Kallsinnig läsupplevelse

January 4th, 2012 § 2 comments § permalink

Richard K Morgans The Cold Commands är fortsättningen på den lovande The Steel Remains. Morgan fortsätter att renodla den brutala och provokativa stilen. Det som var bra i The Steel Remains är ännu bättre i The Cold Commands, men Morgans brister gör sig också påminda.

Våra så kallade hjältar fortsätter försöker hitta sin plats i Morgans hårda värld. Ringil är en desillusionerad revolutionär mestadels driven av hat mot den grymma värld där han på något sätt tilldelats rollen som hjälte. Archeth är en pragmatiker som försöker förändra världen genom kejsarmakten, men som därmed tvingas acceptera dess grymheter. Egar är en krigare som vill vara hjälte, men vars begåvningar enbart omfattar våld.

Morgans serie A Land Fit for Heroes kretsar kring dessa tre karaktärer. De är vältecknade och mångbottnade, och det finns en undertext som jag aldrig riktigt lyckas genomskåda. Bakgrundsberättelsen rymmer gott om oklarheter, speciellt kring hur kopplingen ser ut mellan A Land Fit for Heroes och Morgans tidigare SF-romaner. Att dessa egentligen utspelar sig i samma universum fastslås slutgiltigt i The Cold Commands.

Det känns om att Morgan har ett budskap han vill förmedla, men jag kan aldrig sätta fingret på vad det är. Möjligen vill han mest ställa frågor, men till och med frågorna är svåra att extrahera. Hans romaner är också segstartade (detta gäller förutom de två A Land Fit for Heroes-böckerna även den första Takeshi Kovacs-romanen, vilken är den enda av SF-böckerna jag läst). I The Cold Commands får handlingen riktigt fart först 50 sidor från slutet eller så.

Återigen blir jämförelser med Abercrombie ofrånkomliga, eftersom deras teman liknar varandra. Men det finns också skillnader. Abercrombie saknar Morgans undertexter och subtilitet, utan föredrar att klubba in sina poänger. Denna stil passar honom perfekt, men gör även att Morgans böcker jämförelsevis får mer djup. Morgans problem är att han är för obskyr, vilket får mig att tvivla på om det som verkar vara en spännande dubbelbotten verkligen finns där eller bara är en effekt. Den sista boken i serien kommer att avgöra detta, och därför får också mitt slutliga omdöme om Morgans projekt som helhet vänta.

Oraklets fyra små slaktare

October 16th, 2011 § Comments Off § permalink

Erik Granströms Slaktare Små är fortsättningen på Svavelvinter, och utgör den andra delen av planerade fyra i romansviten Krönikan om den Femte Konfluxen. För en gammal Drakar och Demoner-spelare som jag själv är serien ett kärt återseende eftersom den är baserad på en äventyrsserie från 80- och 90-talen.

Böckerna skiljer sig diametralt från det mesta av samtida fantasy. De berättas i “krönikeform” av en allvetande berättare, istället för det i genren dominerande subjektiva tredjepersonsperspektivet. Granströms värld är också enormt avvikande från verkligheten – när många andra författare strävar mot trovärdig (“realistisk”) fantasy väljer Granström istället att gestalta en i mycket fullständigt absurd värld.

Om jag ska jämföra med någon annan författare ligger Terry Pratchett närmast till hands. Trakorien är liksom Skivvärlden en värld av taffliga gudar och besjälad natur, vars orsaker förklaras inte av naturvetenskap utan av mytologi. Vindar orsakas exempelvis inte av temperaturskillnader och gasdynamik, utan av levande väsen med egna drifter. Skeendet är inte kausalt av den typ vi är vana vid, utan drivs snarast av (de stundtals misslyckade) gudarnas plan för världen.

Även i andra aspekter liknar Granström Pratchett – det myllrar av samtidsreferenser och blinkningar, metaperspektivet är ständigt närvarande och det som Pratchett kallar Stealth Philospohy återfinns i allra högsta grad även hos Granström. Wittgenstein och Nietzsche skymtar mellan raderna, och själva Trakorien utgör en nidbild av ett hyperkapitalistiskt samhälle där handeln är ett religiöst sakrament.

Berättelsen handlar om ett antal personers sökande efter den femte konfluxen, en ödespunkt i tid och rum där gudarna planerar ställa saker till rätta efter tider av kaos. Seriens främste antagonist, trollkarlen Shagul, har tröttnat på att vara gudarnas marionett och planerar att stjäla konfluxen för egna syften. Mot honom står diverse agenter för skapelsegudarna, medvetna och omedvetna, samt en mängd organisationer och personer med egna agendor.

Denna andra bok i serien vidgar berättelsen betydligt. Liksom rollspelsäventyret Oraklets Fyra Ögon breddade Svavelvinter, så bygger även Slaktare Små ut vad som hände i (romanen) Svavelvinter. Slaktare Små är flera klasser bättre än Svavelvinter, som i sin tur var en mycket angenäm läsupplevelse. I denna andra bok har dock Granström hittat stilen på allvar, och därför är i mina ögon Slaktare Små förmodligen den bästa fantasyroman som skrivits på svenska.

Vad finns då att invända? Romanen är splittrad med ett gigantiskt person- och platsgalleri. Det är mycket svårt att hålla reda på allt som händer, och dessutom retconnas händelseförloppet då och då som en del av berättelsen. Språket är stundtals omständligt, med massor av egenkonstruerade ord. Att läsa Granström är att bli utsatt för massiv överbelastning av idéstoff – intressanta outvecklade koncept som avhandlas på några rader skulle kunna utgöra fundament till hela fantasyserier.

En tajtare redigering hade möjligen kunnat hålla tillbaka en del av dessa idéer, speciellt de som ändå inte är viktiga för handlingen, och därmed skapa mer framåtrörelse i berättelsen. Det är också svårt att verkligen knyta an till någon av huvudkaraktärerna, vilket delvis beror på den allvetande berättarrösten, men också på att karaktärerna är så många, och för det mesta även ytterst verklighetsfrämmande – trollkarlar, månprästinnor, demonkonverserande lönnmördare och uråldriga härförare utgör exempel. Var och varannan karaktär har avtal med gudar och demoner, och de återstående få (som den främste protagonisten Praanz da Kaelve) är också de verklighetsfrämmande eftersom de inte omfattar några som helst “moderna” uppfattningar om exempelvis moral (slaveri verkar exempelvis vara allmänt accepterat även hos de “goda” huvudpersonerna).

Innan jag blir för petig måste jag dock tillstå att det inte är säkert att boken hade blivit bättre om Granström följt en mer konventionell berättelse. Serien lever på sin sprudlande berättarglädje, de fyndiga språklekarna och det myllrande, kreativa kaos som världen Trakorien är. Att då Granström stundtals tar det några steg för långt må vara honom förlåtet eftersom alternativet hade varit så mycket tråkigare.

Drakdansen

July 20th, 2011 § 1 comment § permalink

(SPOILERS för A Dance With Dragons nedan – you have been warned.)

Nästan sex år efter den ganska mediokra A Feast for Crows är då äntligen A Dance with Dragons ute. Några dagars sträckläsning senare är jag redo att plita ner mina intryck.

A Dance With Dragons är bättre än sin föregångare, vilket nästan var en nödvändighet för att serien skulle fortsätta vara intressant. Den spretar mer, med trådar på en mängd olika ställen, vilka inte ser ut att konvergera i någon större grad. Tempot är fortsatt lågt, och vissa händelser som verkade sättas upp i slutet av A Storm of Swords är fortfarande orealiserade. Daenerys del av berättelsen fortsätter vara mest problematisk – handlingen trampar vatten och rör sig framåt i snigelfart. Å andra sidan händer det mer saker i norr, med Jon som fokalpunkt, och Brans resa norr om The Wall är den kanske intressantaste berättelsen i hela boken.

Boken avslutas med ett antal cliffhangers, varav somliga bara känns irriterande. Fans och media gillar att säga att Martin inte är rädd att ha livet av sina huvudpersoner, men bortsett från Ned i den allra första boken så är faktiskt detta rykte lite oförtjänt. Böckerna är fulla med cliffhangers där det verkar som en karaktär är på väg bort, bara för att dyka upp i senare delar (Jaime, Brienne och Theon är de främsta exemplen). Därför är det svårt att ta honom på allvar när han nu serverar ytterligare ett “chockerande” dödsfall i de sista kapitlen. Det faktum att jag kommer få vänta i ytterligare fem år på fortsättningen gör mig inte gladare.

När jag lade ned boken var jag alltså redo att dissa den ganska rejält, med till slut räddas Martin av sin paradgren: detaljerna. När man börjar läsa diskussionerna om boken så inser man vad man har missat, och dessa små saker kompenserar många av bristerna. Det är till och med så att det ganska snöpliga slutet får viss mening om man är mer observant på detaljer än vad jag var under min läsning.

Så till slut blir omdömet ändå försiktigt positivt. Problemet för Martin är att vägen till en sugig serie tas steg för steg – jag kommer ihåg att mina intryck av Winter’s Heart var försiktigt positiva också, och vi vet alla vart den serien tog vägen. Serien skriker efter tempo – färre huvudkaraktärer, starkare konvergens, färre reseberättelser. Och juryn sammanträder fortfarande om huruvida Martin faktiskt kan leverera detta.

Mina första intryck av Game of Thrones

April 25th, 2011 § 1 comment § permalink

(FETA bok- och TVspoilers nedan, be warned.)

Efter att ha sett de två första avsnitten av Game of Thrones så svävar jag fortfarande lite i osäkerhet kring hur bra serien egentligen kommer att bli. Serien är absolut solitt hantverk, och det finns egentligen ingenting som stöter bort mig. Å andra sidan är jag inte heller överväldigad. Jag är förstås färgad av böckerna, vilket gör att jag börjar misstänka att jag aldrig någonsin kommer att kunna bilda mig en distanserad åsikt.

Det finns förstås olikheter från boken, men detta är egentligen småsaker. En del är lite märkliga, som att Catelyn ter sig mer impulsiv och virrig – hennes politiska ådra från böckerna har inte kommit fram. Det finns ett antal scener som möjligen gjorts lite mindre slagkraftiga än vad de kunde varit, och för någon som inte läst böckerna kan jag se hur mängden karaktärer kan ställa till det.

Castingen är överlag bra, till och med utmärkt. Daenerys är  inte som jag föreställt mig henne, men det ska bli intressant att notera hur rolltolkningen utvecklas. Min favorit än så länge är Jaime, som jag tycker stämmer klockrent med böckerna. Men detta spelar mindre roll än det jag insåg efter att ha sett avsnitt två: serien kommer att stå och falla med hur Peter Dinklage klarar av Tyrion.

Jag tror inte man kan överskatta hur viktig Tyrion är för berättelsen. Han är i de två första böckerna läsarens enda länk in i Lannister-familjen. Han är också den som i mångt och mycket tolkar skeendet för läsaren – övriga huvudkaraktärer är barn och/eller Starks, och eftersom de är främlingar i King’s Landing uppfattar de saker och ting ur ett mycket snävt perspektiv. Tyrion öppnar upp för en mer övergripande bild och blir kittet som för handlingen framåt, speciellt efter Eddards död. Detta i kombination med hans komplexa karaktär (dvärgväxt, dysfunktionell familj, sardonisk och cynisk men med ett slags pragmatiskt patos) gör honom i mina ögon till huvudpersonen (i den mån det finns en sådan) för de tre första böckerna.

Han är också en karaktär som är svår att gestalta på TV. Det är helt enkelt oerhört lätt att det blir buskis av en sarkastisk dvärg med omättlig sexuell aptit. Å andra sidan, om nyanserna av Tyrion från böckerna verkligen kommer fram, då kommer det bli klart för alla som tittar att detta inte är ordinär hjältefantasy, utan något annat. Om serien hanterar Tysha/Shae och Tyrions relation med sin familj på ett bra sätt kommer detta att lyfta hela serien. Faktum är att jag tror att om Tyrions berättelse sitter där den ska, då kvittar nästan allt annat. Rolltolkningen är i mina ögon den överlägset enskilt största framgångsfaktorn för serien.

Och häri ligger alltså problemet. Dinklage har absolut inte gjort bort sig som Tyrion, men jag känner att det finns mer att hämta. Jag hade önskat mer intensitet. Hans repliker låter lite väl distanserade, lite väl inövade. Och kanske är detta också ett skäl till att serien än så länge känns lite som ett mellanting.

Saker jag hatar med Dragon Age 2

April 22nd, 2011 § 1 comment § permalink

I serien saker jag hatar med spel jag gillar har turen kommit till Dragon Age 2. Jag spelade en rogue på normal difficulty, men har även följt min frus spel med en mage på hard, så en del av dessa tankar kommer från hur jag upplevde hennes spel.

Friendship/Rivalry-systemet

I Dragon Age: Origins ställdes man inför intressanta dilemman när det visade sig att en del av ens följeslagare som man drar stor nytta av har märkliga moraluppfattningar. Spelet ställde frågor om ens egen moral, i kontrast mot överlevnadsinstinkter, själviskhet och girighet, men man var även tvungen att ta hänsyn till hur ens handlande skulle tas emot av följeslagarna. Spelet var en konstant balansakt mellan dessa olika faktorer, vilket ledde till ständiga kompromisser. På så sätt modellerade spelet verkligheten – vi är begränsade i vårt handlande av sociala normer, själviskhet, basala drifter och vilja att trots allt göra gott. Det är OK när Morrigan dissar mig för att jag väljer att hjälpa någon, för det är ett val som är intressant, och som speglar verkligheten. Det är inte alltid lätt att välja det rätta.

I Dragon Age 2 är detta system ersatt med ett friendship/rivalry-system. Det finns två olika sätt att låsa upp bonusar på följeslagare: genom att vara snäll mot dem och bygga upp friendship, eller genom att vara elak, och bygga upp rivalry. Detta system är helt uppåt väggarna. Jag blir helt plötsligt belönad för att stöta bort mina följeslagare. Varför skulle jag bli det? Hur speglar detta något över huvudtaget om hur vänskap/rivalitet fungerar i verkligheten? Än värre, spelet belönar hög friendship eller hög rivalry, för att uppmuntra “konsekvens” i hur man behandlar sina följeslagare. Jag kan alltså inte längre välja att kompromissa med mina följeslagare, för då blir jag fast i mitten på skalan. Jag uppmuntras att antingen bete mig som ett svin eller som en fjäskare. Hela dimensionen av ständiga kompromisser mellan följeslagarna och mig själv är borta, reducerat till ett banalt “antingen eller”.

(Överlag har jag en hel del att säga om det vansinniga i att modellera personlighetsdrag enligt en enda linjär skala mellan “god” och “ond”, men det får vänta. Båda Mass Effect-spelen träffas också av denna kritik i och med Renegade/Paragon-konceptet.)

Svårighetsgrader

Svårighetsgraderna är märkliga. Spelet har inledningsvis ett antal fajter som är riktigt tuffa, innan man lärt sig kontrollerna och plockat upp skills. Sedan blir det på normal svårighetsnivå nästan en formalitet, med en eller annan jobbig strid här och där, där de allra jobbigaste är valfria att genomföra. På hard-nivån blir det genast mycket svårare, och jag fick ständig brist på potions och måste ofta spela om samma encounter flera gånger. Den optimala nivån för mig hade varit någonstans mitt emellan dessa två.

Buggar

I Xbox-versionen finns en riktigt irriterande bugg: ibland när en person i gruppen återupplivas så blir den följeslagaren mer eller mindre odödlig. Eftersom detta händer i de encounters där man just behöver återuppliva, så är detta mest framträdande i bossfajterna. Detta förstör hela striden, och trivialiserar de encounters som borde vara de mest episka i spelet. Som mjukvaruutvecklare har jag förståelse för hur buggar kan smyga sig in, och också för hur fixarna kan prioriteras bort om de inte är allvarliga, men här förstör alltså vad som i sig är en liten bugg många av de potentiellt bästa scenerna i spelet. Detta borde helt enkelt ha fixats innan lansering. För mig så sabbades både High Dragon och Pride-demonen under Kirkwall av detta. Jag gissar att jag hade klarat High Dragon ändå, men knappast Pride-demonen. Hur som helst tog det bort all spänning att spelet inte gav mig en chans att fixa dessa strider på ett hederligt sätt.

Kiting

I de allra flesta strider går det att använda kiting som metod för att döda, speciellt om man är en magiker eller bågskytt. Kiting är ett koncept från MMO-världen där man helt enkelt springer i cirklar, jagad av monstret, medan man gör skada genom avståndsattacker. På såväl normal som hard var detta möjligt för många strider om följeslagarna hade råkat dö. Striden blir genast trivial och långtråkig när man bara väntar på att cooldowns ska avslutas så att man kan kasta om sin besvärjelse igen.

Återanvändning

Bioware har återanvänt miljöer till förbannelse. Inte nog med att de tre akterna utspelar sig i samma stad med samma miljöer, många av de olika husen och grottsystemen är också identiska. Detta må vara en nödvändig teknisk begränsning, men det är fortfarande tråkigt. Ännu tråkigare blir det när hela encounters återanvänds – poängen med att ha en andra strid mot vaterral förefaller helt meningslös – den andra ronden är mot en svagare version, och gruppen har blivit bättre. Det är bara en långtråkig exportsträcka eftersom taktiken för monstret redan har behärskats i ett tidigare skede.

Förutom dessa invändningar kan man hävda att Dragon Age-serien har utslätats för att passa in i huvudfåran. Läs gärna mer på discordia om hur Flemeth har behandlats.

En besatthet av Verkligheten

April 17th, 2011 § Comments Off § permalink

Game of Thrones börjar i veckan gå på HBO i USA, och kommer att börja gå på Canal+ i Sverige i början av maj. Som fantasyläsare är det närmast självklart att följa serien, då George RR Martin är den mest framträdande författaren i genren på senare år. Huruvida serien är bra eller dålig återstår att se, men det kommer inte spela någon som helst roll för mitt beslut att följa serien. Jag är helt enkelt för intresserad av fantasy, och speciellt av Martins A Song of Ice and Fire, för att låta bli att se den ens om den är riktigt katastrofal.

Den senaste veckan har recensioner av serien börjat trilla in. En del av dem länkas här, och självklart är det de negativa recensionerna som diskuteras mest (framför allt kanske den i NY Times). En del av recensionerna har säkert sina poänger, men en sak som jag fastnade vid är det nästan instinktiva motviljan mot fantasy som skiner igenom i en del av dessa recensioner (“It’s about becoming (or not becoming) the kind of viewer who can sign on to such a daunting amount of Dark Ages hoo-hah.” – Washington Post, “…quasi-medieval, dragon-ridden fantasy crap. That’s not a comment on its quality but a definition of its type.” – Slate, “If you are not averse to the Dungeons & Dragons aesthetic, the series might be worth the effort. If you are nearly anyone else, you will hunger for HBO to get back to the business of languages for which we already have a dictionary.” – NYTimes). Kritiken verkar rikta sig mer emot fantasygenren som helhet än mot TV-serien Game of Thrones.

Detta generella förakt för fantasy kommer från en känsla av att det inte är “på riktigt”. Men detta tankesätt ignorerar att nästan inga TV-serier är på riktigt. The Sopranos, Deadwood, Rome och The Tudors är inte heller är på riktigt. Faktum är att Game of Thrones på sätt och vis är ärligare, för den hävdar heller inget sådant, medan alla övriga exempel lånar trovärdighet av faktiska händelser och situationer som omtolkats för att kunna bli “bra TV”, ofta på ett mycket radikalt sätt. Även ett sådant exempel som The Wire är intressant – en serie som hyllats för bilden den ger av det amerikanska samhällets skuggsida. Men allvarligt talat, hur realistisk bild ger den av Baltimores kriminella värld? Hur många Omar Little finns det i verkligheten? Hur många Jimmy McNulty? The Wire hyllas unisont (välförtjänt, det är en fantastisk serie), men den planterar också bilder av en pseudo-verklighet i tittaren. Och de få saker som faktiskt inte har försvunnit i övergången från “based on a true story” till “inspired by a true story”, betonas gärna – att Landsman minsann inspirerats av en riktig polis, att Sopranos-familjen motsvarar DeCavalcantes och så vidare. Konsumenter tycks ha ett skriande behov av att se berättelser om Verkligheten™, ett faktum som enkelt kan utläsas av den mängd halvsanna biografier som varje år utkommer på bio, där The King’s Speech är den senaste i raden.

Detta “inspired by a true story” är inte oproblematiskt, för det ger en bild av verkligheten som är förvanskad, dramaturgiskt tillrättalagd för att passa formatet. Rätt vad det är går människor omkring och tror att de vet hur New Jerseys undre värld fungerar, eller skaffar sig politiska idéer baserat på den uppfattade korruptionen i Baltimores City Hall. Eller, för den delen, börjar få för sig att Henry VIII såg ut mer som Jonathan Rhys Meyers än som Gustav Vasa. Vissa av dessa felaktiga verklighetsuppfattningar kan faktiskt vara onyttiga. De kan exempelvis spä på politikerförakt eller underblåsa fördomar mot etniciteter. I de fall där serierna och filmerna handlar om moderna händelser finns också riktiga, tredimensionella människor som kan fara illa efter att ha blivit felaktigt representerade. The Social Network och The Queen är exempel på inofficiella biografier över levande människor, som tar sig stora friheter med sanningen.

Självklart tycker jag inte att man skall förbjuda filmare att göra filmer på vissa teman, men det hindrar inte att jag tycker att det är en aning fegt att basera sin TV-serie eller film på verkliga händelser, omtolka aggressivt, och sedan trots detta använda “based on a true story” i marknadsföringen. Eller, inte riktigt lika illa, låta påskina mellan raderna att det som visas är den “riktiga” verkligheten.

Om nu berättelsen bara är “based on” eller “inspired by” historiska händelser (som är fallet för Deadwood, Rome och The Tudors), ha då åtminstone modet att plocka bort detta helt, och låt berättelsen stå på egna ben. Men se, det går inte, för det skulle ligga obehagligt nära spekulativ fiktion, och det är ju bara nördar som gillar sådant.

Fotnot: Den ständigt eminente Guy Gavriel Kay höll 1999 ett tal om verkliga personer i fiktion där han berör många av dessa punkter. Läs gärna även hans kritik av The Patriot.

But wise men never fall in love

March 26th, 2011 § 1 comment § permalink

Patrick Rothfuss The Wise Man’s Fear är andra delen i The Kingkiller Chronicles, och handlar om vår hjälte Kvothes fortsatta äventyr i jakten på sina föräldrars mördare. I min recension av The Name of the Wind skrev jag att jag hoppades att handlingen skulle fördjupas, vilket knappast händer. Men boken är intressant ändå, på ett par olika plan.

För det första är premissen intressant. Ramberättelsen utspelar sig åtskilliga år efter huvudhandlingen, när Kvothe återberättar sin historia. Detta inspirerar till vissa intrikata frågor, eftersom Kvothe är en självbekänd lögnare och skrythals. Hur opålitlig är egentligen hans historia? Han skummar över viktiga händelser, och beskriver skeendet helt ur sitt eget perspektiv. Kvothe framstår som en osannolikt fantastisk hjälte som kan lära sig allt från vilt främmande språk till svärdskonst, magi, ingenjörskunskap, medicin, musik, och ja, allt man kan tänka sig egentligen. Han får till och med lektioner i sex av älvadrottningen själv. Kvothe är, kort sagt, lite av en pojkdrömsfantasi.

Men, den berättande Kvothe är en annan person. Alla hans talanger har lämnat honom, vilket får mig att tvivla på om de fanns där från början. Kvothes historia har karaktär av skröna.

Vilket leder mig till en annan iakttagelse. Både The Name of the Wind och The Wise Man’s Fear är snarare episodiska sagor än fantasyromaner. Den övergripande handlingen håller ihop väldigt löst, och böckerna kan snarast beskrivas som en samling noveller som satts ihop. Det här fungerar för mig, för jag hinner aldrig bli trött på Kvothes upptåg. Han vandrar rastlöst från äventyr till äventyr, och texten är uppbruten i korta kapitel som uppmanar till sträckläsning. Förutom det intressanta metaperspektivet jag tog upp ovan är det inte särskilt tänkvärt, men det är underhållande så det förslår. Böckerna fungerar klockrent som guilty pleasures.

Ett par invändningar måste göras. Rothfuss’ kvinnliga karaktärer är ibland stereotypa. Det saknas inte plats för starka kvinnor, men Kvothe exotiserar dem till vansinne. Som exempel kan nämnas legoknektarna från Ademre, som till stor del består av kvinnor. Så långt inget egentligt fel, men förklaringen till detta är att kvinnor inte har “anger” i sig på samma sätt som män, för att de föder barn (ungefär). Även Kvothes idoliserande av Denna blir i längden för mycket. Nu framförs detta av karaktärer i boken, och skall inte nödvändigtvis ses som att Rothfuss vill säga något, men i likhet med Robert Jordan skiner det liksom fram att han nog delar Kvothes syn. Vilket är en skavank på annars lättsmält fantasyunderhållning.

Som en passus vill jag påpeka att 2011 verkar bli ett fantastiskt år för fantasyläsare. Joe Abercrombie, Steven Erikson och Patrick Rothfuss har alla släppt nytt redan nu, och Richard Morgan och George RR Martin är på gång. Även om Scott Lynch och sista delen i Wheel of Time dröjer, så finns det mycket att se fram emot. Om en månad börjar Game of Thrones gå på HBO och Canal+…

Mistborn

March 10th, 2011 § 2 comments § permalink

Som jag nämnde i förbifarten i en annan post så inhandlade jag Brandon Sandersons serie Mistborn som ett resultat av att ha läst hans Wheel of Time-romaner. Jag tänkte skriva några rader om mitt intryck av Mistborn men finner det svårare än jag hade tänkt mig. Serien är inte fantastiskt, men absolut inte dålig. Den lämnar hos mig helt enkelt inga djupa bestående intryck över huvudtaget.

Något kan man väl i alla fall nämna. Själva intrigen håller ihop tajt över hela serien, och varje bok har också en bra planerad fristående berättelse med ett eget klimax. Varje del spinner vidare på vad som hände i föregående delar genom att omtolka delar av skeendet, vilket gör att saker och ting ständigt ställs på sin ända. Det finns ett par riktiga twists i böckerna, och slutet av del två utgör den mest hisnande. Det rör sig inte om J.K. Rowling-style Deus ex Machina, utan alla vändningar är logiska och uppburna av tidigare planteringar. Omtolkningarna känns alltså befogade.

Karaktärerna gjorde inget djupare intryck på mig, men fungerar i sin kontext. Världsbygget är solitt, speciellt magisystemet, vilket Sanderson sedemera har blivit berömd för.

Allt som allt är det läsvärda fantasy-romaner med en intressant premiss, men det där lilla extra saknas. Här finns inte George R.R. Martins rika setting, Joe Abercrombies förmåga att ge röst åt karaktärerna eller för den delen den tempofyllda swashbuckling-fantasy som kännetecknar Patrick Rothfuss eller Scott Lynch. Det är helt enkelt lite för slätstruket.

Med tanke på vad Sanderson har gjort för Wheel of Time så måste man fråga sig om han helt enkelt har blivit bättre över tiden, eller om det är något annat som kan förklara skillnaden mellan exampelvis Towers of Midnight och Mistborn. Jag tror att Sanderson helt enkelt är en effektiv berättare, vilket var precis vad Wheel of Time behövde. Det betyder tyvärr inte nödvändigtvis att han är lika bra på att skriva fantasyromaner från botten upp – det krävs mer än berättarkonst för att sådant skall sluta i något fantastiskt.

Jordan och kvinnorna

February 13th, 2011 § 2 comments § permalink

Jag nämnde för ett tag sedan att jag hade planer på att skriva lite om Robert Jordans mastodontlika Wheel of Time, i väntan på den allra sista delen. Det här blir mitt första inlägg av denna sort, och kommer att behandla könsfrågan i Jordans värld.

Man skulle kunna skriva avhandlingar om könsfrågor i Jordans serie. Serien är ju för det första i nuläget 11362 sidor lång, med ett persongalleri bestående av 2387 karaktärer upp till och med The Gathering Storm, och är författad över en period av mer än ett kvarts sekel. En relativt stor del av denna enorma textmassa rör konflikter mellan män och kvinnor, och det blir min allra första observation: i seriens värld pågår ett könskrig. Från den allra minsta skala till den allra största råder det konstanta maktkamper mellan män och kvinnor. Naturligtvis är serien även full av samkönade maktkamper, men från konflikten mellan kvinnornas råd och borgmästaren i Emond’s Field, till konflikten mellan The Dragon Reborn och The Amyrlin Seat, så genomsyras hela handlingen av könsmotsättningar. Detta speglas ända in i Jordans metafysik, där kvinnor och män har tillgång till helt olika typer av magi, som fungerar på helt olika sätt.

Min andra observation är att serien är uppenbart sexistisk. Jordan är persongalleriet till trots inte en stor karaktärstecknare – hans karaktärer är ofta stereotypa, och ofta är dessa stereotyper just könsditon. Den absolut överväldigande majoriteten av kvinnliga karaktärer framställs som sluga och manipulerande, och på samma sätt är de allra flesta manliga karaktärerna överbeskyddande manschauvinister. Detta problematiseras inte över huvud taget av Jordan, utan det tycks snarast som han faktiskt anser att han ger en realistisk bild av kvinnor och mäns natur. Han har också fällt en del ytterst märkliga uttalanden om detta, som jag dock tyvärr inte hittar någon länk till.

Tecknen på sexism finns precis överallt om man letar. Från konkreta detaljer (som Rands tre fruar, vilket ter sig som en gubbsjuk fantasi) till det genomgående stereotypa karaktärerna (se ovan). I stort sett alla karaktärer reduceras förr eller senare till sitt kön. För de tre manliga huvudkaraktärerna Rand, Perrin och Mat innebär detta att de lär sig att leva upp till sitt öde som ansvarsfulla och goda ledare/beskyddare. För de kvinnliga huvudpersonerna innebär det att de skakar på huvudet, kallar männen “woolheads” och fortsätter smida ränker. Ytterst sällan hamnar kvinnor och män på samma sida i vardagliga konflikter – det är som om alla i världen åtminstone delvis hyser lojalitet till just sitt kön. Det finns extremt få exempel på män och kvinnor som beter sig sympatiskt mot varandra, och som inte samtidigt är romantiskt involverade (och ärligt talat, inte ens i sådana fall är det speciellt vanligt).

Givet denna tydliga sexism kan det vara lockande att skriva av serien direkt, men det vore emellertid synd. Om detta vore den enda slutsatsen skulle jag knappast heller bry mig om att skriva detta. Det finns nämligen en annan sida av saken, vilket för mig till min tredje observation.

Det gigantiska persongalleriet innehåller en stor mängd riktigt starka kvinnor, och vad som är ännu mer spektakulärt är att Jordans värld i stort sett är ett matriarkat. Under en lång period har kvinnor haft monopol på magi, vilket har lett till att de kvinnliga magikerna har etablerat ett slags kontroll över världens riken. Även dessa riken styrs relativt ofta i sin tur av kvinnliga monarker. Kvinnor har alltså i Jordans värld en förhållandevis stark ställning om man jämför med många andra fantasyvärldar. Han undgår därmed kardinalsynden att endast behandla kvinnor som undantag, eller att inkludera kvinnliga karaktärer endast som alibin. The Wheel of Time klarar till exempel Bechdel-testet alldeles galant, vilket man verkligen inte kan säga om alla fantasyserier.

Det är också intressant att Jordan har blivit kritiserad för att alla hans kvinnliga karaktärer är manshaterskor. Detta stämmer förvisso till viss del (se ovan), men jag tror faktiskt en del av denna kritik kommer sig av att han skriver om en värld där det kvinnliga könet är dominant. Han lyckas också göra detta på ett trovärdigt sätt – det är sannolikt att i en värld där kvinnor har monopol på magi så skulle det finnas könsorättvisor mot män, eller åtminstone inte finnas samma manliga hegemoni som vi är vana vid. Delvis tror jag att det är denna avsaknad som provocerar, och då provocerar speciellt manliga läsare. När exempelvis kvinnliga magiker arbetar för att kontrollera Rand så upplevs de som onda häxor, men deras motiv kan förstås när man inser att institutionen de tillhör är samhällsbärande. Vi är så ovana vid att en allt igenom kvinnligt definierad institution har denna roll, vilket gör att det möjliga rättfärdigandet av deras handlande liksom försvinner. Jordan är själv inte till mycket hjälp här – han är klart och tydligt på samma sida som Rand och de andra grabbarna.

För att sammanfatta kan man kan alltså säga att Jordan utmanar rådande könsstereotyper, även om hans karaktärer i sig är stereotypa. Givet Jordans uttalanden är det inte speciellt troligt att detta är ett avsiktligt budskap, men texten bör tala för sig själv. Detta leder till en intressant konflikt i själva texten – här finns på många sätt en intressant analys att göra, men man får kämpa mot själva författaren själv för att få fram den.

A Rose by any other Name

February 11th, 2011 § 2 comments § permalink

Jag har länge tänkt skriva ned mina tankar om Guy Gavriel Kay‘s kanske allra främsta verk Tigana, och eftersom den handlar om revolution och vilket pris som är värt att betala för detta så passar dagen alldeles utmärkt. I den ytterst verkliga världen har en diktator idag tvingats bort från makten genom fredliga demonstrationer, ett dramatiskt klimax som vida överstiger ens den mest episka fantasyroman. Min beundran för människorna som vägrade ge upp Tahrir Square under de första kritiska februaridagarna är gränslös. Problem och elände väntar onekligen på en knagglig väg framåt, men det fyller mig med en enorm tillförsikt att ett folk med fredliga medel och ståndaktighet faktiskt kan lyckas störta tyrannier.

Nåväl, till Kays Tigana, som handlar om en revolution i en parallellvärld. Till skillnad från Kays senare alternativhistoriska alster (som Lions of al Rassan eller Under Heaven) är Tigana endast löst baserad i vår verklighet. Konturerna av italienska stadsstater i renässanstid skymtas, men det finns inga konkreta motsvarigheter till bokens huvudpersoner.

Boken utspelar sig på halvön The Palm, som grovt motsvarar renässansens Italien. Halvön har nyligen erövrats av två främmande makter som ett led i en större konflikt – kung Brandin av Ygrad från väster och Alberico av Barbadior från öster. De två har erövrat fyra vardera av de nio provinserna och en slutgiltig konflikt mellan dem närmar sig.

Protagonisterna är överlevare från provinsen Tigana, eller snarare barn till överlevare, som fötts innan erövringen. De leds av prins Alessan, vars mål är att återupprätta Tiganas namn, och kasta ut båda tyrannerna från halvön.

Tigana är en av få fantasyböcker som faktiskt lyckas i sin ambition att berätta något annat än en fantastisk historia. Boken är en utmärkt exposé om betydelsen av kulturellt minne, frihetslängtan, revolution och priset för detta. Det kan tyckas från min kortfattade resumé ovan att det går en solklar gräns mellan tyrannerna Brandin och Alberico och frihetskämpen Alessan, men så är det faktiskt inte alls. Jag har läst denna roman två gånger – en gång som 15-åring och en gång för ett par månader sedan, och det intressanta är att jag drog helt olika slutsatser om vem som egentligen har rätt i den övergripande konflikten. Jag ska försöka behandla de tre viktiga spelarna var för sig.

Brandin

Brandin är en populär och karismatisk kung över Ygrad. Han besitter både ethos och pathos, vilket gör honom till den ledare han är. En av provinserna som erövrats av Brandin av Ygrad heter Tigana. I det första slaget mellan Brandins erövringsarmé och Tiganas försvarare leddes Brandins armé av hans son Stevan. Stevan stupade i detta slag, vilket ledde till att Brandin, som är magiker, beslutade sig för att metodiskt och brutalt utrota Tigana från historien. Han nöjer sig därvid inte bara med att förstöra hela den tiganesiska kulturen, utan uttalar en förbannelse över själva namnet “Tigana”, vilket innebär att endast människor födda i provinsen innan erövringen ens kan förstå själva ordet. Det är Brandins mål att genom trolldom hålla sig vid liv tills alla överlevare från Tigana har dött, och på så sätt säkerställa att namnet Tigana är slutgiltigt utplånat.

Han kommer under romanens förlopp att svänga ifrån denna ganska simpla ambition till att smida planer på upprätta ett kungadöme på halvön, som i hans vision ter sig som en framtida högkultur. Denna process påskyndas av hans förhållande med en tiganesisk överlevare vid namn Dianora, vars ursprung han dock är omedveten om. Läsaren leds att först avsky Brandin eftersom han beskrivs av sina fiender, till att gradvis komma att se de positiva sidorna av hans vision.

När jag läste boken i femtonårsåldern sympatiserade jag förstås mest med Alessan, men fann även att jag beundrade och förstod Brandin. När jag nu som trettiotvååring läser om boken är min åsikt om Brandin helt annorlunda. Brottet han har begått mot Tigana, och förtrycket av Tiganas folk, går inte att förlåta. Av alla grymheter på halvön, före och efter erövringen, så är Brandins hänsynslösa förtryck av Tigana den i särklass värsta. Att han är förfinad och karismatisk förlåter inte detta – det gör det värre. Att hans son, som kom som en erövrare till Tigana och stupade i strid, är död, utgör ingen ursäkt – tvärtom. Brandin har en enda moralisk svaghet, men den är avgrundsdjup. Hans hat mot Tigana gör honom för mig avskyvärd, och jag kan omöjligt rättfärdiga hans fina drömmar. Trots all förfining är han ett envist barn, som låter sin personliga sorg gå ut över tusentals.

Alessan

Alessan har från att endast vara driven till att återupprätta Tigana svängt till att istället försöka påverka den politiska framtiden på halvön. Han liknar på så sätt Brandin – båda två har vidgat sina vyer från hämndbegär till att omfatta större politiska projekt. Alessan har dragit slutsatsen att båda tyrannerna – Brandin och Alberico – måste neutraliseras, för att säkra ett framtida, fritt, enat rike som kan stå emot invasioner. Denna omsvängning är inte oproblematisk för honom – hans mor ser det till exempel som ett direkt förräderi mot den tiganesiska saken. För henne finns bara Tiganas förlorade namn.

Det är lätt att sympatisera med Alessan, och han är onekligen hjälten i boken. Men hans motiv är sannerligen inte solklart goda. Förutom för Tigana har erövringen av tyrannerna faktiskt åstadkommit viss stabilitet i regionen. De förr ständigt krigande provinserna är säkrare än på länge. Handeln österut och västerut tycks ha ökat. Och det är knappast heller en modern demokrati Alessan företräder – även om det inte sägs rakt ut så antyds det nog att ett framtida enat rike skall vara enat under just honom. För folket på halvön handlar det alltså snarast om att välja mellan att leva under förtryckande stadsstater, förtryckande kolonisatörer, eller en förmodat faktiskt (åtminstone på längre sikt) lika förtryckande kungamakt. Alessans enda egentliga rättfärdigande är att halvön skulle bli “fri” – men hur många liv är denna ganska chimära “frihet” egentligen värd? Så även min syn på Alessan har förändrats. På sätt och vis håller jag med hans mor. I en senmedeltida värld av diverse grymheter finns det ett enda dåd som sticker ut som alldeles extra grymt, och det är Brandins folkmord. Kanske borde Alessan fokusera mer på att återupprätta Tigana än på sina grandiosa planer på ett framtida rike.

Alberico

Alberico är en klassisk skurk i att han är makthungrig, osympatisk och rå. Hans mål med erövringen är till skillnad från Brandin och Alessan inte att bygga något, utan endast att skapa sig en maktbas varifrån han kan lansera en inrikespolitisk kampanj i sitt hemland. Han bryr sig inte ett dyft om halvön eller dess folk, och är ytterst pragmatisk. Till skillnad från Brandin härskar han med mestadels fruktan, och avrättar exempelvis politiska meningsmotståndare (samt anhöriga till dessa) på löpande band. Alberico är allt man tänker sig när man föreställer sig en tyrann.

Men. Han har inte begått folkmord. Han tycks vara villig att lämna saker i fred, så länge han bara accepteras som härskare. Och att han är okarismatisk kan inte spela någon roll när man utvärderar hans gärningar. I ett val mellan Alberico och Brandin hade mitt femtonåriga jag valt Brandin, men sjutton år senare skulle jag motvilligt välja Alberico, just eftersom Brandins brott är så mycket mer förskräckligt.

För mig kommer som man kan se ovan allt tillbaka till vad Brandin gjorde mot Tigana. Boken är nog egentligen tänkt att ha detta som startpunkt, och sedan öppna läsaren för tankar om hur halvön borde utvecklas, men vissa dåd kan inte förlåtas. Att Brandin utrotar själva namnet Tigana är visserligen hemskt, men för mig är det faktiskt värre hur totalt hänsynslös han är mot själva befolkningen och den döende tiganesiska kulturen. Brandin ångrar aldrig detta, inte ens när han svängt i en mer framtidsoptimistisk riktning. Med Alberico kan man visserligen förvänta sig förtryck och elände om man gör motstånd, men han är åtminstone rationell i vad han gör. Jag kan tänka mig få saker värre än en härskare av Brandins kaliber som så uppenbart låter sig styras av sina mest basala drifter.

Alessan är av de tre antagligen det bästa alternativet trots allt, men det finns egentligen inga tecken på att hans styre kommer att leda till några större förbättringar. Rättfärdigandet av hans frihetskrig resulterar snabbt i olösliga frågor: Hur mycket mer blod är Tiganas återupprättande värt? Hur mycket för halvöns framtida oberoende? För seger över tyrannerna? Ingen vet.

Men till de som satt kvar på Tahrir Square i Kairo när diktaturens kreatur angrep sänder jag ett innerligt tack. Ni ingav ett hopp om att tyrannier kan störtas, även i den ytterst verkliga världen.