Den onde, den onde och den onde

October 28th, 2012 § 2 comments

(Edit: SPOILERS för Red Country nedan. Be warned.)

Jag tappar snart räkningen på bloggposter där jag hyllar Joe Abercrombie. Jag såg alltså mycket fram emot hans senaste roman Red Country, och blev (som vanligt) inte besviken.

Boken utspelar sig kanske 20 år efter The First Law, och vi får återigen stifta bekantskap med Logen Ninefingers, och så småningom även med hans obehagliga alter ego. Andra gamla bekanta dyker också upp – Caul Shivers (som är den enda karaktär som finns med i såväl The First Law, Best Served Cold, The Heroes och Red Country), Glama Golden, Nicomo Cosca, Carlot dan Eider samt Pike och Zacharus från The First Law.

Berättelsen börjar med en kidnappning, vilket får huvudpersonen Shy South att ge sig ut på jakt tillsammans med sin styvfar Lamb (Logen).  Som vanligt i Abercrombie-världen går allt åt helvete, och karaktärerna kastas in i en spiral av våld, ute i The Far Country – ett laglöst nybyggarland där den starkes rätt råder. Den här boken är bister även för att vara Abercrombie – tortyrscenerna i Best Served Cold och krigsskildringarna i The Heroes hade trots allt någon metod i sin vansinnighet, men i slutet av Red Country finns ingenting kvar att slåss om, och våldsspiralen bara fortsätter. Karaktären Nicomo Cosca, som i tidigare böcker trots allt hade någon slags karisma, presenteras här som en patetisk och tragisk figur, reducerad till den cyniske legoknekt han egentligen alltid varit. Även Logens våldsamma sidor framställs utan förhärligande.

Mot detta står Shy South och advokaten Temple, som båda representerar någon form av anständighet. Till slut lyckas de faktiskt överleva, och till och med skapa något bättre, vilket inte alltid är fallet i Abercrombies värld. Slutet är alltså förhållandevis hoppingivande.

Berättelsen är väldigt starkt inspirerad av den amerikanska Västern – så mycket att det ibland stör. Vissa scener känns skrivna snarare för sexskjutare än knivar och svärd, vilket ger ett något skevt intryck. Romanen är så gott som en pastisch av Västern-genren. Här anas också inspiration från Heart of Darkness, när sällskapets jakt efter kidnapparna för dem djupt in i vildmarken bortom all civilisation.

Den övergripande berättelsen handlar denna gången mindre om kampen mellan Bayaz och Khalul, och mer om den civilisationsprocess som The Far Country utsätts för. Världen utvecklas till skillnad från andra fantasyvärldar i svindlande takt, och vid tiden för Red Country har såväl tryckpress som kanoner och ångmaskiner uppfunnits. Världen tycks alltså närmast stå på gränsen för upplysning.  Civilisationsprocessen framställs förstås som det råa maktspel den är, men den stundtals klichémässiga civilisationskritik som finns i så mycket fantasy är här mer komplex. Abercrombie framställer såväl civilisationen som bristen på den naket och utan illusioner, men landar nog ändå till slut på upplysningens sida.

Det här är en mycket bra bok, med några få invändningar som jag nämnt ovan, och ingen  fantasyentusiast bör missa att läsa Abercrombie. Hans pågående dekonstruktion av fantasygenren är absolut nödvändig läsning. Den är såväl underhållande som djuplodande, även om man bortser från metaperspektivet och vad den säger om genren. Om jag tvingades välja skulle jag nog ranka The Heroes högre än Red Country, men det är egentligen oväsentligt. Mer läsvärt än så här blir det inte.

Tagged , ,

§ 2 Responses to Den onde, den onde och den onde"

  • Montana says:

    Ok, blev lite spoilad där…
    …men det är ok!
    Logen is back :)

  • eli says:

    Oops, jag ber så mycket om ursäkt förstås. Jag har inte varit speciellt duktig på spoilervarningar på den här bloggen, men man bör nog anta att de flesta recensioner här kan innehålla spoilers. Jag ska försöka markera upp detta tydligare i framtiden.