Varför Game of Thrones har misslyckats

June 5th, 2012 § 1 comment § permalink

Jag hade en bloggpost nästan färdigskriven om varför Game of Thrones som TV-serie har misslyckats. Efter detta såg jag emellertid “Blackwater” – avsnitt 9 i säsong 2, vilket gjorde att min inställning ändrades något. Istället för att bara lista skäl till varför jag inte tycker Game of Thrones har levt upp till sin potential tänker jag därför även diskutera vad som faktiskt fungerat, och varför det ogillande som spridits framför allt från fans av bokserien är missriktat.

Magnus på Piruett har tidigare skrivit en post om varför Game of Thrones har misslyckats, som jag tänker följa upp här. Magnus fokuserar på könsperspektivet, vilket jag också kommer att beröra. Jag menar dock att TV-serien har misslyckats på fler nivåer än så.

Denna post kan ses som en uppföljning på min tidigare post om Game of Thrones, som jag skrev efter att ha sett de första avsnitten. När jag nu sett två säsonger tycker jag att det finns tillräcklig grund för att kunna bedöma serien som helhet. Jag har förstås läst bokserien, och tycker den är fantastisk. Jag vill stryka under att jag absolut inte har något emot att ändringar görs till TV-serien. Jag är generellt av åsikten att anpassningar till andra format kräver grundläggande revideringar där inte alltför stor respekt visas källmaterialet, utan fokuset ligger på att få fram samma grundstämning.

Nog snackat. Här presenterar jag nu rakt av listan på de problemen jag har med TV-serien:

  • Titillation. Den obefogade mängd nakna bröst som visas blir ett problem, när detta används i var och varannan scen. Jag är inte emot naket, men seriens försök att lätta upp scener med infodumpar med lite naket tar sig stundtals helt absurda uttryck. Den mest beryktade scenen torde vara Littlefingers monolog i ep 7 säsong 1, där Littlefinger förklarar sina motiv mot bakgrund av lesbiskt sex. Grejen är att jag tycker själva monologen är bra – den är bra skriven och förklarar vem Littlefinger är (må vara att den berättar snarare än visar), men scenen blir ändå helt bisarr. Och detta är bara ett av många exempel.
  • Klumpiga infodumpar och övertydlighet. Allting skrivs tittaren på näsan. Kolla scenen nedan, där Littlefinger påminner Ned om sigillet för Catelyns släkt. Detta är så uppenbart riktat inte till Ned utan till tittaren att hela flytet i dialogen försvinner.

    (När infodumpar kombineras med titillation får man fenomenet som har benämnts sexposition, som till exempel i Littlefinger-scenen jag skrev om ovan.)

  • Stolpig dialog. Det finns inget flyt i språket, och manuset har hakat upp sig i någon slags teatralisk engelska som inte alls passar tonen från böckerna. Detta gäller speciellt de karaktärer som i böckerna beskrivs som kvicka, verbala och/eller humoristiska. Tyrion och Littlefinger är de främsta exemplen. Peter Dinklage försöker attackera det stolpiga språket genom att införa en underton av ironi, men detta lyckas bara halvdant. Det känns fortfarande som han läser repliker snarare än snackar. Jag tycker faktiskt det är extremt konstigt att han fått så mycket beröm, när han exemplifierar TV-seriens största misslyckande. Det är i och för sig inte hans fel, men ändå. För exempel med Littlefinger, se scenen ovan.
  • För mycket folk. I säsong två blir det uppenbart att mängden karaktärer och platser är en bromskloss. Varje karaktär får så lite tid att det är svårt att bygga upp personligheter. TV-serien hade behövt klippa mer liberalt i källmaterialet för att lyckas med detta, och då pratar jag om beslut i stil med att ta bort även stora roller. Ett problem för serien är att Daenerys är totalt bortkopplad från allt annat, liksom mestadels Jon. Detta är ett problem till och med i bokserien, och blir mycket tydligare på TV. Det är ingen tillfällighet att det bästa avsnittet på två säsonger (“Blackwater”) fokuserar helt och hållet på en enda plats.
  • Utsmetning av karaktärsbågar. I sin iver att visa nyanser av vissa karaktärer så introducerades en hel del i säsong ett som hade kunnat vänta. Ta t ex Jaimes berättelse i Storm of Swords, där vi äntligen får hans version. Hans resa är en revansch för karaktären. Nu har emellertid TV-serien redan givit hans version av Aerys, så det finns ingen egentlig resa att göra.

Allt detta är exempel på varför jag tycker att TV-serien kunde gjorts bättre. Jag tycker nu att det är uppenbart att det hade krävts djärvare val än vad som hittills gjorts för att åstadkomma detta. Berättelsen hade behövt omarbetas mer, eftersom TV-mediet är så mycket mer klaustrofobiskt än fantasyböcker. Detta är förstås ett känsligt kapitel, och många punkter på min lista har säkert sina förklaringar.  Jag kan dock för allt i världen inte förstå varför man valde som man gjorde med manuset. Om man ska göra “Sopranos i Midgård”, då borde man hämta inspiration för dialogen i Sopranos, inte i Sagan om Ringen. Detta misstag är nog det som stör mig allra mest.

Dock, och detta är en viktig invändning. Jag håller inte alls med de som stormar mot diverse ändringar i böckerna – allt ifrån casting av utomeuropéer, till klagomål på att scener inte presenteras som i böckerna. Ta som exempel House of the Undying. De flesta bok-fans verkar vara helt i uppror över att det inte fanns fler profetior, att vi inte får se Rhaegar och Elia, och så vidare. Jag var dock ganska nöjd med denna scen. Den fångar den utomvärldsliga känslan, och att introducera fler trådar i detta skede, och fler karaktärer, är absolut inte vägen att gå. TV-serien lyckas faktiskt ge Daenerys ett bra avslut i Qarth. Hon öppnar valvet och hittar ingenting, och lär sig av detta att under ytan är paradisliknande Qarth precis som alla andra platser. Hon har växt, och blivit lite mindre godtrogen.

Likaså med Jons berättelse. Kring denna har det klagats på att det intensiva samspelet mellan Qhorin och Jon tagits bort, och det framgår aldrig klart om Jon dödar honom i självförsvar, som en del av en infiltrationsplan, i vredesmod eller för att han börjat känna lojalitet med wildlings. På sätt och vis tycker jag dock att serien lyckas bättre än böckerna – Qhorin drar sig intill Jon och viskar “I am the Watcher on the Wall”, och visar vad uppoffring innebär – vad det betyder att svära sitt liv till the Night’s Watch. Och på samma sätt som Daenerys så växer därmed Jon i och med lärdomen.

Jag kommer (förstås) att fortsätta titta på Game of Thrones. Det är inte den bästa TV-serien jag sett, men mitt intresse för bokserien är så stort att det inte spelar någon större roll. Nu hoppas jag egentligen att producenterna vågar vika av mer från böckerna än vad de hittills gjort. Tyvärr är det antagligen för sent att göra något åt dialogen, då den blivit en del av seriens identitet. Jag får fortsätta titta på den här lite kantiga pulp-varianten av A Song of Ice and Fire, och vara glad över vad jag får. Sämre kunde det vara.

Mina första intryck av Game of Thrones

April 25th, 2011 § 1 comment § permalink

(FETA bok- och TVspoilers nedan, be warned.)

Efter att ha sett de två första avsnitten av Game of Thrones så svävar jag fortfarande lite i osäkerhet kring hur bra serien egentligen kommer att bli. Serien är absolut solitt hantverk, och det finns egentligen ingenting som stöter bort mig. Å andra sidan är jag inte heller överväldigad. Jag är förstås färgad av böckerna, vilket gör att jag börjar misstänka att jag aldrig någonsin kommer att kunna bilda mig en distanserad åsikt.

Det finns förstås olikheter från boken, men detta är egentligen småsaker. En del är lite märkliga, som att Catelyn ter sig mer impulsiv och virrig – hennes politiska ådra från böckerna har inte kommit fram. Det finns ett antal scener som möjligen gjorts lite mindre slagkraftiga än vad de kunde varit, och för någon som inte läst böckerna kan jag se hur mängden karaktärer kan ställa till det.

Castingen är överlag bra, till och med utmärkt. Daenerys är  inte som jag föreställt mig henne, men det ska bli intressant att notera hur rolltolkningen utvecklas. Min favorit än så länge är Jaime, som jag tycker stämmer klockrent med böckerna. Men detta spelar mindre roll än det jag insåg efter att ha sett avsnitt två: serien kommer att stå och falla med hur Peter Dinklage klarar av Tyrion.

Jag tror inte man kan överskatta hur viktig Tyrion är för berättelsen. Han är i de två första böckerna läsarens enda länk in i Lannister-familjen. Han är också den som i mångt och mycket tolkar skeendet för läsaren – övriga huvudkaraktärer är barn och/eller Starks, och eftersom de är främlingar i King’s Landing uppfattar de saker och ting ur ett mycket snävt perspektiv. Tyrion öppnar upp för en mer övergripande bild och blir kittet som för handlingen framåt, speciellt efter Eddards död. Detta i kombination med hans komplexa karaktär (dvärgväxt, dysfunktionell familj, sardonisk och cynisk men med ett slags pragmatiskt patos) gör honom i mina ögon till huvudpersonen (i den mån det finns en sådan) för de tre första böckerna.

Han är också en karaktär som är svår att gestalta på TV. Det är helt enkelt oerhört lätt att det blir buskis av en sarkastisk dvärg med omättlig sexuell aptit. Å andra sidan, om nyanserna av Tyrion från böckerna verkligen kommer fram, då kommer det bli klart för alla som tittar att detta inte är ordinär hjältefantasy, utan något annat. Om serien hanterar Tysha/Shae och Tyrions relation med sin familj på ett bra sätt kommer detta att lyfta hela serien. Faktum är att jag tror att om Tyrions berättelse sitter där den ska, då kvittar nästan allt annat. Rolltolkningen är i mina ögon den överlägset enskilt största framgångsfaktorn för serien.

Och häri ligger alltså problemet. Dinklage har absolut inte gjort bort sig som Tyrion, men jag känner att det finns mer att hämta. Jag hade önskat mer intensitet. Hans repliker låter lite väl distanserade, lite väl inövade. Och kanske är detta också ett skäl till att serien än så länge känns lite som ett mellanting.

En besatthet av Verkligheten

April 17th, 2011 § Comments Off § permalink

Game of Thrones börjar i veckan gå på HBO i USA, och kommer att börja gå på Canal+ i Sverige i början av maj. Som fantasyläsare är det närmast självklart att följa serien, då George RR Martin är den mest framträdande författaren i genren på senare år. Huruvida serien är bra eller dålig återstår att se, men det kommer inte spela någon som helst roll för mitt beslut att följa serien. Jag är helt enkelt för intresserad av fantasy, och speciellt av Martins A Song of Ice and Fire, för att låta bli att se den ens om den är riktigt katastrofal.

Den senaste veckan har recensioner av serien börjat trilla in. En del av dem länkas här, och självklart är det de negativa recensionerna som diskuteras mest (framför allt kanske den i NY Times). En del av recensionerna har säkert sina poänger, men en sak som jag fastnade vid är det nästan instinktiva motviljan mot fantasy som skiner igenom i en del av dessa recensioner (“It’s about becoming (or not becoming) the kind of viewer who can sign on to such a daunting amount of Dark Ages hoo-hah.” – Washington Post, “…quasi-medieval, dragon-ridden fantasy crap. That’s not a comment on its quality but a definition of its type.” – Slate, “If you are not averse to the Dungeons & Dragons aesthetic, the series might be worth the effort. If you are nearly anyone else, you will hunger for HBO to get back to the business of languages for which we already have a dictionary.” – NYTimes). Kritiken verkar rikta sig mer emot fantasygenren som helhet än mot TV-serien Game of Thrones.

Detta generella förakt för fantasy kommer från en känsla av att det inte är “på riktigt”. Men detta tankesätt ignorerar att nästan inga TV-serier är på riktigt. The Sopranos, Deadwood, Rome och The Tudors är inte heller är på riktigt. Faktum är att Game of Thrones på sätt och vis är ärligare, för den hävdar heller inget sådant, medan alla övriga exempel lånar trovärdighet av faktiska händelser och situationer som omtolkats för att kunna bli “bra TV”, ofta på ett mycket radikalt sätt. Även ett sådant exempel som The Wire är intressant – en serie som hyllats för bilden den ger av det amerikanska samhällets skuggsida. Men allvarligt talat, hur realistisk bild ger den av Baltimores kriminella värld? Hur många Omar Little finns det i verkligheten? Hur många Jimmy McNulty? The Wire hyllas unisont (välförtjänt, det är en fantastisk serie), men den planterar också bilder av en pseudo-verklighet i tittaren. Och de få saker som faktiskt inte har försvunnit i övergången från “based on a true story” till “inspired by a true story”, betonas gärna – att Landsman minsann inspirerats av en riktig polis, att Sopranos-familjen motsvarar DeCavalcantes och så vidare. Konsumenter tycks ha ett skriande behov av att se berättelser om Verkligheten™, ett faktum som enkelt kan utläsas av den mängd halvsanna biografier som varje år utkommer på bio, där The King’s Speech är den senaste i raden.

Detta “inspired by a true story” är inte oproblematiskt, för det ger en bild av verkligheten som är förvanskad, dramaturgiskt tillrättalagd för att passa formatet. Rätt vad det är går människor omkring och tror att de vet hur New Jerseys undre värld fungerar, eller skaffar sig politiska idéer baserat på den uppfattade korruptionen i Baltimores City Hall. Eller, för den delen, börjar få för sig att Henry VIII såg ut mer som Jonathan Rhys Meyers än som Gustav Vasa. Vissa av dessa felaktiga verklighetsuppfattningar kan faktiskt vara onyttiga. De kan exempelvis spä på politikerförakt eller underblåsa fördomar mot etniciteter. I de fall där serierna och filmerna handlar om moderna händelser finns också riktiga, tredimensionella människor som kan fara illa efter att ha blivit felaktigt representerade. The Social Network och The Queen är exempel på inofficiella biografier över levande människor, som tar sig stora friheter med sanningen.

Självklart tycker jag inte att man skall förbjuda filmare att göra filmer på vissa teman, men det hindrar inte att jag tycker att det är en aning fegt att basera sin TV-serie eller film på verkliga händelser, omtolka aggressivt, och sedan trots detta använda “based on a true story” i marknadsföringen. Eller, inte riktigt lika illa, låta påskina mellan raderna att det som visas är den “riktiga” verkligheten.

Om nu berättelsen bara är “based on” eller “inspired by” historiska händelser (som är fallet för Deadwood, Rome och The Tudors), ha då åtminstone modet att plocka bort detta helt, och låt berättelsen stå på egna ben. Men se, det går inte, för det skulle ligga obehagligt nära spekulativ fiktion, och det är ju bara nördar som gillar sådant.

Fotnot: Den ständigt eminente Guy Gavriel Kay höll 1999 ett tal om verkliga personer i fiktion där han berör många av dessa punkter. Läs gärna även hans kritik av The Patriot.