Drakdansen

July 20th, 2011 § 1 comment § permalink

(SPOILERS för A Dance With Dragons nedan – you have been warned.)

Nästan sex år efter den ganska mediokra A Feast for Crows är då äntligen A Dance with Dragons ute. Några dagars sträckläsning senare är jag redo att plita ner mina intryck.

A Dance With Dragons är bättre än sin föregångare, vilket nästan var en nödvändighet för att serien skulle fortsätta vara intressant. Den spretar mer, med trådar på en mängd olika ställen, vilka inte ser ut att konvergera i någon större grad. Tempot är fortsatt lågt, och vissa händelser som verkade sättas upp i slutet av A Storm of Swords är fortfarande orealiserade. Daenerys del av berättelsen fortsätter vara mest problematisk – handlingen trampar vatten och rör sig framåt i snigelfart. Å andra sidan händer det mer saker i norr, med Jon som fokalpunkt, och Brans resa norr om The Wall är den kanske intressantaste berättelsen i hela boken.

Boken avslutas med ett antal cliffhangers, varav somliga bara känns irriterande. Fans och media gillar att säga att Martin inte är rädd att ha livet av sina huvudpersoner, men bortsett från Ned i den allra första boken så är faktiskt detta rykte lite oförtjänt. Böckerna är fulla med cliffhangers där det verkar som en karaktär är på väg bort, bara för att dyka upp i senare delar (Jaime, Brienne och Theon är de främsta exemplen). Därför är det svårt att ta honom på allvar när han nu serverar ytterligare ett “chockerande” dödsfall i de sista kapitlen. Det faktum att jag kommer få vänta i ytterligare fem år på fortsättningen gör mig inte gladare.

När jag lade ned boken var jag alltså redo att dissa den ganska rejält, med till slut räddas Martin av sin paradgren: detaljerna. När man börjar läsa diskussionerna om boken så inser man vad man har missat, och dessa små saker kompenserar många av bristerna. Det är till och med så att det ganska snöpliga slutet får viss mening om man är mer observant på detaljer än vad jag var under min läsning.

Så till slut blir omdömet ändå försiktigt positivt. Problemet för Martin är att vägen till en sugig serie tas steg för steg – jag kommer ihåg att mina intryck av Winter’s Heart var försiktigt positiva också, och vi vet alla vart den serien tog vägen. Serien skriker efter tempo – färre huvudkaraktärer, starkare konvergens, färre reseberättelser. Och juryn sammanträder fortfarande om huruvida Martin faktiskt kan leverera detta.