Jordan och kvinnorna

February 13th, 2011 § 2 comments § permalink

Jag nämnde för ett tag sedan att jag hade planer på att skriva lite om Robert Jordans mastodontlika Wheel of Time, i väntan på den allra sista delen. Det här blir mitt första inlägg av denna sort, och kommer att behandla könsfrågan i Jordans värld.

Man skulle kunna skriva avhandlingar om könsfrågor i Jordans serie. Serien är ju för det första i nuläget 11362 sidor lång, med ett persongalleri bestående av 2387 karaktärer upp till och med The Gathering Storm, och är författad över en period av mer än ett kvarts sekel. En relativt stor del av denna enorma textmassa rör konflikter mellan män och kvinnor, och det blir min allra första observation: i seriens värld pågår ett könskrig. Från den allra minsta skala till den allra största råder det konstanta maktkamper mellan män och kvinnor. Naturligtvis är serien även full av samkönade maktkamper, men från konflikten mellan kvinnornas råd och borgmästaren i Emond’s Field, till konflikten mellan The Dragon Reborn och The Amyrlin Seat, så genomsyras hela handlingen av könsmotsättningar. Detta speglas ända in i Jordans metafysik, där kvinnor och män har tillgång till helt olika typer av magi, som fungerar på helt olika sätt.

Min andra observation är att serien är uppenbart sexistisk. Jordan är persongalleriet till trots inte en stor karaktärstecknare – hans karaktärer är ofta stereotypa, och ofta är dessa stereotyper just könsditon. Den absolut överväldigande majoriteten av kvinnliga karaktärer framställs som sluga och manipulerande, och på samma sätt är de allra flesta manliga karaktärerna överbeskyddande manschauvinister. Detta problematiseras inte över huvud taget av Jordan, utan det tycks snarast som han faktiskt anser att han ger en realistisk bild av kvinnor och mäns natur. Han har också fällt en del ytterst märkliga uttalanden om detta, som jag dock tyvärr inte hittar någon länk till.

Tecknen på sexism finns precis överallt om man letar. Från konkreta detaljer (som Rands tre fruar, vilket ter sig som en gubbsjuk fantasi) till det genomgående stereotypa karaktärerna (se ovan). I stort sett alla karaktärer reduceras förr eller senare till sitt kön. För de tre manliga huvudkaraktärerna Rand, Perrin och Mat innebär detta att de lär sig att leva upp till sitt öde som ansvarsfulla och goda ledare/beskyddare. För de kvinnliga huvudpersonerna innebär det att de skakar på huvudet, kallar männen “woolheads” och fortsätter smida ränker. Ytterst sällan hamnar kvinnor och män på samma sida i vardagliga konflikter – det är som om alla i världen åtminstone delvis hyser lojalitet till just sitt kön. Det finns extremt få exempel på män och kvinnor som beter sig sympatiskt mot varandra, och som inte samtidigt är romantiskt involverade (och ärligt talat, inte ens i sådana fall är det speciellt vanligt).

Givet denna tydliga sexism kan det vara lockande att skriva av serien direkt, men det vore emellertid synd. Om detta vore den enda slutsatsen skulle jag knappast heller bry mig om att skriva detta. Det finns nämligen en annan sida av saken, vilket för mig till min tredje observation.

Det gigantiska persongalleriet innehåller en stor mängd riktigt starka kvinnor, och vad som är ännu mer spektakulärt är att Jordans värld i stort sett är ett matriarkat. Under en lång period har kvinnor haft monopol på magi, vilket har lett till att de kvinnliga magikerna har etablerat ett slags kontroll över världens riken. Även dessa riken styrs relativt ofta i sin tur av kvinnliga monarker. Kvinnor har alltså i Jordans värld en förhållandevis stark ställning om man jämför med många andra fantasyvärldar. Han undgår därmed kardinalsynden att endast behandla kvinnor som undantag, eller att inkludera kvinnliga karaktärer endast som alibin. The Wheel of Time klarar till exempel Bechdel-testet alldeles galant, vilket man verkligen inte kan säga om alla fantasyserier.

Det är också intressant att Jordan har blivit kritiserad för att alla hans kvinnliga karaktärer är manshaterskor. Detta stämmer förvisso till viss del (se ovan), men jag tror faktiskt en del av denna kritik kommer sig av att han skriver om en värld där det kvinnliga könet är dominant. Han lyckas också göra detta på ett trovärdigt sätt – det är sannolikt att i en värld där kvinnor har monopol på magi så skulle det finnas könsorättvisor mot män, eller åtminstone inte finnas samma manliga hegemoni som vi är vana vid. Delvis tror jag att det är denna avsaknad som provocerar, och då provocerar speciellt manliga läsare. När exempelvis kvinnliga magiker arbetar för att kontrollera Rand så upplevs de som onda häxor, men deras motiv kan förstås när man inser att institutionen de tillhör är samhällsbärande. Vi är så ovana vid att en allt igenom kvinnligt definierad institution har denna roll, vilket gör att det möjliga rättfärdigandet av deras handlande liksom försvinner. Jordan är själv inte till mycket hjälp här – han är klart och tydligt på samma sida som Rand och de andra grabbarna.

För att sammanfatta kan man kan alltså säga att Jordan utmanar rådande könsstereotyper, även om hans karaktärer i sig är stereotypa. Givet Jordans uttalanden är det inte speciellt troligt att detta är ett avsiktligt budskap, men texten bör tala för sig själv. Detta leder till en intressant konflikt i själva texten – här finns på många sätt en intressant analys att göra, men man får kämpa mot själva författaren själv för att få fram den.

A Rose by any other Name

February 11th, 2011 § 2 comments § permalink

Jag har länge tänkt skriva ned mina tankar om Guy Gavriel Kay‘s kanske allra främsta verk Tigana, och eftersom den handlar om revolution och vilket pris som är värt att betala för detta så passar dagen alldeles utmärkt. I den ytterst verkliga världen har en diktator idag tvingats bort från makten genom fredliga demonstrationer, ett dramatiskt klimax som vida överstiger ens den mest episka fantasyroman. Min beundran för människorna som vägrade ge upp Tahrir Square under de första kritiska februaridagarna är gränslös. Problem och elände väntar onekligen på en knagglig väg framåt, men det fyller mig med en enorm tillförsikt att ett folk med fredliga medel och ståndaktighet faktiskt kan lyckas störta tyrannier.

Nåväl, till Kays Tigana, som handlar om en revolution i en parallellvärld. Till skillnad från Kays senare alternativhistoriska alster (som Lions of al Rassan eller Under Heaven) är Tigana endast löst baserad i vår verklighet. Konturerna av italienska stadsstater i renässanstid skymtas, men det finns inga konkreta motsvarigheter till bokens huvudpersoner.

Boken utspelar sig på halvön The Palm, som grovt motsvarar renässansens Italien. Halvön har nyligen erövrats av två främmande makter som ett led i en större konflikt – kung Brandin av Ygrad från väster och Alberico av Barbadior från öster. De två har erövrat fyra vardera av de nio provinserna och en slutgiltig konflikt mellan dem närmar sig.

Protagonisterna är överlevare från provinsen Tigana, eller snarare barn till överlevare, som fötts innan erövringen. De leds av prins Alessan, vars mål är att återupprätta Tiganas namn, och kasta ut båda tyrannerna från halvön.

Tigana är en av få fantasyböcker som faktiskt lyckas i sin ambition att berätta något annat än en fantastisk historia. Boken är en utmärkt exposé om betydelsen av kulturellt minne, frihetslängtan, revolution och priset för detta. Det kan tyckas från min kortfattade resumé ovan att det går en solklar gräns mellan tyrannerna Brandin och Alberico och frihetskämpen Alessan, men så är det faktiskt inte alls. Jag har läst denna roman två gånger – en gång som 15-åring och en gång för ett par månader sedan, och det intressanta är att jag drog helt olika slutsatser om vem som egentligen har rätt i den övergripande konflikten. Jag ska försöka behandla de tre viktiga spelarna var för sig.

Brandin

Brandin är en populär och karismatisk kung över Ygrad. Han besitter både ethos och pathos, vilket gör honom till den ledare han är. En av provinserna som erövrats av Brandin av Ygrad heter Tigana. I det första slaget mellan Brandins erövringsarmé och Tiganas försvarare leddes Brandins armé av hans son Stevan. Stevan stupade i detta slag, vilket ledde till att Brandin, som är magiker, beslutade sig för att metodiskt och brutalt utrota Tigana från historien. Han nöjer sig därvid inte bara med att förstöra hela den tiganesiska kulturen, utan uttalar en förbannelse över själva namnet “Tigana”, vilket innebär att endast människor födda i provinsen innan erövringen ens kan förstå själva ordet. Det är Brandins mål att genom trolldom hålla sig vid liv tills alla överlevare från Tigana har dött, och på så sätt säkerställa att namnet Tigana är slutgiltigt utplånat.

Han kommer under romanens förlopp att svänga ifrån denna ganska simpla ambition till att smida planer på upprätta ett kungadöme på halvön, som i hans vision ter sig som en framtida högkultur. Denna process påskyndas av hans förhållande med en tiganesisk överlevare vid namn Dianora, vars ursprung han dock är omedveten om. Läsaren leds att först avsky Brandin eftersom han beskrivs av sina fiender, till att gradvis komma att se de positiva sidorna av hans vision.

När jag läste boken i femtonårsåldern sympatiserade jag förstås mest med Alessan, men fann även att jag beundrade och förstod Brandin. När jag nu som trettiotvååring läser om boken är min åsikt om Brandin helt annorlunda. Brottet han har begått mot Tigana, och förtrycket av Tiganas folk, går inte att förlåta. Av alla grymheter på halvön, före och efter erövringen, så är Brandins hänsynslösa förtryck av Tigana den i särklass värsta. Att han är förfinad och karismatisk förlåter inte detta – det gör det värre. Att hans son, som kom som en erövrare till Tigana och stupade i strid, är död, utgör ingen ursäkt – tvärtom. Brandin har en enda moralisk svaghet, men den är avgrundsdjup. Hans hat mot Tigana gör honom för mig avskyvärd, och jag kan omöjligt rättfärdiga hans fina drömmar. Trots all förfining är han ett envist barn, som låter sin personliga sorg gå ut över tusentals.

Alessan

Alessan har från att endast vara driven till att återupprätta Tigana svängt till att istället försöka påverka den politiska framtiden på halvön. Han liknar på så sätt Brandin – båda två har vidgat sina vyer från hämndbegär till att omfatta större politiska projekt. Alessan har dragit slutsatsen att båda tyrannerna – Brandin och Alberico – måste neutraliseras, för att säkra ett framtida, fritt, enat rike som kan stå emot invasioner. Denna omsvängning är inte oproblematisk för honom – hans mor ser det till exempel som ett direkt förräderi mot den tiganesiska saken. För henne finns bara Tiganas förlorade namn.

Det är lätt att sympatisera med Alessan, och han är onekligen hjälten i boken. Men hans motiv är sannerligen inte solklart goda. Förutom för Tigana har erövringen av tyrannerna faktiskt åstadkommit viss stabilitet i regionen. De förr ständigt krigande provinserna är säkrare än på länge. Handeln österut och västerut tycks ha ökat. Och det är knappast heller en modern demokrati Alessan företräder – även om det inte sägs rakt ut så antyds det nog att ett framtida enat rike skall vara enat under just honom. För folket på halvön handlar det alltså snarast om att välja mellan att leva under förtryckande stadsstater, förtryckande kolonisatörer, eller en förmodat faktiskt (åtminstone på längre sikt) lika förtryckande kungamakt. Alessans enda egentliga rättfärdigande är att halvön skulle bli “fri” – men hur många liv är denna ganska chimära “frihet” egentligen värd? Så även min syn på Alessan har förändrats. På sätt och vis håller jag med hans mor. I en senmedeltida värld av diverse grymheter finns det ett enda dåd som sticker ut som alldeles extra grymt, och det är Brandins folkmord. Kanske borde Alessan fokusera mer på att återupprätta Tigana än på sina grandiosa planer på ett framtida rike.

Alberico

Alberico är en klassisk skurk i att han är makthungrig, osympatisk och rå. Hans mål med erövringen är till skillnad från Brandin och Alessan inte att bygga något, utan endast att skapa sig en maktbas varifrån han kan lansera en inrikespolitisk kampanj i sitt hemland. Han bryr sig inte ett dyft om halvön eller dess folk, och är ytterst pragmatisk. Till skillnad från Brandin härskar han med mestadels fruktan, och avrättar exempelvis politiska meningsmotståndare (samt anhöriga till dessa) på löpande band. Alberico är allt man tänker sig när man föreställer sig en tyrann.

Men. Han har inte begått folkmord. Han tycks vara villig att lämna saker i fred, så länge han bara accepteras som härskare. Och att han är okarismatisk kan inte spela någon roll när man utvärderar hans gärningar. I ett val mellan Alberico och Brandin hade mitt femtonåriga jag valt Brandin, men sjutton år senare skulle jag motvilligt välja Alberico, just eftersom Brandins brott är så mycket mer förskräckligt.

För mig kommer som man kan se ovan allt tillbaka till vad Brandin gjorde mot Tigana. Boken är nog egentligen tänkt att ha detta som startpunkt, och sedan öppna läsaren för tankar om hur halvön borde utvecklas, men vissa dåd kan inte förlåtas. Att Brandin utrotar själva namnet Tigana är visserligen hemskt, men för mig är det faktiskt värre hur totalt hänsynslös han är mot själva befolkningen och den döende tiganesiska kulturen. Brandin ångrar aldrig detta, inte ens när han svängt i en mer framtidsoptimistisk riktning. Med Alberico kan man visserligen förvänta sig förtryck och elände om man gör motstånd, men han är åtminstone rationell i vad han gör. Jag kan tänka mig få saker värre än en härskare av Brandins kaliber som så uppenbart låter sig styras av sina mest basala drifter.

Alessan är av de tre antagligen det bästa alternativet trots allt, men det finns egentligen inga tecken på att hans styre kommer att leda till några större förbättringar. Rättfärdigandet av hans frihetskrig resulterar snabbt i olösliga frågor: Hur mycket mer blod är Tiganas återupprättande värt? Hur mycket för halvöns framtida oberoende? För seger över tyrannerna? Ingen vet.

Men till de som satt kvar på Tahrir Square i Kairo när diktaturens kreatur angrep sänder jag ett innerligt tack. Ni ingav ett hopp om att tyrannier kan störtas, även i den ytterst verkliga världen.

Hjältar, finns dom?

February 3rd, 2011 § 2 comments § permalink

The Heroes är ytterligare ett fristående alster skrivet av den briljante Joe Abercrombie. Efter den fantastiska trilogin The First Law och den nästan lika fantastiska fortsättningen Best Served Cold återvänder handlingen till Norden, där två arméer under tre dagar slåss om en kulle utanför en oansenlig by. På kullen finns en stencirkel som kallas för just “The Heroes”, som utgör de enda hjältarna i den för Abercrombie typiskt svartsynta men underhållande berättelsen.

Det finns så mycket som är bra med den här boken, så jag kan lika gärna börja med att räkna upp vad jag kommer på.

  • Dispositionen är utmärkt. Det är kutym i fantasygenren att en bok eller serie måste spänna över en lång tidsperiod, med karaktärsutveckling, politiska intriger och en episk förgrundsberättelse. Jag kan på rak arm inte komma på något annat exempel på en fantasybok som så tydligt bryter mot detta. Även Abercrombies tidigare alster har följt den gängse konventionen. The Heroes utspelar sig på en enda plats under tre dagar, vilket känns som ett friskt grepp.
  • Känslan av våld och smutsigt krig är påtagligt och otäckt närvarande. Det är död och förstörelse, blandat med småaktighet och ändlös väntan. Bilden som tecknas av kriget känns trovärdig.
  • Karaktärer från The First Law och Best Served Cold dyker upp, lite annorlunda, lite förändrade. Detta knyter ihop Abercrombies böcker på ett föredömligt sätt. Ett av återseendena, Bremer dan Gorst, är inte alls vad jag väntade mig. Den enda som verkar vara exakt den samma är Bayaz.
  • Bayaz blir förresten mer och mer en Magnificent Bastard. Han är en manipulerande trollkarl som hellre använder guld än magi för att uppnå sina mål. Konflikten mellan honom och Khalul är själva huvudintrigen i Abercrombies värld, och de senaste två böckerna har närmast varit nedslag på olika ställen där denna konflikt intensifierats. Ramberättelsen gör det intressant att läsa böckerna för hängivna fans, men är inte nödvändig för att njuta av dem.
  • Abercrombie är duktig på att hitta en röst för sina karaktärer. Ofta knyts respektive tråd ihop i slutet genom upprepning av tankar från inledningen. Denna teknik känns igen från framför allt Logen Ninefingers och Glokta från The First Law. Spänningen hålls ofta vid liv genom att man inte vet om karaktärerna är förmögna att förändras eller inte. Ibland lyckas de, och ibland faller de tillbaka i gamla spår. Även om man vet att Abercrombie inte brukar ha död på sina huvudpersoner så lever därmed berättelsen in till de allra sista sidorna.
  • Ett tema som hänger kvar är hur otroligt lockande våld är som lösning på problem, och hur svårt det är att förändra sig. Logen och Shivers försökte båda, men misslyckades. I denna bok visar till och med Black Dow, som var kanske den elakaste av alla i The First Law, tecken på att vilja ändra sig. Men, som han konstaterar, när ens händer väl har blodats ned är det nästan omöjligt att tvätta dem rena. Curnden Craw råkar ut för samma sak i The Heroes, när han försöker men inte lyckas pensionera sig från krigargörat. Detta tema är centralt för hela Abercrombies övergripande berättelse, och finns på första sidan i den allra första boken: “The blade itself incites to deeds of violence”. Det är typiskt för Abercrombie att skriva detta på näsan på läsaren, bara för att senare ytterligare befästa samma budskap genom själva berättelsen. Jag gillar detta grepp starkt.
  • Precis som i The First Law får man nöja sig med de små segrarna – prins Calder som efter att ha blivit en marionett åt Bayaz väljer att skona sin bror och lämna över makten till honom, eller när Finree i likhet med Glokta lyckas få betalt för sina uppoffringar i Bayaz’ tjänst. Detta hindrar boken från att bli ett vältrande i elände och cynism (se: Bakker).

Jag skulle kunna fortsätta med detta ett tag till, men kan bara avsluta med att konstatera att The Heroes är en fantastisk bok. Rent litterärt är det förmodligen Abercrombies bästa hittills, även om jag ändå måste ranka den under The First Law, på grund av att den egentligen bara fortsätter att hamra in budskapet. Tydligen har Abercrombie nyligen tecknat kontrakt för ytterligare fyra böcker, vagt planerade som en till fristående roman följd av en ny trilogi. Bring it, säger jag.

Slutligen måste jag ge ett hedersomnämnande till min favoritkaraktär, den nästan komiskt omoraliske korpral Tunny, som gjort till sin specialitet att förrika sig på krig. Inget dåd är för småaktigt när det kommer till att tjäna lite slantar. Ändock revanscherar han sig till slut, och när hans sergeant beskriver honom känns det som en sammanfattning över hur armén och kriget ständigt lever vidare:

Lord marshals are temporary in nature,” explained Forest, gesturing at Tunny, “but corporals? Corporals are eternal.

Självrannsakan

February 1st, 2011 § 1 comment § permalink

Av olika orsaker har jag på senaste tiden funderat lite på mig själv. Mina bra och dåliga sidor och så vidare. Det slog mig då att jag aldrig berättat det allra minsta personligt om mig på den här bloggen. Trots att jag inte har några läsare (eftersom jag inte spridit länken) så berättar jag ingenting om mig själv. Faktum är också att jag delvis ser ned på bloggar med sådant innehåll.

Jag inser att detta kan vara en av mina brister. Den totala rädslan för att utlämna sig, att bli bedömd. Att alltid upprätthålla en viss fasad – korrekt, självständig, oberoende. Denna fasad hämmar mig i mitt vardagsliv, eftersom den hindrar mig från att skaffa nya vänner, prova nya aktiviteter, göra något. Den hindrar mig från att vilja något alls, därför att vilja något är att göra sig sårbar. Att vilja något är att öppna sig för besvikelse när viljan slår fel. Det är enklare att inte vilja något alls – att sväva omkring utan en riktning och låta sig styras, på sin höjd foga in lite kompromisser som gör färden mer bekväm. Om någonting kan sägas om mig så är det att jag konstant väljer det minsta motståndets väg.

Denna egenskap är nyttig ibland. Jag kan jobba eller småprata med de flesta människor. Jag blir sällan frustrerad. Jag kan agera professionellt, även i stunder där detta inte är lämpligt. När jag ombes beskriva mina goda sidor i utvecklingssamtal kommer alltid “flexibilitet” med. Jag flyter med strömmen och mitt namn är skrivet i vatten. Men ibland vill jag inte ha det så. Ibland skulle jag vilja kunna sätta ned foten och hålla emot. Ibland skulle jag vilja kunna kontrollera hur vattnet flyter. Ibland skulle jag vilja att människor ser mig som någon som gör skillnad. Men att göra skillnad är att ta en risk, och skillnad görs inte på minsta motståndets väg.

Jag sparar draften till blogginlägget för att inte förlora det, så att jag senare kan återkomma och rensa ut irriterande ordval. Tanken på att någon skulle läsa en text av mig och tycka att den är dåligt skriven skrämmer mig. Jag är inte speciellt duktig på att skriva, och allvarligt talat bryr jag mig inte jättemycket i teorin. Jag jobbar inte med det, och jag har andra områden där jag faktiskt är duktig. Men återigen – tanken på att någon, någon gång på något sätt skulle hitta till den här bloggen och hitta pinsamma fel i texterna skrämmer mig. Detta är också ett av skälen till att jag bloggar mer eller mindre anonymt.

Hur skulle jag vilja vara? Driven, ambitiös, öppen för utmaningar, öppen för nya bekantskaper, multikonstnär. Intresserad av allt. Ständigt med nya projekt. Inte rädd att kasta sig ut i det okända. Inte rädd att misslyckas.

Finns det sätt att bli sådan? Jag har alltid varit emot hela konceptet med självförbättring, och blotta tanken på det får det att vända sig i min mage. Att sträva efter att vara någon annan – är det att förvägra den jag är? Den personen som är accepterande, analyserande, kyligt avståndstagande, korrekt, stundtals naiv? Kanske. Men att sträva är också att vilja något, och det är däri problemet ligger. Tänk om jag vill fel saker. Om förändringen inte gör mig bättre, utan sämre. Om jag misslyckas med att förändra mig, trots att jag försökt på allvar. Kan jag acceptera ett sådant nederlag?

Jag går tillbaka ett stycke och ändrar alla “man” till jag. Inte skriva man. Det är fult och fegt generaliserande.

På senaste tiden känner jag snarast att jag har blivit mer avståndstagande. Jag jobbar mycket ensam just nu, och jobbar ofta hemifrån på eftermiddagarna. Jag blir mer effektiv så, och slipper distraktioner. Men en del av dessa distraktioner är bra. Jag behöver kontakt, speciellt eftersom det känns som jag drar mig undan folk. Varje social sammankomst, till och med de jag ser fram emot mest, tar energi från mig. Att ha något inplanerat, tider att passa, sätt jag måste bete mig på, stör. Om jag inte aktivt kämpade emot skulle jag helst tillbringa helgerna framför TVn eller med en bok. Tryggt, säkert. Utan att behöva ta risken att göra något fel.

Även om jag skulle vilja ändra mig, så är det ett problem var jag skall börja. Mitt problem är ju precis att jag inte vill någonting. Jag vill vilja, men det hjälper liksom inte. Ofta vill jag kunna saker, men jag vill inte lära mig dem. Jag vill slippa hela den tidsperiod när man är dålig och skippa direkt till att vara kapabel (inte nödvändigtvis bra, men åtminstone inte dålig). För vissa färdigheter fungerar detta. Matematik, programmering med mera är färdigheter man kan studera ensam, klura på och visa upp när man är redo. Jag behöver då aldrig stå ut med att vara pinsamt dålig, att ligga någon till last. Andra färdigheter måste utvecklas i samspel med andra. Tala spanska. Dansa tango. Sådana färdigheter är jobbiga för mig att öva upp. Jag skulle vilja vara en bra tangodansare, men vägen dit – att dansa mycket med människor man inte känner, att göra fel, att bli bedömd som otillräcklig, är ett ständigt hinder. Jag kan om jag verkligen behöver övervinna detta, men inlärningen blir hämmad eftersom jag inte tycker det är roligt.

Save draft. Tankar på om jag kommer publicera detta inlägg eller inte. Jag ger det en fifty/fifty-chans i nuläget. Och om jag publicerar måste jag läsa igenom det först. Antagligen är det helt kaotiskt, hoppar mellan ämnen, upprepar sig språkligt. Jag kommer behöva polera det. De här instuckna meta-reflektionerna exempelvis. Hur funkar det stilistiskt? Antagligen är det bara jobbigt att läsa dem, lite pretentiöst. Lite löjligt. Kanske stryker jag dem. Save draft. Lunch. Det här inlägget kommer ta hela dagen att redigera.

Flexibilitet. Något jag alltid har varit stolt över. Men hur kan man utvecklas om man alltid är flexibel? Handlar inte utveckling delvis om envishet? Om jag vid första motgång ger upp, hur ska jag någonsin kunna bli mer än den jag är? Ständigt tvivlande på mig själv gör i och för sig att jag ofta plockar upp intressanta idéer. Jag tycker att jag är öppen för nya sätt att se på världen. Problemet ligger inte i nya idéer, utan nya beteendesätt. Jag är en Watcher, inte en Doer. (Är denna dikotomi intressantare än vad den verkar? En Watcher gynnas av att vara ständigt flytande, att ha ett flexibelt sinne och flyta med strömmen för det gynnar absorptionen av nya idéer och tillåter färska analyser av nya situationer. En Doer gynnas över att vara envis, av att hålla fast vid sina övertygelser, för det är bara på det sättet man får något gjort.)

Faran med att definiera sig själv som en Watcher är att denna definition blir självuppfyllande, och om jag nu inte vill vara sådan, varför skulle jag acceptera faktum? Jag skulle kunna vara annorlunda. Eller är detta återigen, ständigt flytande, rädslan att bli etiketterad, att låsas fast, som spökar? Till och med beskrivningen av mig själv på en egen blogg som ingen läser känns begränsande.

Blogginlägget letar sig fram mot en poäng. Det är bäst jag slutar nu innan jag får för mig att fullfölja den tråden. Poängen var aldrig poängen, poängen var att jag ville vara ärlig – mot mig själv och mot presumtiva läsare. Och detta är omöjligt att åstadkomma om man samtidigt måste ha en sammanfattande slutsats. Fan. Jag lyckades nästan.