Hjältar, finns dom?

February 3rd, 2011 § 2 comments § permalink

The Heroes är ytterligare ett fristående alster skrivet av den briljante Joe Abercrombie. Efter den fantastiska trilogin The First Law och den nästan lika fantastiska fortsättningen Best Served Cold återvänder handlingen till Norden, där två arméer under tre dagar slåss om en kulle utanför en oansenlig by. På kullen finns en stencirkel som kallas för just “The Heroes”, som utgör de enda hjältarna i den för Abercrombie typiskt svartsynta men underhållande berättelsen.

Det finns så mycket som är bra med den här boken, så jag kan lika gärna börja med att räkna upp vad jag kommer på.

  • Dispositionen är utmärkt. Det är kutym i fantasygenren att en bok eller serie måste spänna över en lång tidsperiod, med karaktärsutveckling, politiska intriger och en episk förgrundsberättelse. Jag kan på rak arm inte komma på något annat exempel på en fantasybok som så tydligt bryter mot detta. Även Abercrombies tidigare alster har följt den gängse konventionen. The Heroes utspelar sig på en enda plats under tre dagar, vilket känns som ett friskt grepp.
  • Känslan av våld och smutsigt krig är påtagligt och otäckt närvarande. Det är död och förstörelse, blandat med småaktighet och ändlös väntan. Bilden som tecknas av kriget känns trovärdig.
  • Karaktärer från The First Law och Best Served Cold dyker upp, lite annorlunda, lite förändrade. Detta knyter ihop Abercrombies böcker på ett föredömligt sätt. Ett av återseendena, Bremer dan Gorst, är inte alls vad jag väntade mig. Den enda som verkar vara exakt den samma är Bayaz.
  • Bayaz blir förresten mer och mer en Magnificent Bastard. Han är en manipulerande trollkarl som hellre använder guld än magi för att uppnå sina mål. Konflikten mellan honom och Khalul är själva huvudintrigen i Abercrombies värld, och de senaste två böckerna har närmast varit nedslag på olika ställen där denna konflikt intensifierats. Ramberättelsen gör det intressant att läsa böckerna för hängivna fans, men är inte nödvändig för att njuta av dem.
  • Abercrombie är duktig på att hitta en röst för sina karaktärer. Ofta knyts respektive tråd ihop i slutet genom upprepning av tankar från inledningen. Denna teknik känns igen från framför allt Logen Ninefingers och Glokta från The First Law. Spänningen hålls ofta vid liv genom att man inte vet om karaktärerna är förmögna att förändras eller inte. Ibland lyckas de, och ibland faller de tillbaka i gamla spår. Även om man vet att Abercrombie inte brukar ha död på sina huvudpersoner så lever därmed berättelsen in till de allra sista sidorna.
  • Ett tema som hänger kvar är hur otroligt lockande våld är som lösning på problem, och hur svårt det är att förändra sig. Logen och Shivers försökte båda, men misslyckades. I denna bok visar till och med Black Dow, som var kanske den elakaste av alla i The First Law, tecken på att vilja ändra sig. Men, som han konstaterar, när ens händer väl har blodats ned är det nästan omöjligt att tvätta dem rena. Curnden Craw råkar ut för samma sak i The Heroes, när han försöker men inte lyckas pensionera sig från krigargörat. Detta tema är centralt för hela Abercrombies övergripande berättelse, och finns på första sidan i den allra första boken: “The blade itself incites to deeds of violence”. Det är typiskt för Abercrombie att skriva detta på näsan på läsaren, bara för att senare ytterligare befästa samma budskap genom själva berättelsen. Jag gillar detta grepp starkt.
  • Precis som i The First Law får man nöja sig med de små segrarna – prins Calder som efter att ha blivit en marionett åt Bayaz väljer att skona sin bror och lämna över makten till honom, eller när Finree i likhet med Glokta lyckas få betalt för sina uppoffringar i Bayaz’ tjänst. Detta hindrar boken från att bli ett vältrande i elände och cynism (se: Bakker).

Jag skulle kunna fortsätta med detta ett tag till, men kan bara avsluta med att konstatera att The Heroes är en fantastisk bok. Rent litterärt är det förmodligen Abercrombies bästa hittills, även om jag ändå måste ranka den under The First Law, på grund av att den egentligen bara fortsätter att hamra in budskapet. Tydligen har Abercrombie nyligen tecknat kontrakt för ytterligare fyra böcker, vagt planerade som en till fristående roman följd av en ny trilogi. Bring it, säger jag.

Slutligen måste jag ge ett hedersomnämnande till min favoritkaraktär, den nästan komiskt omoraliske korpral Tunny, som gjort till sin specialitet att förrika sig på krig. Inget dåd är för småaktigt när det kommer till att tjäna lite slantar. Ändock revanscherar han sig till slut, och när hans sergeant beskriver honom känns det som en sammanfattning över hur armén och kriget ständigt lever vidare:

Lord marshals are temporary in nature,” explained Forest, gesturing at Tunny, “but corporals? Corporals are eternal.

Självrannsakan

February 1st, 2011 § 1 comment § permalink

Av olika orsaker har jag på senaste tiden funderat lite på mig själv. Mina bra och dåliga sidor och så vidare. Det slog mig då att jag aldrig berättat det allra minsta personligt om mig på den här bloggen. Trots att jag inte har några läsare (eftersom jag inte spridit länken) så berättar jag ingenting om mig själv. Faktum är också att jag delvis ser ned på bloggar med sådant innehåll.

Jag inser att detta kan vara en av mina brister. Den totala rädslan för att utlämna sig, att bli bedömd. Att alltid upprätthålla en viss fasad – korrekt, självständig, oberoende. Denna fasad hämmar mig i mitt vardagsliv, eftersom den hindrar mig från att skaffa nya vänner, prova nya aktiviteter, göra något. Den hindrar mig från att vilja något alls, därför att vilja något är att göra sig sårbar. Att vilja något är att öppna sig för besvikelse när viljan slår fel. Det är enklare att inte vilja något alls – att sväva omkring utan en riktning och låta sig styras, på sin höjd foga in lite kompromisser som gör färden mer bekväm. Om någonting kan sägas om mig så är det att jag konstant väljer det minsta motståndets väg.

Denna egenskap är nyttig ibland. Jag kan jobba eller småprata med de flesta människor. Jag blir sällan frustrerad. Jag kan agera professionellt, även i stunder där detta inte är lämpligt. När jag ombes beskriva mina goda sidor i utvecklingssamtal kommer alltid “flexibilitet” med. Jag flyter med strömmen och mitt namn är skrivet i vatten. Men ibland vill jag inte ha det så. Ibland skulle jag vilja kunna sätta ned foten och hålla emot. Ibland skulle jag vilja kunna kontrollera hur vattnet flyter. Ibland skulle jag vilja att människor ser mig som någon som gör skillnad. Men att göra skillnad är att ta en risk, och skillnad görs inte på minsta motståndets väg.

Jag sparar draften till blogginlägget för att inte förlora det, så att jag senare kan återkomma och rensa ut irriterande ordval. Tanken på att någon skulle läsa en text av mig och tycka att den är dåligt skriven skrämmer mig. Jag är inte speciellt duktig på att skriva, och allvarligt talat bryr jag mig inte jättemycket i teorin. Jag jobbar inte med det, och jag har andra områden där jag faktiskt är duktig. Men återigen – tanken på att någon, någon gång på något sätt skulle hitta till den här bloggen och hitta pinsamma fel i texterna skrämmer mig. Detta är också ett av skälen till att jag bloggar mer eller mindre anonymt.

Hur skulle jag vilja vara? Driven, ambitiös, öppen för utmaningar, öppen för nya bekantskaper, multikonstnär. Intresserad av allt. Ständigt med nya projekt. Inte rädd att kasta sig ut i det okända. Inte rädd att misslyckas.

Finns det sätt att bli sådan? Jag har alltid varit emot hela konceptet med självförbättring, och blotta tanken på det får det att vända sig i min mage. Att sträva efter att vara någon annan – är det att förvägra den jag är? Den personen som är accepterande, analyserande, kyligt avståndstagande, korrekt, stundtals naiv? Kanske. Men att sträva är också att vilja något, och det är däri problemet ligger. Tänk om jag vill fel saker. Om förändringen inte gör mig bättre, utan sämre. Om jag misslyckas med att förändra mig, trots att jag försökt på allvar. Kan jag acceptera ett sådant nederlag?

Jag går tillbaka ett stycke och ändrar alla “man” till jag. Inte skriva man. Det är fult och fegt generaliserande.

På senaste tiden känner jag snarast att jag har blivit mer avståndstagande. Jag jobbar mycket ensam just nu, och jobbar ofta hemifrån på eftermiddagarna. Jag blir mer effektiv så, och slipper distraktioner. Men en del av dessa distraktioner är bra. Jag behöver kontakt, speciellt eftersom det känns som jag drar mig undan folk. Varje social sammankomst, till och med de jag ser fram emot mest, tar energi från mig. Att ha något inplanerat, tider att passa, sätt jag måste bete mig på, stör. Om jag inte aktivt kämpade emot skulle jag helst tillbringa helgerna framför TVn eller med en bok. Tryggt, säkert. Utan att behöva ta risken att göra något fel.

Även om jag skulle vilja ändra mig, så är det ett problem var jag skall börja. Mitt problem är ju precis att jag inte vill någonting. Jag vill vilja, men det hjälper liksom inte. Ofta vill jag kunna saker, men jag vill inte lära mig dem. Jag vill slippa hela den tidsperiod när man är dålig och skippa direkt till att vara kapabel (inte nödvändigtvis bra, men åtminstone inte dålig). För vissa färdigheter fungerar detta. Matematik, programmering med mera är färdigheter man kan studera ensam, klura på och visa upp när man är redo. Jag behöver då aldrig stå ut med att vara pinsamt dålig, att ligga någon till last. Andra färdigheter måste utvecklas i samspel med andra. Tala spanska. Dansa tango. Sådana färdigheter är jobbiga för mig att öva upp. Jag skulle vilja vara en bra tangodansare, men vägen dit – att dansa mycket med människor man inte känner, att göra fel, att bli bedömd som otillräcklig, är ett ständigt hinder. Jag kan om jag verkligen behöver övervinna detta, men inlärningen blir hämmad eftersom jag inte tycker det är roligt.

Save draft. Tankar på om jag kommer publicera detta inlägg eller inte. Jag ger det en fifty/fifty-chans i nuläget. Och om jag publicerar måste jag läsa igenom det först. Antagligen är det helt kaotiskt, hoppar mellan ämnen, upprepar sig språkligt. Jag kommer behöva polera det. De här instuckna meta-reflektionerna exempelvis. Hur funkar det stilistiskt? Antagligen är det bara jobbigt att läsa dem, lite pretentiöst. Lite löjligt. Kanske stryker jag dem. Save draft. Lunch. Det här inlägget kommer ta hela dagen att redigera.

Flexibilitet. Något jag alltid har varit stolt över. Men hur kan man utvecklas om man alltid är flexibel? Handlar inte utveckling delvis om envishet? Om jag vid första motgång ger upp, hur ska jag någonsin kunna bli mer än den jag är? Ständigt tvivlande på mig själv gör i och för sig att jag ofta plockar upp intressanta idéer. Jag tycker att jag är öppen för nya sätt att se på världen. Problemet ligger inte i nya idéer, utan nya beteendesätt. Jag är en Watcher, inte en Doer. (Är denna dikotomi intressantare än vad den verkar? En Watcher gynnas av att vara ständigt flytande, att ha ett flexibelt sinne och flyta med strömmen för det gynnar absorptionen av nya idéer och tillåter färska analyser av nya situationer. En Doer gynnas över att vara envis, av att hålla fast vid sina övertygelser, för det är bara på det sättet man får något gjort.)

Faran med att definiera sig själv som en Watcher är att denna definition blir självuppfyllande, och om jag nu inte vill vara sådan, varför skulle jag acceptera faktum? Jag skulle kunna vara annorlunda. Eller är detta återigen, ständigt flytande, rädslan att bli etiketterad, att låsas fast, som spökar? Till och med beskrivningen av mig själv på en egen blogg som ingen läser känns begränsande.

Blogginlägget letar sig fram mot en poäng. Det är bäst jag slutar nu innan jag får för mig att fullfölja den tråden. Poängen var aldrig poängen, poängen var att jag ville vara ärlig – mot mig själv och mot presumtiva läsare. Och detta är omöjligt att åstadkomma om man samtidigt måste ha en sammanfattande slutsats. Fan. Jag lyckades nästan.

Moralfilosofi IV – Hares utilitarism

December 27th, 2010 § Comments Off § permalink

Det här är fjärde inlägget jag skriver om moralfilosofi. Läs gärna även del 1del 2 och del 3.

Jag har i tidigare poster resonerat mig fram till universell preskriptivism som metatisk teori. Denna post kommer att behandla Hares försök att från sin metaetik gå över till normativ etik, genom att härleda en speciell slags utilitarism ur sitt metaetiska grundbygge.

Först något om utilitarism. Utilitarismen är en teori som är konsekventialistisk, vilket betyder att handlingars moraliska status bestäms av deras utfall. Detta kan kontrasteras med exempelvis pliktetik, som istället betonar att själva handlandet skall vara av en viss art. För en konsekventialist helgar i viss mån alltid ändamålet medlen, medan detta inte behöver vara sant för en pliktetiker. För en pliktetiker är det tvärtom typiskt viktigare att följa ett visst handlingsmönster alldeles oavsett utfall, just för att det är rätt. En konsekventialist erkänner inga sådana externa faktorer – det är enbart utfallet som räknas.

Jag köper konsekventialismen rakt av. Jag kan inte se hur en handling kan vara rätt om den leder till sämre konsekvenser en en annan handling. Detta verkar både ologiskt och osympatiskt.

Vidare innebär utilitarismen att det finns ett värde som bör maximeras på något sätt. Exakt vari detta värde består beror på typen av utilitarism. Tidiga utilitarister förespråkade en slags hedonistisk variant där lycka, eller till och med njutning, utgjorde detta värde. Senare varianter har istället betonat preferenstillfredsställelse, med vilket menas att helt enkelt uppfylla människors (eller andra varelsers) önskningar. Denna variant brukar därför benämnas preferensutilitarism, och det är denna normativa teori som Hare försöker härleda.

Utan att fördjupa mig mer i värdeteori så vill jag uttrycka ett visst stöd för inställningen att preferenstillfredsställelse utgör ett grundläggande värde. Detta är inte helt okomplicerat, men intuitivt kan man grunda detta i respekt för autonomi. Det torde åtminstone vara trivialt att det som är värdefullt för mig är att få som jag vill. Hare tar detta faktum som startpunkt och försöker universalisera det till en allmän princip för moraliskt handlande.

Hares modell över hur en moralisk utsaga formuleras ser ut ungefär så här:

1. Den universella preskriptivismen kräver (logiskt) att när jag skall göra ett moralomdöme så måste jag formulera detta så att det inte innehåller individreferenser. Moralomdömet kan vara ytterst specifik och gälla bara under ytterst speciella omständigheter, men det måste gälla oavsett vilka individer som är inblandade.

2. Människor besitter empati, dvs förmåga till medkännande med andra. Denna empati gör att man kan sätta sig i någon annans position i den hypotetiska situationen då rollerna är ombytta relativt den faktiska situationen.

3. Från den hypotetiska situationen förvärvas hypotetiska preferenser som jag skulle haft om rollerna varit ombytta.

4. Dessa preferenser internaliseras, vägs samman och blir till en faktisk preferens om vilket som är det rätta handlingsalternativet. Från denna preferens formuleras värdeomdömet.

Ett exempel:

Jag är i en situation där jag behöver låna pengar, och du har pengar att låna ut. Bör du låna mig dessa pengar? För att kunna säga “du bör låna mig pengarna” måste jag acceptera att om rollerna var ombytta så borde jag låna dig pengarna. Värdeomdömet kommer att bli något i stil med “för två personer A och B med egenskaperna X i situationen Y så bör A låna ut pengar till B” (steg 1). Eftersom jag besitter empati kan jag föreställa mig hur du känner dig i denna situation. Vilka nackdelar har det för dig att låna ut pengar till mig? Hur starkt känner du för detta? (steg 2) Jag förvärvar genom detta en hypotetisk preferens för den situation där jag blivit ombedd att låna ut pengar till dig i en motsvarande situation (steg 3). Konflikten mellan min preferens i den faktiska situationen (jag behöver pengar) och min preferens i den hypotetiska situationen (jag vill inte låna ut pengar) leder till att en av preferenserna (den svagare) får ge vika. Det slutgiltiga värdeomdömet kommer att bli antingen A bör eller inte bör låna ut pengar till B (steg 4).

Hare hävdar nu att detta leder till preferensutilitarism. Genom att acceptera universaliserbarhetskravet hos moralutsagor har jag accepterat att ge alla preferenser lika vikt, eftersom jag måste acceptera samma regel för den hypotetiska situationen. Om jag är ärlig i mitt uppsåt kommer jag därför att låta den starkaste preferensen bestämma utfallet.

Fungerar Hares modell? Som jag redan nämnt så är det lockande rent värdeteoretiskt att låta preferenstillfredsställelse vara det grundläggande värdet, och att motsätta sig konsekventialism verkar märkligt. Om vi ska landa i preferensutilitarism så kvarstår alltså själva maximeringsprincipen. Är denna vettig? Mitt svar är nej, och jag anser alltså inte att Hares resonemang landar i preferensutilitarism.

Hares argument har många poänger. Jag tror till exempel att empati är helt avgörande för att förklara människors moraliska beteende, och Hares modell förenar en analys av hur det moraliska språket fungerar med en förklaring av hur vi över huvudtaget kan få för oss att tänka moraliskt istället för egoistiskt. Hans problem ligger främst i steg 4. Som andra (till exempel min f.d. filosofilärare i Lund Ingmar Persson) har påpekat, så hamnar Hares härledning i problem när situationen i exemplet ovan innefattar fler än två personer. I steg 4 ovan sker en magisk “sammanvägning” av preferenser, men för att det slutgiltiga moralomdömet skall vara kompatibelt med utilitarismen måste jag syntetisera en preferens precis på ett sådant sätt att den totala preferenstillfredsställelsen maximeras. Processen skulle därför innebära att jag lägger ihop styrkan hos olika preferenser med varandra, och genom detta erhålla en slags “sammanlagd” preferens. För två personer är detta inget större problem. Det förefaller mig plausibelt att lägga ihop styrkor hos ens egna skilda preferenser (jag vill äta godis men jag vill inte få hål i tänderna) och syntetisera en “superpreferens” av dessa (“godis är gott, skit i tänderna”). Genom att göra detta för två personer kan man syntetisera två sådana superpreferenser, och om de är i konflikt kan man väga dem mot varandra. Denna metod kollapsar dock då vi tar in fler personer i situationen. Det verkar för mig väldigt märkligt att man kan syntetisera en superpreferens från preferenser hos olika individer. Själv tycker jag snarast att slutsatsen av Hares argument borde bli en “strongest-beats-all”-variant, där man ser till att den starkaste superpreferensen tillfredsställs (eller möjligen ser till att den resulterande situationen har så svaga otillfredsställda preferenser som möjligt).

Detta leder inte till utilitarism (utan snarare till en form av prioritarianism), men för mig är denna slutsats trots många problem mer logisk. Ett av utilitarismens största problem är att den tillåter många svaga preferenser att uppväga ett fåtal starka. Ett exempel kan vara ett samhälle som beslutar att döma en oskyldig för att tillfredsställa en lynchmobb*.  Här kan man notera att en “strongest beats all”-modell relativt lätt kommer undan problemet genom att (något förenklat) den utsattes mycket starka preferens att undgå avrättning slår ut mobbens enskilt svagare preferenser att genomföra lynchningen.

——

(*) Hare gillar inte intuitiva tankeexperiment av denna typ, då han ofta finner dem riggade genom att de överförenklar eller sätter upp orimliga situationer (tänk Jack Bauer-liknande dilemman som aldrig inträffar i verkligheten). Ofta har Hare rätt – många av dessa tankeexperiment sätter upp situationer som i sig är icke-intuitiva (ett skenande spår där man kan välja att antingen växla över tåget och döda en person eller låta det stanna på samma spår och döda fem och så vidare). Det är då inte orimligt att svaret också blir icke-intuitivt (ja, du bör växla över tåget och därmed orsaka ett dödsfall), men det finns fall där Hare får problem. Det finns faktiskt reella exempel på samhällen där en liten grupp människor är djupt hatade eller diskriminerade av majoriteten. Det är inte otänkbart att styrkan av de sammanlagda preferenserna hos samtliga i den mindre gruppen att undgå förföljelse understiger styrkan av de sammanlagda preferenserna av övriga invånare att fortsätta förföljelsen, om minoritetsgruppen är tillräckligt liten. Preferensutilitaristiskt leder detta till en slutsats att det bästa vore om förföljningen fortsatte, och denna slutsats står i bjärt kontrast med vad vårt samvete säger oss. Situationer som denna kan hittas i dagens verklighet, och kan alltså inte sägas vara konstruerade. Hares härledning borde därför inte ge ett kontraintuitivt utfall, om man nu över huvudtaget ser intuitionen som någon slags facit.

Towers of Midnight

November 15th, 2010 § 1 comment § permalink

Den näst sista delen i det episka mastodontprojektet The Wheel of Time av Brandon Sanderson/Robert Jordan heter Towers of Midnight och fortsätter där The Gathering Storm slutade. Det framgår snabbt att The Gathering Storm inte var en enstaka lyckoträff, utan att Sanderson faktiskt kommer att ro hem serien på ett briljant sätt. Sanderson är en bättre författare än Jordan någonsin var, vilket framför allt märks på att han är en mycket mer effektiv berättare. Utan att handlingen någonsin känns forcerad samlar Sanderson ihop huvudkaraktärerna, knyter ihop sidointriger och sätter upp sina pjäser för en sista spelomgång. Till den avslutande fjortonde (!) delen lämnas förutom huvudintrigen endast ett fåtal öppna sidospår, som alla gott och väl kommer att kunna hanteras inom sidantalet av en normal Wheel of Time-roman.

Att läsa Sanderson är som att se serien leva upp till sin potential. Jordan var en mycket kompetent världsbyggare, men hans karaktärer var stundtals frustrerande att läsa, och man förstod sällan deras motivationer. Sandersons böcker framstår som en islossning i och med att hela persongalleriet verkar släppa sina pretentioner och småaktiga gnällande och börjar bete sig som vuxna människor. För att vara rättvis mot Jordan kan man möjligen tillägga att en viss del av denna effekt säkert var planerad från första början, framför allt Rands omvälvning i slutet av The Gathering Storm. Dramaturgiskt har detta fungerat perfekt – Sandersons böcker har sammanfallit med ett skeende i berättelsen där huvudkaraktärerna lever upp till det ansvar deras roller kräver, och reser sig från sina lägsta punkter. Det är bara synd att dessa lägsta “punkter” drogs ut till sex hela böcker.

Jag känner plötsligt att jag har mycket att skriva om Wheel of Time. Det är en fantasyserie som har varit närvarande i mer än halva mitt liv, och som har gått från att vara det coolaste jag läst när jag var sexton-sjutton till att bli en utdragen plåga som jag bara velat ta mig igenom mellan 20 och 30, för att slutligen mynna ut i något som verkar bli en fantastisk avslutning. Kanske kommer jag i framtida blogginlägg bearbeta en del av mina tankar i väntan på A Memory of Light, planerad att släppas tidigt 2012. Andra projekt att genomföra under 2011 kan vara att se om Sandersons egna böcker är lika bra som hans två Jordan-romaner. Jag tänker börja med den första delen av hans Mistborn-serie, inhandlad i samband med Towers of Midnight förra helgen.

Moralfilosofi III – universell preskriptivism

October 21st, 2010 § Comments Off § permalink

Det här är tredje inlägget jag skriver om moralfilosofi. Läs gärna även del 1 och del 2.

Hittills har jag kommit fram till att preskriptivism är en hållbar metaetisk teori. Detta inlägg kommer att beskriva en speciell sorts preskriptivism som utvecklats av filosofen R.M. Hare. Denna brukar kallas “universell preskriptivism” och torde vara en av de mest populära non-kognitivistiska metaetiska teorierna.

Hare menar att moralomdömen har två kritiska egenskaper: de är preskriptiva samt universella. Preskriptivitet innebär att de föreskriver handling, eller att de utgör en form av imperativ enligt vad jag redan har diskuterat. Universalitet innebär att omdömena måste vara universaliserbara. Med detta menar Hare att om man fäller ett moralomdöme i en viss situation så måste detta moralomdöme gälla även om de individuella egenskaperna i situationen är annorlunda. Detta innebär att om jag i en situation säger att “du bör inte stjäla från mig” så måste jag också acceptera att om rollerna vore ombytta, så gäller att jag inte borde stjäla från dig. Det kan förstås vara så att en mängd omständigheter kan påverka huruvida det är rätt att stjäla (vad används pengarna till, har den bestulna pengar ändå, har den bestulna i sin tur stulit från någon annan och så vidare), men just att det är jag som blir bestulen kan inte spela någon roll.

Hare hävdar att detta är en logisk egenskap hos moralomdömen. Med detta menas att han inte anser att det går att använda det moraliska språket på ett korrekt sätt utan att acceptera denna universaliserbarhet. Jag kan inte ärligt hävda att du inte bör stjäla från mig i denna situation, medan jag borde stjäla från dig i den hypotetiska situationen identisk med denna där rollerna är ombytta – att göra detta är att använda språket fel, ungefär som att hävda att det finns gifta ungkarlar eller cirkulära kvadrater.

Detta betyder att när vi fäller ett moralomdöme så fäller vi ett slags generellt påbud om hur man i allmänhet skall handla i en viss situation. Detta knyter an till Immanuel Kants kategoriska imperativ, men för Kant tycks detta snarast ha varit ett moraliskt påbud i sig, inte en logisk egenskap hos det moraliska språket. Kant tänkte sig också väldigt generella regler av typen “Man bör inte stjäla”, vilket inte är fallet hos Hare – reglerna kan vara hur specifika som helst, bara de inte innehåller individreferenser (“Man bör inte stjäla på en onsdag såvida inte månen är full och man behöver pengarna till att köpa mat.”). Att ställa upp konstiga regler av detta slag är inte att använda språket fel, det kan däremot vara svårt att få någon att följa dem.

Det finns mycket mer att säga om Hares teorier än vad jag skrivit här, och jag kommer att fortsätta med detta i framtida inlägg. Från sin metaetiska teori härleder han en form av utilitarism som jag inte tycker följer av hans utgångspunkt. Hans försvar av utilitarismen och diskussion om olika moraliska “nivåer” förtjänar också denna vidare diskussion, men som metaetisk teori tycker jag Hares universella preskriptivism inte bara är hållbar utan den bästa jag hittills stött på.

A Dream within a Dream

August 12th, 2010 § 1 comment § permalink

Inception var so-so. Snygg men pratig. Nolan har gjort bättre mindfuck-filmer (som Memento). När hösten kommer ska jag börja skriva mer.

Forgot about Kay

July 1st, 2010 § Comments Off § permalink

Nowadays everybody want to talk like they got something to say, but nothing comes out when they move their lips – just a bunch of gibberish, and motherfuckers act like they forgot about Kay.  –Eminem

Det finns fantasyförfattare som rör sig lite i utkanten av genren, som inte riktigt tycks existera i samma sociala sammanhang som övriga. Guy Gavriel Kay är en sådan författare. Det är svårt att egentligen förstå varför hans böcker ofta tenderas att förbigås då man diskuterar fantasy, för handlingen i dem är verkligen inte speciellt olik annat i fantasygenren. Det rör sig om kungar, krig, kärlek och magi. Ändå är det något fundamentalt som skiljer Kay från andra författare i fantasyns mittfåra, som Jordan, Martin, Erikson med flera. Det är som att Kay har ett helt annat anslag, och skriver av helt andra orsaker. Klart är i alla fall att tonen i hans böcker är helt unik, och han är en skickligare stilist än samtliga ovanstående.

Kays böcker utspelar sig med några få undantag i en parallellvärld till vår. Hans världsbygge skiljer sig därmed fundamentalt från andra projekt, eftersom hans miljöer lånar friskt från verkliga historiska situationer. The Lions of Al Rassan är en omskriven version av legenden om El Cid i morernas Spanien. The Sarantine Mosaic handlar om en annan version av kejsare Justinian I i Konstantinopel. Och hans senaste bok, Under Heaven, utspelas i en version av Kina under T’ang-dynastin.

Det finns mer som förenar alla hans böcker, som annars med ett par undantag är fristående romaner. Som genomgående tema behandlar de förgänglighet, både i det stora och det lilla. Många av romanerna är djupt nostalgiska. Ofta rör det sig om riken som är på väg att falla sönder, där en kultur befinner sig i en brytpunkt. Kay skiftar vilt mellan det storskaligt episka och det djupt personliga. Små berättelser om karaktärer ointressanta för huvudintrigen varvas med betraktelser av samma typ som i historiska krönikor. Kay är fascinerad av hur historia skrivs, och hur en sanning etableras i efterhand. I en bisats kan han plötsligt beskriva hur det skeende läsaren upplever kom att betraktas hundratals år senare. Han är också en av ytterst få fantasyförfattare som lyckas göra sina böcker allmängiltiga, genom att de har något att säga utanför genrens ramar. Hans efterord till Tigana förklarar något om detta.

Detta blev en väldigt lång inledning till min recension av Under Heaven, men om man skall skriva om en av Kays böcker är det omöjligt att inte sätta den i relation till de övriga. För fallet Under Heaven reagerade jag specifikt på hur Kay har utvecklat sitt tema under åren. Hans första roman av denna typ var Tigana som i och för sig var en tajt berättelse (och är fortfarande den bok som har den vassaste intrigen), men om man jämför dess miljöskildringar med till exempel The Sarantine Mosaic står den sig slätt. På senare tid tycker jag att Kay förutom att förfina sina miljöskildringar också alltmer har gått ifrån ett klassiskt roman-upplägg med tydlig början och slut. Hans två senaste romaner inom “historisk fantasy” – Under Heaven och Last Light of the Sun – reflekterar detta. Om man förväntar sig en intrig i likhet med Tigana eller A Song for Arbonne riskerar man alltså att bli missnöjd, vilket lite var fallet när jag läste Last Light of the Sun. Jag har emellertid omvärderat denna bok i efterhand, och kommit fram till att det Kay gör nu är mycket intressantare – det faktum att han utvecklas genom att experimentera med själva dramaturgin gör honom i mina ögon ännu större.

Även om hans stil har drag av sentimentalitet så är det omöjligt att värja sig mot det stora vemodet i hans böcker, och det är just själva stämningen som är behållningen i Under Heaven. Kays unikhet är något att glädjas över, när så många av hans kollegor tycks skriva efter i stort sett samma mall. Det är alltid svårt att ranka författare, men på min lista över de bästa i genren hamnar Kay någonstans i den absoluta toppen. Under Heaven är bara ytterligare ett bevis på att han förtjänar att vara där.

Fotboll och Bröllop

June 19th, 2010 § Comments Off § permalink

När Victoria Bernadotte och Daniel Westling idag gifter sig i Stockholm sänder SVT och TV4 hela dagen från spektaklet. Media trumpetar ut hur fantastiskt bröllopet är, hur lyckliga brudparet ser ut och hur rörande alla talen var. Allt, precis allt, är genomplanerat och genomtänkt, ned till minsta detalj. Vad som serveras är ett genomorkestrerat skådespel som planerats för i ett och ett halvt år. Att detta skulle ge “oss” som SVT uttrycker det, “minnen för livet” är förstås bara nys. Jag kan inte förstå hur något som är så utstuderat på allvar kan beröra någon överhuvudtaget, förutom då de inblandade själva på ett rent personligt plan.

I andra kanaler serveras det fotbolls-VM med bland annat Danmark mot Kamerun. På grund av avsaknad av svenskt deltagande kommer väl inte heller detta bli någonting folk i Sverige kommer ihåg, men här serveras ändå något som är en total kontrast mot prinsessbröllop. Ett spektakel, visst, men förutsättningarna skiljer sig dramatiskt. Hur mycket tid och pengar FIFA än har lagt ner i PR så kokar det hela ändå ner till tjugotvå stycken spelare i två olika lag som kommer att försöka besegra varandra, med alla till buds stående medel. Den totala avsaknaden av manus och regi utgör fotbollens största dragningskraft.

Man får se två lag som kämpar för sin överlevnad i mästerskapet. En dansk osannolik och utbuad hjälte, som reser sig när det som bäst behövs och ger laget en seger. Ett Kamerun som den sista kvarten förtvivlat kämpar för ett kvitteringsmål, och ett Danmark som lika förtvivlat kämpar för att försvara sin rakbladstunna ledning. Detta är känslor. Detta är, om man vore dansk eller kamerunian, minnen för livet, just därför att de är totalt oplanerade. Imorgon ska nya lag vandra ut på gröna planer för att försöka ta ytterligare ett steg mot mästerskapet. En del kommer att hålla för favorittrycket, en del kommer att överraska mot alla odds, en del kommer att underprestera och bli hemskickade och en del kommer att kämpa förtvivlat utan att räcka till. Ingen vet hur det kommer att gå.

Samtidigt kommer Daniel och Victoria att spendera den första genomplanerade dagen i resten av sina genomplanerade liv.

Fotboll och Ödet

June 6th, 2010 § 3 comments § permalink

Jag älskar fotbolls-VM. För mig är detta den största händelsen i sportvärlden. Det som främst fascinerar mig är hur turneringarna liksom bildar berättelser, hur en historia växer fram under några veckor alldeles utan hjälp från en författare. Maradonas VM 1986, när han ensam gjorde Argentina till världsmästare. Zidanes hjärnsläpp i finalen 2006 efter ett fantastiskt mästerskap. Sveriges närmast mytiska framgångar under den tropiska 1994-sommaren. I viss mån är det detta oförutsägbara moment som lockar mig i all sport, men aldrig blir det tydligare än i världens största mästerskap i världens största sport, som dessutom bara avgörs vart fjärde år.

Även om det förstås är oerhört stort när Sverige lyckas i sportsammanhang är jag nästan lite lättad över att de inte har kvalat in i år. Det kommer att bli ett VM där jag helt kommer att kunna kocentrera mig på att uppleva dramatiken i realtid, utan några större känslomässiga engagemang. Det var så länge sedan detta hände att jag saknar det lite grann.

Så vad har jag då för förutsägelser? Tja, låt oss ta lite bakgrundsfakta först, för i fotbolls-VM betyder kanske tradition mest av allt:

  • Det har spelats 18 VM. 7 länder har världsmästartitlar, samtliga erkända fotbollsnationer. Ett överraskningslag har aldrig vunnit VM. Alla mästare kommer från Europa eller Sydamerika.
  • Hemmaplan har betydelse. 6 gånger har VM vunnits av hemmanationen. Ytterligare 6 gånger har hemmanationen kommit topp 4. De enda två länder som har en enstaka titel (Frankrike och England) erövrade dessa på hemmaplan.
  • Hemmaplan har betydelse även i en vidare bemärkelse. Inget europeiskt lag har någonsin vunnit utanför Europa, och endast en gång (Brasilien i Sverige 1958) har ett sydamerikanskt lag vunnit i Europa.
  • De gånger fotbolls-VM spelats utanför Sydamerika och Europa har det alltid vunnits av Sydamerikanska lag (Brasilien tre gånger och Argentina en gång).

I den mån dessa fakta har relevans för årets VM så talar de alltså emot de europeiska lagen.

En annan sak som är fascinerande med fotbolls-VM är de olika nationella trauman som olika länder måste övervinna, och den till synes ödesbestämda roll de spelar i det skådespel som ett fotbolls-VM är. Vissa nationer tycks aldrig kunna slå sig ur sina roller, utan råkar ständigt ut för samma sak.

  • Spanien har en lång historia av att underprestera trots favortitskap. De brukar spela vackert och ibland dominera stort, men falla ihop och slås ut tidigt. Kommer de att kunna övervinna sitt förlorartrauma 2010 med det bästa lag de någonsin ställt upp med? Bröts förbannelsen med EM-vinsten för två år sedan?
  • Tyskland överpresterar så gott som alltid. (Insert citat av Gary Lineker här). Trots att de ofta har till synes mediokra lag har de en förmåga att jobba igång en lagmaskin som tenderar att vara effektiv utan att imponera. Kanske hjälper det att ingen förväntar sig att Tyskland skall spela vackert, något som säkert hämmar exempelvis Spanien. Även i år finns det inget direkt favorittryck på Tyskland.
  • Italien brukar också överprestera, ofta trots en kaotisk inledning. De brukar typiskt trassla sig vidare genom tveksamma prestationer mot sämre lag, bara för att gradvis växa under slutspelet. I år har de sett till att förlora mot Mexico i en blek insats innan VM.
  • England är offer för höga förväntningar hemifrån, trots att de inte vunnit VM sedan 1966. En skoningslös mediekultur gör säkert sitt till. England har därför ett straff-trauma som gör att de brukar darra i straffavgöranden, när en nervös reserv får gå fram för att försöka avgöra med nationens öde på sina axlar, väl medveten om att hans hela karriär kommer att förstöras om han missar.
  • Argentina vet man aldrig var man har. Deras fotboll lever i en spänning mellan det genialt galna (1986) och det snuskigt effektiva (1978). I år känns det som att det galna har övertaget. Kommer Maradona och Messi att lyckas?

Slutligen något om övriga länder:

  • Brasilien seglar fram under radarn i år, med all uppmärksamhet som riktas mot Maradonas och Messis Argentina. Brasilien är landet med allra flest VM-titlar, och det enda sydamerikanska land som vunnit utanför de amerikanska kontinenterna (två gånger dessutom). Man har visserligen ingen Ronaldinho i år, men ändå ett väldigt bra lag med bland annat Lúcio, Maicon, Dani Alves och Kaká. Man saknar möjligen en riktigt kvalificerad anfallare.
  • Frankrike är på dekis och får vara glada om de klarar sig vidare från gruppspelet.
  • Holland har ett intressant lag med bl a Kuyt, van Persie, Robben och Sneijder, men jag tror knappast de räcker till en totalseger. Jag blir inte förvånad över exempelvis en semifinalplats.
  • Portugal har förstås Cristiano Ronaldo, och skulle kunna överraska om allt går deras väg. Men de har en svår grupp med Brasilien och Elfenbenskusten.
  • Det är troligt att något av de afrikanska lagen, Sydafrika, Elfenbenskusten, Algeriet, Kamerun, Ghana eller Nigeria går långt. Jag blir inte förvånad om vi har flera afrikanska lag i kvartsfinal, och till och med något av dem i semifinal. Elfenbenskusten känns starkast, med en imponerande trupp från europeiska topplag. Men de har en tuff grupp (se ovan) och det verkar som Drogbas medverkan i nuläget är osäker. Kamerun, Ghana och Nigeria har i mina ögon de bästa trupperna i övrigt och har alla en hyfsad chans att gå vidare från gruppspel, och Sydafrika har hemmaplan vilket inte skall underskattas. Algeriet får svårt med England, Slovenien och ett ständigt underskattat USA i gruppen.

Mitt slutgiltiga tips blir att Brasilien tar hem detta. Avsaknaden av favorittryck kommer att göra laget gott. Mina andrahandsfavoriter är England och Spanien, och jag har en känsla av att Tyskland och Italien som vanligt kommer visa sig farligare än vad man trott. Jag hade tippat Argentina om de hade spelat Cambiasso, Zanetti och Milito (vilket lag tillsammans med Messi!) men nu känns de bara alltför kaotiska. Eftersom jag alltid har haft en soft spot för Argentina i allmänhet och Maradona i synnerhet så blir jag gärna motbevisad, men jag skulle inte bli överraskad om till exempel Sydafrika skräller och skickar ut dem i åttondelen.

När vindarna viskar mitt namn

June 3rd, 2010 § 1 comment § permalink

Patrick RothfussThe Name of the Wind är småtrevlig fantasymatiné. Huvudberättelsen är en skröna i jag-form berättad av allkonstnären Kvothe om dennes uppväxt och utbildning på trollkarlsuniversitet. Dessa delar liknar en (något) vuxnare version av Harry Potter. Boken har även vissa likheter med The Gentlemen Bastards i att den handlar om en ädel skurk som försöker klara sig i världen.

Boken är lättläst och tempot är högt. Den lättsamma tonen blir emellanåt ett hinder, då Kvothe dels är lite för mycket hjälte och dels lite för lite människa, och man kommer aldrig riktigt på djupet med honom. Detta sagt så är det ändå så att jag hellre läser Rothfuss än till exempel Bakker, som slår över åt andra hållet. Eftersom The Name of the Wind förstås är första delen i en serie kommer jag alltså att följa denna vidare. Förhoppningsvis kan den utveckla sig till något riktigt bra, i stil med hur Red Seas Under Red Skies fördjupade The Lies of Locke Lamora. We shall see.