Moralfilosofi II – non-kognitivism

May 26th, 2010 Comments Off

Det här är andra inlägget jag skriver om moralfilosofi. Läs gärna även del 1.

Mitt förra inlägg behandlade varför jag inte tror på en moralisk verklighet och varför jag inte heller tror att värdeomdömen kan härledas eller definieras utifrån andra omdömen. Detta ledde mig till att omfatta en ontologisk värdenihilism, men jag nämnde även att jag såg detta som en startpunkt snarare än en slutpunkt. Det här inlägget kommer att skissera vägen ut ur den nihilistiska labyrinten.

För att åstadkomma detta måste man fråga sig vad vi egentligen menar när vi fäller värdeomdömen. Vi måste analysera hur vi använder värdeomdömen i vårt språk. Då den ontologiska analysen leder in i en återvändsgränd får en semantisk analys ta över.

Så hur används då värdeomdömen i språket? Initialt verkar detta ganska självklart. Värdeomdömen har formen av deskriptiva utsagor, som har ett sanningsvärde (de är alltid antingen sanna eller falska). Formen på omdömet “du bör inte stjäla från mig” liknar väldigt mycket formen på utsagan “du vill inte stjäla från mig” rent grammatiskt. Det är därför naturligt att initialt anta att det rör sig om samma slags omdömen – det är bara ett enda enstaka hjälpverb som skiljer sig. Ändå hävdar många, inklusive jag själv, att dessa två utsagor är helt väsensskilda. Här bör dock bevisbördan ligga på den som hävdar att det finns en skillnad, och det är detta jag nu skall försöka behandla.

Skolan som hävdar att moraliska utsagor inte har ett sanningsvärde brukar med ett samlingsnamn benämnas som (moralisk) non-kognitivsim. Motsatsen, dvs åsikten att moraliska utsagor liksom andra utsagor har ett sanningsvärde och beskriver faktiska sakförhållanden, benämns som kognitivism eller deskriptivism (eftersom värdeomdömena sägs vara deskriptiva – beskrivande).

Non-kognitivismens kan spåras tillbaka till åtminstone David Hume, med hans fokus på “passions” som det nödvändigt drivande för moralen. Ändå är det ytterst tveksamt om man kan kalla Hume för non-kognitivist, då själva teoribygget skedde mycket senare. Skolan blev populär under första hälften av 1900-talet, och dess första inriktning kallades emotivism och förespråkades av filosofen C.L. Stevenson.

Emotivismen kan beskrivas som en “Bu/Hurra”-teori. Den innebär att moralomdömen ses närmast som känsloyttringar. “X är god”  skulle exempelvis kunna översättas med “Hurra för X!”. Eftersom “Hurra för X!” inte är en utsaga som kan vara sann eller falsk så kan inte heller moralomdömen vara det. Omdömena blir snarare medel för att uttrycka gillande eller ogillande. En viktig distinktion är dock att ett moralomdöme inte direkt kan översättas med exempelvis “Jag gillar X.” “Jag gillar X” är nämligen en deskriptiv utsaga som kan vara (och är) sann eller falsk. Åsikten att “X är god” kan översättas med “Jag gillar X” är alltså inte emotivism eller ens non-kognitivism. Det rör sig istället om en subjektivistisk värdenaturalism, i och med att moralomdömen översätts med andra faktautsagor.

Emotivismen har en mängd problem. För det första finns det inte speciellt mycket som talar för den, och den kan därmed inte överkomma den bevisbörda som ligger på non-kognitivistiska teorier. Ett annat problem är att det inte blir möjligt att vara oense i moraliska frågor. En moralisk diskussion tycks mig snarast likna ett icke konstruktivt gräl där kontrahenterna återupprepar “Hurra för X” och “Bu för X” på olika sätt. Detta förefaller mig vara en ganska märklig idé som inte alls klargör någonting om det moraliska språket. Därför är inte heller emotivismen den metaetiska modell jag söker.

Som tur är finns det andra former av non-kognitivism som är betydligt intressantare. Den form jag kommer att behandla härnäst är preskriptivismen, som anser att moralomdömen inte är deskriptiva utsagor, och inte heller allmänna känsloyttringar, utan faktiska imperativ om hur vi ska handla. “X är god” betyder i denna teori snarast “Gör som X!”. “Gör som X!” har inte heller något sanningsvärde, men det är samtidigt mer än en känsloyttring. Det är en direkt uppmaning som rekommenderar en handling, och därmed kopplas moralomdömen intimt samman med handlingsmotivatorer. Detta är en styrka som varken kognitivistiska eller emotivistiska teorier har. En av Mackies främsta invändningar mot värdeobjektivismen är just att den moraliska verkligheten måste besitta någon mystisk motiverande kraft, som inte kan beläggas empiriskt. Även om det finns möjlighet att undgå detta problem (beroende på om man tror att det moraliska språket är intrinsikalt handlingsmotiverande eller ej) så fångar preskriptivismen ändå någonting som saknas i de andra teorierna. Låt mig ta ett exempel.

Antag att vi har en diskussion mellan två personer, A och B. A och B är inte riktigt överens om en del saker. Det första de inte är överens om är huruvida A är lång eller inte. B hävdar att A är lång, och A hävdar att A inte är det. Hur är det troligt att de löser denna konflikt? Detta beror förstås på vad de tror om sanning i allmänhet. Om B tror på en objektiv “längdens idé” så kanske B framhävdar i att A är lång alldeles oavsett, eftersom B helt enkelt hävdar att B förstår denna idé bättre än A. Detta är emellertid en ganska absurd uppfattning, och de allra flesta av oss håller nog med om att huruvida någon är lång eller inte beror på vad man jämför med, och erfarenheterna hos den som gör jämförelsen. Diskussionen skulle förmodligen röra sig kring “Varför tycker du det? C är ju ännu längre?”, “Ja, men tänk på D, E och F som är mycket kortare” och så vidare. Om A och B verkligen känner ett behov av det skulle de helt enkelt kunna komma överens om en lämplig definition för begreppet “lång” som är grundat i fakta. De kan till exempel komma överens om att kalla alla människor längre än 185 cm för långa. Detta har inte väsentligt ändrat begreppet “lång”s funktion i språket – man har snarare klargjort hur man tänker använda det i fortsättningen. Inte heller är det troligt att A eller B har några större problem med att klargöra detta, även om A kanske från början tyckte att endast människor över 190 cm är långa. Det spelar inte någon större roll för A, utan A kan helt enkelt acceptera att A är lång enligt den nya definitionen. Detta gäller förstås endast under förutsättning att båda parter inte är obstinata eller har andra agendor av betydelse för resonemanget.

Låt oss nu istället fokusera på en likadan diskussion om begreppet “rätt”. A och B är inte överens om huruvida det är rätt av A att stjäla pengar från sin arbetsgivare för att köpa medicin till sina sjuka barn. En värdenaturalist skulle nu kunna hävda att A och B kan lösa sin konflikt på samma sätt som förra exemplet, genom att komma fram till en definition av begreppet “rätt” som är grundat i fakta, och sedan bara konstatera huruvida A’s handlingar överensstämmer med definitionen. Notera att definitionen själv inte får innehålla moralomdömen.

För mig verkar detta konstigt. Om vi jämför med det tidigare exemplet, där A och B kommer överens om en definition av “lång”, så skulle nu alltså A och B komma överens om en motsvarande definition av “rätt”.  Det är troligt att båda parter skulle utveckla sina skäl till varför A bör eller inte bör stjäla pengar, men det är ytterst otroligt att denna konflikt skulle lösas genom att de kompromissar fram en definition av “rätt”. (“OK, vi kommer överens om att vi använder begreppet ‘rätt’ som synonymt med att göra det som gynnar de svaga, även om jag inte egentligen tycker det.”) Antag vidare att A och B lyckas göra en sådan definition. En preskriptivist skulle hävda att denna definition berövar begreppet “rätt” på dess innebörd, oavsett hur definitionen ser ut. A och B kan komma överens om att någon är “lång” om denne är längre än 185 cm, för det spelar ingen roll. Men huruvida det är rätt eller inte att stjäla pengar från någon spelar i allra högsta grad roll. Med en sådan definition kommer A och B inte att lösa någonting – konflikten kommer fortfarande att finnas där. För att konflikten skall lösas måste en eller båda ändra sina interna uppfattningar om vad som är rätt och fel i denna situation – det räcker inte med att bara komma överens om en godtycklig definition av “rätt”. Och varför är det så? Här har preskriptivismen ett mycket bra svar: Därför att meningen “Att stjäla pengar till sjuka barn är rätt” är en direkt uppmaning till någon att stjäla pengar under vissa omständigheter. Om B inte vill göra detta, eller inte håller med A, så spelar detta roll eftersom A då ålägger B att göra något som B inte går med på. Därför kan denna konflikt inte definieras bort – det rör sig om en konflikt på ett underliggande plan om hur vi vill att världen skall vara, inte bara om en semantisk konflikt som rör hur vi beskriver världen, som i fallet med “A är lång”.

Detta innebär enligt mig att preskriptivismen överkommer sin bevisbörda gentemot värdenaturalismen och värdeobjektivismen, som inte på ett tillfredsställande sätt kan förklara det moraliska språkets koppling till handlingsmotivatorer. (Jag har naturligtvis inte här redovisat alla former av värdeobjektivism och värdenaturalism, och det finns många argument mot preskriptivismen som idé också. Mina essäer här är emellertid inte ämnade att vara en heltäckande filosofisk lärobok – jag utgår nu och i fortsättningen framför allt kring de idéer jag omfattar.)

I nästa del kommer jag försöka behandla Richard Hares universella preskriptivism närmare. Richard Hare är den moralfilosof jag har tagit det mesta av min metaetiska modell från.

Tagged ,

Comments are closed.