Den onde, den onde och den onde

October 28th, 2012 § 2 comments § permalink

(Edit: SPOILERS för Red Country nedan. Be warned.)

Jag tappar snart räkningen på bloggposter där jag hyllar Joe Abercrombie. Jag såg alltså mycket fram emot hans senaste roman Red Country, och blev (som vanligt) inte besviken.

Boken utspelar sig kanske 20 år efter The First Law, och vi får återigen stifta bekantskap med Logen Ninefingers, och så småningom även med hans obehagliga alter ego. Andra gamla bekanta dyker också upp – Caul Shivers (som är den enda karaktär som finns med i såväl The First Law, Best Served Cold, The Heroes och Red Country), Glama Golden, Nicomo Cosca, Carlot dan Eider samt Pike och Zacharus från The First Law.

Berättelsen börjar med en kidnappning, vilket får huvudpersonen Shy South att ge sig ut på jakt tillsammans med sin styvfar Lamb (Logen).  Som vanligt i Abercrombie-världen går allt åt helvete, och karaktärerna kastas in i en spiral av våld, ute i The Far Country – ett laglöst nybyggarland där den starkes rätt råder. Den här boken är bister även för att vara Abercrombie – tortyrscenerna i Best Served Cold och krigsskildringarna i The Heroes hade trots allt någon metod i sin vansinnighet, men i slutet av Red Country finns ingenting kvar att slåss om, och våldsspiralen bara fortsätter. Karaktären Nicomo Cosca, som i tidigare böcker trots allt hade någon slags karisma, presenteras här som en patetisk och tragisk figur, reducerad till den cyniske legoknekt han egentligen alltid varit. Även Logens våldsamma sidor framställs utan förhärligande.

Mot detta står Shy South och advokaten Temple, som båda representerar någon form av anständighet. Till slut lyckas de faktiskt överleva, och till och med skapa något bättre, vilket inte alltid är fallet i Abercrombies värld. Slutet är alltså förhållandevis hoppingivande.

Berättelsen är väldigt starkt inspirerad av den amerikanska Västern – så mycket att det ibland stör. Vissa scener känns skrivna snarare för sexskjutare än knivar och svärd, vilket ger ett något skevt intryck. Romanen är så gott som en pastisch av Västern-genren. Här anas också inspiration från Heart of Darkness, när sällskapets jakt efter kidnapparna för dem djupt in i vildmarken bortom all civilisation.

Den övergripande berättelsen handlar denna gången mindre om kampen mellan Bayaz och Khalul, och mer om den civilisationsprocess som The Far Country utsätts för. Världen utvecklas till skillnad från andra fantasyvärldar i svindlande takt, och vid tiden för Red Country har såväl tryckpress som kanoner och ångmaskiner uppfunnits. Världen tycks alltså närmast stå på gränsen för upplysning.  Civilisationsprocessen framställs förstås som det råa maktspel den är, men den stundtals klichémässiga civilisationskritik som finns i så mycket fantasy är här mer komplex. Abercrombie framställer såväl civilisationen som bristen på den naket och utan illusioner, men landar nog ändå till slut på upplysningens sida.

Det här är en mycket bra bok, med några få invändningar som jag nämnt ovan, och ingen  fantasyentusiast bör missa att läsa Abercrombie. Hans pågående dekonstruktion av fantasygenren är absolut nödvändig läsning. Den är såväl underhållande som djuplodande, även om man bortser från metaperspektivet och vad den säger om genren. Om jag tvingades välja skulle jag nog ranka The Heroes högre än Red Country, men det är egentligen oväsentligt. Mer läsvärt än så här blir det inte.

Oraklets fyra små slaktare

October 16th, 2011 § Comments Off § permalink

Erik Granströms Slaktare Små är fortsättningen på Svavelvinter, och utgör den andra delen av planerade fyra i romansviten Krönikan om den Femte Konfluxen. För en gammal Drakar och Demoner-spelare som jag själv är serien ett kärt återseende eftersom den är baserad på en äventyrsserie från 80- och 90-talen.

Böckerna skiljer sig diametralt från det mesta av samtida fantasy. De berättas i “krönikeform” av en allvetande berättare, istället för det i genren dominerande subjektiva tredjepersonsperspektivet. Granströms värld är också enormt avvikande från verkligheten – när många andra författare strävar mot trovärdig (“realistisk”) fantasy väljer Granström istället att gestalta en i mycket fullständigt absurd värld.

Om jag ska jämföra med någon annan författare ligger Terry Pratchett närmast till hands. Trakorien är liksom Skivvärlden en värld av taffliga gudar och besjälad natur, vars orsaker förklaras inte av naturvetenskap utan av mytologi. Vindar orsakas exempelvis inte av temperaturskillnader och gasdynamik, utan av levande väsen med egna drifter. Skeendet är inte kausalt av den typ vi är vana vid, utan drivs snarast av (de stundtals misslyckade) gudarnas plan för världen.

Även i andra aspekter liknar Granström Pratchett – det myllrar av samtidsreferenser och blinkningar, metaperspektivet är ständigt närvarande och det som Pratchett kallar Stealth Philospohy återfinns i allra högsta grad även hos Granström. Wittgenstein och Nietzsche skymtar mellan raderna, och själva Trakorien utgör en nidbild av ett hyperkapitalistiskt samhälle där handeln är ett religiöst sakrament.

Berättelsen handlar om ett antal personers sökande efter den femte konfluxen, en ödespunkt i tid och rum där gudarna planerar ställa saker till rätta efter tider av kaos. Seriens främste antagonist, trollkarlen Shagul, har tröttnat på att vara gudarnas marionett och planerar att stjäla konfluxen för egna syften. Mot honom står diverse agenter för skapelsegudarna, medvetna och omedvetna, samt en mängd organisationer och personer med egna agendor.

Denna andra bok i serien vidgar berättelsen betydligt. Liksom rollspelsäventyret Oraklets Fyra Ögon breddade Svavelvinter, så bygger även Slaktare Små ut vad som hände i (romanen) Svavelvinter. Slaktare Små är flera klasser bättre än Svavelvinter, som i sin tur var en mycket angenäm läsupplevelse. I denna andra bok har dock Granström hittat stilen på allvar, och därför är i mina ögon Slaktare Små förmodligen den bästa fantasyroman som skrivits på svenska.

Vad finns då att invända? Romanen är splittrad med ett gigantiskt person- och platsgalleri. Det är mycket svårt att hålla reda på allt som händer, och dessutom retconnas händelseförloppet då och då som en del av berättelsen. Språket är stundtals omständligt, med massor av egenkonstruerade ord. Att läsa Granström är att bli utsatt för massiv överbelastning av idéstoff – intressanta outvecklade koncept som avhandlas på några rader skulle kunna utgöra fundament till hela fantasyserier.

En tajtare redigering hade möjligen kunnat hålla tillbaka en del av dessa idéer, speciellt de som ändå inte är viktiga för handlingen, och därmed skapa mer framåtrörelse i berättelsen. Det är också svårt att verkligen knyta an till någon av huvudkaraktärerna, vilket delvis beror på den allvetande berättarrösten, men också på att karaktärerna är så många, och för det mesta även ytterst verklighetsfrämmande – trollkarlar, månprästinnor, demonkonverserande lönnmördare och uråldriga härförare utgör exempel. Var och varannan karaktär har avtal med gudar och demoner, och de återstående få (som den främste protagonisten Praanz da Kaelve) är också de verklighetsfrämmande eftersom de inte omfattar några som helst “moderna” uppfattningar om exempelvis moral (slaveri verkar exempelvis vara allmänt accepterat även hos de “goda” huvudpersonerna).

Innan jag blir för petig måste jag dock tillstå att det inte är säkert att boken hade blivit bättre om Granström följt en mer konventionell berättelse. Serien lever på sin sprudlande berättarglädje, de fyndiga språklekarna och det myllrande, kreativa kaos som världen Trakorien är. Att då Granström stundtals tar det några steg för långt må vara honom förlåtet eftersom alternativet hade varit så mycket tråkigare.

Mina första intryck av Game of Thrones

April 25th, 2011 § 1 comment § permalink

(FETA bok- och TVspoilers nedan, be warned.)

Efter att ha sett de två första avsnitten av Game of Thrones så svävar jag fortfarande lite i osäkerhet kring hur bra serien egentligen kommer att bli. Serien är absolut solitt hantverk, och det finns egentligen ingenting som stöter bort mig. Å andra sidan är jag inte heller överväldigad. Jag är förstås färgad av böckerna, vilket gör att jag börjar misstänka att jag aldrig någonsin kommer att kunna bilda mig en distanserad åsikt.

Det finns förstås olikheter från boken, men detta är egentligen småsaker. En del är lite märkliga, som att Catelyn ter sig mer impulsiv och virrig – hennes politiska ådra från böckerna har inte kommit fram. Det finns ett antal scener som möjligen gjorts lite mindre slagkraftiga än vad de kunde varit, och för någon som inte läst böckerna kan jag se hur mängden karaktärer kan ställa till det.

Castingen är överlag bra, till och med utmärkt. Daenerys är  inte som jag föreställt mig henne, men det ska bli intressant att notera hur rolltolkningen utvecklas. Min favorit än så länge är Jaime, som jag tycker stämmer klockrent med böckerna. Men detta spelar mindre roll än det jag insåg efter att ha sett avsnitt två: serien kommer att stå och falla med hur Peter Dinklage klarar av Tyrion.

Jag tror inte man kan överskatta hur viktig Tyrion är för berättelsen. Han är i de två första böckerna läsarens enda länk in i Lannister-familjen. Han är också den som i mångt och mycket tolkar skeendet för läsaren – övriga huvudkaraktärer är barn och/eller Starks, och eftersom de är främlingar i King’s Landing uppfattar de saker och ting ur ett mycket snävt perspektiv. Tyrion öppnar upp för en mer övergripande bild och blir kittet som för handlingen framåt, speciellt efter Eddards död. Detta i kombination med hans komplexa karaktär (dvärgväxt, dysfunktionell familj, sardonisk och cynisk men med ett slags pragmatiskt patos) gör honom i mina ögon till huvudpersonen (i den mån det finns en sådan) för de tre första böckerna.

Han är också en karaktär som är svår att gestalta på TV. Det är helt enkelt oerhört lätt att det blir buskis av en sarkastisk dvärg med omättlig sexuell aptit. Å andra sidan, om nyanserna av Tyrion från böckerna verkligen kommer fram, då kommer det bli klart för alla som tittar att detta inte är ordinär hjältefantasy, utan något annat. Om serien hanterar Tysha/Shae och Tyrions relation med sin familj på ett bra sätt kommer detta att lyfta hela serien. Faktum är att jag tror att om Tyrions berättelse sitter där den ska, då kvittar nästan allt annat. Rolltolkningen är i mina ögon den överlägset enskilt största framgångsfaktorn för serien.

Och häri ligger alltså problemet. Dinklage har absolut inte gjort bort sig som Tyrion, men jag känner att det finns mer att hämta. Jag hade önskat mer intensitet. Hans repliker låter lite väl distanserade, lite väl inövade. Och kanske är detta också ett skäl till att serien än så länge känns lite som ett mellanting.

En besatthet av Verkligheten

April 17th, 2011 § Comments Off § permalink

Game of Thrones börjar i veckan gå på HBO i USA, och kommer att börja gå på Canal+ i Sverige i början av maj. Som fantasyläsare är det närmast självklart att följa serien, då George RR Martin är den mest framträdande författaren i genren på senare år. Huruvida serien är bra eller dålig återstår att se, men det kommer inte spela någon som helst roll för mitt beslut att följa serien. Jag är helt enkelt för intresserad av fantasy, och speciellt av Martins A Song of Ice and Fire, för att låta bli att se den ens om den är riktigt katastrofal.

Den senaste veckan har recensioner av serien börjat trilla in. En del av dem länkas här, och självklart är det de negativa recensionerna som diskuteras mest (framför allt kanske den i NY Times). En del av recensionerna har säkert sina poänger, men en sak som jag fastnade vid är det nästan instinktiva motviljan mot fantasy som skiner igenom i en del av dessa recensioner (“It’s about becoming (or not becoming) the kind of viewer who can sign on to such a daunting amount of Dark Ages hoo-hah.” – Washington Post, “…quasi-medieval, dragon-ridden fantasy crap. That’s not a comment on its quality but a definition of its type.” – Slate, “If you are not averse to the Dungeons & Dragons aesthetic, the series might be worth the effort. If you are nearly anyone else, you will hunger for HBO to get back to the business of languages for which we already have a dictionary.” – NYTimes). Kritiken verkar rikta sig mer emot fantasygenren som helhet än mot TV-serien Game of Thrones.

Detta generella förakt för fantasy kommer från en känsla av att det inte är “på riktigt”. Men detta tankesätt ignorerar att nästan inga TV-serier är på riktigt. The Sopranos, Deadwood, Rome och The Tudors är inte heller är på riktigt. Faktum är att Game of Thrones på sätt och vis är ärligare, för den hävdar heller inget sådant, medan alla övriga exempel lånar trovärdighet av faktiska händelser och situationer som omtolkats för att kunna bli “bra TV”, ofta på ett mycket radikalt sätt. Även ett sådant exempel som The Wire är intressant – en serie som hyllats för bilden den ger av det amerikanska samhällets skuggsida. Men allvarligt talat, hur realistisk bild ger den av Baltimores kriminella värld? Hur många Omar Little finns det i verkligheten? Hur många Jimmy McNulty? The Wire hyllas unisont (välförtjänt, det är en fantastisk serie), men den planterar också bilder av en pseudo-verklighet i tittaren. Och de få saker som faktiskt inte har försvunnit i övergången från “based on a true story” till “inspired by a true story”, betonas gärna – att Landsman minsann inspirerats av en riktig polis, att Sopranos-familjen motsvarar DeCavalcantes och så vidare. Konsumenter tycks ha ett skriande behov av att se berättelser om Verkligheten™, ett faktum som enkelt kan utläsas av den mängd halvsanna biografier som varje år utkommer på bio, där The King’s Speech är den senaste i raden.

Detta “inspired by a true story” är inte oproblematiskt, för det ger en bild av verkligheten som är förvanskad, dramaturgiskt tillrättalagd för att passa formatet. Rätt vad det är går människor omkring och tror att de vet hur New Jerseys undre värld fungerar, eller skaffar sig politiska idéer baserat på den uppfattade korruptionen i Baltimores City Hall. Eller, för den delen, börjar få för sig att Henry VIII såg ut mer som Jonathan Rhys Meyers än som Gustav Vasa. Vissa av dessa felaktiga verklighetsuppfattningar kan faktiskt vara onyttiga. De kan exempelvis spä på politikerförakt eller underblåsa fördomar mot etniciteter. I de fall där serierna och filmerna handlar om moderna händelser finns också riktiga, tredimensionella människor som kan fara illa efter att ha blivit felaktigt representerade. The Social Network och The Queen är exempel på inofficiella biografier över levande människor, som tar sig stora friheter med sanningen.

Självklart tycker jag inte att man skall förbjuda filmare att göra filmer på vissa teman, men det hindrar inte att jag tycker att det är en aning fegt att basera sin TV-serie eller film på verkliga händelser, omtolka aggressivt, och sedan trots detta använda “based on a true story” i marknadsföringen. Eller, inte riktigt lika illa, låta påskina mellan raderna att det som visas är den “riktiga” verkligheten.

Om nu berättelsen bara är “based on” eller “inspired by” historiska händelser (som är fallet för Deadwood, Rome och The Tudors), ha då åtminstone modet att plocka bort detta helt, och låt berättelsen stå på egna ben. Men se, det går inte, för det skulle ligga obehagligt nära spekulativ fiktion, och det är ju bara nördar som gillar sådant.

Fotnot: Den ständigt eminente Guy Gavriel Kay höll 1999 ett tal om verkliga personer i fiktion där han berör många av dessa punkter. Läs gärna även hans kritik av The Patriot.

But wise men never fall in love

March 26th, 2011 § 1 comment § permalink

Patrick Rothfuss The Wise Man’s Fear är andra delen i The Kingkiller Chronicles, och handlar om vår hjälte Kvothes fortsatta äventyr i jakten på sina föräldrars mördare. I min recension av The Name of the Wind skrev jag att jag hoppades att handlingen skulle fördjupas, vilket knappast händer. Men boken är intressant ändå, på ett par olika plan.

För det första är premissen intressant. Ramberättelsen utspelar sig åtskilliga år efter huvudhandlingen, när Kvothe återberättar sin historia. Detta inspirerar till vissa intrikata frågor, eftersom Kvothe är en självbekänd lögnare och skrythals. Hur opålitlig är egentligen hans historia? Han skummar över viktiga händelser, och beskriver skeendet helt ur sitt eget perspektiv. Kvothe framstår som en osannolikt fantastisk hjälte som kan lära sig allt från vilt främmande språk till svärdskonst, magi, ingenjörskunskap, medicin, musik, och ja, allt man kan tänka sig egentligen. Han får till och med lektioner i sex av älvadrottningen själv. Kvothe är, kort sagt, lite av en pojkdrömsfantasi.

Men, den berättande Kvothe är en annan person. Alla hans talanger har lämnat honom, vilket får mig att tvivla på om de fanns där från början. Kvothes historia har karaktär av skröna.

Vilket leder mig till en annan iakttagelse. Både The Name of the Wind och The Wise Man’s Fear är snarare episodiska sagor än fantasyromaner. Den övergripande handlingen håller ihop väldigt löst, och böckerna kan snarast beskrivas som en samling noveller som satts ihop. Det här fungerar för mig, för jag hinner aldrig bli trött på Kvothes upptåg. Han vandrar rastlöst från äventyr till äventyr, och texten är uppbruten i korta kapitel som uppmanar till sträckläsning. Förutom det intressanta metaperspektivet jag tog upp ovan är det inte särskilt tänkvärt, men det är underhållande så det förslår. Böckerna fungerar klockrent som guilty pleasures.

Ett par invändningar måste göras. Rothfuss’ kvinnliga karaktärer är ibland stereotypa. Det saknas inte plats för starka kvinnor, men Kvothe exotiserar dem till vansinne. Som exempel kan nämnas legoknektarna från Ademre, som till stor del består av kvinnor. Så långt inget egentligt fel, men förklaringen till detta är att kvinnor inte har “anger” i sig på samma sätt som män, för att de föder barn (ungefär). Även Kvothes idoliserande av Denna blir i längden för mycket. Nu framförs detta av karaktärer i boken, och skall inte nödvändigtvis ses som att Rothfuss vill säga något, men i likhet med Robert Jordan skiner det liksom fram att han nog delar Kvothes syn. Vilket är en skavank på annars lättsmält fantasyunderhållning.

Som en passus vill jag påpeka att 2011 verkar bli ett fantastiskt år för fantasyläsare. Joe Abercrombie, Steven Erikson och Patrick Rothfuss har alla släppt nytt redan nu, och Richard Morgan och George RR Martin är på gång. Även om Scott Lynch och sista delen i Wheel of Time dröjer, så finns det mycket att se fram emot. Om en månad börjar Game of Thrones gå på HBO och Canal+…

Mistborn

March 10th, 2011 § 2 comments § permalink

Som jag nämnde i förbifarten i en annan post så inhandlade jag Brandon Sandersons serie Mistborn som ett resultat av att ha läst hans Wheel of Time-romaner. Jag tänkte skriva några rader om mitt intryck av Mistborn men finner det svårare än jag hade tänkt mig. Serien är inte fantastiskt, men absolut inte dålig. Den lämnar hos mig helt enkelt inga djupa bestående intryck över huvudtaget.

Något kan man väl i alla fall nämna. Själva intrigen håller ihop tajt över hela serien, och varje bok har också en bra planerad fristående berättelse med ett eget klimax. Varje del spinner vidare på vad som hände i föregående delar genom att omtolka delar av skeendet, vilket gör att saker och ting ständigt ställs på sin ända. Det finns ett par riktiga twists i böckerna, och slutet av del två utgör den mest hisnande. Det rör sig inte om J.K. Rowling-style Deus ex Machina, utan alla vändningar är logiska och uppburna av tidigare planteringar. Omtolkningarna känns alltså befogade.

Karaktärerna gjorde inget djupare intryck på mig, men fungerar i sin kontext. Världsbygget är solitt, speciellt magisystemet, vilket Sanderson sedemera har blivit berömd för.

Allt som allt är det läsvärda fantasy-romaner med en intressant premiss, men det där lilla extra saknas. Här finns inte George R.R. Martins rika setting, Joe Abercrombies förmåga att ge röst åt karaktärerna eller för den delen den tempofyllda swashbuckling-fantasy som kännetecknar Patrick Rothfuss eller Scott Lynch. Det är helt enkelt lite för slätstruket.

Med tanke på vad Sanderson har gjort för Wheel of Time så måste man fråga sig om han helt enkelt har blivit bättre över tiden, eller om det är något annat som kan förklara skillnaden mellan exampelvis Towers of Midnight och Mistborn. Jag tror att Sanderson helt enkelt är en effektiv berättare, vilket var precis vad Wheel of Time behövde. Det betyder tyvärr inte nödvändigtvis att han är lika bra på att skriva fantasyromaner från botten upp – det krävs mer än berättarkonst för att sådant skall sluta i något fantastiskt.

Jordan och kvinnorna

February 13th, 2011 § 2 comments § permalink

Jag nämnde för ett tag sedan att jag hade planer på att skriva lite om Robert Jordans mastodontlika Wheel of Time, i väntan på den allra sista delen. Det här blir mitt första inlägg av denna sort, och kommer att behandla könsfrågan i Jordans värld.

Man skulle kunna skriva avhandlingar om könsfrågor i Jordans serie. Serien är ju för det första i nuläget 11362 sidor lång, med ett persongalleri bestående av 2387 karaktärer upp till och med The Gathering Storm, och är författad över en period av mer än ett kvarts sekel. En relativt stor del av denna enorma textmassa rör konflikter mellan män och kvinnor, och det blir min allra första observation: i seriens värld pågår ett könskrig. Från den allra minsta skala till den allra största råder det konstanta maktkamper mellan män och kvinnor. Naturligtvis är serien även full av samkönade maktkamper, men från konflikten mellan kvinnornas råd och borgmästaren i Emond’s Field, till konflikten mellan The Dragon Reborn och The Amyrlin Seat, så genomsyras hela handlingen av könsmotsättningar. Detta speglas ända in i Jordans metafysik, där kvinnor och män har tillgång till helt olika typer av magi, som fungerar på helt olika sätt.

Min andra observation är att serien är uppenbart sexistisk. Jordan är persongalleriet till trots inte en stor karaktärstecknare – hans karaktärer är ofta stereotypa, och ofta är dessa stereotyper just könsditon. Den absolut överväldigande majoriteten av kvinnliga karaktärer framställs som sluga och manipulerande, och på samma sätt är de allra flesta manliga karaktärerna överbeskyddande manschauvinister. Detta problematiseras inte över huvud taget av Jordan, utan det tycks snarast som han faktiskt anser att han ger en realistisk bild av kvinnor och mäns natur. Han har också fällt en del ytterst märkliga uttalanden om detta, som jag dock tyvärr inte hittar någon länk till.

Tecknen på sexism finns precis överallt om man letar. Från konkreta detaljer (som Rands tre fruar, vilket ter sig som en gubbsjuk fantasi) till det genomgående stereotypa karaktärerna (se ovan). I stort sett alla karaktärer reduceras förr eller senare till sitt kön. För de tre manliga huvudkaraktärerna Rand, Perrin och Mat innebär detta att de lär sig att leva upp till sitt öde som ansvarsfulla och goda ledare/beskyddare. För de kvinnliga huvudpersonerna innebär det att de skakar på huvudet, kallar männen “woolheads” och fortsätter smida ränker. Ytterst sällan hamnar kvinnor och män på samma sida i vardagliga konflikter – det är som om alla i världen åtminstone delvis hyser lojalitet till just sitt kön. Det finns extremt få exempel på män och kvinnor som beter sig sympatiskt mot varandra, och som inte samtidigt är romantiskt involverade (och ärligt talat, inte ens i sådana fall är det speciellt vanligt).

Givet denna tydliga sexism kan det vara lockande att skriva av serien direkt, men det vore emellertid synd. Om detta vore den enda slutsatsen skulle jag knappast heller bry mig om att skriva detta. Det finns nämligen en annan sida av saken, vilket för mig till min tredje observation.

Det gigantiska persongalleriet innehåller en stor mängd riktigt starka kvinnor, och vad som är ännu mer spektakulärt är att Jordans värld i stort sett är ett matriarkat. Under en lång period har kvinnor haft monopol på magi, vilket har lett till att de kvinnliga magikerna har etablerat ett slags kontroll över världens riken. Även dessa riken styrs relativt ofta i sin tur av kvinnliga monarker. Kvinnor har alltså i Jordans värld en förhållandevis stark ställning om man jämför med många andra fantasyvärldar. Han undgår därmed kardinalsynden att endast behandla kvinnor som undantag, eller att inkludera kvinnliga karaktärer endast som alibin. The Wheel of Time klarar till exempel Bechdel-testet alldeles galant, vilket man verkligen inte kan säga om alla fantasyserier.

Det är också intressant att Jordan har blivit kritiserad för att alla hans kvinnliga karaktärer är manshaterskor. Detta stämmer förvisso till viss del (se ovan), men jag tror faktiskt en del av denna kritik kommer sig av att han skriver om en värld där det kvinnliga könet är dominant. Han lyckas också göra detta på ett trovärdigt sätt – det är sannolikt att i en värld där kvinnor har monopol på magi så skulle det finnas könsorättvisor mot män, eller åtminstone inte finnas samma manliga hegemoni som vi är vana vid. Delvis tror jag att det är denna avsaknad som provocerar, och då provocerar speciellt manliga läsare. När exempelvis kvinnliga magiker arbetar för att kontrollera Rand så upplevs de som onda häxor, men deras motiv kan förstås när man inser att institutionen de tillhör är samhällsbärande. Vi är så ovana vid att en allt igenom kvinnligt definierad institution har denna roll, vilket gör att det möjliga rättfärdigandet av deras handlande liksom försvinner. Jordan är själv inte till mycket hjälp här – han är klart och tydligt på samma sida som Rand och de andra grabbarna.

För att sammanfatta kan man kan alltså säga att Jordan utmanar rådande könsstereotyper, även om hans karaktärer i sig är stereotypa. Givet Jordans uttalanden är det inte speciellt troligt att detta är ett avsiktligt budskap, men texten bör tala för sig själv. Detta leder till en intressant konflikt i själva texten – här finns på många sätt en intressant analys att göra, men man får kämpa mot själva författaren själv för att få fram den.

A Rose by any other Name

February 11th, 2011 § 2 comments § permalink

Jag har länge tänkt skriva ned mina tankar om Guy Gavriel Kay‘s kanske allra främsta verk Tigana, och eftersom den handlar om revolution och vilket pris som är värt att betala för detta så passar dagen alldeles utmärkt. I den ytterst verkliga världen har en diktator idag tvingats bort från makten genom fredliga demonstrationer, ett dramatiskt klimax som vida överstiger ens den mest episka fantasyroman. Min beundran för människorna som vägrade ge upp Tahrir Square under de första kritiska februaridagarna är gränslös. Problem och elände väntar onekligen på en knagglig väg framåt, men det fyller mig med en enorm tillförsikt att ett folk med fredliga medel och ståndaktighet faktiskt kan lyckas störta tyrannier.

Nåväl, till Kays Tigana, som handlar om en revolution i en parallellvärld. Till skillnad från Kays senare alternativhistoriska alster (som Lions of al Rassan eller Under Heaven) är Tigana endast löst baserad i vår verklighet. Konturerna av italienska stadsstater i renässanstid skymtas, men det finns inga konkreta motsvarigheter till bokens huvudpersoner.

Boken utspelar sig på halvön The Palm, som grovt motsvarar renässansens Italien. Halvön har nyligen erövrats av två främmande makter som ett led i en större konflikt – kung Brandin av Ygrad från väster och Alberico av Barbadior från öster. De två har erövrat fyra vardera av de nio provinserna och en slutgiltig konflikt mellan dem närmar sig.

Protagonisterna är överlevare från provinsen Tigana, eller snarare barn till överlevare, som fötts innan erövringen. De leds av prins Alessan, vars mål är att återupprätta Tiganas namn, och kasta ut båda tyrannerna från halvön.

Tigana är en av få fantasyböcker som faktiskt lyckas i sin ambition att berätta något annat än en fantastisk historia. Boken är en utmärkt exposé om betydelsen av kulturellt minne, frihetslängtan, revolution och priset för detta. Det kan tyckas från min kortfattade resumé ovan att det går en solklar gräns mellan tyrannerna Brandin och Alberico och frihetskämpen Alessan, men så är det faktiskt inte alls. Jag har läst denna roman två gånger – en gång som 15-åring och en gång för ett par månader sedan, och det intressanta är att jag drog helt olika slutsatser om vem som egentligen har rätt i den övergripande konflikten. Jag ska försöka behandla de tre viktiga spelarna var för sig.

Brandin

Brandin är en populär och karismatisk kung över Ygrad. Han besitter både ethos och pathos, vilket gör honom till den ledare han är. En av provinserna som erövrats av Brandin av Ygrad heter Tigana. I det första slaget mellan Brandins erövringsarmé och Tiganas försvarare leddes Brandins armé av hans son Stevan. Stevan stupade i detta slag, vilket ledde till att Brandin, som är magiker, beslutade sig för att metodiskt och brutalt utrota Tigana från historien. Han nöjer sig därvid inte bara med att förstöra hela den tiganesiska kulturen, utan uttalar en förbannelse över själva namnet “Tigana”, vilket innebär att endast människor födda i provinsen innan erövringen ens kan förstå själva ordet. Det är Brandins mål att genom trolldom hålla sig vid liv tills alla överlevare från Tigana har dött, och på så sätt säkerställa att namnet Tigana är slutgiltigt utplånat.

Han kommer under romanens förlopp att svänga ifrån denna ganska simpla ambition till att smida planer på upprätta ett kungadöme på halvön, som i hans vision ter sig som en framtida högkultur. Denna process påskyndas av hans förhållande med en tiganesisk överlevare vid namn Dianora, vars ursprung han dock är omedveten om. Läsaren leds att först avsky Brandin eftersom han beskrivs av sina fiender, till att gradvis komma att se de positiva sidorna av hans vision.

När jag läste boken i femtonårsåldern sympatiserade jag förstås mest med Alessan, men fann även att jag beundrade och förstod Brandin. När jag nu som trettiotvååring läser om boken är min åsikt om Brandin helt annorlunda. Brottet han har begått mot Tigana, och förtrycket av Tiganas folk, går inte att förlåta. Av alla grymheter på halvön, före och efter erövringen, så är Brandins hänsynslösa förtryck av Tigana den i särklass värsta. Att han är förfinad och karismatisk förlåter inte detta – det gör det värre. Att hans son, som kom som en erövrare till Tigana och stupade i strid, är död, utgör ingen ursäkt – tvärtom. Brandin har en enda moralisk svaghet, men den är avgrundsdjup. Hans hat mot Tigana gör honom för mig avskyvärd, och jag kan omöjligt rättfärdiga hans fina drömmar. Trots all förfining är han ett envist barn, som låter sin personliga sorg gå ut över tusentals.

Alessan

Alessan har från att endast vara driven till att återupprätta Tigana svängt till att istället försöka påverka den politiska framtiden på halvön. Han liknar på så sätt Brandin – båda två har vidgat sina vyer från hämndbegär till att omfatta större politiska projekt. Alessan har dragit slutsatsen att båda tyrannerna – Brandin och Alberico – måste neutraliseras, för att säkra ett framtida, fritt, enat rike som kan stå emot invasioner. Denna omsvängning är inte oproblematisk för honom – hans mor ser det till exempel som ett direkt förräderi mot den tiganesiska saken. För henne finns bara Tiganas förlorade namn.

Det är lätt att sympatisera med Alessan, och han är onekligen hjälten i boken. Men hans motiv är sannerligen inte solklart goda. Förutom för Tigana har erövringen av tyrannerna faktiskt åstadkommit viss stabilitet i regionen. De förr ständigt krigande provinserna är säkrare än på länge. Handeln österut och västerut tycks ha ökat. Och det är knappast heller en modern demokrati Alessan företräder – även om det inte sägs rakt ut så antyds det nog att ett framtida enat rike skall vara enat under just honom. För folket på halvön handlar det alltså snarast om att välja mellan att leva under förtryckande stadsstater, förtryckande kolonisatörer, eller en förmodat faktiskt (åtminstone på längre sikt) lika förtryckande kungamakt. Alessans enda egentliga rättfärdigande är att halvön skulle bli “fri” – men hur många liv är denna ganska chimära “frihet” egentligen värd? Så även min syn på Alessan har förändrats. På sätt och vis håller jag med hans mor. I en senmedeltida värld av diverse grymheter finns det ett enda dåd som sticker ut som alldeles extra grymt, och det är Brandins folkmord. Kanske borde Alessan fokusera mer på att återupprätta Tigana än på sina grandiosa planer på ett framtida rike.

Alberico

Alberico är en klassisk skurk i att han är makthungrig, osympatisk och rå. Hans mål med erövringen är till skillnad från Brandin och Alessan inte att bygga något, utan endast att skapa sig en maktbas varifrån han kan lansera en inrikespolitisk kampanj i sitt hemland. Han bryr sig inte ett dyft om halvön eller dess folk, och är ytterst pragmatisk. Till skillnad från Brandin härskar han med mestadels fruktan, och avrättar exempelvis politiska meningsmotståndare (samt anhöriga till dessa) på löpande band. Alberico är allt man tänker sig när man föreställer sig en tyrann.

Men. Han har inte begått folkmord. Han tycks vara villig att lämna saker i fred, så länge han bara accepteras som härskare. Och att han är okarismatisk kan inte spela någon roll när man utvärderar hans gärningar. I ett val mellan Alberico och Brandin hade mitt femtonåriga jag valt Brandin, men sjutton år senare skulle jag motvilligt välja Alberico, just eftersom Brandins brott är så mycket mer förskräckligt.

För mig kommer som man kan se ovan allt tillbaka till vad Brandin gjorde mot Tigana. Boken är nog egentligen tänkt att ha detta som startpunkt, och sedan öppna läsaren för tankar om hur halvön borde utvecklas, men vissa dåd kan inte förlåtas. Att Brandin utrotar själva namnet Tigana är visserligen hemskt, men för mig är det faktiskt värre hur totalt hänsynslös han är mot själva befolkningen och den döende tiganesiska kulturen. Brandin ångrar aldrig detta, inte ens när han svängt i en mer framtidsoptimistisk riktning. Med Alberico kan man visserligen förvänta sig förtryck och elände om man gör motstånd, men han är åtminstone rationell i vad han gör. Jag kan tänka mig få saker värre än en härskare av Brandins kaliber som så uppenbart låter sig styras av sina mest basala drifter.

Alessan är av de tre antagligen det bästa alternativet trots allt, men det finns egentligen inga tecken på att hans styre kommer att leda till några större förbättringar. Rättfärdigandet av hans frihetskrig resulterar snabbt i olösliga frågor: Hur mycket mer blod är Tiganas återupprättande värt? Hur mycket för halvöns framtida oberoende? För seger över tyrannerna? Ingen vet.

Men till de som satt kvar på Tahrir Square i Kairo när diktaturens kreatur angrep sänder jag ett innerligt tack. Ni ingav ett hopp om att tyrannier kan störtas, även i den ytterst verkliga världen.

Hjältar, finns dom?

February 3rd, 2011 § 2 comments § permalink

The Heroes är ytterligare ett fristående alster skrivet av den briljante Joe Abercrombie. Efter den fantastiska trilogin The First Law och den nästan lika fantastiska fortsättningen Best Served Cold återvänder handlingen till Norden, där två arméer under tre dagar slåss om en kulle utanför en oansenlig by. På kullen finns en stencirkel som kallas för just “The Heroes”, som utgör de enda hjältarna i den för Abercrombie typiskt svartsynta men underhållande berättelsen.

Det finns så mycket som är bra med den här boken, så jag kan lika gärna börja med att räkna upp vad jag kommer på.

  • Dispositionen är utmärkt. Det är kutym i fantasygenren att en bok eller serie måste spänna över en lång tidsperiod, med karaktärsutveckling, politiska intriger och en episk förgrundsberättelse. Jag kan på rak arm inte komma på något annat exempel på en fantasybok som så tydligt bryter mot detta. Även Abercrombies tidigare alster har följt den gängse konventionen. The Heroes utspelar sig på en enda plats under tre dagar, vilket känns som ett friskt grepp.
  • Känslan av våld och smutsigt krig är påtagligt och otäckt närvarande. Det är död och förstörelse, blandat med småaktighet och ändlös väntan. Bilden som tecknas av kriget känns trovärdig.
  • Karaktärer från The First Law och Best Served Cold dyker upp, lite annorlunda, lite förändrade. Detta knyter ihop Abercrombies böcker på ett föredömligt sätt. Ett av återseendena, Bremer dan Gorst, är inte alls vad jag väntade mig. Den enda som verkar vara exakt den samma är Bayaz.
  • Bayaz blir förresten mer och mer en Magnificent Bastard. Han är en manipulerande trollkarl som hellre använder guld än magi för att uppnå sina mål. Konflikten mellan honom och Khalul är själva huvudintrigen i Abercrombies värld, och de senaste två böckerna har närmast varit nedslag på olika ställen där denna konflikt intensifierats. Ramberättelsen gör det intressant att läsa böckerna för hängivna fans, men är inte nödvändig för att njuta av dem.
  • Abercrombie är duktig på att hitta en röst för sina karaktärer. Ofta knyts respektive tråd ihop i slutet genom upprepning av tankar från inledningen. Denna teknik känns igen från framför allt Logen Ninefingers och Glokta från The First Law. Spänningen hålls ofta vid liv genom att man inte vet om karaktärerna är förmögna att förändras eller inte. Ibland lyckas de, och ibland faller de tillbaka i gamla spår. Även om man vet att Abercrombie inte brukar ha död på sina huvudpersoner så lever därmed berättelsen in till de allra sista sidorna.
  • Ett tema som hänger kvar är hur otroligt lockande våld är som lösning på problem, och hur svårt det är att förändra sig. Logen och Shivers försökte båda, men misslyckades. I denna bok visar till och med Black Dow, som var kanske den elakaste av alla i The First Law, tecken på att vilja ändra sig. Men, som han konstaterar, när ens händer väl har blodats ned är det nästan omöjligt att tvätta dem rena. Curnden Craw råkar ut för samma sak i The Heroes, när han försöker men inte lyckas pensionera sig från krigargörat. Detta tema är centralt för hela Abercrombies övergripande berättelse, och finns på första sidan i den allra första boken: “The blade itself incites to deeds of violence”. Det är typiskt för Abercrombie att skriva detta på näsan på läsaren, bara för att senare ytterligare befästa samma budskap genom själva berättelsen. Jag gillar detta grepp starkt.
  • Precis som i The First Law får man nöja sig med de små segrarna – prins Calder som efter att ha blivit en marionett åt Bayaz väljer att skona sin bror och lämna över makten till honom, eller när Finree i likhet med Glokta lyckas få betalt för sina uppoffringar i Bayaz’ tjänst. Detta hindrar boken från att bli ett vältrande i elände och cynism (se: Bakker).

Jag skulle kunna fortsätta med detta ett tag till, men kan bara avsluta med att konstatera att The Heroes är en fantastisk bok. Rent litterärt är det förmodligen Abercrombies bästa hittills, även om jag ändå måste ranka den under The First Law, på grund av att den egentligen bara fortsätter att hamra in budskapet. Tydligen har Abercrombie nyligen tecknat kontrakt för ytterligare fyra böcker, vagt planerade som en till fristående roman följd av en ny trilogi. Bring it, säger jag.

Slutligen måste jag ge ett hedersomnämnande till min favoritkaraktär, den nästan komiskt omoraliske korpral Tunny, som gjort till sin specialitet att förrika sig på krig. Inget dåd är för småaktigt när det kommer till att tjäna lite slantar. Ändock revanscherar han sig till slut, och när hans sergeant beskriver honom känns det som en sammanfattning över hur armén och kriget ständigt lever vidare:

Lord marshals are temporary in nature,” explained Forest, gesturing at Tunny, “but corporals? Corporals are eternal.

Towers of Midnight

November 15th, 2010 § 1 comment § permalink

Den näst sista delen i det episka mastodontprojektet The Wheel of Time av Brandon Sanderson/Robert Jordan heter Towers of Midnight och fortsätter där The Gathering Storm slutade. Det framgår snabbt att The Gathering Storm inte var en enstaka lyckoträff, utan att Sanderson faktiskt kommer att ro hem serien på ett briljant sätt. Sanderson är en bättre författare än Jordan någonsin var, vilket framför allt märks på att han är en mycket mer effektiv berättare. Utan att handlingen någonsin känns forcerad samlar Sanderson ihop huvudkaraktärerna, knyter ihop sidointriger och sätter upp sina pjäser för en sista spelomgång. Till den avslutande fjortonde (!) delen lämnas förutom huvudintrigen endast ett fåtal öppna sidospår, som alla gott och väl kommer att kunna hanteras inom sidantalet av en normal Wheel of Time-roman.

Att läsa Sanderson är som att se serien leva upp till sin potential. Jordan var en mycket kompetent världsbyggare, men hans karaktärer var stundtals frustrerande att läsa, och man förstod sällan deras motivationer. Sandersons böcker framstår som en islossning i och med att hela persongalleriet verkar släppa sina pretentioner och småaktiga gnällande och börjar bete sig som vuxna människor. För att vara rättvis mot Jordan kan man möjligen tillägga att en viss del av denna effekt säkert var planerad från första början, framför allt Rands omvälvning i slutet av The Gathering Storm. Dramaturgiskt har detta fungerat perfekt – Sandersons böcker har sammanfallit med ett skeende i berättelsen där huvudkaraktärerna lever upp till det ansvar deras roller kräver, och reser sig från sina lägsta punkter. Det är bara synd att dessa lägsta “punkter” drogs ut till sex hela böcker.

Jag känner plötsligt att jag har mycket att skriva om Wheel of Time. Det är en fantasyserie som har varit närvarande i mer än halva mitt liv, och som har gått från att vara det coolaste jag läst när jag var sexton-sjutton till att bli en utdragen plåga som jag bara velat ta mig igenom mellan 20 och 30, för att slutligen mynna ut i något som verkar bli en fantastisk avslutning. Kanske kommer jag i framtida blogginlägg bearbeta en del av mina tankar i väntan på A Memory of Light, planerad att släppas tidigt 2012. Andra projekt att genomföra under 2011 kan vara att se om Sandersons egna böcker är lika bra som hans två Jordan-romaner. Jag tänker börja med den första delen av hans Mistborn-serie, inhandlad i samband med Towers of Midnight förra helgen.