Avengers – vackert resursslöseri

May 25th, 2012 § 1 comment § permalink

The Dark Knight satte på många sätt ribban för vad en superhjältefilm borde vara. Här fanns alla de vanliga ingredienserna: hjältar, skurkar och mäktiga actionsscener. Men framför allt var allt sammanfogat till en berättelse som funkade på film, och som inte var rädd att föra in djupare teman. Heath Ledgers Joker är inte bara en elak skurk – det är vad han representerar som är intressant. Det skrämmande med Jokern är ju att han, som han också säger i filmen, inte har någon plan. Han struntar i regler, och verkar likgiltig till och med för sin egen död. Han representerar en naturkraft, ett kaos som på sätt och vis inte kan besegras. Some men just want to watch the world burn.

The Dark Knight blir alltså en berättelse om Gotham City, om hur man kan (eller inte kan) besegra planlöst våld. Det framgår att Batman egentligen är ett misslyckande – han är bara nödvändig för att Gotham inte förmår åstadkomma något bättre. The hero Gotham deserves, but not the one it needs.

Andra superhjältefilmer har ofta misslyckats med att foga samman de ytliga superhjälteattributen med en berättelse som berör på ett djupare plan. Bryan Singer försökte göra Superman till Jesus i Superman Returns, men det funkade väl sådär. Marvel har till skillnad för DC valt att göra sina filmer till närmast karaktärsskådespel, med Sam Raimis Spiderman-filmer som mall. Resultaten varierar. Ibland funkar det ganska bra, som i Kenneth Branaghs Thor – en underhållande episk berättelse med undertoner av Shakespeare med stabila skådespelare i biroller. I andra fall fungerar det sämre, som i pekoralet Captain America eller de närmast hysteriska Iron Man-filmerna.

Avengers liknar av dessa filmer mest av allt Iron Man-serien. Det är fullt tempo hela tiden, explosioner, action, coola repliker, coola karaktärer, tempo, tempo, tempo. Det är underhållande, men saknar varje form av djup, och pacingen blir lidande av viljan att hela tiden ge publiken snabba belöningar.

Slutintrycket blir därför mest ett meh. Det kanske är coolt och snyggt, men jag har ingen anledning att bry mig. Jag fortsätter istället se fram emot The Dark Knight Rises.

Mass Effect 3

May 7th, 2012 § 3 comments § permalink

När jag står på Rannoch och ser amiral Raan höja pistolen mot sin tinning inser jag det verkligt geniala med Mass Effect-serien. Jag hade kunnat åstadkomma något bättre här, men det hade krävt att Tali varit närvarande, och det går inte, för Tali dog på Collector-basen. Den serie val jag har gjort genom tre spel har lett fram till en punkt där antingen geth eller quarians kommer utplånas, och det är för sent att göra något åt det.

Serien handlingar som lett fram till denna punkt börjar med Jack, och mitt tycke för henne i Mass Effect 2. Jag backade Jack mot Miranda, och förlorade därmed Mirandas lojalitet. När jag valde ledare för secondary fire team på Collector-basen valde jag Miranda, eftersom hon insisterade. Eftersom Miranda inte var lojal dog min vent-specialist, som var Tali. Miranda strök också hon med i ett senare skede.

Och nu på Rannoch hade Tali kunnat lösa saker tillsammans med Legion, men hon saknas, vilket resulterar i ett en tragedi utspelas framför mig. Man skulle kunna tro att jag därmed skulle vara arg eller besviken, men istället känns berättelsen bara mer min egen. I min  berättelse dog Tali, därför att mina val inte var optimala. Mina val var inte optimala eftersom jag saknade information om konsekvenserna i förhand. Trovärdigheten blir högre eftersom det är så verkligheten fungerar.

Quarians undergång förblir det starkaste ögonblicket i Mass Effect-serien för mig. Mass Effect 3 är det bästa spel jag någonsin spelat, på grund av just denna och liknande scener. Inget annat spel har engagerat mig på ett liknande sätt. Detta enda faktum räcker för att jag ska avguda spelet.

Ett par andra reflektioner:

  • Mass Effect 3 är väldigt polerat – skavankerna i tidigare delar är bortslipade. Inga jobbiga tidskrävande mini games, och combat som funkar utan irritationsmoment.
  • Mitt första intryck av slutet var positivt, men jag förstår kritiken, speciellt med tanke på att mina val i slutet spelar så liten roll.
  • Tyvärr utvecklade sig Mass Effect-serien i en militaristisk riktning. Nyanser till trots, det är ändå mycket honnörer, ära och heder. Det är synd att i stort sett alla spel trillar dit på detta. Varför måste det alltid vara commander hit och general dit? Vad är det för fel på att spela fysiker eller rörmokare?