The Bond identity

October 31st, 2008 § 2 comments § permalink

Det finns något ganska intressant hos karaktären James Bond, i spänningen mellan den elegante playboyen och den iskalle mördaren. För att James Bond skall fortsätta väcka intresse måste han vara både farlig och charmig på samma gång, vilket kan vara en delikat balansgång. Risken är att det antingen blir för fånigt (Roger Moore) eller för mycket “standardaction” (Timothy Dalton).

Den “nye” James Bond som introducerades i Casino Royale väger definitivt över åt det farliga hållet, men manusförfattarna har lyckats smita runt ovanstående problematik genom att berätta om Bond innan han blev Bond som vi känner honom. På så sätt kommer man undan med en mindre grad av förfining, då man kan hävda att hans kantigare sidor ännu inte slipats ned. Det intressanta med de kommande filmerna blir alltså hur trovärdig karaktärens utveckling mot en mer klassisk Bond ter sig.

Hur är då denne klassiske Bond? En snabb sammanställning:

  • Han tycks drivas mer av att leva det goda livet än av någon pliktkänsla.
  • Han saknar i princip samvete.
  • Han tar vansinniga risker.
  • Han avverkar kvinnor på löpande band.
  • Hans överordnade tycks förlåta honom tack vare hans charm och kompetens.

Allt detta pekar på att James Bond egentligen är en känslokall psykopat, vilket är en tolkning som tilltalar mig, och som passar väl in i kombinationen av charmör och mördare.

Vad jag alltså skulle vilja se i de nya filmerna är hur en ung ambitiös 007 som fortfarande är driven av viss idealism trubbas av och alltmer går in i sitt värv, tills alla hans mänskliga sidor har gått förlorade. Casino Royale visade detta utmärkt, speciellt i slutscenen, där Bond för första gången introducerar sig som “Bond. James Bond.” med ett iskallt leende. Man får intrycket att Vespers död har förstört något inom honom och gjort honom hårdare. Detta lovade gott inför fortsättningarna.

Hur går då detta vidare i Quantum of Solace? Inte alls, skulle jag vilja säga. Istället får vi återigen se en mänsklig Bond, som kämpar med att förlåta sig själv för vad som hände Vesper. Detta lyckas han också med, och filmen tycks snarast sluta med att Bond har återvunnit en del av sig själv. Man kan då fråga sig vad filmskaparna egentligen har tänkt med denne nye Bond. Kommer han att fortsätta vara mer oförfinat råskinn än elegant lönnmördare? Detta är en farlig väg att gå, då karaktären som sådan riskerar att gå förlorad. Om den eleganta ytan tas bort finns egentligen bara kvar en ganska ointressant actionhjälte, som kan leva ett tag på namnet James Bond, tills även det vattnats ur. Och kvar kommer då endast att finnas Jason Bourne.

(P.S. Filmen i övrigt? Blek Bondbrud. Dålig Bondlåt. Okarismatisk Bondskurk. Övertydliga produktplaceringar. Gott hantverk. En mellanfilm.)

De 5 bäst beskrivna antihjältarna i fantasygenren

October 13th, 2008 § 1 comment § permalink

1. Fitzchivalry Farseer, The Farseer trilogy, Robin Hobb
Nummer ett på listan är ohotad. The Farseer, som berättas i jag-form av en man ärrad och sargad av livet tecknar en bild av en tragisk men romantisk hjälte, en bruten man med sönderslagna drömmar. Fitz’ uppväxt från oäkta prins till rikets Kunglige Mördare, hans vänskaper och förälskelser, krossandet av hans oskyldighet och till slut hans kapitulation för det obevekliga är briljant. Jag tror inte någon som läser Farseer kan låta bli att känna med Fitz, att dras in i hans humörsvängningar och dela hans hopp och förtvivlan. Det bitterljuva slutet sätter en perfekt krona på verket på en i övrigt högklassig serie som handlar mindre om världsbyggande och mer om personteckning.

“Let her go, and keep those memories intact. Save what you can of her, and let her keep what she can of the wild and daring boy she loved. Because both he and that merry little miss are no more than memories any more.”

2. Logen Ninefingers, The First Law, Joe Abercrombie
Han är en sympatisk barbar, försiktig, ödmjuk men ändå handlingskraftig. Visserligen har han dödat fler män än pesten, men det är ändå något i oss som inte kan låta bli att gilla Logen Ninefingers. Hans självklara sätt, eller hans förmåga att se saker som de är men utan att för den skull förfalla i cynism. Han är helt enkelt en kille man gillar, åtminstone innan sista boken. För egentligen är han ju för bra för att vara sann, och vi borde förstått det. Det finns fog för hans hemska rykte, och hans digra erfaranhet har köpts i andras blod. Han erkänner det till och med själv, men på något vis lät vi oss vaggas in i trygghet av hans trevliga sätt. Den riktige Logen är en mördarmaskin. Den riktige Logen dödar – vänner, fiender och alla andra som råkar stå i hans väg. Det som gör Logen så intressant är att Abercrombie inte viker för den hårda sanningen: män som har ett rykte om sig att vara våldsamma är inte i grunden sympatiska, oavsett hur mycket vi önskar det. Och oavsett hur mycket vi älskar myten om den oförstådde, han som bara dödar för att han inte har något val, så funkar liksom inte världen på det viset. Logen är inte Jaime (se nedan), för Jaime existerar inte annat än som en idealisering, en karaktär som vi önskar finns. Faktum är att kompetenta krigare är kompetenta krigare för att de överlevt, och överlever gör man genom att slå först. Logen har dödat fler män, kvinnor och barn än pesten, och det gör honom till den värsta sortens människa, hur man än vrider och vänder på det. För att vara säker på att läsaren förstått hamrar Abercrombie in det med obeveklig klarsynthet:

“Do you know what is worse than villain? A villain who thinks he’s a hero”.

3. Jaime Lannister, A Storm of Swords, George RR Martin
Rent tekniskt är ju förstås Jaime med i alla Martins böcker, men jag väljer ändå ut just A Storm of Swords, därför att (a) serien är inte avslutad, och rent hypotetiskt kan Jaime som karaktär krackelera totalt i de sista böckerna, och (b) det är i Storm of Swords Jaimes metamorfos från arrogant skurk till ärrad antihjälte äger rum. Från den kungamördare vi lärt känna via hans fiender i två böcker utkristalliseras ett porträtt av en ung idealist som korrumperats. Jaimes självhat driver honom in i en brutal nihilism, och det är först när han förlorar sin hand (och därigenom en stor del av sin identitet som mästarfäktare) som han börjar hitta tillbaka till den han tycks ha varit en gång i tiden, innan världen gjorde honom ond. Det är det klassiska porträttet av en trulig karaktär som visar sig ha ett hjärta av guld. Jaime är Han Solo i fantasyversion, och det är ett rent nöje att följa hans tankar, som ofta glider in i syrliga cynismer.

“There are no men like me. There is only me.”

4. Severus Snape, Harry Potter, J.K. Rowling
Snape är en otrevlig skurk. Det finns skäl till att han blev som han blev, men de räcker liksom inte riktigt till för att rättfärdiga hans beteende. Hans enda förlåtande drag är egentligen att han älskade Lily Potter, men det räcker knappast för att ursäkta hans attityd mot ett föräldralöst barn i tidiga tonår. Ändå är det svårt att ogilla Snape. Uppenbarligen är hans kärlek till Lily så stark att han är villig att offra allt, inklusive sitt liv, för att hämnas henne. Han bryr sig inte ens om att plocka poäng på det – för honom tycks det enda viktiga vara hämnden på Voldemort. Det är svårt att inte beundra en sådan passion, samtidigt som den är kopplad till en nobel sak (som i och för sig råkar vara rent instrumentell).

“DON’T CALL ME COWARD!”

5. Urté de Miraval, A Song for Arbone, Guy Gavriel Kay
I hela romanen framställs Urté som en rätt obehaglig typ, antagligen för att han beskrivs från en av sina dödsfienders perspektiv. Bertran, romanens hjälte, beskyller Urté för att ha mördat sin fru och sitt barn. Till slut får dock Urté upprättelse, och kärlekstriangeln mellan Bertran, Aelis och Urté visar sig vara mer komplicerad än vad som antytts tidigare. I en typisk Kay:sk scen dör Urté direkt efter att han berättat sanningen för Bertran, och plötsligt ser den noble barden och förföraren ut som en barnunge, vars ungdomliga förälskelse riskerat att störta riket i ruiner.

“You are wrong again. You have always been wrong about that, you and everybody else. It was Aelis who didn’t love me, not the other way around. I could never write songs, you see.”