The first law

July 30th, 2008 § Comments Off § permalink

Den senaste i raden av lästa fantasyserier är numera Joe Abercrombies “The First Law”. Serien är en avslutad trilogi, även om fortsättningar i samma värld tycks vara på väg. Då många fantasyförfattare verkar kunna öppna starkt har Abercrombie därmed bevisat att han även klarar av att avsluta vad han påbörjat, något som även författare i George RR Martins kaliber har svårigheter med.

Trilogin består av böckerna The Blade Itself, Before They Are Hanged och Last Argument of Kings, och är ett utmärkt exempel på den “dark and gritty” fantasy som de senaste åren har kommit på modet med ovan nämnda George RR Martin som främsta pionjär. Jämfört med Martins berättelse är Abercrombies tunnare, med mindre världsbyggande och mer sparsamt persongalleri, något som kompenseras med intensivt tempo och en brutal cynism i persontecknandet. Jag skulle vilja säga att Abercrombies böcker är ett frontalangrepp på själva mallen för high fantasy – berättelsen är upplagd i det klassiska formatet med de vanliga elementen (tjurig trollkarl, pojke blir till man, fjärran resa i okända länder) men själva skildringen är rensad från allt krimskrams – det finns inga goda människor, bara olika stadier av röta.

Beskrivet på detta vis kanske det hela låter som en dyster historia, men allt är uppblandat med en slags galghumor som gör läsningen till ett nöje. Otroligt nog fattar man sympati för de trasiga huvudpersonerna som egentligen är skoningslösa mördare (och ibland ännu värre). Rekommenderas varmt.

(Avslutningsvis vill jag även rekommendera den här essän på Vetsaga som analyserar serien lite djupare. Läs dock böckerna först.)

Saker jag hatar med GTA IV

July 16th, 2008 § 1 comment § permalink

Låt oss först och främst fastställa att GTA IV är ett utmärkt spel. Liberty City sprudlar av liv, spelet är fruktansvärt snyggt, biljakterna är coola et cetera et cetera. Här följer en lista över saker jag hatar med spelet.

Kontrollerna
Trots att vi äger både en Xbox 360, en Wii samt en nyinköpt storbildsteve är och förblir jag i hjärtat en PC-Gamer. En så enkel sak som att vända sig om 180 grader blir en ytterst omständlig manöver när man försöker åstadkomma det med en tevespelskontroll. Man hjälps inte heller av spelets kontroller, och speciellt cover-systemet kan vara fruktansvärt irriterande. Flera gånger har det hänt att en pluton fientliga gangsters helt enkelt har marscherat upp till mig och perforerat mig med kulor, medan Niko Bellic glatt har stått kvar i cover utan att göra någonting trots idogt tryckande på diverse knappar.

Det ständiga resandet
Så du är i det virtuella Harlem, och din uppdragsgivare har en grej han vill ha utförd i Chinatown. Du slänger dig i din bil, och blåser i full fart söderut genom det fantastiskt återskapade Manhattan. Maximal njutning. Du kommer fram till din destination, klarar efter viss möda två lite knepigare moment och det blir dags för en shootout. Tyvärr strejkar cover-systemet (se ovan) och fiendegangstrarna skjuter ihjäl dig. Vad händer nu? Jo, du får börja om i Harlem, och återigen blåsa söderut över hela jävla Manhattan. Kul en gång, på gränsen till självmordsframkallande den femte eller tionde gången. Låt mig spara mina spel när jag vill, förbannade speldesignspaternalister.

Efterhängsna och egocentriska så kallade vänner
Efter en dags inte-så-hederligt jobb vill man kanske åka tillbaka till sin lägenhet för att kolla på TV, shoppa lite nya kläder, köpa mer ammunition eller helt enkelt bara glida omkring och kolla in Liberty City. Istället ringer dina gangsterpolare eller flickvän och vill spela biljard/bowling/dart/dricka/äta. Du får slänga dig i din bil och hetsa för att hinna fram, och det är ett riktigt heltidsjobb bara att få ihop det virtuella livspusslet. Och belöningen för att du prioriterade din date framför shoppandet? Hon klagar på att du har på dig samma kläder som förra gången ni sågs. Ungrateful bastards. Dessutom är de flesta av gangsterpolarna narcissistiska assholes med högtflygande planer. Imponera på en affärsman du inte känner genom att utrota ett helt bygge med strejkande maffiasympatisörer? Självklart. Göra det själv? Nej, skicka Niko Bellic. Ensam.

Bilförare i Liberty City
För tionde gången (se ovan) är du på väg i fullt blås från Harlem till Chinatown på grund av ett strejkande cover-system (se ovan). Du håller en glada 150 eller så nerför Columbus Avenue, när en självmordsbenägen taxiförare i den mötande filen får för sig att göra en vänstersväng mitt framför dig. Suck.

Niko Bellic – asshole extraordinaire
Du kommer till Liberty City utan någonting alls. Okej, din strulige halvkriminelle kusin har lite problem, och han är någonting av en loser. Men han fixar en lägenhet åt dig, och ger dig jobb i ett företag han byggt upp från grunden under den korta tid han varit i stan. Hur betalar du honom? Genom att raskt accelerera hans kriminalitet från illegalt spel till massmord och knarklangning. Inte förtjust i hans fordringsägare? Fine, vi skjuter honom. Inte förtjust i fordringsägarens fordringsägare? Fine, vi skjuter honom också. Gick det åt helvete? Är det sant? Och det var ingenting du tänkte på innan, jävla Einstein? Nähä, men låt åtminstone bli stackars Roman då, han klarade sig trots allt halvhyggligt innan du dök upp.