Vredesverk

May 19th, 2014 § Comments Off § permalink

Det är svårt att recensera svenska sff-böcker, eftersom de är såpass få, och utges i såpass liten upplaga. Den första frestelsen man ställs inför är att vara snäll och ge pluspoäng för bra försök, vilket irriterar mig. Ofta ser jag detta i recensioner av svenska filmer. Det andra felet man kan göra är att ta det för långt åt andra hållet – visst är boken kanske bra, men den kan ändå inte jämföras med någonting som är bra internationellt sett. Man tänker att verket på sin höjd är bra för att vara svenskt.

När jag läser min recension av Slaktare Små slår det mig att jag nog fallit i den andra fällan. Det blir liksom ofrånkomligt att jämföra böckerna primärt med annan svensk fantasy. Jag tycker faktiskt detta är mindre relevant, och det tjänar hur som helst inget syfte. Vredesverk är, precis som Slaktare Små före den, en mycket gedigen och genomarbetad fantasybok – och inte bra för att vara svensk. Jag kan räkna de böcker på ena handens fingrar som givit mig trevligare läsupplevelser de senaste åren. Jag har läst om både Svavelvinter och Slaktare Små ett par gånger, och speciellt den andra boken är helt enkelt fantastisk. Vredesverk är en rak fortsättning och håller precis lika hög klass.

Varför är då serien om den femte konfluxen så lyckad? Den första komponenten är ett fantastiskt världsbygge, grundlagt under Erik Granströms Äventyrsspels-dagar. Han har också, tror jag, haft nytta av att ha en ramberättelse färdig efter de gamla rollspelsäventyren. Risken att berättelsen inte skall fungera är minimal – den har redan testats. Krydda denna gedigna grund med filosofiska funderingar och mängder av nutidsreferenser och man får en säregen historia som inte liknar någonting annat. Vissa skulle säkert säga att blinkningarna och metaperspektivet stundtals överdrivs, men jag köper hela konceptet med hull och hår. Det finns i serien endast ett fåtal tillfällen när historieberättandet överskrider gränsen till det fåniga, och detta är enkelt att förlåta. Scenerna från biblioteket i HOXOH är för övrigt ett sådant tillfälle.

Trakorien sprudlar av liv, kulturer, karaktärer och företeelser. På sätt och vis görs världen mer trovärdig i sin totala avsaknad av “realism”. Språket är också fantastiskt, med en lite stolpig berättarton som är grundad i ofta svenska ordlekar.

Den avslutande delen av krönikan om den femte konfluxen skall heta Vanderland. Våra hjältar återvänder då till Marjura, där konfluxens ödestimme skall slå. Kommer nihilisten Shagul att lyckas med sina planer att frigöra sig från den berättelse i vilken han blivit inpräntad mot sin vilja? Kommer Praanz daKaelve kunna rädda sitt älskade Tricilve från att slukas av havens djup? Kommer draken Blatifagus att få användning av elden han sparat från sin förfader, den lavaspyende Nemisyx? Vad hände med Shurgan, och vem är egentligen Uroboren? Frågorna hopas, och jag har redan svårt att bärga mig.