Självrannsakan

February 1st, 2011 § 1 comment

Av olika orsaker har jag på senaste tiden funderat lite på mig själv. Mina bra och dåliga sidor och så vidare. Det slog mig då att jag aldrig berättat det allra minsta personligt om mig på den här bloggen. Trots att jag inte har några läsare (eftersom jag inte spridit länken) så berättar jag ingenting om mig själv. Faktum är också att jag delvis ser ned på bloggar med sådant innehåll.

Jag inser att detta kan vara en av mina brister. Den totala rädslan för att utlämna sig, att bli bedömd. Att alltid upprätthålla en viss fasad – korrekt, självständig, oberoende. Denna fasad hämmar mig i mitt vardagsliv, eftersom den hindrar mig från att skaffa nya vänner, prova nya aktiviteter, göra något. Den hindrar mig från att vilja något alls, därför att vilja något är att göra sig sårbar. Att vilja något är att öppna sig för besvikelse när viljan slår fel. Det är enklare att inte vilja något alls – att sväva omkring utan en riktning och låta sig styras, på sin höjd foga in lite kompromisser som gör färden mer bekväm. Om någonting kan sägas om mig så är det att jag konstant väljer det minsta motståndets väg.

Denna egenskap är nyttig ibland. Jag kan jobba eller småprata med de flesta människor. Jag blir sällan frustrerad. Jag kan agera professionellt, även i stunder där detta inte är lämpligt. När jag ombes beskriva mina goda sidor i utvecklingssamtal kommer alltid “flexibilitet” med. Jag flyter med strömmen och mitt namn är skrivet i vatten. Men ibland vill jag inte ha det så. Ibland skulle jag vilja kunna sätta ned foten och hålla emot. Ibland skulle jag vilja kunna kontrollera hur vattnet flyter. Ibland skulle jag vilja att människor ser mig som någon som gör skillnad. Men att göra skillnad är att ta en risk, och skillnad görs inte på minsta motståndets väg.

Jag sparar draften till blogginlägget för att inte förlora det, så att jag senare kan återkomma och rensa ut irriterande ordval. Tanken på att någon skulle läsa en text av mig och tycka att den är dåligt skriven skrämmer mig. Jag är inte speciellt duktig på att skriva, och allvarligt talat bryr jag mig inte jättemycket i teorin. Jag jobbar inte med det, och jag har andra områden där jag faktiskt är duktig. Men återigen – tanken på att någon, någon gång på något sätt skulle hitta till den här bloggen och hitta pinsamma fel i texterna skrämmer mig. Detta är också ett av skälen till att jag bloggar mer eller mindre anonymt.

Hur skulle jag vilja vara? Driven, ambitiös, öppen för utmaningar, öppen för nya bekantskaper, multikonstnär. Intresserad av allt. Ständigt med nya projekt. Inte rädd att kasta sig ut i det okända. Inte rädd att misslyckas.

Finns det sätt att bli sådan? Jag har alltid varit emot hela konceptet med självförbättring, och blotta tanken på det får det att vända sig i min mage. Att sträva efter att vara någon annan – är det att förvägra den jag är? Den personen som är accepterande, analyserande, kyligt avståndstagande, korrekt, stundtals naiv? Kanske. Men att sträva är också att vilja något, och det är däri problemet ligger. Tänk om jag vill fel saker. Om förändringen inte gör mig bättre, utan sämre. Om jag misslyckas med att förändra mig, trots att jag försökt på allvar. Kan jag acceptera ett sådant nederlag?

Jag går tillbaka ett stycke och ändrar alla “man” till jag. Inte skriva man. Det är fult och fegt generaliserande.

På senaste tiden känner jag snarast att jag har blivit mer avståndstagande. Jag jobbar mycket ensam just nu, och jobbar ofta hemifrån på eftermiddagarna. Jag blir mer effektiv så, och slipper distraktioner. Men en del av dessa distraktioner är bra. Jag behöver kontakt, speciellt eftersom det känns som jag drar mig undan folk. Varje social sammankomst, till och med de jag ser fram emot mest, tar energi från mig. Att ha något inplanerat, tider att passa, sätt jag måste bete mig på, stör. Om jag inte aktivt kämpade emot skulle jag helst tillbringa helgerna framför TVn eller med en bok. Tryggt, säkert. Utan att behöva ta risken att göra något fel.

Även om jag skulle vilja ändra mig, så är det ett problem var jag skall börja. Mitt problem är ju precis att jag inte vill någonting. Jag vill vilja, men det hjälper liksom inte. Ofta vill jag kunna saker, men jag vill inte lära mig dem. Jag vill slippa hela den tidsperiod när man är dålig och skippa direkt till att vara kapabel (inte nödvändigtvis bra, men åtminstone inte dålig). För vissa färdigheter fungerar detta. Matematik, programmering med mera är färdigheter man kan studera ensam, klura på och visa upp när man är redo. Jag behöver då aldrig stå ut med att vara pinsamt dålig, att ligga någon till last. Andra färdigheter måste utvecklas i samspel med andra. Tala spanska. Dansa tango. Sådana färdigheter är jobbiga för mig att öva upp. Jag skulle vilja vara en bra tangodansare, men vägen dit – att dansa mycket med människor man inte känner, att göra fel, att bli bedömd som otillräcklig, är ett ständigt hinder. Jag kan om jag verkligen behöver övervinna detta, men inlärningen blir hämmad eftersom jag inte tycker det är roligt.

Save draft. Tankar på om jag kommer publicera detta inlägg eller inte. Jag ger det en fifty/fifty-chans i nuläget. Och om jag publicerar måste jag läsa igenom det först. Antagligen är det helt kaotiskt, hoppar mellan ämnen, upprepar sig språkligt. Jag kommer behöva polera det. De här instuckna meta-reflektionerna exempelvis. Hur funkar det stilistiskt? Antagligen är det bara jobbigt att läsa dem, lite pretentiöst. Lite löjligt. Kanske stryker jag dem. Save draft. Lunch. Det här inlägget kommer ta hela dagen att redigera.

Flexibilitet. Något jag alltid har varit stolt över. Men hur kan man utvecklas om man alltid är flexibel? Handlar inte utveckling delvis om envishet? Om jag vid första motgång ger upp, hur ska jag någonsin kunna bli mer än den jag är? Ständigt tvivlande på mig själv gör i och för sig att jag ofta plockar upp intressanta idéer. Jag tycker att jag är öppen för nya sätt att se på världen. Problemet ligger inte i nya idéer, utan nya beteendesätt. Jag är en Watcher, inte en Doer. (Är denna dikotomi intressantare än vad den verkar? En Watcher gynnas av att vara ständigt flytande, att ha ett flexibelt sinne och flyta med strömmen för det gynnar absorptionen av nya idéer och tillåter färska analyser av nya situationer. En Doer gynnas över att vara envis, av att hålla fast vid sina övertygelser, för det är bara på det sättet man får något gjort.)

Faran med att definiera sig själv som en Watcher är att denna definition blir självuppfyllande, och om jag nu inte vill vara sådan, varför skulle jag acceptera faktum? Jag skulle kunna vara annorlunda. Eller är detta återigen, ständigt flytande, rädslan att bli etiketterad, att låsas fast, som spökar? Till och med beskrivningen av mig själv på en egen blogg som ingen läser känns begränsande.

Blogginlägget letar sig fram mot en poäng. Det är bäst jag slutar nu innan jag får för mig att fullfölja den tråden. Poängen var aldrig poängen, poängen var att jag ville vara ärlig – mot mig själv och mot presumtiva läsare. Och detta är omöjligt att åstadkomma om man samtidigt måste ha en sammanfattande slutsats. Fan. Jag lyckades nästan.

§ One Response to Självrannsakan