The Simpsons Movie

July 29th, 2007 § 2 comments § permalink

Jag, liksom en hel hop andra människor, älskar the Simpsons. Vad jag inser efter att ha sett filmen och läst recensioner är att det uppenbarligen inte är av samma orsaker.

Alla andra tycks vara överens om att de tidiga Simpsons-avsnitten är allra bäst, och att serien har stagnerat. Jag håller inte med – jag tycker serien håller en jämn, väldigt hög kvalitet genom alla de säsonger jag har sett (vilket i princip är de som visats i Sverige, även om jag inte följt serien slaviskt). Att serien har ändrat karaktär betyder inte att den blivit sämre – många tycks hänga upp sig på att senare Simpsonsavsnitt saknar struktur och kompenserar detta med en kavalkad av skämt – men detta tycker inte jag är någon nackdel. Snarare är det så att detta för mig talar till seriens fördel – man vet aldrig riktigt hur ett Simpsonsavsnitt kommer att utveckla sig.

Så ej med filmen. Handlingen är ganska förutsägbar när intrigen väl satts upp. Filmen fortgår, förstås, med briljanta, smarta skämt, men poängerna levereras alltför sent. I TV-serien kommer nästan varje skämt som en blixt från klar himmel, och följs upp med ytterligare två eller tre innan man hunnit skratta färdigt. På detta sätt är ett avsnitt ett rent frosseri i humor – manusförfattarna kan dröja två sekunder på en skämtsamhet som andra sämre serier hade byggt hela episoder kring. I filmen går det emellertid för långsamt, och skämten duggar inte lika tätt. Man hinner se poängen komma i god tid, vilket förtar såväl charmen som känslan av att man kunde se filmen igen och skratta minst lika mycket för att man säkert missade hälften.

Den absolut roligaste episoden kommer redan efter någon minut, när Green Day blir utbuade och pråmen de står på börjar sjunka. Sångaren lägger ifrån sig sin gitarr, plockar upp en fiol och utbrister “Gentlemen, it’s been an honor playing with you tonight.” Till tonerna av “Närmare Gud till Dig” sjunker sedan pråmen ned i djupet. Även om filmen absolut inte är någon total katastrof är det svårt att inte dra paralleller till andra hybris-relaterade projekt.

Harry Potter and the Deathly Hallows

July 25th, 2007 § Comments Off § permalink

Harry Potter-serien avklarad. Sista boken är en värdig avslutning som knyter ihop trådarna, men som till slut blir lite väl långdragen.

Vad jag gillar med JK Rowling är att det märks att hon har haft en idé från början, och sedan realiserat den. De viktiga poängerna med serien planteras redan i de första böckerna och utvecklas gradvis, även om handlingen i varje enskild bok tenderas att drivas framåt av deus ex machina.

Severus Snape har alltid varit min favoritkaraktär, och jag är glad att Rowling lyckades att föra hans historia i hamn utan att varken idealisera eller demonisera honom. Det hade varit ännu bättre om hon också gjort samma sak med Dumbledore, men det var förmodligen för mycket att önska. Det är i mina ögon tillräckligt att hon trots allt nyanserade karaktären.

Slutet är segt och splittrat. Det känns som att Rowling har haft en tre-fyra idéer på hur serien skall sluta, och istället för att bestämma sig har hon skrivit allihop. Emellan dessa kommer långa monologer av huvudpersonerna som tenderar att förklara för mycket. Och till slut blir det också lite för sockersött och hjältemodigt, speciellt med tanke på den mörkare tonen i de senare böckerna.

Serien som helhet är ändå mycket bra. Till skillnad från mycket annan liknande litteratur (jag tänker på fantasyromaner enligt monomyten) så visar sig Rowlings värld vara bra mycket mer komplex än vad man först kan ana. Trots detta hoppas jag att hon håller sig ifrån uppföljare. En av seriens största styrkor förefaller mig vara att den faktiskt innehåller en sluten berättelse.