Mistborn

March 10th, 2011 § 2 comments § permalink

Som jag nämnde i förbifarten i en annan post så inhandlade jag Brandon Sandersons serie Mistborn som ett resultat av att ha läst hans Wheel of Time-romaner. Jag tänkte skriva några rader om mitt intryck av Mistborn men finner det svårare än jag hade tänkt mig. Serien är inte fantastiskt, men absolut inte dålig. Den lämnar hos mig helt enkelt inga djupa bestående intryck över huvudtaget.

Något kan man väl i alla fall nämna. Själva intrigen håller ihop tajt över hela serien, och varje bok har också en bra planerad fristående berättelse med ett eget klimax. Varje del spinner vidare på vad som hände i föregående delar genom att omtolka delar av skeendet, vilket gör att saker och ting ständigt ställs på sin ända. Det finns ett par riktiga twists i böckerna, och slutet av del två utgör den mest hisnande. Det rör sig inte om J.K. Rowling-style Deus ex Machina, utan alla vändningar är logiska och uppburna av tidigare planteringar. Omtolkningarna känns alltså befogade.

Karaktärerna gjorde inget djupare intryck på mig, men fungerar i sin kontext. Världsbygget är solitt, speciellt magisystemet, vilket Sanderson sedemera har blivit berömd för.

Allt som allt är det läsvärda fantasy-romaner med en intressant premiss, men det där lilla extra saknas. Här finns inte George R.R. Martins rika setting, Joe Abercrombies förmåga att ge röst åt karaktärerna eller för den delen den tempofyllda swashbuckling-fantasy som kännetecknar Patrick Rothfuss eller Scott Lynch. Det är helt enkelt lite för slätstruket.

Med tanke på vad Sanderson har gjort för Wheel of Time så måste man fråga sig om han helt enkelt har blivit bättre över tiden, eller om det är något annat som kan förklara skillnaden mellan exampelvis Towers of Midnight och Mistborn. Jag tror att Sanderson helt enkelt är en effektiv berättare, vilket var precis vad Wheel of Time behövde. Det betyder tyvärr inte nödvändigtvis att han är lika bra på att skriva fantasyromaner från botten upp – det krävs mer än berättarkonst för att sådant skall sluta i något fantastiskt.

Jordan och kvinnorna

February 13th, 2011 § 2 comments § permalink

Jag nämnde för ett tag sedan att jag hade planer på att skriva lite om Robert Jordans mastodontlika Wheel of Time, i väntan på den allra sista delen. Det här blir mitt första inlägg av denna sort, och kommer att behandla könsfrågan i Jordans värld.

Man skulle kunna skriva avhandlingar om könsfrågor i Jordans serie. Serien är ju för det första i nuläget 11362 sidor lång, med ett persongalleri bestående av 2387 karaktärer upp till och med The Gathering Storm, och är författad över en period av mer än ett kvarts sekel. En relativt stor del av denna enorma textmassa rör konflikter mellan män och kvinnor, och det blir min allra första observation: i seriens värld pågår ett könskrig. Från den allra minsta skala till den allra största råder det konstanta maktkamper mellan män och kvinnor. Naturligtvis är serien även full av samkönade maktkamper, men från konflikten mellan kvinnornas råd och borgmästaren i Emond’s Field, till konflikten mellan The Dragon Reborn och The Amyrlin Seat, så genomsyras hela handlingen av könsmotsättningar. Detta speglas ända in i Jordans metafysik, där kvinnor och män har tillgång till helt olika typer av magi, som fungerar på helt olika sätt.

Min andra observation är att serien är uppenbart sexistisk. Jordan är persongalleriet till trots inte en stor karaktärstecknare – hans karaktärer är ofta stereotypa, och ofta är dessa stereotyper just könsditon. Den absolut överväldigande majoriteten av kvinnliga karaktärer framställs som sluga och manipulerande, och på samma sätt är de allra flesta manliga karaktärerna överbeskyddande manschauvinister. Detta problematiseras inte över huvud taget av Jordan, utan det tycks snarast som han faktiskt anser att han ger en realistisk bild av kvinnor och mäns natur. Han har också fällt en del ytterst märkliga uttalanden om detta, som jag dock tyvärr inte hittar någon länk till.

Tecknen på sexism finns precis överallt om man letar. Från konkreta detaljer (som Rands tre fruar, vilket ter sig som en gubbsjuk fantasi) till det genomgående stereotypa karaktärerna (se ovan). I stort sett alla karaktärer reduceras förr eller senare till sitt kön. För de tre manliga huvudkaraktärerna Rand, Perrin och Mat innebär detta att de lär sig att leva upp till sitt öde som ansvarsfulla och goda ledare/beskyddare. För de kvinnliga huvudpersonerna innebär det att de skakar på huvudet, kallar männen “woolheads” och fortsätter smida ränker. Ytterst sällan hamnar kvinnor och män på samma sida i vardagliga konflikter – det är som om alla i världen åtminstone delvis hyser lojalitet till just sitt kön. Det finns extremt få exempel på män och kvinnor som beter sig sympatiskt mot varandra, och som inte samtidigt är romantiskt involverade (och ärligt talat, inte ens i sådana fall är det speciellt vanligt).

Givet denna tydliga sexism kan det vara lockande att skriva av serien direkt, men det vore emellertid synd. Om detta vore den enda slutsatsen skulle jag knappast heller bry mig om att skriva detta. Det finns nämligen en annan sida av saken, vilket för mig till min tredje observation.

Det gigantiska persongalleriet innehåller en stor mängd riktigt starka kvinnor, och vad som är ännu mer spektakulärt är att Jordans värld i stort sett är ett matriarkat. Under en lång period har kvinnor haft monopol på magi, vilket har lett till att de kvinnliga magikerna har etablerat ett slags kontroll över världens riken. Även dessa riken styrs relativt ofta i sin tur av kvinnliga monarker. Kvinnor har alltså i Jordans värld en förhållandevis stark ställning om man jämför med många andra fantasyvärldar. Han undgår därmed kardinalsynden att endast behandla kvinnor som undantag, eller att inkludera kvinnliga karaktärer endast som alibin. The Wheel of Time klarar till exempel Bechdel-testet alldeles galant, vilket man verkligen inte kan säga om alla fantasyserier.

Det är också intressant att Jordan har blivit kritiserad för att alla hans kvinnliga karaktärer är manshaterskor. Detta stämmer förvisso till viss del (se ovan), men jag tror faktiskt en del av denna kritik kommer sig av att han skriver om en värld där det kvinnliga könet är dominant. Han lyckas också göra detta på ett trovärdigt sätt – det är sannolikt att i en värld där kvinnor har monopol på magi så skulle det finnas könsorättvisor mot män, eller åtminstone inte finnas samma manliga hegemoni som vi är vana vid. Delvis tror jag att det är denna avsaknad som provocerar, och då provocerar speciellt manliga läsare. När exempelvis kvinnliga magiker arbetar för att kontrollera Rand så upplevs de som onda häxor, men deras motiv kan förstås när man inser att institutionen de tillhör är samhällsbärande. Vi är så ovana vid att en allt igenom kvinnligt definierad institution har denna roll, vilket gör att det möjliga rättfärdigandet av deras handlande liksom försvinner. Jordan är själv inte till mycket hjälp här – han är klart och tydligt på samma sida som Rand och de andra grabbarna.

För att sammanfatta kan man kan alltså säga att Jordan utmanar rådande könsstereotyper, även om hans karaktärer i sig är stereotypa. Givet Jordans uttalanden är det inte speciellt troligt att detta är ett avsiktligt budskap, men texten bör tala för sig själv. Detta leder till en intressant konflikt i själva texten – här finns på många sätt en intressant analys att göra, men man får kämpa mot själva författaren själv för att få fram den.

A Rose by any other Name

February 11th, 2011 § 2 comments § permalink

Jag har länge tänkt skriva ned mina tankar om Guy Gavriel Kay‘s kanske allra främsta verk Tigana, och eftersom den handlar om revolution och vilket pris som är värt att betala för detta så passar dagen alldeles utmärkt. I den ytterst verkliga världen har en diktator idag tvingats bort från makten genom fredliga demonstrationer, ett dramatiskt klimax som vida överstiger ens den mest episka fantasyroman. Min beundran för människorna som vägrade ge upp Tahrir Square under de första kritiska februaridagarna är gränslös. Problem och elände väntar onekligen på en knagglig väg framåt, men det fyller mig med en enorm tillförsikt att ett folk med fredliga medel och ståndaktighet faktiskt kan lyckas störta tyrannier.

Nåväl, till Kays Tigana, som handlar om en revolution i en parallellvärld. Till skillnad från Kays senare alternativhistoriska alster (som Lions of al Rassan eller Under Heaven) är Tigana endast löst baserad i vår verklighet. Konturerna av italienska stadsstater i renässanstid skymtas, men det finns inga konkreta motsvarigheter till bokens huvudpersoner.

Boken utspelar sig på halvön The Palm, som grovt motsvarar renässansens Italien. Halvön har nyligen erövrats av två främmande makter som ett led i en större konflikt – kung Brandin av Ygrad från väster och Alberico av Barbadior från öster. De två har erövrat fyra vardera av de nio provinserna och en slutgiltig konflikt mellan dem närmar sig.

Protagonisterna är överlevare från provinsen Tigana, eller snarare barn till överlevare, som fötts innan erövringen. De leds av prins Alessan, vars mål är att återupprätta Tiganas namn, och kasta ut båda tyrannerna från halvön.

Tigana är en av få fantasyböcker som faktiskt lyckas i sin ambition att berätta något annat än en fantastisk historia. Boken är en utmärkt exposé om betydelsen av kulturellt minne, frihetslängtan, revolution och priset för detta. Det kan tyckas från min kortfattade resumé ovan att det går en solklar gräns mellan tyrannerna Brandin och Alberico och frihetskämpen Alessan, men så är det faktiskt inte alls. Jag har läst denna roman två gånger – en gång som 15-åring och en gång för ett par månader sedan, och det intressanta är att jag drog helt olika slutsatser om vem som egentligen har rätt i den övergripande konflikten. Jag ska försöka behandla de tre viktiga spelarna var för sig.

Brandin

Brandin är en populär och karismatisk kung över Ygrad. Han besitter både ethos och pathos, vilket gör honom till den ledare han är. En av provinserna som erövrats av Brandin av Ygrad heter Tigana. I det första slaget mellan Brandins erövringsarmé och Tiganas försvarare leddes Brandins armé av hans son Stevan. Stevan stupade i detta slag, vilket ledde till att Brandin, som är magiker, beslutade sig för att metodiskt och brutalt utrota Tigana från historien. Han nöjer sig därvid inte bara med att förstöra hela den tiganesiska kulturen, utan uttalar en förbannelse över själva namnet “Tigana”, vilket innebär att endast människor födda i provinsen innan erövringen ens kan förstå själva ordet. Det är Brandins mål att genom trolldom hålla sig vid liv tills alla överlevare från Tigana har dött, och på så sätt säkerställa att namnet Tigana är slutgiltigt utplånat.

Han kommer under romanens förlopp att svänga ifrån denna ganska simpla ambition till att smida planer på upprätta ett kungadöme på halvön, som i hans vision ter sig som en framtida högkultur. Denna process påskyndas av hans förhållande med en tiganesisk överlevare vid namn Dianora, vars ursprung han dock är omedveten om. Läsaren leds att först avsky Brandin eftersom han beskrivs av sina fiender, till att gradvis komma att se de positiva sidorna av hans vision.

När jag läste boken i femtonårsåldern sympatiserade jag förstås mest med Alessan, men fann även att jag beundrade och förstod Brandin. När jag nu som trettiotvååring läser om boken är min åsikt om Brandin helt annorlunda. Brottet han har begått mot Tigana, och förtrycket av Tiganas folk, går inte att förlåta. Av alla grymheter på halvön, före och efter erövringen, så är Brandins hänsynslösa förtryck av Tigana den i särklass värsta. Att han är förfinad och karismatisk förlåter inte detta – det gör det värre. Att hans son, som kom som en erövrare till Tigana och stupade i strid, är död, utgör ingen ursäkt – tvärtom. Brandin har en enda moralisk svaghet, men den är avgrundsdjup. Hans hat mot Tigana gör honom för mig avskyvärd, och jag kan omöjligt rättfärdiga hans fina drömmar. Trots all förfining är han ett envist barn, som låter sin personliga sorg gå ut över tusentals.

Alessan

Alessan har från att endast vara driven till att återupprätta Tigana svängt till att istället försöka påverka den politiska framtiden på halvön. Han liknar på så sätt Brandin – båda två har vidgat sina vyer från hämndbegär till att omfatta större politiska projekt. Alessan har dragit slutsatsen att båda tyrannerna – Brandin och Alberico – måste neutraliseras, för att säkra ett framtida, fritt, enat rike som kan stå emot invasioner. Denna omsvängning är inte oproblematisk för honom – hans mor ser det till exempel som ett direkt förräderi mot den tiganesiska saken. För henne finns bara Tiganas förlorade namn.

Det är lätt att sympatisera med Alessan, och han är onekligen hjälten i boken. Men hans motiv är sannerligen inte solklart goda. Förutom för Tigana har erövringen av tyrannerna faktiskt åstadkommit viss stabilitet i regionen. De förr ständigt krigande provinserna är säkrare än på länge. Handeln österut och västerut tycks ha ökat. Och det är knappast heller en modern demokrati Alessan företräder – även om det inte sägs rakt ut så antyds det nog att ett framtida enat rike skall vara enat under just honom. För folket på halvön handlar det alltså snarast om att välja mellan att leva under förtryckande stadsstater, förtryckande kolonisatörer, eller en förmodat faktiskt (åtminstone på längre sikt) lika förtryckande kungamakt. Alessans enda egentliga rättfärdigande är att halvön skulle bli “fri” – men hur många liv är denna ganska chimära “frihet” egentligen värd? Så även min syn på Alessan har förändrats. På sätt och vis håller jag med hans mor. I en senmedeltida värld av diverse grymheter finns det ett enda dåd som sticker ut som alldeles extra grymt, och det är Brandins folkmord. Kanske borde Alessan fokusera mer på att återupprätta Tigana än på sina grandiosa planer på ett framtida rike.

Alberico

Alberico är en klassisk skurk i att han är makthungrig, osympatisk och rå. Hans mål med erövringen är till skillnad från Brandin och Alessan inte att bygga något, utan endast att skapa sig en maktbas varifrån han kan lansera en inrikespolitisk kampanj i sitt hemland. Han bryr sig inte ett dyft om halvön eller dess folk, och är ytterst pragmatisk. Till skillnad från Brandin härskar han med mestadels fruktan, och avrättar exempelvis politiska meningsmotståndare (samt anhöriga till dessa) på löpande band. Alberico är allt man tänker sig när man föreställer sig en tyrann.

Men. Han har inte begått folkmord. Han tycks vara villig att lämna saker i fred, så länge han bara accepteras som härskare. Och att han är okarismatisk kan inte spela någon roll när man utvärderar hans gärningar. I ett val mellan Alberico och Brandin hade mitt femtonåriga jag valt Brandin, men sjutton år senare skulle jag motvilligt välja Alberico, just eftersom Brandins brott är så mycket mer förskräckligt.

För mig kommer som man kan se ovan allt tillbaka till vad Brandin gjorde mot Tigana. Boken är nog egentligen tänkt att ha detta som startpunkt, och sedan öppna läsaren för tankar om hur halvön borde utvecklas, men vissa dåd kan inte förlåtas. Att Brandin utrotar själva namnet Tigana är visserligen hemskt, men för mig är det faktiskt värre hur totalt hänsynslös han är mot själva befolkningen och den döende tiganesiska kulturen. Brandin ångrar aldrig detta, inte ens när han svängt i en mer framtidsoptimistisk riktning. Med Alberico kan man visserligen förvänta sig förtryck och elände om man gör motstånd, men han är åtminstone rationell i vad han gör. Jag kan tänka mig få saker värre än en härskare av Brandins kaliber som så uppenbart låter sig styras av sina mest basala drifter.

Alessan är av de tre antagligen det bästa alternativet trots allt, men det finns egentligen inga tecken på att hans styre kommer att leda till några större förbättringar. Rättfärdigandet av hans frihetskrig resulterar snabbt i olösliga frågor: Hur mycket mer blod är Tiganas återupprättande värt? Hur mycket för halvöns framtida oberoende? För seger över tyrannerna? Ingen vet.

Men till de som satt kvar på Tahrir Square i Kairo när diktaturens kreatur angrep sänder jag ett innerligt tack. Ni ingav ett hopp om att tyrannier kan störtas, även i den ytterst verkliga världen.

Hjältar, finns dom?

February 3rd, 2011 § 2 comments § permalink

The Heroes är ytterligare ett fristående alster skrivet av den briljante Joe Abercrombie. Efter den fantastiska trilogin The First Law och den nästan lika fantastiska fortsättningen Best Served Cold återvänder handlingen till Norden, där två arméer under tre dagar slåss om en kulle utanför en oansenlig by. På kullen finns en stencirkel som kallas för just “The Heroes”, som utgör de enda hjältarna i den för Abercrombie typiskt svartsynta men underhållande berättelsen.

Det finns så mycket som är bra med den här boken, så jag kan lika gärna börja med att räkna upp vad jag kommer på.

  • Dispositionen är utmärkt. Det är kutym i fantasygenren att en bok eller serie måste spänna över en lång tidsperiod, med karaktärsutveckling, politiska intriger och en episk förgrundsberättelse. Jag kan på rak arm inte komma på något annat exempel på en fantasybok som så tydligt bryter mot detta. Även Abercrombies tidigare alster har följt den gängse konventionen. The Heroes utspelar sig på en enda plats under tre dagar, vilket känns som ett friskt grepp.
  • Känslan av våld och smutsigt krig är påtagligt och otäckt närvarande. Det är död och förstörelse, blandat med småaktighet och ändlös väntan. Bilden som tecknas av kriget känns trovärdig.
  • Karaktärer från The First Law och Best Served Cold dyker upp, lite annorlunda, lite förändrade. Detta knyter ihop Abercrombies böcker på ett föredömligt sätt. Ett av återseendena, Bremer dan Gorst, är inte alls vad jag väntade mig. Den enda som verkar vara exakt den samma är Bayaz.
  • Bayaz blir förresten mer och mer en Magnificent Bastard. Han är en manipulerande trollkarl som hellre använder guld än magi för att uppnå sina mål. Konflikten mellan honom och Khalul är själva huvudintrigen i Abercrombies värld, och de senaste två böckerna har närmast varit nedslag på olika ställen där denna konflikt intensifierats. Ramberättelsen gör det intressant att läsa böckerna för hängivna fans, men är inte nödvändig för att njuta av dem.
  • Abercrombie är duktig på att hitta en röst för sina karaktärer. Ofta knyts respektive tråd ihop i slutet genom upprepning av tankar från inledningen. Denna teknik känns igen från framför allt Logen Ninefingers och Glokta från The First Law. Spänningen hålls ofta vid liv genom att man inte vet om karaktärerna är förmögna att förändras eller inte. Ibland lyckas de, och ibland faller de tillbaka i gamla spår. Även om man vet att Abercrombie inte brukar ha död på sina huvudpersoner så lever därmed berättelsen in till de allra sista sidorna.
  • Ett tema som hänger kvar är hur otroligt lockande våld är som lösning på problem, och hur svårt det är att förändra sig. Logen och Shivers försökte båda, men misslyckades. I denna bok visar till och med Black Dow, som var kanske den elakaste av alla i The First Law, tecken på att vilja ändra sig. Men, som han konstaterar, när ens händer väl har blodats ned är det nästan omöjligt att tvätta dem rena. Curnden Craw råkar ut för samma sak i The Heroes, när han försöker men inte lyckas pensionera sig från krigargörat. Detta tema är centralt för hela Abercrombies övergripande berättelse, och finns på första sidan i den allra första boken: “The blade itself incites to deeds of violence”. Det är typiskt för Abercrombie att skriva detta på näsan på läsaren, bara för att senare ytterligare befästa samma budskap genom själva berättelsen. Jag gillar detta grepp starkt.
  • Precis som i The First Law får man nöja sig med de små segrarna – prins Calder som efter att ha blivit en marionett åt Bayaz väljer att skona sin bror och lämna över makten till honom, eller när Finree i likhet med Glokta lyckas få betalt för sina uppoffringar i Bayaz’ tjänst. Detta hindrar boken från att bli ett vältrande i elände och cynism (se: Bakker).

Jag skulle kunna fortsätta med detta ett tag till, men kan bara avsluta med att konstatera att The Heroes är en fantastisk bok. Rent litterärt är det förmodligen Abercrombies bästa hittills, även om jag ändå måste ranka den under The First Law, på grund av att den egentligen bara fortsätter att hamra in budskapet. Tydligen har Abercrombie nyligen tecknat kontrakt för ytterligare fyra böcker, vagt planerade som en till fristående roman följd av en ny trilogi. Bring it, säger jag.

Slutligen måste jag ge ett hedersomnämnande till min favoritkaraktär, den nästan komiskt omoraliske korpral Tunny, som gjort till sin specialitet att förrika sig på krig. Inget dåd är för småaktigt när det kommer till att tjäna lite slantar. Ändock revanscherar han sig till slut, och när hans sergeant beskriver honom känns det som en sammanfattning över hur armén och kriget ständigt lever vidare:

Lord marshals are temporary in nature,” explained Forest, gesturing at Tunny, “but corporals? Corporals are eternal.

Towers of Midnight

November 15th, 2010 § 1 comment § permalink

Den näst sista delen i det episka mastodontprojektet The Wheel of Time av Brandon Sanderson/Robert Jordan heter Towers of Midnight och fortsätter där The Gathering Storm slutade. Det framgår snabbt att The Gathering Storm inte var en enstaka lyckoträff, utan att Sanderson faktiskt kommer att ro hem serien på ett briljant sätt. Sanderson är en bättre författare än Jordan någonsin var, vilket framför allt märks på att han är en mycket mer effektiv berättare. Utan att handlingen någonsin känns forcerad samlar Sanderson ihop huvudkaraktärerna, knyter ihop sidointriger och sätter upp sina pjäser för en sista spelomgång. Till den avslutande fjortonde (!) delen lämnas förutom huvudintrigen endast ett fåtal öppna sidospår, som alla gott och väl kommer att kunna hanteras inom sidantalet av en normal Wheel of Time-roman.

Att läsa Sanderson är som att se serien leva upp till sin potential. Jordan var en mycket kompetent världsbyggare, men hans karaktärer var stundtals frustrerande att läsa, och man förstod sällan deras motivationer. Sandersons böcker framstår som en islossning i och med att hela persongalleriet verkar släppa sina pretentioner och småaktiga gnällande och börjar bete sig som vuxna människor. För att vara rättvis mot Jordan kan man möjligen tillägga att en viss del av denna effekt säkert var planerad från första början, framför allt Rands omvälvning i slutet av The Gathering Storm. Dramaturgiskt har detta fungerat perfekt – Sandersons böcker har sammanfallit med ett skeende i berättelsen där huvudkaraktärerna lever upp till det ansvar deras roller kräver, och reser sig från sina lägsta punkter. Det är bara synd att dessa lägsta “punkter” drogs ut till sex hela böcker.

Jag känner plötsligt att jag har mycket att skriva om Wheel of Time. Det är en fantasyserie som har varit närvarande i mer än halva mitt liv, och som har gått från att vara det coolaste jag läst när jag var sexton-sjutton till att bli en utdragen plåga som jag bara velat ta mig igenom mellan 20 och 30, för att slutligen mynna ut i något som verkar bli en fantastisk avslutning. Kanske kommer jag i framtida blogginlägg bearbeta en del av mina tankar i väntan på A Memory of Light, planerad att släppas tidigt 2012. Andra projekt att genomföra under 2011 kan vara att se om Sandersons egna böcker är lika bra som hans två Jordan-romaner. Jag tänker börja med den första delen av hans Mistborn-serie, inhandlad i samband med Towers of Midnight förra helgen.

Forgot about Kay

July 1st, 2010 § Comments Off § permalink

Nowadays everybody want to talk like they got something to say, but nothing comes out when they move their lips – just a bunch of gibberish, and motherfuckers act like they forgot about Kay.  –Eminem

Det finns fantasyförfattare som rör sig lite i utkanten av genren, som inte riktigt tycks existera i samma sociala sammanhang som övriga. Guy Gavriel Kay är en sådan författare. Det är svårt att egentligen förstå varför hans böcker ofta tenderas att förbigås då man diskuterar fantasy, för handlingen i dem är verkligen inte speciellt olik annat i fantasygenren. Det rör sig om kungar, krig, kärlek och magi. Ändå är det något fundamentalt som skiljer Kay från andra författare i fantasyns mittfåra, som Jordan, Martin, Erikson med flera. Det är som att Kay har ett helt annat anslag, och skriver av helt andra orsaker. Klart är i alla fall att tonen i hans böcker är helt unik, och han är en skickligare stilist än samtliga ovanstående.

Kays böcker utspelar sig med några få undantag i en parallellvärld till vår. Hans världsbygge skiljer sig därmed fundamentalt från andra projekt, eftersom hans miljöer lånar friskt från verkliga historiska situationer. The Lions of Al Rassan är en omskriven version av legenden om El Cid i morernas Spanien. The Sarantine Mosaic handlar om en annan version av kejsare Justinian I i Konstantinopel. Och hans senaste bok, Under Heaven, utspelas i en version av Kina under T’ang-dynastin.

Det finns mer som förenar alla hans böcker, som annars med ett par undantag är fristående romaner. Som genomgående tema behandlar de förgänglighet, både i det stora och det lilla. Många av romanerna är djupt nostalgiska. Ofta rör det sig om riken som är på väg att falla sönder, där en kultur befinner sig i en brytpunkt. Kay skiftar vilt mellan det storskaligt episka och det djupt personliga. Små berättelser om karaktärer ointressanta för huvudintrigen varvas med betraktelser av samma typ som i historiska krönikor. Kay är fascinerad av hur historia skrivs, och hur en sanning etableras i efterhand. I en bisats kan han plötsligt beskriva hur det skeende läsaren upplever kom att betraktas hundratals år senare. Han är också en av ytterst få fantasyförfattare som lyckas göra sina böcker allmängiltiga, genom att de har något att säga utanför genrens ramar. Hans efterord till Tigana förklarar något om detta.

Detta blev en väldigt lång inledning till min recension av Under Heaven, men om man skall skriva om en av Kays böcker är det omöjligt att inte sätta den i relation till de övriga. För fallet Under Heaven reagerade jag specifikt på hur Kay har utvecklat sitt tema under åren. Hans första roman av denna typ var Tigana som i och för sig var en tajt berättelse (och är fortfarande den bok som har den vassaste intrigen), men om man jämför dess miljöskildringar med till exempel The Sarantine Mosaic står den sig slätt. På senare tid tycker jag att Kay förutom att förfina sina miljöskildringar också alltmer har gått ifrån ett klassiskt roman-upplägg med tydlig början och slut. Hans två senaste romaner inom “historisk fantasy” – Under Heaven och Last Light of the Sun – reflekterar detta. Om man förväntar sig en intrig i likhet med Tigana eller A Song for Arbonne riskerar man alltså att bli missnöjd, vilket lite var fallet när jag läste Last Light of the Sun. Jag har emellertid omvärderat denna bok i efterhand, och kommit fram till att det Kay gör nu är mycket intressantare – det faktum att han utvecklas genom att experimentera med själva dramaturgin gör honom i mina ögon ännu större.

Även om hans stil har drag av sentimentalitet så är det omöjligt att värja sig mot det stora vemodet i hans böcker, och det är just själva stämningen som är behållningen i Under Heaven. Kays unikhet är något att glädjas över, när så många av hans kollegor tycks skriva efter i stort sett samma mall. Det är alltid svårt att ranka författare, men på min lista över de bästa i genren hamnar Kay någonstans i den absoluta toppen. Under Heaven är bara ytterligare ett bevis på att han förtjänar att vara där.

När vindarna viskar mitt namn

June 3rd, 2010 § 1 comment § permalink

Patrick RothfussThe Name of the Wind är småtrevlig fantasymatiné. Huvudberättelsen är en skröna i jag-form berättad av allkonstnären Kvothe om dennes uppväxt och utbildning på trollkarlsuniversitet. Dessa delar liknar en (något) vuxnare version av Harry Potter. Boken har även vissa likheter med The Gentlemen Bastards i att den handlar om en ädel skurk som försöker klara sig i världen.

Boken är lättläst och tempot är högt. Den lättsamma tonen blir emellanåt ett hinder, då Kvothe dels är lite för mycket hjälte och dels lite för lite människa, och man kommer aldrig riktigt på djupet med honom. Detta sagt så är det ändå så att jag hellre läser Rothfuss än till exempel Bakker, som slår över åt andra hållet. Eftersom The Name of the Wind förstås är första delen i en serie kommer jag alltså att följa denna vidare. Förhoppningsvis kan den utveckla sig till något riktigt bra, i stil med hur Red Seas Under Red Skies fördjupade The Lies of Locke Lamora. We shall see.

The Prince of Nothing

April 30th, 2010 § Comments Off § permalink

Författaren R. Scott Bakker är en filosof som blivit fantasyförfattare. Man får därmed förmoda att en del i hans serie The Prince of Nothing springer ur hans filosofiska bakgrund. Mycket riktigt förekommer exempelvis problemen kring fri vilja som drivande tema.

Serien är extremt mörk och misantropisk – det går i princip inte att ha sympatier för någon av huvudkaraktärerna. Detta blir ett problem, eftersom man till slut börjar undra om det inte vore bättre om hela fantasivärlden helt enkelt fick gå under eftersom människorna i den verkar vara så bortom all räddning. Till skillnad från Erikson lyckas han emellertid (knappt) behålla mitt intresse genom att en del av hans karaktärer åtminstone är intressanta.
Den centrala karaktären är Anarûrimbor Kellhus, prins, krigarmunk och övermänniska. Trilogin är en berättelse om hur han genom att manipulera människor i stort och smått skaffar sig herravälde över den kända världen, i förberedelse för ett korståg mot Den Stora Ondskan. Detta hade varit helt olidligt om det bara presenterats som en maktfantasi, men jag tycker faktiskt att Bakker samtidigt lyckas framställa Kellhus som en så obehaglig individ att det blir omöjligt att sympatisera med honom. Han utnyttjar allt och alla och är i mångt och mycket en perfekt sociopat, som också råkar vara världen enda chans till frälsning.
Även om man bortser från avsaknaden av sympatiska karaktärer har böckerna problem. Stundtals går de över gränsen för vad som kan kallas glorifiering av korståg. Jag vet inte om detta är Bakkers avsikt, men det sätt han skildrar Kellhus Heliga Krig är ibland fruktansvärt obehagligt. Andra problem är hans till synes helt omotiverade illvilja mot kvinnor – jag överdriver nog inte när jag skriver att alla namngivna kvinnliga karaktärer är prostituerade på ett eller annat sätt. Det finns en enda kvinnlig karaktär i en något större roll, och hon är ett bihang till de två manliga huvudkaraktärerna. Ofta sägs det att fantasy skall vara “realistisk” och att det inte är “realistiskt” (relativt den fabulerade 1800-tals-medeltidsnostalgin) att ha kvinnor i diverse olika viktigare roller. Denna ursäkt blir väldigt svår att svälja här. I Bakkers värld tycks kvinnor snarare ha det sämre än någonstans, under någon tid i vår värld. Inga magiker är exempelvis kvinnor. Varför får man aldrig reda på.
Böckerna i övrigt påminner en del om Dune, som den delar vissa problem med (som glorifieringen av det heliga kriget). Men Dune är snyggare och bättre komponerad överlag, från karaktärer och världsbeskrivning till själva intrigen.
En fortsättningsserie är påbörjad. Jag är ytterst tveksam till om jag kommer att läsa den, och det skulle i så fall vara mer av nyfikenhet än av någon förväntad läsglädje.

Dragon Age: Origins

January 4th, 2010 § Comments Off § permalink

Min alv-rogue har nu efter en intensiv decembermånad framför Xboxen äntligen lyckats rädda Ferelden från The Blight. Mitt nyväckta intresse för singelspelar-RPG:n (väckt av en WoW-tröttnad och en bra upplevelse med Mass Effect i somras) gjorde att jag såg fram emot hypade Dragon Age, och mina förväntningar infriades. Mass Effect var fyllt med val och dialoger som faktiskt påverkade berättelsen, vilket lever vidare i DA:O, i än mer förfinad form. Ofta är det till och med svårt att avgöra vilket val som är “rätt” och vilket som är “fel” – vilket är uppfriskande i en genre där spel brukar betraktas som moraliskt djupdykande bara för att man ställs inför valet att döda småflickor eller låta dem leva (se: Bioshock). Här följer därför en spoiler-fylld lista av de fem svåraste moraliska valen i Dragon Age: Origins. Nedladdat material ej inkluderat – jag har ännu inte pallat att koppla upp Xboxen.

  1. Vad gör man med Loghain efter att ha besegrat honom? Generellt sett valde jag ofta att skona hellre än att fördöma på andra ställen i spelet. På något sätt vill jag tro att alla kan förändras, och detta slår igenom även i RPG:n jag spelar. Jag var villig att förlåta Loghain för både förräderiet av Cailan och mordförsöket på Arl Aemon, men hans slavhandel med alver fick bägaren att rinna över, speciellt med tanke på att min karaktär var personligt involverad. Jag valde därför att avrätta Loghain, något som egentligen tycker är “fel” rent moraliskt sett, men i det här fallet kände jag att min karaktär helt enkelt inte kunde förlåta honom.
  2. Hur hanterar man Anvil of the Void? Artefakten skulle kunna användas till att bygga upp en armé av golems för att bekämpa ondskan, men kräver människooffer. Även om man kan tänka sig att sådana offer kan göras frivilliga hade jag tidigare sett tillräckligt mycket av dvärgarnas samhälle för att gissa hur det skulle gå. Jag valde att förstöra städet istället.
  3. Hur löser man situationen med Arl Aemons son Connor? Det finns här en möjlighet att lägga mycket tid och kraft på att rädda alla inblandade, alternativt kommer antingen hustrun eller Connor att dö. Hustrun erbjöd sig frivilligt, och jag lät henne offra sig.
  4. Vem blir kung över dvärgarna? Det slutade med att jag valde Harrowmount, helt enkelt därför att Bhelen verkade så osympatisk. Jag ångrade mig efteråt eftersom Harrowmounts protektionistiska och bakåtsträvande agenda inte alls känns speciellt lockande.
  5. Vem skall styra Ferelden? Trots Alistairs protester tvingade jag fram ett bröllop mellan honom och Anora. Egentligen tycker jag inte Alistair är en lämplig kung på grund av hans ständiga gnällande och velande, men eftersom bland andra Arl Aemon påpekade att blodslinjen bidrar till stabilitet eftersom det ger kungen legitimitet så valde jag det näst bästa. Och personligen har jag hur som helst aldrig förstått det här med att det är så hemskt med arrangerade äktenskap för kungligheter i medeltida settings. Det rör sig om en extremt priviligierad samhällsklass som ombes göra vissa uppoffringar för fred och stabilitet. Om man nu ska ha en autokratisk monarki (vilket man naturligtvis inte ska) så är väl det minsta man kan begära att monarken ser till rikets bästa.

Slutligen, som en bonus: Morrigan. Jag blev romantiskt involverad med henne, och följde hennes berättelse till slutet med hög approval. Morrigan är en av de intressantaste karaktärerna jag har träffat på i ett datorspel. Hon är hård, självisk och närmast survivalistisk men det skiner igenom då och då att hon kanske önskar vara någon annan, och hennes uppväxt med Flemeth kan inte ha varit lätt. Jag accepterade hennes erbjudande i slutet, och gav mig ut på jakt efter henne.

Därmed är min första genomspelning klar. Jag funderar nu på att starta om med en mage – jag märkte snabbt hur mäktigt det var med Crowd Control i striderna. Ofta spelade jag mer med Morrigan än med min huvudkaraktär i viktiga strider. Kommer jag att orka spela igenom alltihop en gång till? Jag vet inte, men jag kommer i så fall att göra andra val, för att utforska konsekvenserna tydligare.

En samlad storm

November 6th, 2009 § 1 comment § permalink

Herrejävlar.

Jag har nu precis läst ut del tolv av den episka fantasyserien Wheel of Time, en serie som nu fortgår efter dess författares död. The Gathering Storm må vara en generisk och lam titel, men boken överaskade mig enormt. Vem hade trott att Brandon Sanderson kunde andas så mycket nytt liv i den ganska trötta och stagnerade serien?

Sedan den episka avslutningen i Lord of Chaos (del sex!) har serien ärligt talat varit ganska medioker, full av sidointriger som kunde kapats till förmån för bättre tempo. I de senaste delarna (låt oss säga från Winter’s Heart och framåt) har det märkts att Robert Jordan har velat knyta ihop sina trådar, men han har haft enorma problem med detta. Följden har blivit att en del trådar har fortsatt dra ut på tiden (enandet av White Tower, Perrins evighetsquest för att rädda Faile) medan andra har blivit nästan summariskt avklarade utan att få nå mer tillfredsställande naturliga upplösningar (renandet av Saidin, Daughter of the Nine Moons, det plötsliga fokusskiftet mot Tarmon Gaidon i slutet av Knife of Dreams). Det har känts som att Jordan dels har tappat känslan lite grann, och dessutom fått panik när han insett att något måste göras för att ro serien i hamn.

Jordans tragiska död häromåret ställde allt på sin spets. Brandon Sanderson blev utvald att med hjälp av hans anteckningar och instruktioner slutföra serien i en bok – en enormt svår uppgift som hade varit omöjlig att klara av. Nu är det sagt att det blir tre böcker (två till efter The Gathering Storm) och det är en siffra jag faktiskt kan tro på.

Så vad har då Sanderson lyckats med? Jo, han har fört tillbaka en naturlig pacing till serien. I The Gathering Storm händer det mycket, och ingenting av det känns framhetsat. Knife of Dreams fick jag stundtals nästan tvinga mig igenom, medan The Gathering Storm genomgående är en gedigen läsupplevelse. Det är dessutom så att jag faktiskt får tillbaka viss sympati med de ofta barnsligt revirtänkade karaktärerna – Rand, Egwene, Nynaeve och till och med Cadsuane verkar stundtals helt vettiga. (Detta är annars en av mina huvudproblem med Wheel of Time som helhet – vuxna människor som beter sig som femåringar). Till slut får också både Rand och Egwene uppleva sina Crowning Moments of Awesome, fast på två helt olika sätt.

Boken sätter på ett föredömligt sätt upp pjäserna för den kommande slutstriden. Om du var redo att räkna ut Wheel of Time, så tänk om. Det här är den bästa boken i serien sedan Lord of Chaos.