något mindre drabbande än trilogin, men det beror snarare på en självvald avgränsning med en fristående roman, och på ett tema som är mer isolerat och mindre storslaget. Det är bara att buga sig och hoppas att Abercrombie kan fortsätta leverera högkvalitativ fantasy i samma enorma tempo. Ingen blir lyckligare än jag om så blir fallet.

The first law

July 30th, 2008 § Comments Off § permalink

Den senaste i raden av lästa fantasyserier är numera Joe Abercrombies “The First Law”. Serien är en avslutad trilogi, även om fortsättningar i samma värld tycks vara på väg. Då många fantasyförfattare verkar kunna öppna starkt har Abercrombie därmed bevisat att han även klarar av att avsluta vad han påbörjat, något som även författare i George RR Martins kaliber har svårigheter med.

Trilogin består av böckerna The Blade Itself, Before They Are Hanged och Last Argument of Kings, och är ett utmärkt exempel på den “dark and gritty” fantasy som de senaste åren har kommit på modet med ovan nämnda George RR Martin som främsta pionjär. Jämfört med Martins berättelse är Abercrombies tunnare, med mindre världsbyggande och mer sparsamt persongalleri, något som kompenseras med intensivt tempo och en brutal cynism i persontecknandet. Jag skulle vilja säga att Abercrombies böcker är ett frontalangrepp på själva mallen för high fantasy – berättelsen är upplagd i det klassiska formatet med de vanliga elementen (tjurig trollkarl, pojke blir till man, fjärran resa i okända länder) men själva skildringen är rensad från allt krimskrams – det finns inga goda människor, bara olika stadier av röta.

Beskrivet på detta vis kanske det hela låter som en dyster historia, men allt är uppblandat med en slags galghumor som gör läsningen till ett nöje. Otroligt nog fattar man sympati för de trasiga huvudpersonerna som egentligen är skoningslösa mördare (och ibland ännu värre). Rekommenderas varmt.

(Avslutningsvis vill jag även rekommendera den här essän på Vetsaga som analyserar serien lite djupare. Läs dock böckerna först.)