Moralfilosofi I – värdenihilism

May 13th, 2010 § 2 comments

Som jag skrev i min programförklaring har jag en ambition att utvidga mitt bloggande till något fler ämnen. Ett sådant ämne är moralfilosofi. Jag kommer att försöka att reda ut hur min syn på moral ser ut inom olika områden – vad moral innebär, vad moraliskt handlande innebär och så vidare. Jag har haft intresse av dessa frågor så länge jag kan minnas, och flertalet av de ståndpunkter jag nu omfattar bildade jag då jag studerade just praktisk filosofi vid Lunds universitet. Därmed inte sagt att jag är en expert inom ämnet – sådant torde kräva mer än ett enstaka års studier. Jag är snarare en glad amatör, och det kommer alltså att finnas brister i det jag skriver. Jag gör emellertid detta inte främst för att övertyga någon, utan för att försöka få på pränt vad jag egentligen tycker. Det är nämligen inte alltid helt uppenbart ens för mig själv.

För att reda ut sina moralfilosofiska tankekonstruktioner kan det vara lämpligt att börja med det som kallas metaetik, det vill säga läran om vad moral egentligen är. Även om det är fullt möjligt att ha moraliska åsikter utan att ha en utarbetad metaetisk modell så tycks det mig ändå logiskt att börja min moralfilosofiska exposé just i metaetiken. Tids nog kommer nog den normativa och tillämpade etiken in ändå.

Låt oss börja från början. Den “naiva” metaetiska uppfattningen torde vara att det finns någonting “där ute” som avgör vad som är rätt och fel. Med detta menas exempelvis att om jag påstår “du bör inte stjäla från mig” så är detta påståendet sant eller falskt i kraft av någon slags moralisk verklighet. En sådan verklighet skulle exempelvis kunna vara en Platonsk idévärld, men det kan också röra sig om andra varianter. Den motsvarande metaetiska ståndpunkten kallas värdeobjektivism. Jag tänker inte beröra de olika varianterna av värdeobjektivism närmare, annat än för att säga att jag finner denna ståndpunkt absurd och icke-elegant, och på gränsen till vidskeplig. För att omfatta den måste man postulera entiteter ute i världen vars egenskaper är svårbegripbara (eftersom det råder såpass stor oenighet om vad det faktiskt är som är rätt respektive fel) och som är av en väldigt märklig natur, olikt allt annat (åtminstone för en materialist som mig själv). Ockhams rakkniv får mig alltså att förkasta idén om en oberoende moralisk verklighet, och därmed värdeobjektivismen som sådan.

En annan möjlighet är att moraliska omdömen kan definieras med andra omdömen, som inte i sig är värdeomdömen. Denna ståndpunkt benämns värdenaturalism, och innebär att det i någon mening finns en definition av betydelsen av “du bör inte stjäla från mig” som inte innehåller ordet “bör” eller motsvarande värdeomdömen. En sådan teori måste överkomma det av David Hume postulerade “is-ought problem” (eller “Humes lag”). Jag har aldrig sett ett övertygande lösning på detta problem, och vidhåller därför att man inte kan härleda värdeomdömen från “normala” fakta. Låt oss ta ett exempel.

Från följande premisser:

  • Ingen gillar när någon stjäler från dem
  • Du vinner ingenting på att stjäla från mig

Kan man inte få slutsatsen:

  • Du bör inte stjäla från mig

Det saknas någonting i premisserna som klargör vad som är önskvärt, någonting liknande “Man bör inte stjäla utan att vinna någonting på det” eller “Man bör inte utsätta någon för någonting som denne ogillar“. Detta är emellertid ett värdeomdöme i sig självt, som i sin tur inte kan definieras eller härledas utan hjälp av andra värdeomdömen.

Detta lämnar oss utan värdeobjektivism och utan värdenaturalism. Men om det då å ena sidan inte finns något som i sig gör värdeomdömen sanna (värdeobjektivism) och man å andra sidan inte kan härleda värdeomdömen från andra omdömen (värdenaturalism), vad innebär då detta? Slutpunkten tycks vara en värdenihilism, det vill säga en total avsaknad av värden över huvudtaget. En filosof som har tagit detta resonemang till sin slutpunkt är J.L Mackie. Hans error theory går ut på att alla värdeomdömen har ett falskt sanningsvärde, eftersom det inte existerar någonting som kan göra dem sanna. För min egen del är denna slutsats lockande, och jag höll med om den länge. Dock ändrade jag mig när jag läste mer om preskriptivismen som jag kommer att behandla längre fram. Problemet med Mackies syn tycker jag är att det moraliska språket är fullt funktionellt och förståeligt, och heller inte bara fantasier om en hypotetisk verklighet. För mig är därför värdenihilismen inte en slutpunkt, utan en början. Då man konstaterat vad det moraliska språket inte är kan man börja resonera om vad det faktiskt är. Därmed flyttas mycket av analysen från metafysik till språkfilosofi, något som kommer att spegla mitt nästa inlägg i denna serie.

Tagged ,

§ 2 Responses to Moralfilosofi I – värdenihilism"