Varför Game of Thrones har misslyckats

June 5th, 2012 § 1 comment § permalink

Jag hade en bloggpost nästan färdigskriven om varför Game of Thrones som TV-serie har misslyckats. Efter detta såg jag emellertid “Blackwater” – avsnitt 9 i säsong 2, vilket gjorde att min inställning ändrades något. Istället för att bara lista skäl till varför jag inte tycker Game of Thrones har levt upp till sin potential tänker jag därför även diskutera vad som faktiskt fungerat, och varför det ogillande som spridits framför allt från fans av bokserien är missriktat.

Magnus på Piruett har tidigare skrivit en post om varför Game of Thrones har misslyckats, som jag tänker följa upp här. Magnus fokuserar på könsperspektivet, vilket jag också kommer att beröra. Jag menar dock att TV-serien har misslyckats på fler nivåer än så.

Denna post kan ses som en uppföljning på min tidigare post om Game of Thrones, som jag skrev efter att ha sett de första avsnitten. När jag nu sett två säsonger tycker jag att det finns tillräcklig grund för att kunna bedöma serien som helhet. Jag har förstås läst bokserien, och tycker den är fantastisk. Jag vill stryka under att jag absolut inte har något emot att ändringar görs till TV-serien. Jag är generellt av åsikten att anpassningar till andra format kräver grundläggande revideringar där inte alltför stor respekt visas källmaterialet, utan fokuset ligger på att få fram samma grundstämning.

Nog snackat. Här presenterar jag nu rakt av listan på de problemen jag har med TV-serien:

  • Titillation. Den obefogade mängd nakna bröst som visas blir ett problem, när detta används i var och varannan scen. Jag är inte emot naket, men seriens försök att lätta upp scener med infodumpar med lite naket tar sig stundtals helt absurda uttryck. Den mest beryktade scenen torde vara Littlefingers monolog i ep 7 säsong 1, där Littlefinger förklarar sina motiv mot bakgrund av lesbiskt sex. Grejen är att jag tycker själva monologen är bra – den är bra skriven och förklarar vem Littlefinger är (må vara att den berättar snarare än visar), men scenen blir ändå helt bisarr. Och detta är bara ett av många exempel.
  • Klumpiga infodumpar och övertydlighet. Allting skrivs tittaren på näsan. Kolla scenen nedan, där Littlefinger påminner Ned om sigillet för Catelyns släkt. Detta är så uppenbart riktat inte till Ned utan till tittaren att hela flytet i dialogen försvinner.

    (När infodumpar kombineras med titillation får man fenomenet som har benämnts sexposition, som till exempel i Littlefinger-scenen jag skrev om ovan.)

  • Stolpig dialog. Det finns inget flyt i språket, och manuset har hakat upp sig i någon slags teatralisk engelska som inte alls passar tonen från böckerna. Detta gäller speciellt de karaktärer som i böckerna beskrivs som kvicka, verbala och/eller humoristiska. Tyrion och Littlefinger är de främsta exemplen. Peter Dinklage försöker attackera det stolpiga språket genom att införa en underton av ironi, men detta lyckas bara halvdant. Det känns fortfarande som han läser repliker snarare än snackar. Jag tycker faktiskt det är extremt konstigt att han fått så mycket beröm, när han exemplifierar TV-seriens största misslyckande. Det är i och för sig inte hans fel, men ändå. För exempel med Littlefinger, se scenen ovan.
  • För mycket folk. I säsong två blir det uppenbart att mängden karaktärer och platser är en bromskloss. Varje karaktär får så lite tid att det är svårt att bygga upp personligheter. TV-serien hade behövt klippa mer liberalt i källmaterialet för att lyckas med detta, och då pratar jag om beslut i stil med att ta bort även stora roller. Ett problem för serien är att Daenerys är totalt bortkopplad från allt annat, liksom mestadels Jon. Detta är ett problem till och med i bokserien, och blir mycket tydligare på TV. Det är ingen tillfällighet att det bästa avsnittet på två säsonger (“Blackwater”) fokuserar helt och hållet på en enda plats.
  • Utsmetning av karaktärsbågar. I sin iver att visa nyanser av vissa karaktärer så introducerades en hel del i säsong ett som hade kunnat vänta. Ta t ex Jaimes berättelse i Storm of Swords, där vi äntligen får hans version. Hans resa är en revansch för karaktären. Nu har emellertid TV-serien redan givit hans version av Aerys, så det finns ingen egentlig resa att göra.

Allt detta är exempel på varför jag tycker att TV-serien kunde gjorts bättre. Jag tycker nu att det är uppenbart att det hade krävts djärvare val än vad som hittills gjorts för att åstadkomma detta. Berättelsen hade behövt omarbetas mer, eftersom TV-mediet är så mycket mer klaustrofobiskt än fantasyböcker. Detta är förstås ett känsligt kapitel, och många punkter på min lista har säkert sina förklaringar.  Jag kan dock för allt i världen inte förstå varför man valde som man gjorde med manuset. Om man ska göra “Sopranos i Midgård”, då borde man hämta inspiration för dialogen i Sopranos, inte i Sagan om Ringen. Detta misstag är nog det som stör mig allra mest.

Dock, och detta är en viktig invändning. Jag håller inte alls med de som stormar mot diverse ändringar i böckerna – allt ifrån casting av utomeuropéer, till klagomål på att scener inte presenteras som i böckerna. Ta som exempel House of the Undying. De flesta bok-fans verkar vara helt i uppror över att det inte fanns fler profetior, att vi inte får se Rhaegar och Elia, och så vidare. Jag var dock ganska nöjd med denna scen. Den fångar den utomvärldsliga känslan, och att introducera fler trådar i detta skede, och fler karaktärer, är absolut inte vägen att gå. TV-serien lyckas faktiskt ge Daenerys ett bra avslut i Qarth. Hon öppnar valvet och hittar ingenting, och lär sig av detta att under ytan är paradisliknande Qarth precis som alla andra platser. Hon har växt, och blivit lite mindre godtrogen.

Likaså med Jons berättelse. Kring denna har det klagats på att det intensiva samspelet mellan Qhorin och Jon tagits bort, och det framgår aldrig klart om Jon dödar honom i självförsvar, som en del av en infiltrationsplan, i vredesmod eller för att han börjat känna lojalitet med wildlings. På sätt och vis tycker jag dock att serien lyckas bättre än böckerna – Qhorin drar sig intill Jon och viskar “I am the Watcher on the Wall”, och visar vad uppoffring innebär – vad det betyder att svära sitt liv till the Night’s Watch. Och på samma sätt som Daenerys så växer därmed Jon i och med lärdomen.

Jag kommer (förstås) att fortsätta titta på Game of Thrones. Det är inte den bästa TV-serien jag sett, men mitt intresse för bokserien är så stort att det inte spelar någon större roll. Nu hoppas jag egentligen att producenterna vågar vika av mer från böckerna än vad de hittills gjort. Tyvärr är det antagligen för sent att göra något åt dialogen, då den blivit en del av seriens identitet. Jag får fortsätta titta på den här lite kantiga pulp-varianten av A Song of Ice and Fire, och vara glad över vad jag får. Sämre kunde det vara.

Alien för dummies

June 3rd, 2012 § 2 comments § permalink

Prometheus var allvarligt talat ganska kass. Det som i Alien och i Aliens var skrämmande undertoner har förstorats upp och därmed gjorts ofarliga. Sex- och graviditetsskräcken har blivit så löjligt explicit att den inte längre skrämmer, och den trovärdighet som de två första filmerna hade i sin skitiga miljö och karaktärer med personlighet försvinner i en steril miljö befolkad av snygga Hollywood-skådisar.

Karaktärernas motiv är också konstiga. De är för det första helt vansinnigt oförsiktiga, och för det andra så tycks alla drivas av att få svar på De Stora Frågorna. Men det förklaras aldrig varför, och själv sitter jag mest och undrar över varför det hela är så jävla viktigt. Uppenbarligen har Ridley Scott velat göra en Djup film, men just därför blir den så tramsigt ytlig.

Det öser på mer och mer och mer, med tal om Skapare och Förgörare, och Varför, och föräldrar, fäder, döttrar, drömmar och tro. Krucifix kläs av. Det spelas fioler i flashbacks. Det jagas efter Gud och odödlighet. Piloten offrar sig för Saken, och de två copiloterna jublar helt oförklarligt när de omotiverat får sätta livet till. Skepp kraschar, varelser muterar, tentakler penetrerar kroppsöppningar på män, kvinnor och rymdvarelser. Charlize Theron är inte en robot, så alltså vill hon knulla med Idris Elba. Roboten är en intellektuell psykopat, och skulle aldrig knulla någon, för Han Kan Aldrig Förstå – han saknar själ. Krucifix kläs på. Jorden räddas, och de stora frågorna lämnas obesvarade eller besvarade med triviala pekoraler, alltmedan Hollywood gnuggar händerna och planerar för Prometheus 2.

Nädu Scott, det här är inte min kopp te. Tagga ner några kilon och fundera på vad som egentligen gjorde Alien så bra, för inget av det finns nämligen i Prometheus.