Moralfilosofi IV – Hares utilitarism

December 27th, 2010 § Comments Off § permalink

Det här är fjärde inlägget jag skriver om moralfilosofi. Läs gärna även del 1del 2 och del 3.

Jag har i tidigare poster resonerat mig fram till universell preskriptivism som metatisk teori. Denna post kommer att behandla Hares försök att från sin metaetik gå över till normativ etik, genom att härleda en speciell slags utilitarism ur sitt metaetiska grundbygge.

Först något om utilitarism. Utilitarismen är en teori som är konsekventialistisk, vilket betyder att handlingars moraliska status bestäms av deras utfall. Detta kan kontrasteras med exempelvis pliktetik, som istället betonar att själva handlandet skall vara av en viss art. För en konsekventialist helgar i viss mån alltid ändamålet medlen, medan detta inte behöver vara sant för en pliktetiker. För en pliktetiker är det tvärtom typiskt viktigare att följa ett visst handlingsmönster alldeles oavsett utfall, just för att det är rätt. En konsekventialist erkänner inga sådana externa faktorer – det är enbart utfallet som räknas.

Jag köper konsekventialismen rakt av. Jag kan inte se hur en handling kan vara rätt om den leder till sämre konsekvenser en en annan handling. Detta verkar både ologiskt och osympatiskt.

Vidare innebär utilitarismen att det finns ett värde som bör maximeras på något sätt. Exakt vari detta värde består beror på typen av utilitarism. Tidiga utilitarister förespråkade en slags hedonistisk variant där lycka, eller till och med njutning, utgjorde detta värde. Senare varianter har istället betonat preferenstillfredsställelse, med vilket menas att helt enkelt uppfylla människors (eller andra varelsers) önskningar. Denna variant brukar därför benämnas preferensutilitarism, och det är denna normativa teori som Hare försöker härleda.

Utan att fördjupa mig mer i värdeteori så vill jag uttrycka ett visst stöd för inställningen att preferenstillfredsställelse utgör ett grundläggande värde. Detta är inte helt okomplicerat, men intuitivt kan man grunda detta i respekt för autonomi. Det torde åtminstone vara trivialt att det som är värdefullt för mig är att få som jag vill. Hare tar detta faktum som startpunkt och försöker universalisera det till en allmän princip för moraliskt handlande.

Hares modell över hur en moralisk utsaga formuleras ser ut ungefär så här:

1. Den universella preskriptivismen kräver (logiskt) att när jag skall göra ett moralomdöme så måste jag formulera detta så att det inte innehåller individreferenser. Moralomdömet kan vara ytterst specifik och gälla bara under ytterst speciella omständigheter, men det måste gälla oavsett vilka individer som är inblandade.

2. Människor besitter empati, dvs förmåga till medkännande med andra. Denna empati gör att man kan sätta sig i någon annans position i den hypotetiska situationen då rollerna är ombytta relativt den faktiska situationen.

3. Från den hypotetiska situationen förvärvas hypotetiska preferenser som jag skulle haft om rollerna varit ombytta.

4. Dessa preferenser internaliseras, vägs samman och blir till en faktisk preferens om vilket som är det rätta handlingsalternativet. Från denna preferens formuleras värdeomdömet.

Ett exempel:

Jag är i en situation där jag behöver låna pengar, och du har pengar att låna ut. Bör du låna mig dessa pengar? För att kunna säga “du bör låna mig pengarna” måste jag acceptera att om rollerna var ombytta så borde jag låna dig pengarna. Värdeomdömet kommer att bli något i stil med “för två personer A och B med egenskaperna X i situationen Y så bör A låna ut pengar till B” (steg 1). Eftersom jag besitter empati kan jag föreställa mig hur du känner dig i denna situation. Vilka nackdelar har det för dig att låna ut pengar till mig? Hur starkt känner du för detta? (steg 2) Jag förvärvar genom detta en hypotetisk preferens för den situation där jag blivit ombedd att låna ut pengar till dig i en motsvarande situation (steg 3). Konflikten mellan min preferens i den faktiska situationen (jag behöver pengar) och min preferens i den hypotetiska situationen (jag vill inte låna ut pengar) leder till att en av preferenserna (den svagare) får ge vika. Det slutgiltiga värdeomdömet kommer att bli antingen A bör eller inte bör låna ut pengar till B (steg 4).

Hare hävdar nu att detta leder till preferensutilitarism. Genom att acceptera universaliserbarhetskravet hos moralutsagor har jag accepterat att ge alla preferenser lika vikt, eftersom jag måste acceptera samma regel för den hypotetiska situationen. Om jag är ärlig i mitt uppsåt kommer jag därför att låta den starkaste preferensen bestämma utfallet.

Fungerar Hares modell? Som jag redan nämnt så är det lockande rent värdeteoretiskt att låta preferenstillfredsställelse vara det grundläggande värdet, och att motsätta sig konsekventialism verkar märkligt. Om vi ska landa i preferensutilitarism så kvarstår alltså själva maximeringsprincipen. Är denna vettig? Mitt svar är nej, och jag anser alltså inte att Hares resonemang landar i preferensutilitarism.

Hares argument har många poänger. Jag tror till exempel att empati är helt avgörande för att förklara människors moraliska beteende, och Hares modell förenar en analys av hur det moraliska språket fungerar med en förklaring av hur vi över huvudtaget kan få för oss att tänka moraliskt istället för egoistiskt. Hans problem ligger främst i steg 4. Som andra (till exempel min f.d. filosofilärare i Lund Ingmar Persson) har påpekat, så hamnar Hares härledning i problem när situationen i exemplet ovan innefattar fler än två personer. I steg 4 ovan sker en magisk “sammanvägning” av preferenser, men för att det slutgiltiga moralomdömet skall vara kompatibelt med utilitarismen måste jag syntetisera en preferens precis på ett sådant sätt att den totala preferenstillfredsställelsen maximeras. Processen skulle därför innebära att jag lägger ihop styrkan hos olika preferenser med varandra, och genom detta erhålla en slags “sammanlagd” preferens. För två personer är detta inget större problem. Det förefaller mig plausibelt att lägga ihop styrkor hos ens egna skilda preferenser (jag vill äta godis men jag vill inte få hål i tänderna) och syntetisera en “superpreferens” av dessa (“godis är gott, skit i tänderna”). Genom att göra detta för två personer kan man syntetisera två sådana superpreferenser, och om de är i konflikt kan man väga dem mot varandra. Denna metod kollapsar dock då vi tar in fler personer i situationen. Det verkar för mig väldigt märkligt att man kan syntetisera en superpreferens från preferenser hos olika individer. Själv tycker jag snarast att slutsatsen av Hares argument borde bli en “strongest-beats-all”-variant, där man ser till att den starkaste superpreferensen tillfredsställs (eller möjligen ser till att den resulterande situationen har så svaga otillfredsställda preferenser som möjligt).

Detta leder inte till utilitarism (utan snarare till en form av prioritarianism), men för mig är denna slutsats trots många problem mer logisk. Ett av utilitarismens största problem är att den tillåter många svaga preferenser att uppväga ett fåtal starka. Ett exempel kan vara ett samhälle som beslutar att döma en oskyldig för att tillfredsställa en lynchmobb*.  Här kan man notera att en “strongest beats all”-modell relativt lätt kommer undan problemet genom att (något förenklat) den utsattes mycket starka preferens att undgå avrättning slår ut mobbens enskilt svagare preferenser att genomföra lynchningen.

——

(*) Hare gillar inte intuitiva tankeexperiment av denna typ, då han ofta finner dem riggade genom att de överförenklar eller sätter upp orimliga situationer (tänk Jack Bauer-liknande dilemman som aldrig inträffar i verkligheten). Ofta har Hare rätt – många av dessa tankeexperiment sätter upp situationer som i sig är icke-intuitiva (ett skenande spår där man kan välja att antingen växla över tåget och döda en person eller låta det stanna på samma spår och döda fem och så vidare). Det är då inte orimligt att svaret också blir icke-intuitivt (ja, du bör växla över tåget och därmed orsaka ett dödsfall), men det finns fall där Hare får problem. Det finns faktiskt reella exempel på samhällen där en liten grupp människor är djupt hatade eller diskriminerade av majoriteten. Det är inte otänkbart att styrkan av de sammanlagda preferenserna hos samtliga i den mindre gruppen att undgå förföljelse understiger styrkan av de sammanlagda preferenserna av övriga invånare att fortsätta förföljelsen, om minoritetsgruppen är tillräckligt liten. Preferensutilitaristiskt leder detta till en slutsats att det bästa vore om förföljningen fortsatte, och denna slutsats står i bjärt kontrast med vad vårt samvete säger oss. Situationer som denna kan hittas i dagens verklighet, och kan alltså inte sägas vara konstruerade. Hares härledning borde därför inte ge ett kontraintuitivt utfall, om man nu över huvudtaget ser intuitionen som någon slags facit.

Moralfilosofi III – universell preskriptivism

October 21st, 2010 § Comments Off § permalink

Det här är tredje inlägget jag skriver om moralfilosofi. Läs gärna även del 1 och del 2.

Hittills har jag kommit fram till att preskriptivism är en hållbar metaetisk teori. Detta inlägg kommer att beskriva en speciell sorts preskriptivism som utvecklats av filosofen R.M. Hare. Denna brukar kallas “universell preskriptivism” och torde vara en av de mest populära non-kognitivistiska metaetiska teorierna.

Hare menar att moralomdömen har två kritiska egenskaper: de är preskriptiva samt universella. Preskriptivitet innebär att de föreskriver handling, eller att de utgör en form av imperativ enligt vad jag redan har diskuterat. Universalitet innebär att omdömena måste vara universaliserbara. Med detta menar Hare att om man fäller ett moralomdöme i en viss situation så måste detta moralomdöme gälla även om de individuella egenskaperna i situationen är annorlunda. Detta innebär att om jag i en situation säger att “du bör inte stjäla från mig” så måste jag också acceptera att om rollerna vore ombytta, så gäller att jag inte borde stjäla från dig. Det kan förstås vara så att en mängd omständigheter kan påverka huruvida det är rätt att stjäla (vad används pengarna till, har den bestulna pengar ändå, har den bestulna i sin tur stulit från någon annan och så vidare), men just att det är jag som blir bestulen kan inte spela någon roll.

Hare hävdar att detta är en logisk egenskap hos moralomdömen. Med detta menas att han inte anser att det går att använda det moraliska språket på ett korrekt sätt utan att acceptera denna universaliserbarhet. Jag kan inte ärligt hävda att du inte bör stjäla från mig i denna situation, medan jag borde stjäla från dig i den hypotetiska situationen identisk med denna där rollerna är ombytta – att göra detta är att använda språket fel, ungefär som att hävda att det finns gifta ungkarlar eller cirkulära kvadrater.

Detta betyder att när vi fäller ett moralomdöme så fäller vi ett slags generellt påbud om hur man i allmänhet skall handla i en viss situation. Detta knyter an till Immanuel Kants kategoriska imperativ, men för Kant tycks detta snarast ha varit ett moraliskt påbud i sig, inte en logisk egenskap hos det moraliska språket. Kant tänkte sig också väldigt generella regler av typen “Man bör inte stjäla”, vilket inte är fallet hos Hare – reglerna kan vara hur specifika som helst, bara de inte innehåller individreferenser (“Man bör inte stjäla på en onsdag såvida inte månen är full och man behöver pengarna till att köpa mat.”). Att ställa upp konstiga regler av detta slag är inte att använda språket fel, det kan däremot vara svårt att få någon att följa dem.

Det finns mycket mer att säga om Hares teorier än vad jag skrivit här, och jag kommer att fortsätta med detta i framtida inlägg. Från sin metaetiska teori härleder han en form av utilitarism som jag inte tycker följer av hans utgångspunkt. Hans försvar av utilitarismen och diskussion om olika moraliska “nivåer” förtjänar också denna vidare diskussion, men som metaetisk teori tycker jag Hares universella preskriptivism inte bara är hållbar utan den bästa jag hittills stött på.

Moralfilosofi II – non-kognitivism

May 26th, 2010 § Comments Off § permalink

Det här är andra inlägget jag skriver om moralfilosofi. Läs gärna även del 1.

Mitt förra inlägg behandlade varför jag inte tror på en moralisk verklighet och varför jag inte heller tror att värdeomdömen kan härledas eller definieras utifrån andra omdömen. Detta ledde mig till att omfatta en ontologisk värdenihilism, men jag nämnde även att jag såg detta som en startpunkt snarare än en slutpunkt. Det här inlägget kommer att skissera vägen ut ur den nihilistiska labyrinten.

För att åstadkomma detta måste man fråga sig vad vi egentligen menar när vi fäller värdeomdömen. Vi måste analysera hur vi använder värdeomdömen i vårt språk. Då den ontologiska analysen leder in i en återvändsgränd får en semantisk analys ta över.

Så hur används då värdeomdömen i språket? Initialt verkar detta ganska självklart. Värdeomdömen har formen av deskriptiva utsagor, som har ett sanningsvärde (de är alltid antingen sanna eller falska). Formen på omdömet “du bör inte stjäla från mig” liknar väldigt mycket formen på utsagan “du vill inte stjäla från mig” rent grammatiskt. Det är därför naturligt att initialt anta att det rör sig om samma slags omdömen – det är bara ett enda enstaka hjälpverb som skiljer sig. Ändå hävdar många, inklusive jag själv, att dessa två utsagor är helt väsensskilda. Här bör dock bevisbördan ligga på den som hävdar att det finns en skillnad, och det är detta jag nu skall försöka behandla.

Skolan som hävdar att moraliska utsagor inte har ett sanningsvärde brukar med ett samlingsnamn benämnas som (moralisk) non-kognitivsim. Motsatsen, dvs åsikten att moraliska utsagor liksom andra utsagor har ett sanningsvärde och beskriver faktiska sakförhållanden, benämns som kognitivism eller deskriptivism (eftersom värdeomdömena sägs vara deskriptiva – beskrivande).

Non-kognitivismens kan spåras tillbaka till åtminstone David Hume, med hans fokus på “passions” som det nödvändigt drivande för moralen. Ändå är det ytterst tveksamt om man kan kalla Hume för non-kognitivist, då själva teoribygget skedde mycket senare. Skolan blev populär under första hälften av 1900-talet, och dess första inriktning kallades emotivism och förespråkades av filosofen C.L. Stevenson.

Emotivismen kan beskrivas som en “Bu/Hurra”-teori. Den innebär att moralomdömen ses närmast som känsloyttringar. “X är god”  skulle exempelvis kunna översättas med “Hurra för X!”. Eftersom “Hurra för X!” inte är en utsaga som kan vara sann eller falsk så kan inte heller moralomdömen vara det. Omdömena blir snarare medel för att uttrycka gillande eller ogillande. En viktig distinktion är dock att ett moralomdöme inte direkt kan översättas med exempelvis “Jag gillar X.” “Jag gillar X” är nämligen en deskriptiv utsaga som kan vara (och är) sann eller falsk. Åsikten att “X är god” kan översättas med “Jag gillar X” är alltså inte emotivism eller ens non-kognitivism. Det rör sig istället om en subjektivistisk värdenaturalism, i och med att moralomdömen översätts med andra faktautsagor.

Emotivismen har en mängd problem. För det första finns det inte speciellt mycket som talar för den, och den kan därmed inte överkomma den bevisbörda som ligger på non-kognitivistiska teorier. Ett annat problem är att det inte blir möjligt att vara oense i moraliska frågor. En moralisk diskussion tycks mig snarast likna ett icke konstruktivt gräl där kontrahenterna återupprepar “Hurra för X” och “Bu för X” på olika sätt. Detta förefaller mig vara en ganska märklig idé som inte alls klargör någonting om det moraliska språket. Därför är inte heller emotivismen den metaetiska modell jag söker.

Som tur är finns det andra former av non-kognitivism som är betydligt intressantare. Den form jag kommer att behandla härnäst är preskriptivismen, som anser att moralomdömen inte är deskriptiva utsagor, och inte heller allmänna känsloyttringar, utan faktiska imperativ om hur vi ska handla. “X är god” betyder i denna teori snarast “Gör som X!”. “Gör som X!” har inte heller något sanningsvärde, men det är samtidigt mer än en känsloyttring. Det är en direkt uppmaning som rekommenderar en handling, och därmed kopplas moralomdömen intimt samman med handlingsmotivatorer. Detta är en styrka som varken kognitivistiska eller emotivistiska teorier har. En av Mackies främsta invändningar mot värdeobjektivismen är just att den moraliska verkligheten måste besitta någon mystisk motiverande kraft, som inte kan beläggas empiriskt. Även om det finns möjlighet att undgå detta problem (beroende på om man tror att det moraliska språket är intrinsikalt handlingsmotiverande eller ej) så fångar preskriptivismen ändå någonting som saknas i de andra teorierna. Låt mig ta ett exempel.

Antag att vi har en diskussion mellan två personer, A och B. A och B är inte riktigt överens om en del saker. Det första de inte är överens om är huruvida A är lång eller inte. B hävdar att A är lång, och A hävdar att A inte är det. Hur är det troligt att de löser denna konflikt? Detta beror förstås på vad de tror om sanning i allmänhet. Om B tror på en objektiv “längdens idé” så kanske B framhävdar i att A är lång alldeles oavsett, eftersom B helt enkelt hävdar att B förstår denna idé bättre än A. Detta är emellertid en ganska absurd uppfattning, och de allra flesta av oss håller nog med om att huruvida någon är lång eller inte beror på vad man jämför med, och erfarenheterna hos den som gör jämförelsen. Diskussionen skulle förmodligen röra sig kring “Varför tycker du det? C är ju ännu längre?”, “Ja, men tänk på D, E och F som är mycket kortare” och så vidare. Om A och B verkligen känner ett behov av det skulle de helt enkelt kunna komma överens om en lämplig definition för begreppet “lång” som är grundat i fakta. De kan till exempel komma överens om att kalla alla människor längre än 185 cm för långa. Detta har inte väsentligt ändrat begreppet “lång”s funktion i språket – man har snarare klargjort hur man tänker använda det i fortsättningen. Inte heller är det troligt att A eller B har några större problem med att klargöra detta, även om A kanske från början tyckte att endast människor över 190 cm är långa. Det spelar inte någon större roll för A, utan A kan helt enkelt acceptera att A är lång enligt den nya definitionen. Detta gäller förstås endast under förutsättning att båda parter inte är obstinata eller har andra agendor av betydelse för resonemanget.

Låt oss nu istället fokusera på en likadan diskussion om begreppet “rätt”. A och B är inte överens om huruvida det är rätt av A att stjäla pengar från sin arbetsgivare för att köpa medicin till sina sjuka barn. En värdenaturalist skulle nu kunna hävda att A och B kan lösa sin konflikt på samma sätt som förra exemplet, genom att komma fram till en definition av begreppet “rätt” som är grundat i fakta, och sedan bara konstatera huruvida A’s handlingar överensstämmer med definitionen. Notera att definitionen själv inte får innehålla moralomdömen.

För mig verkar detta konstigt. Om vi jämför med det tidigare exemplet, där A och B kommer överens om en definition av “lång”, så skulle nu alltså A och B komma överens om en motsvarande definition av “rätt”.  Det är troligt att båda parter skulle utveckla sina skäl till varför A bör eller inte bör stjäla pengar, men det är ytterst otroligt att denna konflikt skulle lösas genom att de kompromissar fram en definition av “rätt”. (“OK, vi kommer överens om att vi använder begreppet ‘rätt’ som synonymt med att göra det som gynnar de svaga, även om jag inte egentligen tycker det.”) Antag vidare att A och B lyckas göra en sådan definition. En preskriptivist skulle hävda att denna definition berövar begreppet “rätt” på dess innebörd, oavsett hur definitionen ser ut. A och B kan komma överens om att någon är “lång” om denne är längre än 185 cm, för det spelar ingen roll. Men huruvida det är rätt eller inte att stjäla pengar från någon spelar i allra högsta grad roll. Med en sådan definition kommer A och B inte att lösa någonting – konflikten kommer fortfarande att finnas där. För att konflikten skall lösas måste en eller båda ändra sina interna uppfattningar om vad som är rätt och fel i denna situation – det räcker inte med att bara komma överens om en godtycklig definition av “rätt”. Och varför är det så? Här har preskriptivismen ett mycket bra svar: Därför att meningen “Att stjäla pengar till sjuka barn är rätt” är en direkt uppmaning till någon att stjäla pengar under vissa omständigheter. Om B inte vill göra detta, eller inte håller med A, så spelar detta roll eftersom A då ålägger B att göra något som B inte går med på. Därför kan denna konflikt inte definieras bort – det rör sig om en konflikt på ett underliggande plan om hur vi vill att världen skall vara, inte bara om en semantisk konflikt som rör hur vi beskriver världen, som i fallet med “A är lång”.

Detta innebär enligt mig att preskriptivismen överkommer sin bevisbörda gentemot värdenaturalismen och värdeobjektivismen, som inte på ett tillfredsställande sätt kan förklara det moraliska språkets koppling till handlingsmotivatorer. (Jag har naturligtvis inte här redovisat alla former av värdeobjektivism och värdenaturalism, och det finns många argument mot preskriptivismen som idé också. Mina essäer här är emellertid inte ämnade att vara en heltäckande filosofisk lärobok – jag utgår nu och i fortsättningen framför allt kring de idéer jag omfattar.)

I nästa del kommer jag försöka behandla Richard Hares universella preskriptivism närmare. Richard Hare är den moralfilosof jag har tagit det mesta av min metaetiska modell från.

Moralfilosofi I – värdenihilism

May 13th, 2010 § 2 comments § permalink

Som jag skrev i min programförklaring har jag en ambition att utvidga mitt bloggande till något fler ämnen. Ett sådant ämne är moralfilosofi. Jag kommer att försöka att reda ut hur min syn på moral ser ut inom olika områden – vad moral innebär, vad moraliskt handlande innebär och så vidare. Jag har haft intresse av dessa frågor så länge jag kan minnas, och flertalet av de ståndpunkter jag nu omfattar bildade jag då jag studerade just praktisk filosofi vid Lunds universitet. Därmed inte sagt att jag är en expert inom ämnet – sådant torde kräva mer än ett enstaka års studier. Jag är snarare en glad amatör, och det kommer alltså att finnas brister i det jag skriver. Jag gör emellertid detta inte främst för att övertyga någon, utan för att försöka få på pränt vad jag egentligen tycker. Det är nämligen inte alltid helt uppenbart ens för mig själv.

För att reda ut sina moralfilosofiska tankekonstruktioner kan det vara lämpligt att börja med det som kallas metaetik, det vill säga läran om vad moral egentligen är. Även om det är fullt möjligt att ha moraliska åsikter utan att ha en utarbetad metaetisk modell så tycks det mig ändå logiskt att börja min moralfilosofiska exposé just i metaetiken. Tids nog kommer nog den normativa och tillämpade etiken in ändå.

Låt oss börja från början. Den “naiva” metaetiska uppfattningen torde vara att det finns någonting “där ute” som avgör vad som är rätt och fel. Med detta menas exempelvis att om jag påstår “du bör inte stjäla från mig” så är detta påståendet sant eller falskt i kraft av någon slags moralisk verklighet. En sådan verklighet skulle exempelvis kunna vara en Platonsk idévärld, men det kan också röra sig om andra varianter. Den motsvarande metaetiska ståndpunkten kallas värdeobjektivism. Jag tänker inte beröra de olika varianterna av värdeobjektivism närmare, annat än för att säga att jag finner denna ståndpunkt absurd och icke-elegant, och på gränsen till vidskeplig. För att omfatta den måste man postulera entiteter ute i världen vars egenskaper är svårbegripbara (eftersom det råder såpass stor oenighet om vad det faktiskt är som är rätt respektive fel) och som är av en väldigt märklig natur, olikt allt annat (åtminstone för en materialist som mig själv). Ockhams rakkniv får mig alltså att förkasta idén om en oberoende moralisk verklighet, och därmed värdeobjektivismen som sådan.

En annan möjlighet är att moraliska omdömen kan definieras med andra omdömen, som inte i sig är värdeomdömen. Denna ståndpunkt benämns värdenaturalism, och innebär att det i någon mening finns en definition av betydelsen av “du bör inte stjäla från mig” som inte innehåller ordet “bör” eller motsvarande värdeomdömen. En sådan teori måste överkomma det av David Hume postulerade “is-ought problem” (eller “Humes lag”). Jag har aldrig sett ett övertygande lösning på detta problem, och vidhåller därför att man inte kan härleda värdeomdömen från “normala” fakta. Låt oss ta ett exempel.

Från följande premisser:

  • Ingen gillar när någon stjäler från dem
  • Du vinner ingenting på att stjäla från mig

Kan man inte få slutsatsen:

  • Du bör inte stjäla från mig

Det saknas någonting i premisserna som klargör vad som är önskvärt, någonting liknande “Man bör inte stjäla utan att vinna någonting på det” eller “Man bör inte utsätta någon för någonting som denne ogillar“. Detta är emellertid ett värdeomdöme i sig självt, som i sin tur inte kan definieras eller härledas utan hjälp av andra värdeomdömen.

Detta lämnar oss utan värdeobjektivism och utan värdenaturalism. Men om det då å ena sidan inte finns något som i sig gör värdeomdömen sanna (värdeobjektivism) och man å andra sidan inte kan härleda värdeomdömen från andra omdömen (värdenaturalism), vad innebär då detta? Slutpunkten tycks vara en värdenihilism, det vill säga en total avsaknad av värden över huvudtaget. En filosof som har tagit detta resonemang till sin slutpunkt är J.L Mackie. Hans error theory går ut på att alla värdeomdömen har ett falskt sanningsvärde, eftersom det inte existerar någonting som kan göra dem sanna. För min egen del är denna slutsats lockande, och jag höll med om den länge. Dock ändrade jag mig när jag läste mer om preskriptivismen som jag kommer att behandla längre fram. Problemet med Mackies syn tycker jag är att det moraliska språket är fullt funktionellt och förståeligt, och heller inte bara fantasier om en hypotetisk verklighet. För mig är därför värdenihilismen inte en slutpunkt, utan en början. Då man konstaterat vad det moraliska språket inte är kan man börja resonera om vad det faktiskt är. Därmed flyttas mycket av analysen från metafysik till språkfilosofi, något som kommer att spegla mitt nästa inlägg i denna serie.