Mistborn

March 10th, 2011 § 2 comments § permalink

Som jag nämnde i förbifarten i en annan post så inhandlade jag Brandon Sandersons serie Mistborn som ett resultat av att ha läst hans Wheel of Time-romaner. Jag tänkte skriva några rader om mitt intryck av Mistborn men finner det svårare än jag hade tänkt mig. Serien är inte fantastiskt, men absolut inte dålig. Den lämnar hos mig helt enkelt inga djupa bestående intryck över huvudtaget.

Något kan man väl i alla fall nämna. Själva intrigen håller ihop tajt över hela serien, och varje bok har också en bra planerad fristående berättelse med ett eget klimax. Varje del spinner vidare på vad som hände i föregående delar genom att omtolka delar av skeendet, vilket gör att saker och ting ständigt ställs på sin ända. Det finns ett par riktiga twists i böckerna, och slutet av del två utgör den mest hisnande. Det rör sig inte om J.K. Rowling-style Deus ex Machina, utan alla vändningar är logiska och uppburna av tidigare planteringar. Omtolkningarna känns alltså befogade.

Karaktärerna gjorde inget djupare intryck på mig, men fungerar i sin kontext. Världsbygget är solitt, speciellt magisystemet, vilket Sanderson sedemera har blivit berömd för.

Allt som allt är det läsvärda fantasy-romaner med en intressant premiss, men det där lilla extra saknas. Här finns inte George R.R. Martins rika setting, Joe Abercrombies förmåga att ge röst åt karaktärerna eller för den delen den tempofyllda swashbuckling-fantasy som kännetecknar Patrick Rothfuss eller Scott Lynch. Det är helt enkelt lite för slätstruket.

Med tanke på vad Sanderson har gjort för Wheel of Time så måste man fråga sig om han helt enkelt har blivit bättre över tiden, eller om det är något annat som kan förklara skillnaden mellan exampelvis Towers of Midnight och Mistborn. Jag tror att Sanderson helt enkelt är en effektiv berättare, vilket var precis vad Wheel of Time behövde. Det betyder tyvärr inte nödvändigtvis att han är lika bra på att skriva fantasyromaner från botten upp – det krävs mer än berättarkonst för att sådant skall sluta i något fantastiskt.

Towers of Midnight

November 15th, 2010 § 1 comment § permalink

Den näst sista delen i det episka mastodontprojektet The Wheel of Time av Brandon Sanderson/Robert Jordan heter Towers of Midnight och fortsätter där The Gathering Storm slutade. Det framgår snabbt att The Gathering Storm inte var en enstaka lyckoträff, utan att Sanderson faktiskt kommer att ro hem serien på ett briljant sätt. Sanderson är en bättre författare än Jordan någonsin var, vilket framför allt märks på att han är en mycket mer effektiv berättare. Utan att handlingen någonsin känns forcerad samlar Sanderson ihop huvudkaraktärerna, knyter ihop sidointriger och sätter upp sina pjäser för en sista spelomgång. Till den avslutande fjortonde (!) delen lämnas förutom huvudintrigen endast ett fåtal öppna sidospår, som alla gott och väl kommer att kunna hanteras inom sidantalet av en normal Wheel of Time-roman.

Att läsa Sanderson är som att se serien leva upp till sin potential. Jordan var en mycket kompetent världsbyggare, men hans karaktärer var stundtals frustrerande att läsa, och man förstod sällan deras motivationer. Sandersons böcker framstår som en islossning i och med att hela persongalleriet verkar släppa sina pretentioner och småaktiga gnällande och börjar bete sig som vuxna människor. För att vara rättvis mot Jordan kan man möjligen tillägga att en viss del av denna effekt säkert var planerad från första början, framför allt Rands omvälvning i slutet av The Gathering Storm. Dramaturgiskt har detta fungerat perfekt – Sandersons böcker har sammanfallit med ett skeende i berättelsen där huvudkaraktärerna lever upp till det ansvar deras roller kräver, och reser sig från sina lägsta punkter. Det är bara synd att dessa lägsta “punkter” drogs ut till sex hela böcker.

Jag känner plötsligt att jag har mycket att skriva om Wheel of Time. Det är en fantasyserie som har varit närvarande i mer än halva mitt liv, och som har gått från att vara det coolaste jag läst när jag var sexton-sjutton till att bli en utdragen plåga som jag bara velat ta mig igenom mellan 20 och 30, för att slutligen mynna ut i något som verkar bli en fantastisk avslutning. Kanske kommer jag i framtida blogginlägg bearbeta en del av mina tankar i väntan på A Memory of Light, planerad att släppas tidigt 2012. Andra projekt att genomföra under 2011 kan vara att se om Sandersons egna böcker är lika bra som hans två Jordan-romaner. Jag tänker börja med den första delen av hans Mistborn-serie, inhandlad i samband med Towers of Midnight förra helgen.

En samlad storm

November 6th, 2009 § 1 comment § permalink

Herrejävlar.

Jag har nu precis läst ut del tolv av den episka fantasyserien Wheel of Time, en serie som nu fortgår efter dess författares död. The Gathering Storm må vara en generisk och lam titel, men boken överaskade mig enormt. Vem hade trott att Brandon Sanderson kunde andas så mycket nytt liv i den ganska trötta och stagnerade serien?

Sedan den episka avslutningen i Lord of Chaos (del sex!) har serien ärligt talat varit ganska medioker, full av sidointriger som kunde kapats till förmån för bättre tempo. I de senaste delarna (låt oss säga från Winter’s Heart och framåt) har det märkts att Robert Jordan har velat knyta ihop sina trådar, men han har haft enorma problem med detta. Följden har blivit att en del trådar har fortsatt dra ut på tiden (enandet av White Tower, Perrins evighetsquest för att rädda Faile) medan andra har blivit nästan summariskt avklarade utan att få nå mer tillfredsställande naturliga upplösningar (renandet av Saidin, Daughter of the Nine Moons, det plötsliga fokusskiftet mot Tarmon Gaidon i slutet av Knife of Dreams). Det har känts som att Jordan dels har tappat känslan lite grann, och dessutom fått panik när han insett att något måste göras för att ro serien i hamn.

Jordans tragiska död häromåret ställde allt på sin spets. Brandon Sanderson blev utvald att med hjälp av hans anteckningar och instruktioner slutföra serien i en bok – en enormt svår uppgift som hade varit omöjlig att klara av. Nu är det sagt att det blir tre böcker (två till efter The Gathering Storm) och det är en siffra jag faktiskt kan tro på.

Så vad har då Sanderson lyckats med? Jo, han har fört tillbaka en naturlig pacing till serien. I The Gathering Storm händer det mycket, och ingenting av det känns framhetsat. Knife of Dreams fick jag stundtals nästan tvinga mig igenom, medan The Gathering Storm genomgående är en gedigen läsupplevelse. Det är dessutom så att jag faktiskt får tillbaka viss sympati med de ofta barnsligt revirtänkade karaktärerna – Rand, Egwene, Nynaeve och till och med Cadsuane verkar stundtals helt vettiga. (Detta är annars en av mina huvudproblem med Wheel of Time som helhet – vuxna människor som beter sig som femåringar). Till slut får också både Rand och Egwene uppleva sina Crowning Moments of Awesome, fast på två helt olika sätt.

Boken sätter på ett föredömligt sätt upp pjäserna för den kommande slutstriden. Om du var redo att räkna ut Wheel of Time, så tänk om. Det här är den bästa boken i serien sedan Lord of Chaos.

Epikens obotliga optimism

March 31st, 2009 § Comments Off § permalink

Vad är egentligen grejen med fantasyförfattare och tidsestimat? George RR Martin har för både den kommande A Dance with Dragons och för den föregående A Feast for Crows en mängd gånger underskattat det arbete han har kvar att göra. Det heter alltid att “oj, jag missade den här deadlinen också, jag hoppas på att ha den klar om ett halvår”. Och nu stämmer Brandon Sanderson, utvald efterföljare och avslutare av Robert Jordans monsterserie, in i kören. Han kommer, trots tidigare löften om motsatsen, att tvingas dela upp den återstående delen i serien i tre böcker. Och den sista kommer att komma ut 2011 (absolut senast sägs det, men vem vet vad man skall tro om detta).

Nåväl, det är egentligen inte beskedet om uppdelningen jag vill diskutera. Faktum är att jag tycker det är ett bra beslut – alla som har läst de senaste delarna av Wheel of Time måste lämpligen ha insett att det inte kommer att fungera att knyta ihop alla lösa trådar (och det finns mängder) i en enda roman. Det som upprör mig är – insåg inte Brandon Sanderson detta? Saknar författare i episk-fantasy-genren självinsikt så till den grad att de är dömda att ständigt missa sina deadlines? Än värre, är de dömda att aldrig lyckas knyta ihop sina berättelser på grund av ett alltför ambitiöst anslag från första början?

När jag läser Sandersons redogörelse om turerna kring beslutet blir jag än mer konfunderad över hur författandet egentligen går till, något som tycks bekräftas även av George RR Martins bloggande. Det verkar som att det är kutym bland bokförlag att helt enkelt beställa en bok på minst x ord, eventuellt sätta en deadline långt fram i tiden och sedan lämna författaren åt sitt öde. Ett år senare, när deadlinen närmar sig, så upptäcker alla plötsligt att det inte kommer att fungera – det är för mycket text för en bok, och vi måste dela upp i flera delar. Fansen vill ha ut något nu nu nu, vi måste ha ut något till julhandeln, det är inte ekonomiskt försvarbart att publicera böcker på tusentals sidor och så vidare. Precis detta mönster visar såväl Sanderson som Martin efter vad de har berättat.

Nåja. Själv är jag mjukvaruutvecklare och har tagit del i och observerat ett antal projekt som glidit i tidsplanen. Och vad det beror på är sannerligen ingen hemlighet, utan något man arbetat aktivt med i denna sfär under decennier. Exempel på typiska riskfaktorer och fallgropar för ett mjukvaruprojekt:

  • Otydliga krav
  • En stor release istället för iterativt och/eller inkrementellt arbete
  • “Scope creep”, dvs tendensen att smyga in extra funktionalitet som inte ingår i ursprungsplanen

Känns det igen? Både Sanderson och Martin tycks ha tagit sig vatten över huvudet när de lovat att leverera en färdig produkt till ett visst datum. Deras böcker är gigantiska, med massor av sidointriger och uppsvällt persongalleri. I alla fall Martin har problem att knyta ihop och gå vidare (Jordan hade det också, juryn sammanträder fortfarande när det gäller Sanderson). Det mest konstiga av allt är kanske att bokförlagen låter dem hållas. Utan att vara författare – skulle det vara så svårt att kräva att få vara en del i processen, att utkräva delmål? Är man så förblindad av författarmyten att man har köpt idén om det ensamma geniet rakt av? I min bransch skulle det vara oacceptabelt att komma dragandes med sådana gigantiska förseningar såpass långt in i projektet (vilket förstås inte innebär att det inte förekommer). Och ofta skulle resultatet bli att skära bort features och releasa snart snarare än att skjuta planen ytterligare. Jag inser förstås att det är svårare att göra något sådant för en roman, men det finns ändå vissa poänger med synsättet. Det är bara att inse – varken Brandon Sanderson eller George RR Martin kommer i sina livstider att skriva Den Perfekta Romanen. Så att leverera någonting som är bra nog borde vara högre prioriterat för dem än det verkar vara. Och lite mer självinsikt skulle inte heller skada.

Avslutningsvis vill jag än en gång hylla Joe Abercrombie, en avslutare av klass. På fyra år kommer han att ha levererat fyra högklassiga romaner innehållande två avslutade berättelser. De innehåller inga komplexa politiska sammanhang, inga myriader av sidointriger och har sparamma persongallerier. Trots detta är romanerna alldeles utmärkta. Se och lär.